Förslag till avgörande av generaladvokat Manuel Campos Sánchez-Bordona föredraget den 6 april 2017

1 Originalspråk: spanska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60) (nedan kallat direktiv 2013/32)

3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9) (nedan kallat direktiv 2011/95).

4 Lagdekret Disposizioni complementari al codice di procedura civile in materia di riduzione e semplificazione dei procedimenti civili di cognizione, ai sensi dell’articolo 54 della legge 18 giugno 2009, n. 69 (Kompletterande anvisningar till civillagen avseende förkortning och förenkling av förfarandet i tvistemål i den mening som avses i artikel 54 i lag nr 69 av den 18 juni 2009) , GURI nr 220 av den 21 september 2011.

5 Lagdekret Attuazione della direttiva 2013/33/UE recante norme relative all’accoglienza dei richiedenti protezione internazionale, nonché della direttiva 2013/32/UE, recante procedure comuni ai fini del riconoscimento e della revoca dello status di protezione internazionale (genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd), GURI nr 214 av den 15 september 2015.

6 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98).

7 Den semantiska problematiken (och översättningsproblematiken) kring dessa uttryck togs upp av generaladvokat Mengozzi i hans förslag till avgörande i målet M. ( C‑560/14, EU:C:2016:320), fotnot 6: Den italienska översättningen av det franska uttrycket droit d’être entendu (right to be heard på engelska, Recht auf Anhörung på tyska, derecho a ser oído på spanska) förefaller inte vara konsekvent. I den italienska versionen av domstolens praxis används ibland uttrycket diritto al contraddittorio (rätten att yttra sig) (se, exempelvis, dom av den 22 november 2012,.M., C‑277/11, EU:C:2012:744, punkterna 82, 85 och 87), andra gånger uttrycket diritto di essere sentiti (rätten att yttra sig, rätten att bli hörd) (se, exempelvis, dom av den 10 september 2013, G. och R., C‑383/13 PPU, EU:C:2013:533, punkterna 27, 28 eller 32) eller dom av den 17 mars 2016, Bensada Benallal ( C‑161/15, EU:C:2016:175, punkterna 21 eller 35) och andra gånger uttrycket diritto di essere ascoltato (rätten att yttra sig, rätten att bli hörd) (se, exempelvis, dom av den 11 december 2014, Boudjlida, C‑249/13, EU:C:2014:2431, punkterna 1, 28 eller 30). Det sistnämnda uttrycket är det som används i artikel 41.2 a i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och motsvarar ordagrant ovannämnda uttryck i den franska, engelska, tyska och spanska versionen. Ifrågavarande rätt, som kan hänföras till det latinska uttrycket audi alteram partem eller audiatur et altera pars, är en processuell rättighet som ger uttryck för en mer allmän rätt till försvar ….

8 I artikel 34.1 i direktiv 2013/32 föreskrivs även uttryckligen en skyldighet att genomföra en personlig intervju för att avgöra om ansökan ska upptas till prövning, om den beslutande myndigheten har för avsikt att inte ta upp den till prövning av något av de skäl som anges i artikel 33 i samma direktiv.

9 I punkt 24 i sin dom av den 17 mars 2016, Bensada Benallal ( C‑161/15, EU:C:2016:175) erinrade domstolen om att det i avsaknad av unionsrättsliga bestämmelser på området ankommer på medlemsstaterna, enligt principen om processuell autonomi, att föreskriva sådana bestämmelser. Dessa bestämmelser får emellertid varken vara mindre förmånliga än de som reglerar liknande nationella situationer (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen) (dom av den 21 januari 2016, Eturas m.fl., C‑74/14, EU:C:2016:42, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

10 Beträffande artikel 39 i rådets direktiv 2005/85/EG av den 1 december 2005 om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus (EUT L 326, 2005, s. 13), som är den närmaste föregångaren till artikel 46 i direktiv 2013/32, slog domstolen i punkt 51 i sin dom av den 17 december 2015, Tall ( C‑239/14, EU:C:2015:824), fast att [d]e egenskaper som det rättsmedel som föreskrivs i artikel 39 i direktiv 2005/85 måste ha ska följaktligen fastställas i enlighet med artikel 47 i stadgan, i vilken principen om ett effektivt domstolsskydd bekräftas och enligt vilken var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i nämnda artikel. Se bland annat dom av den 18 december 2014, Abdida ( C‑562/13, EU:C:2014:2453), punkt 45.

11 Dom av den 9 februari 2017 M. ( C‑560/14, EU:C:2017:101), punkt 25, med omnämnande av dom av den 5 november 2014, Mukarubega ( C‑166/13, EU:C:2014:2336), punkterna 49 och 50, och dom av den 11 december 2014, Boudjlida ( C‑249/13, EU:C:2014:2431), punkterna 39 och 40.

