Förslag till avgörande av generaladvokat Eleanor Sharpston föredraget den 13 juli 2017

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets förordning (EEG) nr 1079/77 av den 17 maj 1977 om en medansvarsavgift och om åtgärder för att utvidga marknaden för mjölk och mjölkprodukter (EGT L 131, 1977, s. 6)

3 Perioden för medansvarsavgiften förlängdes ett antal gånger, den sista gången genom rådets förordning (EEG) nr 1894/87 av den 2 juli 1987 om ändring av förordning nr 1079/77 såvitt avser medansvarsavgiften på mjölk och mjölkprodukter (EGT L 182, 1987, s. 32), som förlängde den till regleringsåret 1987/88.

4 Rådets förordning (EEG) nr 856/84 av den 31 mars 1984 om ändring av förordning (EEG) 804/68 om den gemensamma organisationen av marknaden för mjölk och mjölkprodukter (EGT L 90, 1984, s. 10).

5 Se tredje skälet i förordningen.

6 Nedan gemensamt kallade mjölk.

7 Rådets förordning (EEG) nr 857/84 av den 31 mars 1984 om allmänna tillämpningsföreskrifter för den avgift som avses i artikel 5c i förordning (EEG) nr 804/68 inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter (EGT L 90, 1984, s. 13). Förordningen ändrades i fråga om medlemsstaternas skyldighet att betala den uttagna avgiften genom rådets förordning (EEG) nr 1305/85 av den 23 maj 1985 om ändring av förordning nr 857/84 (EGT L 137, 1985, s. 12).

8 Se artiklarna 6 och 9 i förordningen. Se även dom av den 13 november 2001, Frankrike/kommissionen ( C‑277/98, EU:C:2001:603, punkt 12).

9 Rådets förordning (EEG) av den 25 april 1988 om ändring av förordning nr 804/68 (EGT L 110, 1988, s. 27).

10 Rådets direktiv av den 31 mars 1992 om ändring av förordning nr 804/68 (EGT L 86, 1992, s. 83).

11 Kommissionens förordning (EEG) nr 1546/88 av den 3 juni 1988 om tillämpningsföreskrifter för den tilläggsavgift som avses i artikel 5c i förordning (EEG) nr 804/68 (EGT L 139, 1988, s. 12).

12 Rådets förordning (EEG) av den 28 december 1992 om införande av en tilläggsavgift inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter (EGT L 405, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 47, s. 159).

13 Se andra skälet.

14 Kommissionens förordning (EEG) av den 9 mars 1993 om tillämpningsföreskrifter för tilläggsavgiften för mjölk och mjölkprodukter (EGT L 57, 1993, s. 12; svensk specialutgåva, område 3, volym 50, s. 202).

15 Rådets förordning (EG) nr 1256/1999 av den 17 maj 1999 om ändring av förordning (EEG) nr 3950/92 (EGT L 160, 1999, s. 73).

16 Kommissionens förordning (EG) av den 9 juli 2001 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 3950/92 (EGT L 187, 2001, s. 19).

17 Se skäl 5.

18 Rådets förordning (EG) av den 29 september 2003 om införande av en avgift inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter (EUT L 270, 2003, s. 123).

19 Se, i detta avseende dom av den 13 november 2001, Frankrike/kommissionen ( C‑277/98, EU:C:2001:603, punkterna 34–36). Även om de närmare detaljerna för att genomföra avgiften innebar att uppköparna i många fall var skyldiga att deklarera avgiften till sina nationella myndigheter låg skyldigheten att betala på producenterna. Se vidare fotnot 62 nedan.

20 Syftet med minskningen på 1 procent var att beakta fall av konkurs eller permanent oförmåga hos vissa producenter att betala in deras bidrag till betalningen av ålagd avgift (skäl 6).

21 Kommissionens förordning (EG) av den 30 mars 2004 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning nr 1788/2003 (EUT L 94, 2004, s. 22).

22 Detta ändrades till den 1 oktober varje år genom kommissionens förordning (EG) nr 1468/2006 av den 4 oktober 2006 om ändring av förordning (EG) nr 595/2004 (EUT L 274, 2006, s. 6).

23 Rådets förordning (EG) av den 22 oktober 2007 om upprättande av en gemensam organisation av jordbruksmarknaderna och om särskilda bestämmelser för vissa jordbruksprodukter (EUT L 299, 2007, s.1).

24 Bland annat förordning nr 1788/2003.

25 Det framgick att detta skedde genom att upprätthålla de tidsfrister som hade föreskrivits i förordning nr 595/2004, i ändrad lydelse. Se kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/517 av den 26 mars 2015 om ändring av förordning nr 595/2004 (EUT L 82, 2015, s. 73).

