Förslag till avgörande av generaladvokat Priit Pikamäe föredraget den 11 december 2019

1 Originalspråk: franska.

2 Artikel 259 FEUF motsvarar f.d. artikel 170 i EEG-fördraget och artikel 227 i EG‑fördraget. Om talan som har väckts med stöd av dessa bestämmelser, se, bland annat, dom av den 4 oktober 1979, Frankrike/Förenade kungariket ( 141/78, EU:C:1979:225), dom av den 16 maj 2000, Belgien/Spanien ( C‑388/95, EU:C:2000:244), dom av den 12 september 2006, Spanien/Förenade kungariket ( C‑145/04, EU:C:2006:543), dom av den 16 oktober 2012, Ungern/Slovakien ( C‑364/10, EU:C:2012:630), och dom av den 18 juni 2019, Österrike/Tyskland ( C‑591/17, EU:C:2019:504).

3 Stadgan undertecknades i San Francisco den 26 juni 1945.

4 EUT L 112, 2012, s. 10.

5 Förenta nationernas fördragssamling, volym 1155, s. 331.

6 EUT L 112, 2012, s. 21.

7 Rådets förordning (EG) nr 2371/2002 av den 20 december 2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken (EGT L 358, 2002, s. 59).

8 Förordning om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1954/2003 och (EG) nr 1224/2009 samt om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 2371/2002 och (EG) nr 639/2004 och rådets beslut 2004/585/EG (EUT L 354, 2013, s. 22).

9 Förordning om ändring av förordningarna (EG) nr 847/96, (EG) nr 2371/2002, (EG) nr 811/2004, (EG) nr 768/2005, (EG) nr 2115/2005, (EG) nr 2166/2005, (EG) nr 388/2006, (EG) nr 509/2007, (EG) nr 676/2007, (EG) nr 1098/2007, (EG) nr 1300/2008, (EG) nr 1342/2008 och upphävande av förordningarna (EEG) nr 2847/93, (EG) nr 1627/94 och (EG) nr 1966/2006 (EUT L 343, 2009, s. 1).

10 EUT L 112, 2011, s. 1.

11 EUT L 77, 2016, s. 1.

12 EUT L 257, 2014, s. 135.

13 Punkt 17 i den deldom som den 30 juni 2016 meddelades av skiljedomstolen (nedan kallad deldomen).

14 Punkt 18 i deldomen.

15 Permanenta skiljedomstolen består av 122 avtalsslutande parter som har anslutit sig till en av eller båda konventionerna om inrättandet av Permanenta skiljedomstolen. I förevarande fall har Republiken Slovenien anslutit sig till båda konventionerna den 1 oktober 1996 respektive den 29 mars 2004. Republiken Kroatien anslöt sig till 1899 års konvention den 7 oktober 1998. Se https://pca-cpa.org/fr/about/introduction/contracting-parties/.

16 Se punkt 148 i den slutliga skiljedom som den 29 juni 2017 meddelades av skiljedomstolen (nedan kallad den omtvistade skiljedomen).

17 Punkt 19 i deldomen.

18 Tillgängliga på https://pca-cpa.org/fr/documents/pca-conventions-and-rules/.

19 Bilaga B.6 till invändningen om rättegångshinder.

20 Se bilaga B.6 till invändningen om rättegångshinder och punkt 84 i deldomen.

21 Domstolen har ännu inte prövat denna invändning.

22 Republiken Slovenien har bland annat åberopat Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/56/EG av den 17 juni 2008 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på havsmiljöpolitikens område (ramdirektiv om en marin strategi) (EUT L 164, 2008, s. 19), rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (EGT L 206, 1992, s. 7; svensk specialutgåva, område 15, volym 11, s. 114), Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1143/2014 av den 22 oktober 2014 om förebyggande och hantering av introduktion och spridning av invasiva främmande arter (EUT L 317, 2014, s. 35) samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG av den 23 oktober 2000 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område (EGT L 327, 2000, s. 1).

23 Som antogs den 13 oktober 2017.

24 Dom av den 30 september 2010 ( C‑132/09, EU:C:2010:562).

25 Republiken Kroatien har bland annat understrukit att domstolen härvid ska uttala sig om betydelsen av principen nemo judex in causa sua för skiljedomstolens behörighet att, i delvis identisk sammansättning, uttala sig om sin egen behörighet. Om domstolen finner att skiljeavtalet fortsätter att vara giltigt, så måste den ta ställning till skiljedomens rättsverkningar, varvid skiljedomen enligt skiljeavtalet ska verkställas av parterna, vilket dock ännu inte har skett.

