Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 6 april 2017

1 Originalspråk: polska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier (EGT L 171, 1999, s. 12). Direktivet ändrades genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter (EUT L 304, 2011, s. 64). Det är emellertid enbart tillämpligt på avtal som ingåtts efter den 13 juni 2014 (artikel 28.2). Ändringarna avser inte heller frågor som är av avgörande betydelse för förevarande begäran om förhandsavgörande.

3 Fotnoten avser endast den polska versionen av detta förslag till avgörande.

4 I detta sammanhang parafraseras E. Łętowska som betonade att skyddet för konsumenter som är den svagare parten i avtalsförhållanden inte enbart kan begränsas till att omfatta lagstiftningsåtgärder. Man bör även säkerställa att konsumenter har tillgång till effektivt rättsligt skydd, eftersom att ha en (teoretisk) rättighet och inte kunna hävda denna är ett betydligt allvarligare berövande än en total avsaknad av en rättighet (förlust av förhoppningar till följd av hjälplöshet). Łętowska, E., Wirtualizacja sądowej ochrony słabszych, i: Ochrona strony słabszej stosunku prawnego. Księga jubileuszowa ofiarowana Profesorowi Adamowi Zielińskiemu, red. Boratyńska, M., Warszawa, Wolters Kluwer SA, 2016, s. 73.

5 Lagen trädde i kraft efter det att domstolen i dom av den 19 februari 2004, kommissionen/Belgien, C‑312/03, EU:C:2004:116, slagit fast att Belgien underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt unionslagstiftningen genom att inte införliva direktiv 1999/44 till den 1 januari 2002.

6 Det ska endast i förbigående nämnas att ansvarstiden på två år, enligt den ståndpunkt som den hänskjutande domstolen intog i beslutet om hänskjutande, inte löpte före den 7 januari 2011, eftersom fordonet först då kunde registreras. Den hänskjutande domstolen konstaterade även att Christian Ferenschild hävdade att fristen inte heller löpte under de följande månaderna efter den dagen, eftersom parterna skulle föra förhandlingar om den bristande avtalsenligheten. Den hänskjutande domstolen underlät att beakta dessa omständigheter när den ställde tolkningsfrågan och avser inte att erhålla vägledning avseende inverkan av ovannämnda omständighet på preskriptionsfristen. I direktiv 1999/44 uppställs inte heller några särskilda krav avseende uppskjutande av preskriptionsfristen. I skäl 18 i direktivet anges enbart att medlemsstaterna får meddela föreskrifter om uppskjutande och avbrytande av den tidsperiod under vilken alla slag av bristande avtalsenlighet måste visa sig, och av preskriptionsfristen, om detta är tillämpligt och i enlighet med deras nationella lagar, i fall av reparation, utbyte eller förhandlingar mellan säljaren och konsumenten för att åstadkomma en uppgörelse i godo.

7 Angående införlivandet av direktiv 1999/44, se Boden, D., Le retard pris par la Belgique pour transposer la directive 1999/44/CE sur certains aspects de la vente et des garanties des biens de consommation, Zeitschrift für Gemeinschaftsprivatrecht, volym 4, 2003–2004, s. 192; A. Pinna, La transposition en droit français, European Review of Private Law, volym 9, nr 2, 2001, s. 224–231.

8 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om försäljning och garantier avseende konsumtionsvaror, KOM(95) 520 slutlig –96/0161 (COD), s. 11.

9 Verkningarna av antagandet av ett enhetligt begrepp bristande avtalsenlighet hos varan mildras i viss grad av artikel 2.3 i direktivet enligt vilken bristande avtalsenlighet inte ska anses föreligga om konsumenten vid tidpunkten för avtalets ingående kände till eller inte rimligen kunde vara okunnig om den bristande avtalsenligheten. Se Pelet, S., L’impact de la directive 99/44/EC relative à certains aspects de la vente et des garanties des biens de consommation sur le droit français, Revue européenne de droit de la consommation, volym 1, 2000, s. 49–50.

