Förslag till avgörande av generaladvokat Melchior Wathelet föredraget den 28 februari 2018

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 236, 2003, s. 33.

3 EUT L 141, 2011, s. 1.

4 EUT L 158, 2004, s. 77.

5 Se punkt 7 i detta förslag till avgörande.

6 Nämligen Republiken Tjeckien, Republiken Estland, Republiken Lettland, Republiken Litauen, Ungern, Republiken Polen, Republiken Slovenien och Republiken Slovakien.

7 De aktuella begränsningarna föreskrevs till att börja med för perioden från den 1 maj 2004 till den 30 april 2009. Av de handlingar som EU-domstolen har tagit del av framgår emellertid att Förenade kungariket genom skrivelse av den 8 april 2009 underrättade kommissionen om sin avsikt att förlänga tillämpningen av de nationella undantagsbestämmelserna med två år (det vill säga till och med den 30 april 2011) i överensstämmelse med kapitel 2 punkt 5 i bilaga XII till 2003 års anslutningsakt. I begäran om förhandsavgörande påpekade den hänskjutande domstolen att talan om den förlängningens lagenlighet hade väckts vid brittisk domstol. Förenade kungarikets regering angav i sitt skriftliga yttrande att den frågan var föremål för prövning vid Court of Appeal (Appellationsdomstol i Förenade kungariket) i målet Gubeladze mot Secretary of State for Work and Pensions. Vid den muntliga förhandlingen påtalade Förenade kungarikets regering att Court of Appeal (Appellationsdomstolen) den 7 november 2017 hade meddelat dom i målet och funnit att Förenade kungarikets beslut att utöka ordningen för registrering av arbetstagare var oproportionerligt och således oförenligt med unionsrätten. Domen har emellertid ännu inte vunnit laga kraft, eftersom Förenade kungarikets regering –vilket denna uppgav vid den muntliga förhandlingen – har överklagat den till Supreme Court of the United Kingdom (Högsta domstolen i Förenade kungariket).

8 Som förbjuder diskriminering i fråga om sociala och skattemässiga förmåner.

9 Som rör när en person får behålla ställningen som arbetstagare och den därmed sammanhängande uppehållsrätten.

10 I punkt 24 i dom av den 10 februari 2011, Vicoplus m.fl. ( C‑307/09–C‑309/09, EU:C:2011:64), fann domstolen att [o]m nationell lagstiftning är motiverad enligt en av de övergångsbestämmelser som avses i artikel 24 i 2003 års anslutningsakt, i förekommande fall övergångsbestämmelsen i kapitel 2 punkt 2 i bilaga XII till denna akt, är frågan huruvida sådan lagstiftning är förenlig med artiklarna 56 FEUF och 57 FEUF inte längre aktuell.

11 Se, bland annat, kapitel 2 punkt 9 i bilaga XII till 2003 års anslutningsakt.

12 Se, analogt, dom av den 23 mars 1983, Peskeloglou ( 77/82, EU:C:1983:92, punkt 12), och dom av den 3 december 1998, KappAhl ( C‑233/97, EU:C:1998:585, punkt 18). I punkt 18 i dom av den 3 december 1998, KappAhl ( C‑233/97, EU:C:1998:585), slog domstolen fast att [d]e avvikelser som anslutningsakten tillåter från de regler som föreskrivs i fördraget skall … tolkas i avsikt att göra det lättare att uppnå syftena med fördraget och att tillämpa dess regler i sin helhet. I punkt 33 i dom av den 28 april 2009, Apostolides ( C‑420/07, EU:C:2009:271), fann domstolen att en ny medlemsstats anslutningsakt i huvudsak grundas på principen att bestämmelserna i [unions]rätten omedelbart och i sin helhet är bindande för denna stat, varvid undantag endast är tillåtna om de uttryckligen föreskrivs i övergångsbestämmelser.