26 Dom av den 12 september 2006 ( C‑145/04, EU:C:2006:543).

27 C‑445/00, EU:C:2002:607.

28 C‑445/00, EU:C:2002:607.

29 Härav följer att denna handling kan betraktas som en juridisk rådgivning, i den mening som avses i artikel 4.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, 2001, s. 43).

30 Dom av den 1 juli 2008, Sverige och Turco/rådet ( C‑39/05 P och C‑52/05 P, EU:C:2008:374, punkt 42), och beslut av den 14 maj 2019, Ungern/parlamentet ( C‑650/18, ej publicerat, EU:C:2019:438, punkt 16).

31 Dom av den 1 juli 2008, Sverige och Turco/rådet ( C‑39/05 P och C‑52/05 P, EU:C:2008:374, punkt 42), och beslut av den 14 maj 2019, Ungern/parlamentet ( C‑650/18, ej publicerat, EU:C:2019:438, punkt 16).

32 Se, för ett liknande resonemang, beslut av den 29 januari 2009, Donnici/parlamentet ( C‑9/08, ej publicerat, EU:C:2009:40, punkt 18).

33 Tidningsartikel som återges på sidorna 32–37 i bilaga C.2 till Republiken Sloveniens svar på invändningen om rättegångshinder.

34 Dom av den 19 juli 2016, H/rådet och kommissionen ( C‑455/14 P, EU:C:2016:569, punkt 40). Domstolen har dessutom redan slagit fast att ett internationellt avtal inte kan inkräkta på domstolens exklusiva behörighet att lösa tvister mellan medlemsstater om tolkningen och tillämpningen av unionsrätten (dom av den 30 maj 2006, kommissionen/Irland, C‑459/03, EU:C:2006:345, punkt 132).

35 Dom av den 16 oktober 2012, Ungern/Slovakien ( C‑364/10, EU:C:2012:630, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

36 Se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 21 juni 1988, kommissionen/Förenade kungariket ( 416/85, EU:C:1988:321, punkt 9 och där angiven rättspraxis).

37 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Tanchev i målet kommissionen/Polen (Högsta domstolens oavhängighet) (C‑619/18, EU:C:2019:325, punkt 48 och fotnot 19).

38 Dom av den 6 april 2017, kommissionen/Tyskland ( C‑58/16, ej publicerad, EU:C:2017:279, punkt 36).

39 Vad gäller den materiella behörigheten, se dom av den 28 mars 2017, Rosneft ( C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 76).

40 Se, bland annat, dom av den 27 februari 2018, Western Sahara Campaign UK ( C‑266/16, EU:C:2018:118, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

41 Se, bland annat, dom av den 27 februari 2018, Western Sahara Campaign UK ( C‑266/16, EU:C:2018:118, punkterna 45 och 46, och där angiven rättspraxis). Domstolen är behörig att tolka sådana avtal (se, nyligen, dom av den 11 juli 2018, Bosphorus Queen Shipping ( C‑15/17, EU:C:2018:557, punkt 44)).

42 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 oktober 2009, Bogiatzi ( C‑301/08, EU:C:2009:649, punkt 33), och dom av den 21 december 2011, Air Transport Association of America m.fl. ( C‑366/10, EU:C:2011:864, punkt 63).

43 Om hävdvunnet bruk inom internationell sjörätt, se, bland annat, dom av den 24 november 1992, Poulsen och Diva Navigation ( C‑286/90, EU:C:1992:453, punkterna 9 och 10). Om den sedvanerättsliga principen om självbestämmande, se, bland annat, dom av den 21 december 2016, rådet/Front Polisario ( C‑104/16 P, EU:C:2016:973, punkt 88). Om den sedvanerättsliga principen om god tro, se, bland annat, dom av den 11 juli 2018, Bosphorus Queen Shipping ( C‑15/17, EU:C:2018:557, punkt 45).

44 Dom av den 30 september 2010 ( C‑132/09, EU:C:2010:562).

45 Se Ziller, J., Champ d’application de l’Union. – Application territoriale, JurisClasseur Europe Traité, volym 470, 2013, punkt 4.

