Domstolens dom (första avdelningen) den 4 maj 2017

I mål C‑17/16, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Cour de cassation (Frankrike) genom beslut av den 5 januari 2016, som inkom till domstolen den 12 januari 2016, i målet

DOMSTOLEN (första avdelningen), sammansatt av avdelningsordföranden R. Silva de Lapuerta (referent) samt domarna E. Regan, J.‑C. Bonichot, A. Arabadjiev och C.G. Fernlund, generaladvokat: P. Mengozzi, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Frankrikes regering, genom A. Daly och D. Colas, båda i egenskap av ombud, Greklands regering, genom E. Tsaousi och K. Georgiadis, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom L. Grønfeldt och F. Dintilhac, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 21 december 2016 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Förordning nr 1889/2005

Förordning nr 562/2006

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1889/2005 av den 26 oktober 2005 om kontroller av kontanta medel som förs in i eller ut ur gemenskapen (EUT L 309, 2005, s. 9) och av artikel 4.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om kontroller av kontanta medel som förs in i eller ut ur gemenskapen (kodex om Schengengränserna) (EUT L 105, 2006, s. 1).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Oussama El Dakkak och Intercontinental SARL, å ena sidan, och Administration des douanes et droits indirects (Frankrike) (myndigheten för tullar och indirekta skatter), å andra sidan, angående de förstnämndas yrkanden om ersättning för den skada som de orsakats genom att ovannämnda myndighet beslagtagit det kontantbelopp som Oussama El Dakkak transporterade när han passerade flygplatsen Roissy-Charles-de-Gaulle (Frankrike), på grund av att han underlåtit att anmäla nämnda kontantbelopp.

3 Skälen 2 och 4–6 i förordning nr 1889/2005 har följande lydelse:

4 I artikel 1.1 i förordningen föreskrivs följande:

5 I artikel 3.1 i nämnda förordning föreskrivs följande:

6 I artikel 4.2 i denna förordning föreskrivs följande:

7 Artikel 1 i förordning nr 562/2006 har följande lydelse:

8 Artikel 4.1 i denna förordning har följande lydelse:

9 Intercontinental hade gett Oussama El Dakkak i uppdrag att med flyg transportera amerikanska dollar (USD) från Cotonou (Benin) till Beirut (Libanon), med transitering genom flygplatsen Roissy-Charles de Gaulle.

10 Oussama El Dakkak kontrollerades av tulltjänstemännen på flygplatsen den 9 december 2010 på passagerarbryggan till flygplanet med avgång till Beirut. Tulltjänstemännen konstaterade att han bar på 3900 euro och 1607650 USD (cirka 1511545 euro) i kontanter. Oussama El Dakkak visade dem då en deklaration som upprättats vid tullmyndigheten i Republiken Benin.

11 Till följd av denna kontroll kvarhölls Oussama El Dakkak enligt tullagstiftningen och en förundersökning inleddes därefter av en förundersökningsdomare avseende underlåtenhet att fullgöra skyldigheten att anmäla kapital samt penningtvätt och bedrägeri.

12 De kontanter som han medförde beslagtogs, och förseglades därefter av myndigheten för tullar och indirekta skatter.

13 Genom dom av den 11 maj 2011 ogiltigförklarade chambre d’instruction de la cour d’appel de Paris (Förundersökningsavdelningen vid appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) förfarandet i sin helhet på grund av att den berörde kvarhållits utan laga skäl, och beslutade att de beslagtagna medlen skulle återlämnas.

14 Genom skrivelse av den 2 april 2012 underrättade den behöriga myndigheten följaktligen Oussama El Dakkak om att beloppet i euro samt det i euro omräknade beloppet i amerikanska dollar skulle komma att överföras jämte ett proportionellt beräknat belopp av de administrativa avgifterna.

15 Oussama El Dakkak och Intercontinental väckte därefter talan vid tribunal d’instance d’Aulnay-sous-Bois (Förstainstansdomstolen i Aulnay-sous-Bois, Frankrike), och överklagade sedan till cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) med yrkande om att de skulle beviljas ersättning för de skador de lidit. De gjorde härvid gällande att myndigheten för tullar och indirekta skatter inte hade fog för att åberopa att Oussama El Dakkak inte hade iakttagit sin anmälningsplikt, eftersom någon sådan plikt inte ålåg honom.

16 Genom dom av den 25 mars 2014 ogillade cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) Oussama El Dakkaks överklagande. Oussama El Dakkak överklagade den domen till den hänskjutande domstolen.