13 Se artikel 41 i förordning nr 492/2011.

14 Särskilt i punkterna 2–5 samt 7 och 8.

15 Se fotnot 7 i detta förslag till avgörande.

16 Detta betyder att under hela den period då Rafal Prefeta faktiskt arbetade i Förenade kungariket och således hade ställning som arbetstagare där – det vill säga från den 7 juli 2009 till den 11 mars 2011 – skulle han åtnjuta samma sociala och skattemässiga förmåner som inhemska arbetstagare.

17 Se, analogt, dom av den 30 maj 1989, kommissionen/Grekland ( 305/87, EU:C:1989:218, punkterna 15 och 16).

18 Orsaken till detta är enligt Rafal Prefeta att intill dess att en medborgare i en anslutningsstat hade arbetat i tolv månader som anställd, kunde en stat reglera dennes permanenta tillträde till arbetsmarknaden. Om Rafal Prefeta exempelvis hade fått en ny anställning, hade han varit tvungen att låta registrera denna hos myndigheterna i Förenade kungariket, ett villkor som annars hade varit förbjudet enligt artikel 3.1 i förordning nr 1612/68.

19 Om anslutningsstatsmedborgare hade kunnat erhålla ett enda intyg om att de hade beretts tillträde till arbetsmarknaden i Förenade kungariket och således var berättigade till sociala förmåner, skulle enligt Förenade kungarikets regering belastningen på landets system för social trygghet ha ökat samtidigt som dessa medborgare då inte skulle ha haft incitament att hålla sitt registreringsintyg aktuellt. Detta är bakgrunden till att det var nödvändigt att registrera sig för varje enskild anställning.

20 Kommissionen har också påpekat att den inledde ett överträdelseförfarande mot Förenade kungariket avseende tillämpningsområdet för de undantagsbestämmelser som tillämpades på arbetstagare och egenföretagare från anslutningsstater, inbegripet undantaget från artikel 7.3 i direktiv 2004/38. Förfarandet resulterade emellertid inte i att talan väcktes vid domstolen, eftersom kommissionen sedan de berörda nationella bestämmelserna hade upphävts den 1 maj 2011 gjorde bedömningen att en sådan talan skulle sakna föremål.

21 Och i synnerhet inte till artikel 7.3 i nämnda direktiv, som avses i den hänskjutande domstolens första tolkningsfråga.

22 I nämnda punkt 9 hänvisas också till punkterna 3, 4, 5, 7 och 8 i samma kapitel, men jag anser att endast bestämmelserna i punkt 2 – enligt vilka de nuvarande medlemsstaterna får inskränka polska medborgares rätt att få tillträde till arbetsmarknaden under en tolvmånadersperiod – är direkt relevanta i det nationella målet.

23 I artikel 7.1 föreskrivs att om en medborgare i en medlemsstat med uppehållsrätt knuten till anställning i en annan medlemsstat har erhållit uppehållstillstånd med stöd av artikel 4 i samma direktiv, ska detta uppehållstillstånd inte återkallas om medborgaren blir tillfälligt oförmögen att arbeta till följd av sjukdom eller olycksfall eller blir ofrivilligt arbetslös och detta bekräftas i vederbörlig ordning. Vidare får enligt artikel 7.2 i direktiv 68/360 uppehållstiden begränsas när uppehållstillståndet förnyas för första gången, men inte till kortare tid än tolv månader, om arbetstagaren har varit ofrivilligt arbetslös i den mottagande medlemsstaten längre än tolv månader i följd. Dom av den 26 maj 1993, Tsiotras ( C‑171/91, EU:C:1993:215, punkt 10).