46 Dom av den 4 maj 2017, El Dakkak och Intercontinental ( C‑17/16, EU:C:2017:341, punkt 22).

47 Dom av den 15 december 2015, parlamentet och kommissionen/rådet ( C‑132/14–C‑136/14, EU:C:2015:813, punkt 64).

48 Dom av den 29 mars 2007 ( C‑111/05, EU:C:2007:195).

49 Dom av den 29 mars 2007, Aktiebolaget NN ( C‑111/05, EU:C:2007:195, punkt 54). Min kursivering.

50 Det kan inte uteslutas att domstolen är behörig att pröva sådana tvister inom ramen för en talan enligt artikel 273 FEUF, på grundval av vilken domstolen ska vara behörig att avgöra varje tvist mellan medlemsstater som berör ämnesområden som regleras i fördragen, om tvisten hänskjuts till domstolen enligt ett särskilt avtal mellan parterna.

51 Se punkt 107 i förevarande förslag till avgörande om resonemanget i domen av den 30 september 2010, kommissionen/Belgien ( C‑132/09, EU:C:2010:562).

52 Punkterna 62–71 i ansökan.

53 Se bilaga A.3 till ansökan och, mer allmänt, Geddes A., Taylor A., Those Who Knock on Europe’s Door Must Repent?, Bilateral Border Disputes and EU Enlargement, Political Studies, volym 64, nr 4, s. 930–947. Vad gäller definitionen av uttrycket råd rör det sig om åtgärder som tredje man, oftast en stat eller internationell organisation, vidtar i samband med en tvist mellan två eller flera parter, varav åtminstone en av partnerna är en statlig sådan, för att föreslå de parter som samtyckt till att han eller hon agerar som ombud medel för att fredligt lösa tvisten (definitionen är tillgänglig på http://www.operationspaix.net/15-lexique-bons-offices.html).

54 Se, i detta avseende, bilaga A.3 till ansökan, som innehåller en skriftväxling mellan ombuden för den kroatiska och den svenska regeringen, som gjordes tillgänglig för konferensen om Republiken Kroatiens anslutning till Europeiska unionen.

55 Se, i detta hänseende, bilaga A.3 till ansökan som innehåller en skriftväxling daterad den 25 september 2009 mellan ombuden för den kroatiska och den svenska regeringen.

56 Se punkterna 27–29 i förevarande förslag till avgörande.

57 Det ska erinras om att bilaga III, såsom framgår av punkt 15 i förevarande förslag till avgörande, föreskriver att [o]vannämnda ordning ska tillämpas från det att skiljedomen till följd av skiljeavtalet mellan Republiken Sloveniens regering och Republiken Kroatiens regering som undertecknades i Stockholm den 4 november 2009 har genomförts fullt ut.

58 Denna tolkning stöds dessutom av kommissionens svar på domstolens frågor av den 28 juni 2019, i vilket det anges att ordalydelsen av fotnoterna 8 och 10 i bilaga I till förordning nr 1380/2013, som återspeglar innehållet i anslutningsakten, föreskriver att systemen för tillträde till respektive kustband endast ska tillämpas från det att skiljedomen till följd av skiljeavtalet … har genomförts fullt ut. Kommissionen har tillagt att ordalydelsen av denna bestämmelse kan förstås så, att bestämmelsens författare inte hade för avsikt att tillämpa systemen för tillträde med omedelbar verkan eller med automatisk verkan från och med en viss dag.

59 Se dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses ( C‑64/16, EU:C:2018:117, punkt 32), i vilken domstolen slog fast följande: Artikel 19 FEU, som ger uttryck för det värde som rättsstaten utgör enligt artikel 2 FEU, innebär att uppgiften att säkerställa domstolsprövningen inom unionens rättsordning inte enbart ankommer på EU-domstolen utan även på de nationella domstolarna. Samma avsnitt återgavs i domen av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 50 och där angiven rättspraxis), och dom av den 24 juni 2019, kommissionen/Polen (Högsta domstolens oavhängighet) ( C‑619/18, ( EU:C:2019:531, punkt 47).

60 Generaladvokaten Tanchev använde samma uttryck i sitt förslag till avgörande i målet kommissionen/Polen (Allmänna domstolars oavhängighet) (C‑192/18, EU:C:2019:529, punkt 71).

