Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 18 februari 2016

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 404, s. 9. Förordningen har rättats (EUT L 12, 2007, s. 3) och ändrats senast i kommissionens förordning (EU) nr 1047/2012 av den 8 november 2012, vad gäller förteckningen över näringspåståenden (EUT L 310, s. 36).

3 Europaparlamentets och rådets förordning av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet (EGT L 31, s. 1).

4 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 20 mars 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning och presentation av livsmedel samt om reklam för livsmedel (EGT L 109, s. 29).

5 Rådets direktiv av den 10 september 1984 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om vilseledande reklam (EGT L 250, s. 17).

6 De delar som anges i fet stil angavs i fet stil även i orginalförsändelsen.

7 Bestämmelsen i 8.1 § första meningen i den nämnda lagen, i den lydelse som är tillämplig i målet, gör det möjligt att väcka talan om förbudsföreläggande mot den som har gjort sig skyldig till en olaglig kommersiell handling i den mening som avses i 3 och 7 §§ i samma lag.

8 Det vill säga dels I likhet med vad flera studier visat är D-vitamin viktigt för att förebygga flera sjukdomar, såsom atopiskt eksem, benskörhet, diabetes mellitus och MS [multipel skleros]. Studierna visar att en för låg D-vitaminhalt redan från barndomen bidrar till att dessa sjukdomar uppkommer i framtiden, dels Förebyggande eller snabbt avlägsnande av bristen (80 procent av befolkningen sägs ha brist på vitamin D3 under vintern).

9 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1169/2011 av den 25 oktober 2011 om tillhandahållande av livsmedelsinformation till konsumenterna, och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar nr 1924/2006 och (EG) nr 1925/2006 samt om upphävande av kommissionens direktiv 87/250/EEG, rådets direktiv 90/496/EEG, kommissionens direktiv 1999/10/EG, direktiv 2000/13, kommissionens direktiv 2002/67/EG och 2008/5/EG samt kommissionens förordning (EG) nr 608/2004 (EUT L 304, s. 18).

10 Den franska regeringen har härvid hänvisat till bland annat dom Woningstichting Sint Servatius ( C‑567/07, EU:C:2009:593, punkt 43) och dom Dresser-Rand ( C‑606/12 och C‑607/12, EU:C:2014:125, punkt 34).

11 Se, bland annat, dom Jestel ( C‑454/10, EU:C:2011:752, punkt 21), dom Asociația Accept ( C‑81/12, EU:C:2013:275, punkterna 41 och följande) och dom Grupo Itevelesa m.fl. ( C‑168/14, EU:C:2015:685, punkt 77).

12 Se dom Ehrmann ( C‑609/12, EU:C:2014:252, punkt 36).

13 Se dom Deutsches Weintor ( C‑544/10, EU:C:2012:526, punkterna 34 och följande punkter) och dom Green – Swan Pharmaceuticals CR ( C‑299/12, EU:C:2013:501, punkterna 22 och följande punkter). I det sistnämnda målet avsåg de däri aktuella påståendena, liksom i förevarande mål, ett kosttillskott av vitamin D3.

14 Kommissionen hänvisar härvid till tribunalens dom Hagenmeyer och Hahn/kommissionen ( T‑17/12, EU:T:2014:234, punkt 76).

15 Se artikel 53.1 i förordning nr 1169/2011.

16 Jag erinrar om att den omtvistade försändelsen expedierades i november 2013.

17 Skäl 3 anger att direktiv 2000/13 [förbjuder] användning av information som skulle kunna vilseleda köparen eller som tillskriver livsmedel medicinska egenskaper.

18 Se, bland annat, dom Syndesmos Melon tis Eleftheras Evangelikis Ekklisias m.fl. ( C‑381/89, EU:C:1992:142, punkterna 18 och 19) och dom Križan m.fl. ( C‑416/10, EU:C:2013:8, punkt 66).

19 Mot bakgrund av tolkningsfrågans allmänna karaktär och motivering, vill jag understryka att frågans räckvidd inte enbart begränsar sig till yrkesverksamma i hälsovården, utan förefaller avse alla typer av yrkesverksamma i motsats till kategorin icke yrkesverksamma, som slutkonsumenter ingår i.

