Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 26 oktober 2016

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter (EGT L 382, 1986, s. 17; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 150).

3 Se, exempelvis, dom av den 17 oktober 2013, Unamar ( C‑184/12, EU:C:2013:663, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

4 Se, i det sammanhanget, även Basedow, J., Europäisches Internationales Privatrecht, i Neue Juristische Wochenschrift, 1996, s. 1921–1929, på s. 1925, som pekar på de problem som detta ger upphov till vid behandlingen av situationer som omfattar tredjeländer.

5 5 – Konvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, som öppnades för undertecknande i Rom den 19 juni 1980 (EGT L 266, 1980, s. 1.)

6 För avtal som ingåtts efter den 17 december 2009, har Romkonventionen ersatts av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 2008, s. 6). Se artikel 28 i den förordningen.

7 Enligt artikel 1 i första protokollet av den 19 december 1988 om domstolens tolkning av 1980 års Romkonvention (EGT C 27, 1998, s. 47), som trädde i kraft den 1 augusti 2004, är domstolen behörig att meddela förhandsavgöranden i mål som rör tolkningen av bestämmelser i den konventionen. Den hänskjutande domstolen förekommer inte i den förteckning i artikel 2 a i ovannämnda protokoll över domstolar som har rätt att begära att EU-domstolen ska meddela förhandsavgörande (i Belgien tillkommer denna rätt endast Cour de cassation (Kassationsdomstolen) och Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen)).

8 Se dom av den 30 april 1998, Bellone ( C‑215/97, EU:C:1998:189, punkt 10), dom av den 13 juli 2000, Centrosteel ( C‑456/98, EU:C:2000:402, punkt 13), dom av den 23 mars 2006, Honyvem Informazioni Commerciali ( C‑465/04, EU:C:2006:199, punkt 18), dom av den 26 mars 2009, Semen ( C‑348/07, EU:C:2009:195, punkt 14), och dom av den 17 oktober 2013, Unamar ( C‑184/12, EU:C:2013:663, punkt 36). Se även, exempelvis, Fock, T., Die europäische Handelsvertreter-Richtlinie, Nomos Verlagsgesellschaft, Baden-Baden, 2001, s. 25.

9 Se dom av den 30 april 1998, Bellone ( C‑215/97, EU:C:1998:189, punkt 13), dom av den 9 november 2000, Ingmar ( C‑381/98, EU:C:2000:605, punkterna 20 och 21), dom av den 23 mars 2006, Honyvem Informazioni Commerciali ( C‑465/04, EU:C:2006:199, punkterna 19 och 22), dom av den 17 januari 2008, Chevassus-Marche ( C‑19/07, EU:C:2008:23, punkt 22), och dom av den 26 mars 2009, Semen ( C‑348/07, EU:C:2009:195, punkt 14). Se även Macgregor, L., Case Comment Compensation for commercial agents: an end to plucking figures from the air?, i Edinburgh Law Review 2008, s. 86–93, på s. 87.

10 Se dom av den 9 november 2000, Ingmar ( C‑381/98, EU:C:2000:605, punkterna 21 och 22), dom av den 23 mars 2006, Honyvem Informazioni Commerciali ( C‑465/04, EU:C:2006:199, punkterna 22 och 34), och dom av den 17 oktober 2013, Unamar ( C‑184/12, EU:C:2013:663, punkt 40).

11 Se dom av den 17 oktober 2013, Unamar ( C‑184/12, EU:C:2013:663, punkt 52). Se även Rott-Pietrzyk, E., Agent Handlowy – Regulacje Polskie i Europejskie, C.H. Beck, Warszawa, 2006, s. 68.

12 Se dom av den 9 november 2000, Ingmar ( C‑381/98, EU:C:2000:605, punkt 24).

13 Sedan den Europeiska enhetsakten definierar fördraget den inre marknaden, för närvarande i artikel 26.2 FEUF, som ett område utan inre gränser, där fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital säkerställs i enlighet med bestämmelserna i fördragen. I förevarande förslag till avgörande, särskilt i samband med citat från unionslagstiftning och rättspraxis, används omväxlande begreppen inre marknad och gemensam marknad.

14 Se artikel 5 i direktiv 86/653.

15 Se artiklarna 10.4, 11.3, 12.3 eller 19 i direktiv 86/653.

16 Se artikel 6.1 i direktiv 86/653.

17 Se artiklarna 13.1 och 15.3 i direktiv 86/653.

18 Se dom av den 13 juli 2000, Centrosteel ( C‑456/98, EU:C:2000:402, punkt 13).

19 Se dom av den 13 juli 2000, Centrosteel ( C‑456/98, EU:C:2000:402, punkt 13).

20 Se dom av den 9 november 2000, Ingmar ( C‑381/98, EU:C:2000:605, punkt 26).

21 Se dom av den 9 november 2000, Ingmar ( C‑381/98, EU:C:2000:605, punkt 25).

22 Domen i målet Unamar behandlade en unionsintern situation där frågan var vilken av två medlemsstaters privaträtt som skulle tillämpas. Båda medlemsstaterna hade införlivat direktiv 86/653 på ett korrekt sätt. Se dom av den 17 oktober 2013 ( C‑184/12, EU:C:2013:663, punkt 51).

23 Se dom av den 17 oktober 2013, Unamar ( C‑184/12, EU:C:2013:663, punkt 39). Min kursivering.

24 Min kursivering.

25 Min kursivering.

26 Min kursivering.

27 Sett ur det perspektivet råder det ingen motsättning mellan den ovannämnda domen Centrosteel och min slutsats.

28 Se kommissionens förslag till rådets direktiv om samordning av medlemsstaternas lagar rörande (självständiga) handelsagenter, vilket framlades för rådet av kommissionen den 17 december 1976 (EGT C 13, 1977, s. 2).