10 Till exempel enligt 435 § Bürgerliches Gesetzbuch (den tyska civillagen) är en sak fri från rättsliga fel om en tredje man inte kan göra gällande några rättigheter gentemot köparen med avseende på saken eller enbart kan göra gällande sådana rättigheter i den omfattning som anges i köpeavtalet. I 923§ i Allgemeines bürgerliches Gesetzbuch (den österrikiska civillagen) anges försäljning av saker som tillhör en annan och undanhållande av information för köparen om att saken är belastad eller tillhandahållande av felaktig information om att saken är fri från belastningar bland de omständigheter som medför ansvar för säljaren. Enligt Förenade kungarikets Sale of Goods Act 1979 (1979 års lag om försäljning av varor) som gällde tills nyligen var säljaren enligt 12 § i den lagen ansvarig för att han hade rätt att förfoga över saken (eller att denna rättighet skulle tillkomma honom vid den tidpunkten då ägandeätten skulle övergå till köparen) och för att saken vid försäljningen var fri från belastningar och att den skulle fortsätta att vara fri från sådana belastningar när äganderätten skulle övergå till köparen. I dag regleras denna fråga i vart fall med avseende på konsumentavtal på liknande sätt i 17 § punkt 2 Consumer Rights Act 2015 (2015 års lag om konsumenträttigheter). Enligt artikel 5563 i kodeks cywilny (den polska civillagen) är säljaren ansvarig gentemot köparen om den sålda varan ägs av tredje man eller om den belastas av rättigheter som tillkommer tredje man. Slutligen föreskrivs i artikel 41 i Förenta nationernas konvention av den 11 april 1980 angående avtal om internationella köp av varor som utgjorde en källa för inspiration för den europeiska lagstiftaren inom ramen för upprättandet av direktiv 1999/44, vilket även kommer att diskuteras nedan i förevarande förslag till avgörande, att [s]äljaren skall avlämna en vara som inte belastas av någon rätt för eller något krav från tredje man. Dessa regler återspeglas i modellregleringen av den europeiska privaträtten (Draft Common Frame of Reference), som utarbetades bland annat genom en komparativrättslig metod. Enligt artikel 2:305 första meningen jämförd med artikel 2:301 d som återfinns i volym 4 del A i den lagstiftningen anses i de fall där en vara belastas av någon rätt för eller något krav från tredje man bristande avtalsenlighet hos varan föreligga (The good must be free from any right or reasonably well founded claim of a third party). Se Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law. Draft Common Frame of Reference (DCFR). Outline Edition, Von Bar, Ch., Clive, E., Schulte-Nölke m.fl. (red.), München, Sellier European Law Publishers, 2009, s. 282.

11 Se artikel 2.2 c i direktiv 1999/44.

12 Se dom av den 18 oktober 1990, Dzodzi, C‑297/88 och C‑197/89, EU:C:1990:360, punkterna 38–41.

13 Se dom av den 17 juli 1997, Giloy, C‑130/95, EU:C:1997:372, punkt 28, och dom av den 7 januari 2003, BIAO, C‑306/99, EU:C:2003:3, punkterna 18–20 och 92–94.

14 Se skäl 1 i direktiv 1999/44 där det hänvisas till artikel 153 EG, som ersatts av artikel 169 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, vars betydelse i dag även bekräftas i artikel 38 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

15 Min kursivering.

16 Motiveringen i förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om försäljning och garantier avseende konsumtionsvaror, KOM(95) 520 slutlig, 96/0161 (COD), s. 12.

17 Se motiveringen i förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om försäljning och garantier avseende konsumtionsvaror, KOM(95) 520 slutlig, 96/0161 (COD), s. 9 och 16.

