Förslag till avgörande av generaladvokat MACIEJ SZPUNAR föredraget den 24 november 2016

1 Originalspråk: franska.

2 BGBl. I s. 2494, rättelse i BGB1. 1997 I s. 1061.

3 Dom av den 14 oktober 2008 ( C‑353/06, EU:C:2008:559).

4 Dom av den 14 oktober 2008, Grunkin och Paul ( C‑353/06, EU:C:2008:559, punkt 31).

5 Artikel 48 EGBGB infördes genom lag av den 23 januari 2013 om anpassning av vissa internationellt privaträttsliga bestämmelser till förordning (EU) nr 1259/2010 och om ändring av vissa andra internationellt privaträttsliga bestämmelser (Gesetz zur Anpassung der Vorschriften des Internationalen Privatrechts an die Verordnung (EU) Nr. 1259/2010 und zur Änderung anderer Vorschriften des Internationalen Privatrechts), vilken trädde i kraft den 29 januari 2013.

6 Dom av den 14 oktober 2008 ( C‑353/06, EU:C:2008:559).

7 Se, bland annat, dom av den 19 september 2013, Betriu Montull ( C‑5/12, EU:C:2013:571, punkt 40).

8 Dom av den 14 oktober 2008 ( C‑353/06, EU:C:2008:559).

9 Den tyska regeringen har i sitt skriftliga yttrande understrukit att 48 § EGBGB är tillämplig med stöd av 10 § punkt 1 EGBGB, jämförd med 5 § punkt § 1 EGBGB, eftersom den berörda personen även är tysk medborgare och har sin närmaste anknytning till Förbundsrepubliken Tyskland på grund av sin varaktiga vistelse i denna medlemsstat. Se punkt 5 i detta förslag till avgörande. Det framgår dessutom av de handlingar i målet som domstolen har tillgång till att det enligt 10 § punkterna 2 och 3 EGBGB är möjligt att välja att tysk lag ska vara tillämplig vid fastställandet av någons namn, bland annat när den berörda personen är stadigvarande bosatt i Förbundsrepubliken Tyskland.

10 Dom av den 14 oktober 2008 ( C‑353/06, EU:C:2008:559).

11 Det första alternativet, det minst inkräktande i förhållande till den nationella rätten, var att tillåta en namnändring inom ramen för det förvaltningsrättsliga förfarande som föreskrivs i [lagen om namnändring], medan det andra alternativet avsåg att införa en materiell bestämmelse som skulle tillåta att uppnå det föreskrivna resultatet. Se Kohler, C., Towards the Recognition of Civil Status in the European Union, Yearbook of Private International Law, Vol. 15, 2013/2014, Sellier European Law Publishers, s. 13–30, särskilt s. 21.

12 Det tredje alternativet bestod i att ändra konfliktregeln till lagvalsbestämmelsen avseende namn, det vill säga artikel 10 EGBGB, så att den tillät det berörda barnets förälder att som tillämplig lag vid fastställandet av barnets namn fastställa lagen i den medlemsstat där en av föräldrarna har sin hemvist. För att göra detta skulle det ha räckt att bilateralisera bestämmelsen i punkt 3.2 i denna bestämmelse som i dess aktuella lydelse tillåter att välja tysk lag om en av föräldrarna har sin hemvist i Tyskland. Se Kohler, C., loc. cit., s. 22. Som följer av skälen till artikel 48 EGBGB, avsåg den tyska lagstiftaren emellertid inte att vidga de redan föreskrivna möjligheterna till lagval, då möjligheten att bilateralisera valet av tysk lag vid hemvist i Tyskland hade avfärdats formellt.

13 Denna bestämmelse infördes inte i kapitlet 'Internationell privaträtt' [i EGBGB], utan i därefter följande kapitel, med rubriken 'Anpassning’, i vilket den lagts till 47 § EGBGB, vilken rör ändring av en persons namn som hade erhållits med stöd av en utländsk lag men som sedermera regleras av tysk rätt. Målet med 47 § EGBGB är att göra det möjligt att till tyska språket och tysk tradition, om den berörda personen begär det, anpassa innehåll eller grammatisk form av ett namn som utformats på ett utländskt språk eller enligt utländsk lag eller utländska traditioner. Se Kohler, C., loc. cit., s. 22.