26 Genom denna förordning infördes genomförandebestämmelser rörande rådets förordning (EG) nr 1290/2005 av den 21 juni 2005 om finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken (EUT L 209, 2005, s. 1), som bland annat ersatte EUGFJ med Europeiska garantifonden för jordbruket med verkan från den 1 januari 2007.

27 Kommissionens förordning (EG) av den 21 oktober 2008 om ändring av förordning (EG) nr 885/2006 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1290/2005 när det gäller godkännande av utbetalningsställen och andra organ och avslutande av räkenskaperna för EGFJ och EJFLU (EUT L 279, 2008, s. 13). Förordningen trädde i kraft den 29 oktober 2008.

28 Enligt definitionen i artikel 6.1 i förordning nr 1290/2005.

29 Europaparlamentets och rådets förordning av den 17 december 2013 om upprättande av en samlad marknadsordning för jordbruksprodukter och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 922/72, (EEG) nr 234/79, (EG) nr 1037/2001 och (EG) nr 1234/2007 (EUT L 347, 2013, s. 671).

30 Rådets beslut av den 16 juli 2003 om huruvida ett stöd som Republiken Italien har för avsikt att bevilja sina mjölkproducenter är förenligt med den gemensamma marknaden (EUT L 184, 2003, s. 15).

31 Jag kommer nedan att kalla dessa uppskjutna betalningar för 2003 års betalningsplan.

32 Kommissionens beslut av den 17 juli 2013 om det statliga stöd SA.33726 (11/C) [f.d. SA.33726 (11/NN)] som Italien har genomfört (uppskov med mjölkavgiften i Italien) (EUT L 309, 2013, s. 40).

33 Dom av den 25 mars 2004, Cooperativa Lattepiù m.fl. ( C‑231/00, C‑303/00 och C‑451/00, EU:C:2004:178).

34 Se punkt 15 i domen. Den huvudsakliga genomförandelagstiftningen var lag nr 468/92 av den 26 november 1992, även om domstolen i sin begäran även har hänvisat till ministerdekret nr 258/89 och lag nr 209/91. I denna punkt angavs att lag nr 468/92 därefter följdes av en mängd lagstiftning som hade ändrats i hög grad.

35 Se punkt 79 i domen.

36 Se punkt 16 i domen.

37 Se punkt 20 i domen.

38 Se punkterna 19, 21 och 22 i domen.

39 AGEA ersatte AIMA år 1999.

40 Kommissionens förordning (EG) av den 7 juli 1995 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 729/70 i fråga om förfarandet vid avslutande av räkenskaperna för garantisektionen vid Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) (EGT L 158, 1995, s. 6).

41 Jag kommer nedan att kalla dessa uppskjutna betalningar för 2009 års betalningsplan.

42 Även kallad stabilitetslagen från år 2013.

43 Equitalia SpA är ett bolag som kontrolleras av den italienska staten.

44 Se ovan punkt21.

45 Se, exempelvis, dom av den 31 mars 1992, kommissionen/Italien ( C‑362/90, EU:C:1992:158, punkt 8).

46 Se, exempelvis, dom av den 27 oktober 2005, kommissionen/Italien ( C‑525/03, EU:C:2005:648, punkt 14).

47 Se dom av den 27 oktober 2005, kommissionen/Italien ( C‑525/03, EU:C:2005:648, punkterna 16 och 17).

48 Se, exempelvis, dom av den 14 september 2004, kommissionen/Spanien ( C‑168/03, EU:C:2004:525, punkt 24).

49 Den tidsfrist som fastställdes i det motiverade yttrande upphörde, efter förlängning, den 11 oktober 2014 (se ovan punkt 35). Avgiften upphävdes från den 31 mars 2015 (se ovan punkt 21).

50 Det vill säga den 11 oktober 2014, efter utgången av den förlängning som kommissionen hade beviljat (se ovan punkt35).

51 Se punkt 22 och följande punkter ovan.

52 I sin ansökan har kommissionen också framställt alternativa uppgifter som anger att det utestående beloppet är 1068 miljoner euro, där den andel som har uppburits motsvarar 23 procent. När kommissionen vid förhandlingen ombads klargöra dessa uppgifter, förklarade denna att beloppet på 1068 miljoner euro utgjorde det utestående beloppet efter avdrag för belopp som Italien inte hade angett skulle borträknas på grund av att var föremål för rättegång vid de nationella domstolarna. Då domstolen emellertid också angav att de 1343 miljoner euro som angavs ovan utgjorde det belopp som fortfarande var obetalt och eftersom det belopp som var föremål för domstolsbeslut i ansökan har uppgetts till 500 miljoner euro kan jag inte förstå dessa sifferuppgifter. Av de skäl jag har angett nedan i punkt 48 anser jag dock inte att det är nödvändigt att gå närmare in på denna fråga.