24 KOM(2001) 257 slutlig (EGT C 270 E, 2001, s. 150); förslaget lades fram av kommissionen den 29 juni 2001.

25 Det vill säga artikel 7.3 i direktiv 2004/38.

26 Här ska det erinras om att artikel 45 FEUF ger medborgare i en medlemsstat rätt att uppehålla sig i de andra medlemsstaterna i syfte att inneha (se artikel 45.3 c FEUF) eller söka anställning där. Dom av den 26 maj 1993, Tsiotras ( C‑171/91, EU:C:1993:215, punkt 8). Se även dom av den 26 februari 1991, Antonissen ( C‑292/89, EU:C:1991:80, punkt 14), som rör inte endast artikel 45.3 FEUF utan även artiklarna 1–5 i förordning nr 1612/68. Denna uppehållsrätt är oupplösligt förbunden med rätten till fri rörlighet för arbetstagare inom unionen..

27 Min kursivering. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 juni 2014, Saint Prix ( C‑507/12, EU:C:2014:2007). Som framgår av punkterna 28, 40 respektive 41 i den domen, behandlar artikel 7.3 i direktiv 2004/38 inte uttryckligen … situationen då en kvinna befinner sig i en särskild situation på grund av de fysiska begränsningar som följer i slutet av graviditeten och sviterna av förlossningen. Det förhållandet att nämnda begränsningar tvingar en kvinna att upphöra med ett förvärvsarbete under den period som är nödvändig för henne att återhämta sig berövar henne [emellertid] i princip inte hennes ställning som arbetstagare i den mening som avses i artikel 45 FEUF. Den omständigheten att personen i fråga i praktiken inte stod till arbetsmarknadens förfogande i den mottagande medlemsstaten under några månader innebär [nämligen] inte att personen upphört att tillhöra arbetsmarknaden under denna period, förutsatt att hon återupptar sitt arbete eller hittar en annan anställning inom en skälig tid efter förlossningen (min kursivering). Se även dom av den 29 april 2004, Orfanopoulos och Oliveri ( C‑482/01 och C‑493/01, EU:C:2004:262, punkt 50), där domstolen slog fast att [v]ad särskilt gäller frihetsberövade personer som har haft en anställning före frihetsberövandet, [innebär] den omständigheten att personen i fråga inte stod till arbetsmarknadens förfogande under den tid han varit frihetsberövad i princip inte … att personen inte alltjämt tillhörde den reguljära arbetsmarknaden i värdmedlemsstaten under denna period, förutsatt att personen blir anställd på nytt inom en skälig tid efter frisläppandet (min kursivering).

28 Se dom av den 19 juni 2014, Saint Prix ( C‑507/12, EU:C:2014:2007, punkterna 31 och 38), och mitt den 26 juli 2017 föredragna förslag till avgörande i målet Gusa ( C‑442/16, EU:C:2017:607, punkt 72).

29 Se mitt den 26 juli 2017 föredragna förslag till avgörande i målet Gusa ( C‑442/16, EU:C:2017:607, punkt 77). Domstolen slog i själva verket redan år 1964 fast att artikel 45 FEUF och de då gällande bestämmelserna rörande social trygghet för migrerande arbetstagare inte var avsedda att uteslutande skydda nuvarande arbetstagare utan att de av logiska skäl även var avsedda att skydda den som hade lämnat en anställning och kunde komma att inneha en annan. Min kursivering. Se dom av den 19 mars 1964, Unger ( 75/63, EU:C:1964:19).

30 Som inte längre är arbetstagare eller egenföretagare.

31 Jag anser vidare att artikel 7.3 i direktiv 2004/38 inte heller går att skilja från artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 eller från artikel 7.2 i förordning nr 492/2011. Under förutsättning att en person behåller sin ställning som arbetstagare eller egenföretagare åtnjuter vederbörande nämligen samma sociala och skattemässiga förmåner som inhemska arbetstagare respektive egenföretagare. I dom Vatsouras och Koupatantze ( C‑22/08 och C‑23/08, EU:C:2009:344, punkt 32) fann domstolen att unionsmedborgare som hade behållit sin ställning som arbetstagare i kraft av artikel 7.3 c i direktiv 2004/38 hade rätt till bidrag avsedda att underlätta tillträdet till arbetsmarknaden.