17 Mot denna bakgrund beslutade Cour de cassation (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:

18 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 3.1 i förordning nr 1889/2005 ska tolkas så, att den däri föreskrivna anmälningsplikten även gäller för det internationella transitområdet på en flygplats i en medlemsstat under sådana omständigheter som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, det vill säga att en fysisk person inträtt i denna zon genom att stiga av ett flygplan som anlänt från ett tredje land och därefter vistas i denna zon i avvaktan på att stiga ombord på ett annat flygplan som ska flyga till ett annat tredje land.

19 Anmälningspliktens omfattning och innebörd beror på tolkningen av begreppet fysisk person som reser in i eller ut ur unionen, i samma artikel 3.1.

20 I detta hänseende påpekar domstolen inledningsvis att förordning nr 1889/2005 inte innehåller någon definition av detta begrepp.

21 Nämnda begrepp kan emellertid inte sägas vara oklart i något avseende och ska därför förstås enligt sin vanliga innebörd, det vill säga att det avser att en fysisk person förflyttar sig från en plats som inte ingår i unionens territorium till en plats som ingår i detta territorium eller från sistnämnda plats till en plats som inte ingår i detta territorium.

22 Unionens territorium består av det geografiska område som avses i artikel 52 FEU och artikel 355 FEUF, vilka definierar fördragens territoriella tillämpningsområde.

23 Om en sekundärrättsakts territoriella tillämpningsområde inte har angetts specifikt i denna, så ska detta bestämmas i enlighet med ovannämnda bestämmelser, eftersom sekundärrätten i princip har samma tillämpningsområde som själva fördragen och ska tillämpas fullt ut inom detta område (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 december 2015, parlamentet och kommissionen/rådet, C‑132/14–C‑136/14, EU:C:2015:813, punkterna 76 och 77).

24 Medlemsstaternas flygplatser ingår i nämnda geografiska område och därmed i unionens territorium.

25 Domstolen konstaterar vidare att det inte finns något i bestämmelserna i förordning nr 1889/2005 som talar för att den anmälningsplikt som föreskrivs i artikel 3.1 i samma förordning inte skulle gälla vad avser det internationella transitområdet på nämnda flygplatser och att det inte finns något i artikel 52 FEU och artikel 355 FEUF som talar för att dessa områden inte omfattas av fördragens territoriella tillämpningsområde. Sistnämnda bestämmelser innehåller inte heller några undantag för dessa områden.

26 Detta innebär att när en fysisk person förflyttar sig från en plats som inte ingår i det geografiska område som avses i artikel 52 FEU och artikel 355 FEUF till en plats som ingår i detsamma, så reser denna person in i unionen, i den mening som avses i artikel 3.1 i förordning nr 1889/2005.

27 Så är fallet med en person som, i likhet med Oussama El Dakkak, stiger av ett flygplan som anlänt från ett tredje land på en flygplats i en medlemsstat och stannar kvar inom det internationella transitområdet på denna flygplats innan han stiger ombord på ett annat flygplan som ska flyga till ett annat tredje land.

28 Tolkningen att den i artikel 3.1 i förordning nr 1889/2005 föreskrivna anmälningsplikten även gäller inom det internationella transitområdet på olika flygplatser på unionens territorium överensstämmer också med denna förordnings syfte.

29 Det ska härvidlag erinras om att nämnda förordning, i enlighet med skälen 2, 5 och 6 däri, syftar till att förebygga, avskräcka från och förhindra att vinning av olaglig verksamhet förs in i det finansiella systemet och investeras efter att ha varit föremål för penningtvätt genom att bland annat införa en princip om anmälningsplikt för förflyttningar av kontanta medel som förs in i eller ut ur unionen, vilken gör det möjligt att samla information om dessa förflyttningar (se dom av den 16 juli 2015, Chmielewski, C‑255/14, EU:C:2015:475, punkt 18).

30 I detta syfte föreskriver artikel 3.1 i denna förordning att varje fysisk person som reser in i eller ut ur unionen och medför kontanta medel till ett värde av minst 10000 euro är skyldig att anmäla detta belopp (se dom av den 16 juli 2015, Chmielewski, C‑255/14, EU:C:2015:475, punkt 19).

31 Såsom framgår av artikel 1.1 i förordning nr 1889/2005, jämförd med skälen 1–3 däri, är förordningens mål dessutom att – i samband med främjandet av en harmonisk, väl avvägd och hållbar utveckling av ekonomiska verksamheter i hela unionen – kompletterara bestämmelserna i direktiv 91/308 genom att införa harmoniserade regler för kontrollen av förflyttningar av kontanta medel som förs in i eller ut ur unionen. (se dom av den 16 juli 2015, Chmielewski, C‑255/14, EU:C:2015:475, punkt 17).