53 Se ovan punkt 45.

54 Se, bland annat, artiklarna 15, 16 och 19 i förordning nr 1546/88.

55 Se dom av den 13 november 2001, Frankrike/kommissionen ( C‑277/98, EU:C:2001:603, punkt 36).

56 Till en nivå om 99 procent av det totala beloppet. Se vidare ovan fotnot 20.

57 Till stöd för sitt argument i denna del har Italien hänvisat till domstolens dom av den 13 november 2001, Frankrike/kommissionen ( C‑277/98, EU:C:2001:603). Denna dom går dock inte längre än att fastställa de omständigheter som anges i punkt 50 ovan, i något avseende som har betydelse för Italiens argumentation. Italien har också åberopat tre domar från tribunalen som kommissionen åberopade i sin ansökan, närmare bestämt dom av den 9 oktober 2012, Italien/kommissionen ( T-426/08, ej publicerad, EU:T:2012:526), dom av den 6 juli 2015, Italien/kommissionen ( T-44/11, ej publicerad, EU:T:2015:469), och dom av den 2 december 2014 ( T‑661/11, EU:T:2014:1016). Italien har dock inte åberopat någon eller några punkter i dessa domar som stöder dess uppfattning och en genomgång av domarna verkar inte heller ge något stöd för de argument Italien har gjort gällande. Jag ska därför inte bedöma dem närmare.

58 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 januari 2001, Grekland/kommissionen ( C‑247/98, EU:C:2001:4, punkterna 13 och 14), och dom av den 9 september 2004, Grekland/kommissionen ( C‑332/01, EU:C:2004:496, punkt 63).

59 Se ovan punkt 42.

60 Se dom av den 25 mars 2004, Cooperativa Lattepiù m.fl. ( C‑231/00, C‑303/00 och C‑451/00, EU:C:2004:178, punkt 75).

61 Se dom av den 12 juli 1990, kommissionen/Grekland ( C‑35/88, EU:C:1990:302, punkt 11 och där angiven rättspraxis).

62 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 mars 2004, Azienda Agricola Ettore Ribaldi m.fl. ( C‑480/00, C‑482/00, C‑484/00, C‑489/00–C‑491/00 och C‑497/00–C‑499/00, EU:C:2004:179, punkt 87), där domstolen fann att de behöriga nationella myndigheterna måste underrätta de berörda producenterna om tilldelningen av individuella referenskvantiteter så att de berörda personerna genom denna underrättelse får all information om tilldelningen i fråga. Medan uppköparna även är nära involverade i förfarandet som leder till betalningen av avgiften (se, exempelvis, sjunde skälet i förordning nr 536/93 där det anges att uppköparna [bär] huvudansvaret för att systemet tillämpas korrekt) och då de i många fall var skyldiga att redovisa för och betala avgiften till de nationella myndigheterna gjordes tilldelningen av avgiften, som sådan, till producenterna. Se, exempelvis, artikel 2.2 i förordning nr 3950/92.

63 Dom av den 25 mars 2004, Cooperativa Lattepiù m.fl. ( C‑231/00, C‑303/00 och C‑451/00, EU:C:2004:178, punkt 79).

64 Se punkt 81 i domen.

65 Se ovan punkterna 44–48.

66 Särskild rapport nr 2/2012.

67 Förordning nr 885/2006 ändrades genom artikel 1 i förordning nr 1034/2008. Den förstnämnda förordningen upphävdes från den 7 september 2014 genom kommissionens delegerade förordning (EU) nr 907/2014 av den 11 mars 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 vad gäller utbetalande organ och andra organ, ekonomisk förvaltning, avslutande av räkenskaper, säkerheter och användning av euron (EUT L 255, 2014, s. 18).

68 Rapport nr 11/2013/G om mjölkkvoter.

69 Rådets förordning av den 17 mars 2008 om ändring av förordning nr 1234/2007 vad gäller de nationella kvoterna för mjölk (EUT L 76, 2008, s. 6).

70 Rådets förordning (EG) nr 72/2009 av den 19 januari 2009 om ändring av den gemensamma jordbrukspolitiken genom ändring av förordningarna (EG) nr 247/2006, (EG) nr 320/2006, (EG) nr 1405/2006, (EG) nr 1234/2007, (EG) nr 3/2008 och (EG) nr 479/2008 samt genom upphävande av förordningarna (EEG) nr 1883/78, (EEG) nr 1254/89, (EEG) nr 2247/89, (EEG) nr 2055/93, (EG) nr 1868/94, (EG) nr 2596/97, (EG) nr 1182/2005 och (EG) nr 315/2007 (EUT L 30, 2009, s. 1).