61 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Tanchev i målet kommissionen/Polen (Högsta domstolens oavhängighet) (C‑619/18, EU:C:2019:325, punkterna 50 och 51) och Hillion C., Overseeing the Rule of Law in the EU: Legal Mandate and Means, i Closa och Kochenov, s. 66–74.

62 Se, bland annat, Mader O., Enforcement of EU values as a Political Endeavour: Constitutional Pluralism and Value Homogeneity in Times of Persistent Challenges to the Rule of Law, Hague Journal on the Rule of Law, volym 11, nr. 1, april 2019, punkt 3.4.2.

63 Se, bland annat, Ruffert (Calliess/Ruffert, EUV/AEUV Kommentar, 4:e upplagan, 2011, artikel 7 FEU, punkt 29, s. 160 och 161), där det anges att talan om fördragsbrott har utformats för att beivra konkreta och individuella överträdelser av unionsbestämmelser, medan den mekanism som föreskrivs i artikel 7 FEU avser hot mot unionens värderingar som, med hänsyn till deras allmänna karaktär, inte kan beivras med talan om fördragsbrott. Enligt Heintschel von Heinegg (Vedder/Heintschel von Heinegg, Europäisches Unionsrecht, 2:a upplagan, 2018, artikel 7 FEU, punkt 29, s. 112 och 113) kan åsidosättanden av artikel 2 FEU endast åberopas inom ramen för den mekanism som föreskrivs i artikel 7 FEU, eftersom dessa kännetecknas av en egenskap som ar utmärkande for dem som kan inverka på unionens grundläggande principer. Heintschel von Heinegg har tillagt att endast medlemsstaterna församlade i Europeiska unionens råd kan få denna typ av åsidosättanden att upphöra genom att använda sitt politiska inflytande. Enligt författaren kan domstolen däremot inte få överträdelserna att upphöra inom ramen for en talan om fördragsbrott, eftersom domstolen inte får yttra sig om politiska frågor. Domstolen förfogar dessutom endast över den mekanism i artikel 260 FEUF som gör det möjligt för domstolen att ålägga en medlemsstat att betala en ekonomisk sanktion. Författaren anser att denna mekanism inte lämpar sig för sådana överträdelser. Härav drar han slutsatsen att talan om fördragsbrott inte kan väckas vid åsidosättanden enligt artikel 2 FEU.

64 Se punkterna 103–104 i förevarande förslag till avgörande.

65 Republiken Slovenien har hänvisat till följande mål: Främjandet och befästandet av freden och av en allt fastare sammanslutning mellan folken, samt förverkligandet av målen i unionsbestämmelserna om medlemsstaternas territorium.

66 Sida 3 i ansökan, sammanfattning av den andra invändningen.

67 Ibidem.

68 Den självständiga tillämpningen av artikel 4.3 FEU var möjlig, bland annat på grund av att den omtvistade punkten omfattades av unionens yttre förbindelser och att unionen var part i avtalet. Domstolen har således slagit fast att det, när det gäller ett avtal eller en konvention som till viss del omfattas av unionens befogenhet och till viss del av medlemsstaternas befogenhet, är nödvändigt att säkerställa ett nära samarbete mellan de sistnämnda och unionens institutioner, såväl under förhandlingsprocessen som vid fullgörandet av de åtaganden som har gjorts. Domstolen har därav dragit slutsatsen att denna samarbetsskyldighet följer av kravet på enighet i unionens internationella representation (dom av den 20 april 2010, kommissionen/Sverige, C‑246/07, EU:C:2010:203, punkt 73). Se, även, dom av den 30 maj 2006, kommissionen/Irland ( C‑459/03, EU:C:2006:345).

69 Det ankommer på medlemsstaterna, bland annat enligt principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 första stycket FEU, att se till att unionsrätten tillämpas och respekteras på deras respektive territorier. Medlemsstaterna är, enligt artikel 4.3 andra stycket FEU, dessutom skyldiga att vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter fullgörs som följer av fördragen eller unionens institutioners akter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 september 2017, The Trustees of the BT Pension Scheme, C‑628/15, EU:C:2017:687, punkt 47). Enligt domstolen ger den principen inte en medlemsstat utrymme att kringgå de skyldigheter som unionsrätten ålägger den (dom av den 18 oktober 2016, Nikiforidis, C‑135/15, EU:C:2016:774, punkt 54).