14 Se punkt 66 i förevarande förslag till avgörande.

15 Det understryks i doktrinen att visserligen tillåter de möjligheter som ges i 10 § punkt 3 EGBGB att välja vilken lag som ska tillämpas på barnets namn att förebygga sådana situationer i många fall. Det finns likväl ingen lösning när barnet inte är tysk medborgare och de namn som det erhållit i den medlemsstat där det har sin varaktiga vistelse skiljer sig från det som föreskrivs i den nationella lagstiftningen. Följaktligen kan den tyska lagstiftarens reaktion, genom att upphöra halvvägs, inte uppfylla EU-domstolens rättspraxis i ett icke oansenligt antal fall …. Se Kohler, C., loc. cit., s. 22.

16 Se, i detta hänseende, även informationsmeddelandet från tyska diplomatiska och konsulära uppdrag i Frankrike avseende det administrativa förfarandet för namnbyte.

17 Se, i detta hänseende, punkterna 8 och 13 i detta förslag till avgörande.

18 Dom av den 11 juli 2002, D’Hoop ( C‑224/98, EU:C:2002:432, punkt 27), dom av den 12 maj 2011, Runevič-Vardyn och Wardyn ( C‑391/09, EU:C:2011:291, punkt 59), och dom av den 2 juni 2016, Bogendorff von Wolffersdorff ( C‑438/14, EU:C:2016:401, punkt 28).

19 Dom av den 20 september 2001, Grzelczyk ( C‑184/99, EU:C:2001:458, punkt 31), dom av den 12 maj 2011, Runevič-Vardyn och Wardyn ( C‑391/09, EU:C:2011:291, punkterna 60 och 61), och dom av den 2 juni 2016, Bogendorff von Wolffersdorff ( C‑438/14, EU:C:2016:401, punkterna 29 och 30).

20 Dom av den 20 september 2001, Grzelczyk ( C‑184/99, EU:C:2001:458, punkt 33), dom av den 12 maj 2011, Runevič-Vardyn och Wardyn ( C‑391/09, EU:C:2011:291, punkt 62), och dom av den 2 juni 2016, Bogendorff von Wolffersdorff ( C‑438/14, EU:C:2016:401, punkt 31).

21 Dom av den 2 oktober 2003, Garcia Avello ( C‑148/02, EU:C:2003:539, punkt 25), dom av den 14 oktober 2008, Grunkin och Paul ( C‑353/06, EU:C:2008:559, punkt 16), dom av den 22 december 2010, Sayn-Wittgenstein ( C‑208/09, EU:C:2010:806, punkterna 38 och 39), dom av den 12 maj 2011, Runevič-Vardyn och Wardyn ( C‑391/09, EU:C:2011:291, punkt 63), samt dom av den 2 juni 2016, Bogendorff von Wolffersdorff ( C‑438/14, EU:C:2016:401, punkt 32).

22 Dom av den 2 oktober 2003, Garcia Avello ( C‑148/02, EU:C:2003:539, punkt 27).

23 Dom av den 7 juli 1992, Micheletti m.fl. ( C‑369/90, EU:C:1992:295, punkt 10), och dom av den 2 oktober 2003, Garcia Avello ( C‑148/02, EU:C:2003:539, punkt 28).

24 Dom av den 2 oktober 2003 ( C‑148/02, EU:C:2003:539).

25 Dom av den 2 oktober 2003, Garcia Avello ( C‑148/02, EU:C:2003:539, punkt 15). Vid tidpunkten för händelserna i målet [skulle] ett barns efternamn [bestå] av faderns första efternamn följt av moderns första efternamn när föräldrarna var gifta.

26 Se punkt 56 i generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande i målet Garcia Avello ( C‑148/02, EU:C:2003:311).

27 Dom av den 2 oktober 2003, Garcia Avello ( C‑148/02, EU:C:2003:539, punkt 36).

28 Dom av den 2 oktober 2003, Garcia Avello ( C‑148/02, EU:C:2003:539, punkt 45).

29 Dom av den 14 oktober 2008 ( C‑353/06, EU:C:2008:559).

30 Barnet hade, med stöd av den danska rätten, erhållit det dubbla efternamnet Grunkin-Paul bestående av faderns och moderns namn, vilket även hade skrivits in i dess danska födelsebevis.