29 Se resolution med Europaparlamentets yttrande om förslaget till rådets direktiv om samordning av medlemsstaternas lagar rörande (självständiga) handelsagenter (EGT C 239, 1978, s. 20) punkt 17: … anser att den omfattande förteckning över bestämmelser som anges i artikel 35 gör direktivet för oflexibelt och uppmanar därför kommissionen att lägga fram en reviderad version av denna artikel.

30 Se yttrande över förslaget till rådets direktiv om samordning av medlemsstaternas lagar rörande (självständiga) handelsagenter (EGT C 59, 1978, s. 31), punkt 2.9.10: Kommittén föreslår att hänvisningen till artikel 21.4 i artikel 35.2 stryks och tolkar artikel 35.2 så, att den innebär att avtalsparterna har rätt att avtala om avvikelser från de tvingande bestämmelser som anges i artikel 35.1.

31 Se kommissionens ändrade förslag till rådets direktiv om samordning av medlemsstaternas lagar rörande (självständiga) handelsagenter (vilket framlades för rådet av kommissionen i enlighet med artikel 149.2 EEG den 29 januari 1979) (EGT C 56, 1979, s. 21).

32 Se Fock, T., Die europäische Handelsvertreter-Richtlinie, Nomos Verlagsgesellschaft, Baden-Baden, 2001, s. 19.

33 Om ersättning eller skadestånd till handelsagenten efter det att agenturavtalet upphört.

34 Om undantag till de ersättningar och skadestånd som avses i artikel 17 i direktiv 86/653.

35 Se, i detta sammanhang, även Müller-Graff, P.-Chr, Allgemeines Gemeinschaftsprivatrecht, i Gebauer, M./Teichmann, Chr. (red.), Europäisches Privat- und Unternehmensrecht (Enzyklopädie Europarecht, Band 6), Nomos, Baden-Baden, 2014, s. 69–151, punkt 43 och följande punkter.

36 Då artikel 57.2 EEG.

37 Då artikel 100 EEG. Denna bestämmelse kräver enhällighet i rådet. Direktivet antogs före den Europeiska enhetsakten, som trädde i kraft den 1 juli 1987 och som införde en ny bestämmelse, artikel 100a EEG (nu artikel 114 FEUF).

38 Se dom av den 9 november 2000, Ingmar ( C‑381/98, EU:C:2000:605, punkterna 21 och 22), dom av den 23 mars 2006, Honyvem Informazioni Commerciali ( C‑465/04, EU:C:2006:199, punkterna 22 och 34), och dom av den 17 oktober 2013, Unamar ( C‑184/12, EU:C:2013:663, punkt 40).

39 Se dom av den 17 oktober 2013, Unamar ( C‑184/12, EU:C:2013:663, punkt 52). Se även Rott-Pietrzyk, E., Agent Handlowy – Regulacje Polskie i Europejskie, C.H. Beck, Warszawa, 2006, s. 68.

40 Och, i det syftet, bland annat fastställer bestämmelser som reglerar ingående och uppsägning av handelsagenturavtal (artiklarna 13–20 i direktivet). Se dom av den 30 april 1998, Bellone ( C‑215/97, EU:C:1998:189, punkt 13), dom av den 9 november 2000, Ingmar ( C‑381/98, EU:C:2000:605, punkterna 20 och 21), dom av den 23 mars 2006, Honyvem Informazioni Commerciali ( C‑465/04, EU:C:2006:199, punkterna 19 och 22), dom av den 17 januari 2008, Chevassus-Marche ( C‑19/07, EU:C:2008:23, punkt 22), och dom av den 26 mars 2009, Semen ( C‑348/07, EU:C:2009:195, punkt 14).

41 Om handelsagenten inte enbart utövar sin verksamhet i Turkiet, utan även i exempelvis Grekland, har vi därför en situation hänförlig till den inre marknaden.

42 Om fri rörlighet för arbetstagare.

43 Om etableringsfrihet.

44 Se, beträffande artikel 12 i associeringsavtalet, dom av den 30 september 1987, Demirel ( 12/86, EU:C:1987:400, punkt 23), och, beträffande artikel 13 i associeringsavtalet, dom av den 11 maj 2000, Savas ( C‑37/98, EU:C:2000:224, punkterna 42 och 45).

45 Se dom av den 24 september 2013, Demirkan ( C‑221/11, EU:C:2013:583, punkt 45).

46 Se dom av den 11 maj 2000, Savas ( C‑37/98, EU:C:2000:224, punkt 54), och dom av den 21 oktober 2003, Abatay m.fl. ( C‑317/01 och C‑369/01, EU:C:2003:572, punkt 58).

47 Detta är fast rättspraxis sedan domen av den 9 februari 1982, Polydor och RSO Records ( 270/80, EU:C:1982:43, punkt 16). Se även dom av den 24 september 2013, Demirkan ( C‑221/11, EU:C:2013:583, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

48 Se dom av den 24 september 2013, Demirkan ( C‑221/11, EU:C:2013:583, punkt 49).

49 Se dom av den 31 januari 1984, Luisi och Carbone ( 286/82 och 26/83, EU:C:1984:35, punkt 10).

50 Se dom av den 24 september 2013, Demirkan ( C‑221/11, EU:C:2013:583, punkt 62).