70 Se punkterna 122–127 i förevarande förslag till avgörande.

71 Om avgränsningen av befogenheter, se Azoulai L., The retained powers formula in the case law of the European Court of Justice: EU law as total law?, European Journal of Legal Studies, volym 2, nr 4, 2011, s. 192–219, och Lindeboom J., Why EU Law Claims Supremacy, Oxford Journal of Legal Studies, volym nr 38, sommaren 2018, s. 328–356, https://doi.org/10.1093/ojls/gqy008, samt Neframi E., Le principe de coopération loyale comme fondement identitaire de l’Union européenne, Revue du Marché Commun et de l’Union Européenne, nr 556, s. 197–203.

72 Se, exempelvis, dom av den 14 februari 1995, Schumacker ( C‑279/93, EU:C:1995:31, punkt 21), och dom av den 11 augusti 1995, Wielockx ( C‑80/94, EU:C:1995:271, punkt 16), samt dom av den 16 juli 1998, ICI ( C‑264/96, EU:C:1998:370, punkt 19), om direkt beskattning.

73 I domen av den 21 december 2016, rådet/Front Polisario ( C‑104/16 P, EU:C:2016:973, punkterna 88–91), hänvisade domstolen nyligen till de rådgivande yttranden från Internationella domstolen som rättskällor, som enligt min mening bör särskiljas från ett rättsligt förhållande.

74 Enligt artikel 6 andra stycket i skiljeavtalet skulle skiljedomstolen leda förfarandet i enlighet med Permanenta skiljedomstolens frivilliga regler om skiljedomsförfarande vid tvister mellan två stater. Reglerna finns tillgängliga på https://pca-cpa.org/fr/documents/pca-conventions-and-rules/.

75 Permanenta skiljedomstolen upprättades i Haag genom konventioner för fredlig lösning av internationella konflikter som ingicks i Haag år 1899 och år 1907.

76 Se punkt 148 i den omtvistade skiljedomen.

77 Se fotnot 17 i förevarande förslag till avgörande.

78 Dom av den 29 mars 2007 ( C‑111/05, EU:C:2007:195, punkt 54).

79 Se, för ett liknande resonemang, yttrande 2/94 (Gemenskapens anslutning till konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna) av den 28 mars 1996 ( EU:C:1996:140, punkt 24), dom av den 1 oktober 2009, kommissionen/rådet ( C‑370/07, EU:C:2009:590, punkt 46), och dom av den 25 oktober 2017, kommissionen/rådet (CMR-15) ( C‑687/15, EU:C:2017:803, punkt 48).

80 Punkt 84 i deldomen.

81 Punkterna 87–92 i invändningen om rättegångshinder.

82 Som exempel kan nämnas att Folkrepubliken Kina inte erkänner den skiljedom som Permanenta skiljedomstolen meddelat i samband med skiljeförfarandet om havet i södra Kina (Republiken Filippinerna mot Folkrepubliken Kina, nr 2013–19, skiljedom av den 12 juli 2016).

83 Se, exempelvis, skiljedom av den 15 juni 1911, Chamizal-tvisten, Répertoire de la jurisprudence arbitrale internationale, nr 1073, gränsen mellan Kanada och Amerikas förenta stater, Amerikas förenta stater/Förenade kungariket, skiljedom av den 10 januari 1831 som meddelats av Vilhelm I av Nederländerna, Répertoire de la Jurisprudence Arbitrale Internationale, nr 1054 och 1080, och Limitestraktaten, 1858, Costa Rica/Nicaragua, skiljedom av den 22 mars 1888 som meddelats av USA:s president G. Cleveland, Répertoire de la Jurisprudence Arbitrale Internationale, nr 1003.