18 Motiveringen i förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om försäljning och garantier avseende konsumtionsvaror, KOM(95) 520 slutlig, 96/0161 (COD), s. 13. Unionslagstiftarens källa till inspiration vid utarbetandet av direktiv 1999/44 har även beaktats i doktrinen. Se även Magnus, U., The CISG’s Impact on European Legislation, i The 1980 Uniform Sales Law: Old Issues Revisited in the Light of Recent Experiences, red. Ferrari, F., Sellier European Law Publishers, 2003, s. 135–141, Montfort, C., A la recherche d’une notion de conformité contractuelle. Etude comparée de la Convention de Vienne, de la directive 1999/44 et de certaines transpositions nationales, European Review of Private Law, volym 4, 2006, s. 499.

19 I den konventionen regleras inte frågan om preskription av anspråk som härrör från avtal om internationella köp av varor. Underlåtenheten att reglera denna fråga i den lagstiftingen utgör en så kallad yttre lucka, det vill säga en lucka med avseende på vilken en lösning ska sökas i den lagstiftning som anges genom bestämmelser i den internationella privaträtten. Magnus, U., CISG vs. CESL, i CISG vs. Regional Sales Law Unification: With a Focus on the New Common Sales Law, red. Magnus, U., München, 2012, s. 112–113. Frågan om preskription av anspråk som härrör från avtal som omfattas av konventionen regleras slutligen i den nationella lagstiftningen. Det är dock inte på sin plats att här ange olika regleringar som antagits i olika medlemsstater. Det råder dock ingen tvekan om att olika lösningar har valts i detta avseende. Frågan om preskription regleras även i en separat konvention som har antagit formen av en konvention om preskription vid internationella köp av varor som undertecknades i New York den 14 juni 1974. Jag vill här inte närmare gå in på hur konventionen kan tillämpas. Den kan i vart fall tillämpas i stället för den nationella lagstiftningen vid bedömningen av om anspråk som härrör från avtal som omfattas av 1980 års konvention har preskriberats. Enligt konventionen gäller enligt artikel 8 en preskriptionsfrist på fyra år. Detta är relevant, eftersom ett av de skäl som angavs till att frågan om preskription inte reglerades i 1980 års konvention var att det i detta avseende är möjligt att anpassa bestämmelserna i konventionen om preskription på så sätt att dessa bestämmelser kompletterar varandra. Kruisinga, SA, What consumer and commercial sales law have in commmon? A comparaison of the EC Directive on consumer sales law and the UN Convention on contracts for the international sale of goods, European Review of Private Law, volym 9, nr 2, 2001, s. 185.

20 I artikel 7.1 andra stycket i den franska språkversionen av direktiv 1999/44 hänvisas till artikel 5.1 med tillämpning av begreppet délai, som används i andra meningen i denna bestämmelse inom ramen för uttrycket délai de prescription. På motsvarande sätt hänvisas i den engelska språkversionen av artikel 7.1 i direktivet till tid (period) i artikel 5.1, där i den andra meningen med avseende på preskriptionsfrister uttrycket limitation period används. Den polska översättningen av direktivet där det i artikel 7.1 andra stycket hänvisas till de tider (okresów) som föreskrivs i artikel 5.1 är inte heller klar i detta avseende. I sistnämnda bestämmelse förekommer begreppet tid (okresu) enbart för att ange bestämmelser om preskriptionsfrister (okresów przedawnienia). I artikel 7.1 andra stycket i den spanska språkversionen av direktivet hänvisas till artikel 5.1 genom uttrycket plazo de responsabilidad por parte del vendedor menor que el establecido en el apartado 1 del artículo 5. I artikel 5.1 förekommer dock enbart begreppet plazo för att beteckna preskriptionsfrister (plazo de prescripción). Den italienska språkversionen av direktivet kan ge upphov till tvekan. I artikel 7.1 andra stycket hänvisas till artikel 5.1 genom uttrycket periodo di tempo. Detta begrepp förekommer dock inte i artikel 5.1 där det rör sig om ansvar för säljaren vid bristande avtalsenlighet som visar sig inom två år från leveranstidpunkten (artikel 5.1 första meningen: il difetto di conformità si manifesta entro il termine di due anni) och verkan av preskriptionen (artikel 5.1 andra meningen … prescrizione, questa non può intervenire …). Det bör noteras att hänvisningen i artikel 7.1 i direktiv 1999/44 i vissa språkversioner inte medför denna typ av tolkningssvårigheter. Till exempel talas i artikel 7.1 andra stycket i den litauiska språkversionen om den ansvarstid som föreskrivs i artikel 5.1 i det direktivet (trumpesnis pardavėjo atsakomybės laikotarpis nei tas, kuris nurodytas 5 straipsnio 1 dalyje), medan den litauiska versionen av artikel 5.1 andra meningen hänvisar till preskriptionsfrister genom begreppet senaties terminas.