32 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juni 2009, Vatsouras och Koupatantze ( C‑22/08 och C‑23/08, EU:C:2009:344, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

33 Unionslagstiftaren har alltså hänvisat till en tolvmånadersperiod av arbete såväl i tredje som i fjärde stycket i kapitel 2, punkt 2 i bilaga XII till 2003 års anslutningsakt. Enligt min bedömning har unionslagstiftaren därmed inte lämnat något utrymme för tvivel om tolkningen.

34 Dom av den 10 februari 2011, Vicoplus m.fl. ( C‑307/09 till C‑309/09, EU:C:2011:64, punkt 34 och där angiven rättspraxis). I punkt 26 i samma dom erinrade domstolen om att det i kapitel 2 punkt 2 i bilaga XII till 2003 års anslutningsakt föreskr[e]vs ett undantag från den fria rörligheten för arbetstagare, genom att artiklarna 1–6 i förordning nr 1612/68, under en övergångsperiod, inte gällde polska medborgare. Enligt denna bestämmelse kom nämligen de dåvarande medlemsstaterna, för en period av två år från och med den 1 maj 2004, dagen för anslutning av denna stat till Europeiska unionen, att tillämpa nationella bestämmelser, eller bestämmelser som följde av bilaterala överenskommelser, som reglerade tillträdet till deras arbetsmarknader för polska medborgare. Det följde dessutom av denna bestämmelse att medlemsstaterna fick fortsätta tillämpa sådana bestämmelser fram till slutet av femårsperioden efter Republiken Polens anslutning.

35 Jag anser att samma resonemang kan tillämpas på artikel 45 FEUF, med tanke på det nära sambandet mellan den artikeln och artikel 56 FEUF såvitt avser kapitel 2 punkt 2 i bilaga XII till 2003 års anslutningsakt.

36 Dom av den 10 februari 2011, Vicoplus m.fl. ( C‑307/09 till C‑309/09, EU:C:2011:64, punkt 41). Se, analogt, dom av den 18 juni 2015, Martin Meat ( C‑586/13, EU:C:2015:405, punkterna 23–26).

37 Med vissa begränsningar.

38 Jag vill framhålla att inget i de handlingar som domstolen har tagit del av tyder på att det registreringssystem som är i fråga i det nationella målet skulle vara mer betungande än ett tillståndssystem.

39 Det vill säga i ett fall där en nuvarande medlemsstat har utnyttjat den möjlighet att göra undantag från den fria rörligheten som föreskrivs i kapitel 2 i bilaga XII till 2003 års anslutningsakt.

40 Antingen av de skäl som räknas upp i artikel 7.3 i direktiv 2004/38 eller efter att frivilligt ha lämnat arbetsmarknaden i den berörda nuvarande medlemsstaten. Se kapitel 2 punkt 2 fjärde stycket i bilaga XII till 2003 års anslutningsakt.

41 Se punkt 65 i detta förslag till avgörande.

42 Av begäran om förhandsavgörande framgår att Förenade kungariket utnyttjade denna möjlighet bland annat genom att anta 2004 års förordning, där det föreskrevs ett registreringssystem som tillämpades på de åtta berörda anslutningsstaterna; se punkterna 17 och 19 i detta förslag till avgörande. Av regulation 2.4 i 2004 års förordning framgår att registreringsskyldighet inte längre gäller för en polsk medborgare som lagligen har arbetat i Förenade kungariket under en oavbruten tolvmånadersperiod, bland annat om denna period infaller efter tidpunkten för Polens anslutning till unionen. Vidare inskränker regulation 5.3 i 2004 års förordning möjligheterna för en registreringsskyldig arbetstagare eller egenföretagare att behålla sin ställning som arbetstagare respektive egenföretagare.