31 Dom av den 14 oktober 2008, Grunkin och Paul ( C‑353/06, EU:C:2008:559, punkt 7).

32 Dom av den 14 oktober 2008, Grunkin och Paul ( C‑353/06, EU:C:2008:559, punkt 39). Däremot fastställde domstolen i målet som ledde till domen Runevič-Vardyn och Wardyn, gränser för begreppet allvarliga olägenheter och slog fast att det – i en situation som den nu aktuella – inte utgör en begränsning av friheterna i artikel 21 FEUF som tillerkänns varje unionsmedborgare när behöriga myndigheter i en medlemsstat, i enlighet med tillämpliga nationella bestämmelser, vägrar att ändra vigselbeviset för en unionsmedborgare som är medborgare i en annan medlemsstat så, att nämnda medborgares förnamn i beviset transkriberas med diakritiska tecken, såsom de har transkriberats i de folkbokföringshandlingar som utfärdats av dennes ursprungsmedlemsstat och i enlighet med stavningsreglerna för det officiella nationalspråket i den sistnämnda staten. Dom av den 12 maj 2011 ( C‑391/09, EU:C:2011:291, punkt 82).

33 Dom av den 22 december 2010 ( C‑208/09, EU:C:2010:806). Detta mål rörde ett beslut att erkänna en österrikisk medborgares efternamn, såsom det hade fastställts i hemviststaten Tyskland i samband med att personen adopterades av en tysk medborgare och då efternamnet innehöll en adelstitel som inte var tillåten i Österrike enligt dess konstitutionella rätt.

34 Dom av den 2 juni 2016 ( C‑438/14, EU:C:2016:401). Detta mål rörde den tyska myndighetens beslut att inte erkänna namnet på en person som var både tysk och brittisk medborgare och som i Förenade kungariket hade erhållit ett namn som vederbörande själv hade valt och som innehöll flera adliga delar, vilka inte var tillåtna enligt tysk rätt.

35 Det ska påpekas att den i tyska lagstiftning som var aktuell i målet som ledde till domen av den 2 juni 2016, Bogendorff von Wolffersdorff ( C‑438/14, EU:C:2016:401) skilde sig från de österrikiska bestämmelser som domstolen prövade i målet som ledde till domen av den 22 december 2010, Sayn-Wittgenstein ( C‑208/09, EU:C:2010:806) så till vida att det inte i den föreskrevs något strikt förbud mot användning och överföring av adelstitlar, vilka kunde bäras som en del av namnet. Domstolen fann emellertid att det, i det förstnämnda målet, även fanns skäl att erkänna att den tyska lagstiftningen, såsom en del av en medlemsstats nationella identitet som avses i artikel 4.2 FEU, kunde beaktas som en motivering för att begränsa den rätt till fri rörlighet för personer som fastställs genom unionsrätten. Dom av den 2 juni 2016, Bogendorff von Wolffersdorff ( C‑438/14, EU:C:2016:401, punkt 64).

36 Det ska erinras om att det följer av domstolens fasta praxis att eftersom artikel 21 FEUF inte bara innehåller rätten att fritt röra sig och uppehålla sig i medlemsstaterna utan också ett förbud mot all diskriminering på grund av nationalitet, ska situationen för sökanden i det nationella målet prövas enbart i förhållande till denna bestämmelse. Se, analogt, dom av den 12 maj 2011, Runevič-Vardyn och Wardyn ( C‑391/09, EU:C:2011:291, punkt 65), och dom av den 2 juni 2016, Bogendorff von Wolffersdorff ( C‑438/14, EU:C:2016:401, punkt 34).

37 Se dom av den 22 december 2010, Sayn-Wittgenstein ( C‑208/09, EU:C:2010:806, punkt 52 och där angiven rättspraxis), dom av den 12 maj 2011, Runevič-Vardyn och Wardyn ( C‑391/09, EU:C:2011:291, punkt 66), och dom av den 2 juni 2016, Bogendorff von Wolffersdorff ( C‑438/14, EU:C:2016:401, punkt 35).

38 Dom av den 14 oktober 2008, Grunkin och Paul ( C‑353/06, EU:C:2008:559, punkt 21), dom av den 22 december 2010, Sayn-Wittgenstein ( C‑208/09, EU:C:2010:806, punkt 53), dom av den 12 maj 2011, Runevič-Vardyn och Wardyn ( C‑391/09, EU:C:2011:291, punkt 68), och dom av den 2 juni 2016, Bogendorff von Wolffersdorff ( C‑438/14, EU:C:2016:401, punkt 36).

39 Dom av den 14 oktober 2008, Grunkin och Paul ( C‑353/06, EU:C:2008:559, punkt 22) och dom av den 22 december 2010, Sayn-Wittgenstein ( C‑208/09, EU:C:2010:806, punkt 54).

40 Se, för liknande resonemang, dom av den 12 maj 2011, Runevič-Vardyn och Wardyn ( C‑391/09, EU:C:2011:291, punkt 76), och dom av den 2 juni 2016, Bogendorff von Wolffersdorff ( C‑438/14, EU:C:2016:401, punkt 38).