71 Se punkt 9 i mitt förslag till avgörande i målet Sverige/kommissionen ( C‑562/14 P, EU:C:2016:885), för mer information om detta förfarande.

72 Se ovan punkt 73.

73 Rapport nr 12/2014 G.

74 Artikel 8 quinquies 10 i lag nr 33/2009, i ändrad lydelse enligt 2013 års stabilitetslag.

75 Se, bland många, dom av den 7 juni 2007, van der Weerd m.fl. ( C‑222/05–C‑225/05, EU:C:2007:318, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

76 Se, bland många, dom av den 7 juni 2007, van der Weerd m.fl. ( C‑222/05–C 225/05, EU:C:2007:318, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

77 Se ovan punkterna 67–70.

78 Det måste, med andra ord, vara fråga om concursus debiti et crediti.

79 Se ovan punkt 29.

80 Se ovan punkt 74.

81 Se ovan punkt 42.

82 Dom av den 30 januari 2003, kommissionen/Danmark ( C‑226/01, EU:C:2003:60, punkt 32).

83 Dom av den 25 mars 2004, Cooperativa Lattepiù m.fl. ( C‑231/00, C‑303/00 och C‑451/00, EU:C:2004:178, punkt 68).

84 Dom av den 13 november 2001, Frankrike/kommissionen ( C‑277/98, EU:C:2001:603, punkt 40).

85 Se ovan punkt 48.

86 Se ovan punkterna 54 och 57.

87 Dom av den 15 juli 2004, C‑459/02, EU:C:2004:454.

88 Dom av den 25 mars 2004, Cooperativa Lattepiù m.fl. ( C‑231/00, C‑303/00 och C‑451/00, EU:C:2004:178).

89 Dom av den 13 november 2001, C‑277/98, EU:C:2001:603.

90 Se punkt 36 i domen.

91 För fullständighetens skull vill jag lägga till att jag inte anser att kravet i förordning nr 1788/2003 att medlemsstaterna ska betala 99 procent av avgiften till EUGFJ (se ovan punkt 12) innebär ett krav att de ska uppbära detta belopp från producenterna.

92 Se ovan punkt 48.

93 Dom av den 15 juli 2004, Gerekens och Procola ( C‑459/02, EU:C:2004:454, punkt 38).

94 Dom av den 25 mars 2004, Cooperativa Lattepiù m.fl. ( C‑231/00, C‑303/00 och C‑451/00, EU:C:2004:178).

95 Se punkterna 80, 84 och 85 i domen.

96 Se, exempelvis, dom av den 7 september 2016, kommissionen/Grekland ( C‑584/14, EU:C:2016:636, punkt 53). Se även, inom ramen för införlivande av direktiv med nationell rätt, dom av den 7 maj 2002, kommissionen/Nederländerna ( C‑364/00, EU:C:2002:282, punkterna 7–10), där domstolen avvisade den nederländska regeringens argument rörande de obestridligen betydande svårigheter den hade att införliva en särskild rättsakt. Det är också värt att anmärka att kommissionen, som svar på en fråga vid förhandlingen angående den relativa indrivningsandelen i andra medlemsstater, angav att för regleringsåren 2003/04–2006/07 var beloppet av den avgift som kvarstod som obetald i Nederländerna noll. På denna grund är full betalning av avgiften ett nåbart mål. Se även, såvitt avser de nationella domstolarnas egen roll i förhållande till artikel 267 FEUF, förslag till avgörande av generaladvokaten Tizzano i målet Lyckeskog ( C‑99/00, EU:C:2002:108, punkt 60 och följande punkter).

97 Se, Timmermans, Christian, W.A., Use of the Infringement Procedure in Cases of Judicial Errors, The European Union, an Ongoing Process of Integration, T.M.C. Asser Press, Haag, 2004, s. 155.

98 Se dom av den 5 maj 1970, kommissionen/Belgien ( 77/69, EU:C:1970:34, punkt 15).

99 Se dom av den 9 december 2003, kommissionen/Italien ( C‑129/00, EU:C:2003:656, punkterna 32, 33, 41 och domslutet). Detta har uttryckts mer koncist i yttrande 1/09 (avtal om inrättande av ett enhetligt system för patenttvister) av den 8 mars 2011, EU:C:2011:123, punkt 87.