12 Dom Mukarubega ( C‑166/13, EU:C:2014:2336), punkt 46. Såsom generaladvokaten Bot påpekade i punkt 81 i sitt förslag till avgörande i målet M. ( C‑277/11, EU:C:2012:253), bereds på så sätt den berörda myndigheten tillfälle att på ett meningsfullt sätt beakta samtliga relevanta uppgifter.

13 Generaladvokat Mengozzi betonade i punkt 48 i sitt förslag till avgörande i målet M. ( C‑560/14, EU:C:2016:320), beträffande alternativt skydd, att en effektiv tillgång till de rättigheter som följer av status som alternativt skyddsbehövande, mot bakgrund av den särskilda beskaffenheten av och syftena med förfarandet för bedömning av huruvida kraven för att bevilja sådan status är uppfyllda, förutsätter att sökanden ges tillfälle att utöva rätten att bli hörd i nämnda förfarande på ett särskilt effektivt sätt. Det är nämligen endast om den sökande på ett meningsfullt och konkret sätt kan redogöra för sin personliga historia och dess kontext och kan ge den behöriga myndigheten uppgift om samtliga skäl för ansökan och de omständigheter som åberopas till stöd härför som vederbörande kan åtnjuta en effektiv tillgång till de rättigheter som följer av nämnda status enligt direktiv 2004/83. Kursivering i originalet.

14 Dom av den 28 juli 2011, Samba Diouf ( C‑69/10, EU:C:2011:524), punkt 61.

15 De viktiga intressen som står på spel under det administrativa skedet av förfarandet förklarar varför unionslagstiftaren har valt en modell som innefattar personliga intervjuer. Jag vill än en gång citera generaladvokat Mengozzi, som i punkt 58 i sitt förslag till avgörande i målet M. ( C‑560/14, EU:C:2016:320), punkt 58, angav att [m]untlig förhandling utgör det yttersta uttrycket för rätten att bli hörd. För sökanden utgör den det enda tillfället för att personligen redogöra för sin historia och diskutera med den person som är bäst lämpad att bedöma hans eller hennes personliga situation.

16 Jag vill erinra om att enligt artikel 19.8 i den nu gällande versionen av lagstiftningsdekret nr 150 av år 2011, vilken återgetts i punkt 13 i detta förslag till avgörande, får den nationella domstolen ex officio göra de utredningar som krävs för att avgöra målet.

17 I artikel 17.1 i direktiv 2013/32 föreskrivs det att [m]edlemsstaterna ska se till att det i samband med varje personlig intervju antingen upprättas en ingående, objektiv rapport som innehåller alla väsentliga uppgifter eller att det görs en utskrift. Enligt punkt 2 i samma artikel får medlemsstaterna föreskriva ljud- eller videoupptagning av den personliga intervjun och om en sådan upptagning görs ska medlemsstaterna se till att upptagningen eller utskriften av denna finns tillgänglig i anslutning till sökandens akt.

18 Enligt artikel 17.3 i direktiv 2013/32 ska sökanden ges möjlighet att muntligen och/eller skriftligen kommentera eller förtydliga eventuella felöversättningar eller missuppfattningar i rapporten eller utskriften, antingen i samband med att den personliga intervjun avslutas eller inom en fastställd tidsfrist innan den beslutande myndigheten fattar beslut. För detta ändamål – föreskrivs det vidare i samma punkt – ska medlemsstaterna säkerställa att sökanden underrättas om rapportens hela innehåll eller innehållet i de väsentliga delarna av utskriften, om nödvändigt med bistånd av en tolk. Medlemsstaterna ska därefter begära att sökanden bekräftar att rapportens eller utskriftens innehåll återger intervjun korrekt.

19 Ett exempel är överklaganden som obestridligen har getts in för sent eller som inte uppfyller de formella processuella minimikraven, vilka får avvisas omedelbart. Den här typen av överklaganden får även avvisas av sakliga skäl och då finns inget krav på att de processrättsliga formaliteterna ska vara uppfyllda, till exempel om överklagandet bygger på argument som inte uppfyller kraven för att personen ska beviljas internationellt skydd.

20 EU-domstolen har anammat Europadomstolens praxis som innebär att något muntligt förfarande inte krävs om målet inte rör faktiska och rättsliga omständigheter som inte på ett tillfredsställande vis kan prövas på grundval av handlingarna i målet och på parternas skriftliga yttranden. Se bland annat domstolens dom av den 4 juni 2015, Andechser Molkerei Scheitz/kommissionen ( C‑682/13 P, ej publicerad, EU:C:2015:356), punkt 46, med hänvisning till Europadomstolens dom av den 12 november 2012, Döry mot Sverige (ECLI:CE:ECHR:2002:1112JUD002839495), § 37.

21 Punkt 2, sidan 4, i den ursprungliga italienska versionen av beslutet att begära förhandsavgörande.

22 Punkterna 24 och 25 i den italienska regeringens skriftliga yttrande.