21 I den tyska versionen av direktivet kan ordalydelsen i artikel 7.1 andra stycket i direktiv 1999/44 ge ytterligare vägledning. Trots att det redan i artikel 7.1 andra stycket första meningen anges att kortare tidsfrister än de som gäller för säljaren enligt artikel 5.1 i direktivet kan fastställas (der Verkäufer weniger lange haftet als in Artikel 5 Absatz 1 vorgesehen), klargörs i artikel 7.1 andra stycket andra meningen att ansvarstiden (Haftungsdauer), inte får understiga ett år.

22 Se dom av den 2 september 2015, Surmačs, C‑127/14, EU:C:2015:522, punkt 28.

23 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om försäljning och garantier avseende konsumtionsvaror (KOM(95) 520 slutlig, 96/0161 (COD), s. 17 och följande sidor).

24 Yttrande från den Ekonomiska och sociala kommittén om förslaget till direktiv om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier (EGT C 66, 1997, s. 8 och 10).

25 Se rådets och Europaparlamentets gemensamma ståndpunkt av den 24 september 1998 om antagande av direktiv om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier, nr 51/98 (EGT C 333, 1998, s. 50 och 54).

26 Se dom av den 1 mars 2012, González Alonso, C‑166/11, EU:C:2012:119, punkt 26 och där angiven rättspraxis.

27 Dom av den 17 april 2008, Quelle, C‑404/06, EU:C:2008:231, punkt 42, och dom av den 16 juni 2011, Gebr. Weber och Putz, C‑65/09 och C‑87/09, EU:C:2011:396, punkt 58. Se även generaladvokaten V. Trstenjaks förslag till avgörande i målet Quelle, C‑404/06, EU:C:2007:682, punkt 48 och synpunkterna i fotnot 32, och generaladvokaten J. Mazákas förslag till avgörande i målet Gebr. Weber, C‑65/09, EU:C:2010:274, punkterna 30, 85 och 86.

28 Dom av den 17 april 2008, Quelle, C‑404/06, EU:C:2008:231, punkt 42.

29 Dom av den 16 juni 2011, Gebr. Weber och Putz, C‑65/09 och C‑87/09, EU:C:2011:396, punkt 58.

30 Det har emellertid påpekats att undantaget från presumtionen i denna bestämmelse kan avse denna typ av bristande avtalsenlighet som följer av användningen av varan och inte, såsom jag anser, av all bristande avtalsenlighet som sådan. Staudenmayer, D., The Directive on the Sale of Consumer Goods and Associated Guarantees – A Milestone in the European Consumer and Private Law, European Review of Private Law, volym 4, 2000, s. 561.

31 I det nationella målet med avseende på vilket den nationella domstolen framställde en begäran om förhandsavgörande väcktes talan den 12 mars 2012, bilen hämtades den 21 september 2010 och felet fastställdes den 22 september 2010.

32 Se punkt 91 i detta förslag till avgörande.