Förslag till avgörande av generaladvokat Evgeni Tanchev föredraget den 6 december 2017

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 2003, s. 1).

3 Den hänskjutande domstolen har förklarat detta efter det att domstolen bett om ett förtydligande.

4 Den hänskjutande domstolen har inte preciserat huruvida barnet har andra medborgarskap än det grekiska.

5 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (EUT L 201, 2012, s. 107) (nedan kallad arvsförordningen).

6 Artikel 1.1 b i Bryssel IIa.

7 Artikel 1.2 e i Bryssel IIa.

8 Artikel 1.3 f i Bryssel IIa.

9 Se dom av den 6 oktober 2015, Matoušková ( C‑404/14, EU:C:2015:653 punkt 31). I punkt 34 i denna dom slog domstolen fast att all överlappning och alla luckor mellan Bryssel IIa och arvsförordningen skulle undvikas.

10 Dom av den 6 oktober 2015, Matoušková ( C‑404/14, EU:C:2015:653, punkt 29).

11 Artiklarna 9–11 i Bryssel IIa innehåller särskilda bestämmelser för situationer, i vilka hemvisten har ändrats, artikel 13 gäller för situationer där hemvist inte kan fastställas. När äktenskapsskillnad pågår mellan barnets föräldrar tillåter artikel 12.1 i Bryssel IIa att det landets domstolar väljs genom avtal.

12 Se artikel 15 i Bryssel IIa.

13 Se artikel 8.2 i Bryssel IIa.

14 Italiensk lagstiftning angående medborgarskap följer principen om att blodsbanden är avgörande för medborgarskapet (ius sanguinis), se artikel 1.1 i lagen Nuove norme sulla cittadinanza av den 5 februari 1992, punkt 91, publicerad i Gazetta Ufficiale (officiella tidningen) nr 38 av den 15 februari 1992. Handlingarna i målet vid domstolen innehåller ingen angivelse om huruvida Clio Margo endast har ett medborgarskap eller huruvida hon är har ett dubbelt eller multinationellt medborgarskap. De ger heller inga exakta upplysningar om hennes föräldrars medborgarskap.

15 Se Pfeiffer, T., Internationale Zuständigkeit und prozessuale Gerechtigkeit, 1995, s. 614 och följande sidor, Spellenberg, U., i: J. von Staudingers Kommentar zum Bürgerlichen Gesetzbuch mit Einführungsgesetz und Nebengesetzen, Neubearbeitung 2015, Art. 3 Brüssel IIa-VO, punkt 16.

16 Se dom av den 16 juli 2009, Hadadi, C‑168/08, EU:C:2009:474, punkterna 37–43. Se även Dilger i: Geimer/Schütze Internationaler Rechtsverkehr in Zivil- und Handelssachen, Looseleaf (juli 2013), VO (EG) 2201/2003, vor Art 3, nr 30 och följande nr.

17 Se exempelvis artikel 25 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1) (nedan kallad Bryssel Ia-förordningen) och dess föregångare artikel 23 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I) och artikel 17 i konvention av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 304, 1978, s. 36) (nedan kallad Brysselkonventionen), vilka uttryckligen kräver en överenskommelse. Även EU-domstolen har i dom av den 12 november 2014, L, C‑656/13, EU:2014:2364, punkt 56, i förhållande till artikel 12.3 i Bryssel IIa angett att det krävs … en uttrycklig eller åtminstone entydig överenskommelse.

18 Se exempelvis dom av den 20 februari 1997, MSG (C‑106/95, EU:1997:70, punkt 17, och dom av den 16 mars 1999, Castelletti (C‑159/97, EU:1999:142, punkt 19), i vilka det framhålls att syftet med artikel 17 i Brysselkonventionen som tillåter avtal om domstols behörighet var att säkerställa att de berörda parterna verkligen har lämnat sitt samtycke.

19 Dom av den 12 november 2014, L (C‑656/13, EU:2014:2364, punkt 57).

20 Dom av den 12 november 2014, L (C‑656/13, EU:2014:2364, punkt 58). Se även dom av den 1 oktober 2014, E. ( C‑436/13, EU:C:2014:2246, punkt 40), där det fastslogs en domstols behörighet i mål om föräldraansvar måste prövas och fastställas i varje enskilt fall då talan väcks vid en domstol.

21 Enligt den tolkning som gjordes i beslut av den 16 juli 2015 ( C‑507/14, ej publicerat, EU:C:2015:512), det vill säga, under förutsättning att sökanden på korrekt sätt delger ansökan.

22 Se även Salomon, D., ‚Brüssel IIa – Die neuen europäischen Regeln zum internationalen Verfahrensrecht in Fragen der elterlichen Verantwortung’, Zeitschrift für das gesamte Familienrecht (FamRZ), 2004, s. 1409 och följande sidor, på s. 1413.

23 Parter som inträder i förfarandet efter förfarandets inledande skede kommer emellertid att behöva uteslutas från tillämpningsområdet för parter i förfarandet, från vilka ett godtagande krävs enligt artikel 12.3 i Bryssel IIa.

24 Dom av den 12 november 2014, L (C‑656/13, EU:2014:2364: punkt 57).

25 Ansökan gjordes av barnens far den 26 oktober 2012, medan barnens mor gjorde en ansökan till samma domstol den 29 oktober 2012, och den 31 oktober 2012, angav uttryckligen barnens mor, i det förfarande som inletts av barnens far, att hon inte godtog den internationella behörigheten (dom av den 12 november 2014, L, C‑656/13, EU:2014:2364, punkterna 19, 21 och 28).

26 Se punkt 25 och följande punkter.

27 En nationell domstol som delar denna ståndpunkt är exempelvis Oberlandesgericht Düsseldorf (Regional domstol i andra instans Düsseldorf, Tyskland), i beslut av den 8 december 2009, DE:OLGD:1208.3UF198.09.0A.

28 Se domstolens tolkning av artikel 15 I Bryssel IIa i domen av den 27 oktober 2016, CAFA/D ( C‑428/15, EU:C:2016:819, punkt 54), anförd av kommissionen i förevarande mål.

29 Förordningen utgår från tanken att barnets bästa måste få företräde (se dom av den 11 juli 2008, Rinau, C‑195/08 PPU, EU:C:2008:406, punkt 51) och sättas främst (se dom av den 12 november 2014, L, C‑656/13, EU:2014:2364, punkt 48).

30 Se, exempelvis, dom av den 12 november 2014, L, (C‑656/13, EU:2014:2364, punkt 49: ett avtal om domstols behörighet [får] aldrig … strida mot barnets bästa).

31 Pataut É./Gallant E.,: Magnus, U./Mankowski, P. (red.), European Commentaries on Private International Law, Brussels IIbis Regulation, 2017, artikel 12, punkt 53, anser att artikel 12.3 b i Bryssel IIa mot bakgrund av denna ytterligare prövning utifrån barnets bästa utgör en bestämmelse om forum non conveniens, ej lämplig domstol.

32 Dilger, J.: Geimer/Schütze, Internationaler Rechtsverkehr in Zivil- und Handelssachen, Looseleaf, 53. EL, juli 2017, förordning (EG) 2201/2003, artikel 12, punkt 24 med vidare hänvisningar.

33 Se artikel 15.3 e i Bryssel IIa där den medlemsstat där barnets egendom finns nämns som en av de omständigheter som ska beaktas i samband med bedömningen av barnets nära anknytning till en medlemsstat när målet rör åtgärder till skydd för barnet samband med förvaltning eller bevarande av eller förfogande över egendomen.