32 Det ska i detta sammanhang även påpekas att domstolen har slagit fast att Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism (EUT L 309, 2005, s. 15), som ersatt direktiv 91/308, har som huvudsakligt ändamål att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism. Detta framgår av direktivets titel och skäl och av den omständigheten att direktivet, liksom dess föregångare direktiv 91/308, antogs i ett internationellt sammanhang, för att tillämpa och göra rekommendationerna från arbetsgruppen för finansiella åtgärder (Financial Action Task Force, FATF) bindande inom unionen. FATF är det viktigaste internationella organet mot penningtvätt (se dom av den 25 april 2013, Jyske Bank Gibraltar, C‑212/11, EU:C:2013:270, punkt 46).

33 På samma sätt som i direktiven 91/308 och 2005/60 anges i förordning nr 1889/2005, såsom framgår av skäl 4 i detsamma, att förordningen antagits för att ta hänsyn till det kompletterande arbete som bedrivs inom andra internationella forum, särskilt FATF, i vars särskilda rekommendation IX av den 22 oktober 2004 regeringarna uppmanas att genomföra åtgärder i syfte att spåra fysiska förflyttningar av kontanta medel, inbegripet ett anmälningssystem eller annan meddelandeplikt.

34 Såsom generaladvokaten påpekat i punkterna 44 och 45 i sitt förslag till avgörande följer det av det syfte som eftersträvas med förordning nr 1889/2005, den internationella miljö som denna behandlar och av nödvändigheten enligt artikel 3.1 i denna förordning att säkerställa anmälningspliktens förebyggande och avskräckande syfte, att begreppet fysisk person som reser in i eller ut ur unionen, i denna bestämmelse, ska ges en extensiv tolkning.

35 Om denna bestämmelse tolkades så, att personer som befinner sig inom det internationella transitområdet på en flygplats inom unionen inte omfattas av denna anmälningsplikt, så skulle nämligen effektiviten hos det system med kontroller av förflyttningar av kontanta medel som förs in i eller ut ur unionen som föreskrivs i förordning nr 1889/2005 äventyras, och därmed skulle det även uppstå en risk för att möjligheten att uppnå det eftersträvade syftet med nämnda förordning, åtminstone delvis, äventyras.

36 Frågan huruvida en tredjelandsmedborgare som befinner sig inom det internationella transitområdet på en flygplats i en medlemsstat har passerat unionens yttre gränser, i den mening som avses i artikel 4.1 i förordning nr 562/2006, saknar betydelse för ovan angivna överväganden.

37 Det ska i detta sammanhang påpekas att förordningarna nr 1889/2005 och nr 562/2006 har antagits på grundval av skilda rättsliga grunder samt att de har skilda föremål och syften.

38 Såsom redan påpekats i punkt 31 ovan syftar förordning nr 1889/2005 till att komplettera bestämmelserna i direktiv 91/308 genom att införa harmoniserade regler för kontrollen av förflyttningar av kontanta medel som förs in i eller ut ur unionen medan det i artikel 1 i förordning nr 562/2006 föreskrivs att ingen gränskontroll ska ske av personer vid passage av de inre gränserna mellan medlemsstaterna samtidigt som den inför regler för gränskontroll av personers passage av dessa staters yttre gränser.

39 Det finns inte heller något i förordning nr 1889/2005 som talar för att dessa bestämmelser ska tolkas på ett sätt som överensstämmer med bestämmelserna i förordning nr 562/2006.

40 Eftersom ingen av dessa rättsakter innehåller någon uttrycklig bestämmelse som talar för det, är tolkningen av artikel 3.1 i förordning nr 1889/2005 inte avhängig tolkningen av begreppet passage av unionens yttre gränser, i den mening som avses i artikel 4.1 i förordning nr 562/2006.

41 Av det anförda följer att det internationella transitområdet på olika flygplatser i medlemsstaterna inte faller utanför tillämpningsområdet för artikel 3.1 i förordning nr 1889/2005, varför en fysisk person som stiger av ett flygplan som anlänt från ett tredje land på en flygplats i en medlemsstat och stannar kvar inom det internationella transitområdet på denna flygplats innan han stiger ombord på ett annat flygplan som ska flyga till ett annat tredje land, och som bär med sig ett kontantbelopp på 10000 euro eller mer vid sin inresa till unionen omfattas av den anmälningsplikt som föreskrivs i artikel 3.1 i förordning nr 1889/2005.

42 Det ankommer härvidlag på medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att göra det möjligt för de berörda att uppfylla denna anmälningsplikt på ett rättssäkert sätt.

43 Tolkningsfrågan ska således besvaras enligt följande: Artikel 3.1 i förordning nr 1889/2005 ska tolkas så, att den däri föreskrivna anmälningsplikten även gäller för det internationella transitområdet på en flygplats i en medlemsstat.

44 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: franska.