41 Se dom av den 22 december 2010, Sayn-Wittgenstein ( C‑208/09, EU:C:2010:806, punkt 70) Se även dom av den 2 juni 2016, Bogendorff von Wolffersdorff ( C‑438/14, EU:C:2016:401, punkt 40).

42 Se även punkt 39 ovan. Det ska i detta hänseende påpekas att artikel 48 EGBGB, enligt tysk doktrin, utgör ett minimisvar av den tyska lagstiftaren på de krav som följer av EU-domstolens praxis. Det framgår av förarbetena till denna bestämmelse att Bundesrat (Förbundsrådet, Tyskland), i sitt ställningstagande, hade ifrågasatt den federala regeringens förslag och understrukit att EU-domstolens praxis krävde en reaktion inom den internationella privaträtten och inte inom den materiella rätten. Intresset av att undvika haltande situationer och uppnå en lagstiftning som kan genomföras på ett korrekt sätt av de civilrättsliga myndigheterna skulle leda till att finna en lösning inom ramen för artikel 10 EGBGB. Vidare skulle Förbundsrådet göra en inventering av de frågor som lämnats öppna genom den lösning som den federala regeringen föreslagit. Se, i detta hänseende, Kohler, C., La reconnaissance de situations juridiques dans l’Union européenne: le cas du nom patronymique, La reconnaissance des situations en droit international privé, under ledning av Paul Lagarde, Actes du colloque international de la Haye du 18 janvier 2013, Éditions Pedone, 2013, s. 75.

43 Mircea Florian Freitag uppmanades i detta hänseende att till domstolen ange huruvida han hade lämnat in en ansökan om namnändring enligt lagen om namnändring och, i förekommande fall, hur denna ansökan hade mottagits. Mircea Florian Freitag besvarade denna fråga nekande och förklarade att han, vid ett möte på folkbokföringsenheten i Wuppertal, hade blivit upplyst om att förfarandet för namnbyte inte var möjligt i hans fall, på grund av att han hade erhållit namnet Freitag genom ett rumänskt rättsligt avgörande (se civilrättslig dom nr 458/s, Distriktsdomstolen i Brașov, av den 21 maj 1997). Ett administrativt beslut kan således inte ogiltigförklara ett rättsligt avgörande. Vid förhandlingen uttryckte den tyska regeringen sina tvivel beträffande huruvida den information som Mircea Florian Freitag mottagit var relevant. Enligt denna regering är den omständigheten att ett namn som bärs i en annan medlemsstat är en följd av en familjerättslig förklaring, ett administrativt förfarande, ett rättsligt avgörande eller en statlig rättsakt till ursprung inte relevant för huruvida en ansökan ska godtas enligt lagen om namnändring.

44 I doktrinen erinras om att begreppet erkännande, såsom det följer av domstolens praxis, inte ska förstås så att det exempelvis avser erkännande av rättsliga avgöranden. Däremot avser detta begrepp det förfarande genom vilket mottagarmedlemsstaten godtar efternamnet såsom det existerar i en annan medlemsstat (ursprungsmedlemsstaten) och avstår från att själv ta ställning till huruvida detta namn är lagligt. Föremålet för erkännandet är följaktligen den situation som, i en annan medlemsstat, avser en persons namn. Se Kohler, Ch., loc. cit., s. 71. Se även, i detta hänseende, Mayer, P., La reconnaissance: notions et méthodes, La reconnaissance des situations en droit international privé, op. cit., s 27–33.

45 Se, i detta hänseende, punkt 41 ovan.

46 Det ska erinras om att det i 48 § EGBGB föreskrivs att [n]amnvalet har retroaktiv verkan från den tidpunkt då det infördes i folkbokföringsregistret i den andra medlemsstaten, förutom i de fall då den berörda personen uttryckligen anger att namnvalet endast ska ha verkan för framtiden. Tillkännagivandet ska bevittnas … Däremot är, såsom den tyska regeringen bekräftade vid förhandlingen, det namnbytesförfarande som avses i lagen om namnbyte inte av retroaktiv karaktär, vilket, liksom kommissionen även erinrade om vid förhandlingen, inte strider mot unionsrätten eftersom det inte av den följer någon retroaktivitetsskyldighet.

47 Se, exempelvis, analogt, dom av den 12 september 2006, Eman och Sevinger ( C‑300/04, EU:C:2006:545, punkt 67).