20 Möjligheten att fritt använda sig av näringspåståenden och hälsopåståenden är nämligen föremål för ett stort tryck från företag i livsmedelsbranschen, eftersom påståendena utgör ett mycket lukrativt försäljningsargument (se Lucas-Puget, A.-S., Les allégations sur les produits alimentaires de consommation courante: quelques questions d’actualité, Petites affiches, 24 maj 2006, nr 103, s. 4 och följande).

21 Se skäl 16 och artiklarna 5.2 och 13.1 in fine i förordning nr 1924/2006. Se även punkt 17 i motiveringen till förslag KOM(2003) 424 slutlig, skäl 10 och artiklarna 2 led 8, 5.2, 9.1 och 12.1 i förslag KOM(2003) 424 slutlig. Domstolen har utarbetat olika bedömningskriterier beträffande genomsnittskonsumenten, bland annat i dom Green – Swan Pharmaceuticals CR ( C‑299/12, EU:C:2013:501, punkt 24 och följande).

22 Dessa livsmedel levereras som sådana (artikel 1.1 i direktiv 2000/13 använder formuleringen [tillhandahålls] i oförändrat tillstånd) direkt till slutkonsumenten (se skäl 3 och artikel 1.2 första stycket i förordning nr 1924/2006) eller indirekt i samband med [levererans] till restauranger, sjukhus, skolor, serveringar och liknande storhushåll (se artikel 1.2 tredje stycket i förordningen).

23 Se skäl 4 och artikel 1.2 första stycket i förordning nr 1924/2006. Detta krav fanns inte i förslag KOM(2003) 424 slutlig. Se ändringar 2 och 16, som föreslås i Europaparlamentets rapport av den 12 maj 2005 om förslaget (A6–0128/2005, s. 6 och 13) samt skäl 4 och artikel 1.2 i rådets gemensamma ståndpunkt av den 8 december 2005 (EUT C 80E, 2006, s. 43).

24 Se även Dehove, R., m.fl., Lamy Dehove, förlag Wolters Kluwer France, 2014, volym 1, del 2, studie 285, punkterna 285–126: [b]estämmelserna [i förordning nr 1924/2006] avser således såväl reklam riktad till slutkonsumenten som reklam riktad till yrkesverksamma (däribland yrkesverksamma i hälsovården) i den mån de avser alla kommersiella meddelanden eller reklam för en produkt som är avsedd för slutkonsumenten.

25 Kommissionen anser till och med att den hänskjutande domstolen har ställt frågan för att få en tolkning av begreppet 'kommersiellt meddelande’ … mot bakgrund av meddelandets potentiella mottagare, vilket begrepp inte definieras i förordningen.

26 Skäl 4 anger i en icke-uttömmande förteckning över kommersiella meddelanden generisk reklam för livsmedel och reklamkampanjer, till exempel sådana som helt eller delvis stöds av offentliga myndigheter (min kursivering) och bland icke-kommersiella meddelanden riktlinjer eller kostråd utfärdade av offentliga folkhälsomyndigheter eller organ, och inte heller icke-kommersiella meddelanden och information i pressen och i vetenskapliga publikationer.

27 Kommissionen hänför sig härvid till begreppet affärsmetoder i artikel 2 d i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden (EUT L 149, s. 22).

28 Kommissionen hänför sig här till begreppet kommersiellt meddelande såsom det definierats i artikel 2 f i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (EGT L 178, s. 1) och till artikel 4 led 12 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (EUT L 376, s. 36). Vad gäller lydelsen i den sistnämnda bestämmelsen, se dom Société fiduciaire nationale d’expertise comptable ( C‑119/09, EU:C:2011:208, punkt 29 och följande punkter).

29 I den text som Codex Alimentarius antog – gemensamt organ för Förenta nationernas livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) och Världshälsoorganisationen (WHO) – år 1997, reviderad år 2004 och ändrad senast år 2008 (CAC/GL 23–1997), anges det att direktiven avser användningen av sådana påståenden i reklam, som definieras som varje kommersiellt meddelande till allmänheten på andra sätt än genom märkning i syfte att direkt eller indirekt marknadsföra försäljningen eller konsumtionen av ett livsmedel genom användningen av påståenden om näring och hälsa om ett livsmedel och dess ingredienser (se punkt 1.1 och fotnot 1).