84 Se Giraudeau, G. Les différends territoriaux devant le juge international: Entre droit et transaction, s. 122–125. Se, bland annat, tvisterna i den skiljedom som meddelats den 23 december 1906 av den spanske kungen (Honduras mot Nicaragua, dom av den 18 november 1960, CIJ Recueil 1960, s. 214) och i skiljedomen av den 31 juli 1989 (Guinea-Bissau mot Senegal, dom av den 12 november 1991, CIJ Recueil 1992, s. 76). Den första tvisten avsåg Nicaraguas vägran att verkställa skiljedomen från 1906, med följd att Honduras regering väckte fastställelsetalan om denna vägran vid Internationella domstolen. I domen av den 18 november 1960, fastställde Internationella domstolen att skiljedomen var giltig. Den andra tvisten avsåg Guinea-Bissaus vägran att tillämpa skiljedomen från år 1989 om marin avgränsning mellan Guinea-Bissau och Senegal. Guinea-Bissau väckte således, på grundval av båda staternas förklaringar, talan vid Internationella domstolen i enlighet med artikel 36.2 i Internationella domstolens stadga. I domen av den 12 november 1991 slog Internationella domstolen fast att skiljedomen var giltig.

85 Punkterna 87–92 i invändningen om rättegångshinder.

86 Caldeira Brant, L. N., L’autorité de la chose jugée en droit international public, sidorna 209–211.

87 Se punkterna 148–225 i deldomen.

88 Vad gäller frågan om huruvida Internationella domstolens domar kan vara direkt verkställbara, se USA:s högsta domstols dom av den 25 mars 2008, Medellín mot Texas (552, US 491 (2008)). USA:s högsta domstol skulle avgöra huruvida en privatperson kunde åberopa Internationella domstolens dom av den 31 mars 2004, Avena och övriga mexikanska medborgare (Mexiko mot USA, CIJ Recueil 2004, s. 12–73) vid de amerikanska domstolarna. USA:s högsta domstol har erinrat om den åtskillnad som görs i rättspraxis mellan de folkrättsliga förpliktelser som är direkt tillämpliga (self-executing), som är omedelbart tillämpliga på samma sätt som federala lagar, och de traktater som kräver interna genomförandeåtgärder. I detta mål slog USA:s högsta domstol fast att ingen av de bestämmelser i de tre traktater som reglerar verkningarna av Internationella domstolens domar på det berörda området, det vill säga Protokollet om frivilligt undertecknande av Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser, som avser obligatoriska tvistelösningar, artikel 94 i Förenta nationernas stadga (som undertecknades i San Francisco den 26 juni 1945) och Internationella domstolens stadga, medför att dessa domar blir direkt verkställbara (US 507–512). Härav följer att Internationella domstolens domar, för att kunna åberopas vid USA:s domstolar, ska genomföras i den federala lagstiftningen och därigenom blir domarna tillämpliga (US 504). Lagstiftaren kan därvid anta lagar som medför att domarna kan tillämpas i nationell rätt (US 527).

89 Se Verhoeven, J., La notion d’applicabilité directe du droit international, RBDI, 243, nr 13–14, 1986. Enligt en vid definition är folkrättsliga regler direkt tillämpliga, om de kan tillämpas i den stat där de gäller, utan att staten behöver vidta genomförandeåtgärder.

90 Dom av den 29 mars 2007 ( C‑111/05, EU:C:2007:195).

91 Se, bland annat, sammanfattningen av invändningarna på sidan 3 i ansökan.

92 Jag vill påpeka att Republiken Slovenien i sin ansökan har kritiserat Republiken Kroatien för ett antal överträdelser (se sida 41 i ansökan). Republiken Slovenien anser att samtliga de överträdelserna utgör åsidosättanden av artikel 5.2 och av bilaga I till förordning nr 1380/2013.

93 I dom av den 19 mars 2005, Spanien/rådet ( C‑91/03, EU:C:2005:174, punkt 44) tolkade domstolen bland annat artikel 17.2 och bilaga I till förordning nr 2371/2002, nu artikel 5.2 respektive bilaga I till förordning nr 1380/2013, med liknande lydelse. Domstolen har närmare angett att det i bilaga I till nämnda förordning, till vilken det hänvisas i nämnda artikel 17.2, fastställs för varje medlemsstat geografiska områden inom andra medlemsstaters kustband där fiskeverksamhet bedrivs samt berörda arter.

94 Se punkt 15 i förevarande förslag till avgörande.

95 Jag vill påpeka att det i artikel 7.3 i skiljeavtalet föreskrivs en skyldighet att vidta alla nödvändiga åtgärder för att genomföra skiljedomen inom sex månader räknade från den dag då skiljedomen meddelas.

96 Sammanfattning av grunderna på sidorna 3 och 4 i ansökan och punkterna 100–109 i ansökan.