30 Se även punkterna 10, 11 och 22 i motiveringen till förslag KOM(2003) 424 slutlig.

31 Det kan visserligen tänkas att en yrkesverksam som tar emot reklam beslutar att själv konsumera det berörda livsmedlet, men en sådan situation är inte föremål för prövning i det nationella målet, eftersom det kommersiella meddelandet i den situationen mottas direkt av slutkonsumenten och det råder således föga tvivel om tillämpligheten av förordning nr 1924/2006. Enligt den hänskjutande domstolens bedömning i det nationella målet är det dessutom i deras egenskap av yrkesverksamma, och inte i egenskap av potentiella konsumenter, som försändelsen skickades enbart till läkare.

32 I likhet med vad som anges i vissa delar av tysk doktrin, vars ståndpunkt sammanfattas enligt följande i beslutet om hänskjutande: slutligen, om bolagen riktar in sig på yrkesverksamma – det vill säga bland annat läkare, apotekare eller näringsfysiologer – är det på grund av att de förväntar sig en multiplikationseffekt och därmed en avsevärt ökad försäljning. De yrkesverksamma i fråga är ofta informationsförmedlare, som på grundval av sin expertis – som tveklöst kan påverkas av reklam – förordar vissa produkter (min kursivering).

33 Kommissionen föreslår för egen del att tolkningsfrågan ska besvaras enligt följande. Ett meddelande är kommersiellt i den mening som avses i förordning nr 1924/2006 även när det riktar sig uteslutande till yrkesverksamma, eftersom [det] är ägnat att och kan ha en extern verkan, som inte är begränsad till yrkesverksamma, i förhållande till tredje man som kan påverka slutkonsumentens val av livsmedel[, vilket det] ankommer på den nationella domstolen att avgöra. För att karakterisera en sådan extern verkan har kommissionen angett, säkerligen på ett icke-uttömmande sätt, den omständigheten att den läkare som tar emot meddelandet används som en multiplikator av reklamåtgärderna, till exempel genom att till försändelsen med information till patienter lägga kopior av försändelser tillställda läkaren eller broschyrer.

34 Se skälen 1, 2, 9 och 36 samt artikel 1.1 i förordning nr 1924/2006. Se även punkterna 2, 6, 12 och 33 i motiveringen till förslag KOM(2003) 424 slutlig.

35 Se skälen 1, 9, 10, 11 och 29 i förordning nr 1924/2006, punkterna 8, 28 och 33 i motiveringen till förslag KOM(2003) 424 slutlig, samt punkterna 1.2 och 1.3 i yttrandet från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om förslaget (EUT C 110, 2004, s. 18), dom Neptune Distribution ( C‑157/14, EU:C:2015:823, punkterna 49 och 72).

36 Se punkterna 6, 8, 9 och 16 i motiveringen till förslag KOM(2003) 424 slutlig.

37 Se skälen 23, 26 och 29 samt artikel 10 och följande i förordning nr 1924/2006. Se även punkterna 1 och 29 i motiveringen till förslag KOM(2003) 424 slutlig.

38 Se för ett liknande resonemang bland annat den rättspraxis som citerats ovan i fotnot 13, och Nihoul, P., och Van Nieuwenhuyze, E., Allégations nutritionnelles et de santé: quelques stratégies juridiques utilisées par les entreprises pour échapper à la réglementation, Revue européenne de droit de la consommation, 2014, nr 1, s. 65–80.

39 Även om de utgör en heterogen grupp, vars expertis varierar.

40 Den doktrin som Innova Vital citerar i sitt yttrande berör härvid även artikel 13.1 ii i förordning nr 1924/2006, varvid det erinras om att artikeln enbart tar sikte på andra hälsopåståenden än sådana som avser minskad sjukdomsrisk och barns utveckling och hälsa (min kursivering).

41 I förevarande fall kan det anmärkas att Innova Vitals försändelse gav läkarna de försäljningsargument som de skulle kunna använda på patienterna, med betoning på den omständigheten att kosttillskottet enligt Innova Vital hade hälsofördelar och inte var dyrt att konsumera.

42 I beslutet om hänskjutande anges att delar av tysk doktrin även invänder att [den] tilltagande betydelsen av hälsofrågor beträffande kosten har ökat behovet av information och utbyte mellan yrkesverksamma.