Domstolens dom (åttonde avdelningen) den 15 juni 2017

I mål C‑349/16, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Nederlandstalige rechtbank van eerste aanleg Brussel (Nederländspråkiga förstainstansdomstolen i Bryssel, Belgien) genom beslut av den 3 juni 2016, som inkom till domstolen den 24 juni 2016, i målet

DOMSTOLEN (åttonde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M. Vilaras (referent) samt domarna M. Safjan och D. Šváby, generaladvokat: M. Szpunar, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: T.KUP SAS, genom A. Tallon och D. Geernaert, advocaten, Belgiens regering, genom C. Pochet och M. Jacobs, båda i egenskap av ombud, Europeiska unionens råd, genom H. Marcos Fraile, i egenskap av ombud, biträdd av N. Tuominen, avocată, Europeiska kommissionen, genom J.-F. Brakeland och T. Maxian Rusche, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Målet vid den nationella domstolen och giltighetsfrågorna

Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning

Prövning i sak

De tre första frågorna

Den fjärde frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser giltigheten av rådets genomförandeförordning (EU) nr 1294/2009 av den 22 december 2009 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Vietnam och Folkrepubliken Kina, utvidgad till att omfatta import av vissa skodon med överdelar av läder som avsänts från den särskilda administrativa regionen Macao, oavsett om produktens deklarerade ursprung är den särskilda administrativa regionen Macao eller inte, efter en översyn vid giltighetstidens utgång enligt artikel 11.2 i förordning (EG) nr 384/96 (EUT L 352, 2009, s. 1) mot bakgrund av artiklarna 2, 3 och 11.2, 11.5 och 11.9 samt artiklarna 17.1 och 21 i rådets förordning (EG) nr 384/96 av den 22 december 1995 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EGT L 56, 1996, s. 1) i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 461/2004 av den 8 mars 2004 (EUT L 77, 2004, s. 12) (nedan kallad antidumpningsgrundförordningen).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan T.KUP SAS och État belge angående återbetalning av antidumpningstullar som erlagts för import av skor med ursprung i Kina och Vietnam.

3 I artikel 6.8 i antidumpningsgrundförordningen föreskrivs följande:

4 I artikel 11 i förordningen föreskrivs följande:

5 Artikel 17.1 i förordningen har följande lydelse:

6 I artikel 21 i samma förordning föreskrivs följande:

7 Skälen 12, 13, 34–38, 489, 490 och 502 i förordning nr 1294/2009 har följande lydelse:

8 I artikel 1.1 i förordning nr 1294/2009 föreskrivs följande:

9 T.KUP, som har säte i Toulouse (Frankrike), importerade under perioden 28 juni 2006–24 januari 2011, via hamnen i Antwerpen (Belgien), 26 containrar skor som tillverkats i Kina. Skorna hade inköpts från den taiwanesiska distributören Eastern Shoes Collection Co. Ltd Varorna hade påförts antidumpningstullar med 16,5 procent med stöd av kommissionens förordning (EG) nr 553/2006 av den 23 mars 2006 om införande av en preliminär antidumpningstull på import av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Folkrepubliken Kina och Socialistiska republiken Vietnam (EUT L 98, 2006, s. 3), och av rådets förordning (EG) nr 1472/2006 av den 5 oktober 2006 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Folkrepubliken Kina och Socialistiska republiken Vietnam och om slutgiltigt uttag av den preliminära antidumpningstull som införts på sådan import (EUT L 275, 2006, s. 1, och rättelse i EUT L 130, 2007, s. 48) samt förordning nr 1294/2009.

10 Den 27 juni 2012 begärde T.KUP återbetalning av den erlagda tullen hos tullinspektionen i Antwerpen (Belgien). Som stöd för sin begäran åberopade bolaget dom av den 2 februari 2012, Brosmann Footwear (HK) m.fl./rådet ( C‑249/10 P, EU:C:2012:53)

11 Begäran avslogs genom beslut av den 14 september 2012. Den 25 februari 2013 överklagade T.KUP beslutet till Gewestelijke Directie der Douane en Accijnzen (tull- och punktskattemyndighetens regionkontor i Antwerpen, Belgien) (nedan kallat tull- och punktskattemyndigheten). Denna myndighet meddelade den 18 april 2013 T.KUP att den hade för avsikt att avslå överklagandet.

12 Den 7 juni 2013 informerade nämnda myndighet T.KUP om att beslut i frågan inte skulle komma att fattas förrän ett antal pilotärenden avgjorts.

13 Den 24 oktober 2013 ansökte T.KUP om administrativ överprövning avseende underlåtenheten att meddela ett beslut inom föreskriven tidsfrist och väckte därefter, den 2 september 2014, talan vid den hänskjutande domstolen mot underlåtenheten att fatta ett beslut avseende nämnda ansökan.

14 Mot denna bakgrund beslutade Nederlandstalige rechtbank van eerste aanleg te Brussel (Nederländskspråkiga förstainstansdomstolen i Bryssel) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen.

15 Europeiska unionens råd har i sitt skriftliga yttrande gjort gällande att begäran om förhandsavgörande bör avvisas av det skälet att den hänskjutande domstolen inte har gjort någon självständig bedömning av giltigheten av förordning nr 1294/2009 utan endast nöjt sig med att återge T.KUP:s tvivel i det avseendet.

16 Domstolen erinrar om att det följer av den samarbetsanda som ska råda vid behandlingen av begäran om förhandsavgörande att den nationella domstolen i beslutet om hänskjutande ska redogöra för de specifika skälen till varför den anser att ett svar på de ställda frågorna om tolkningen eller giltigheten av vissa unionsrättsliga bestämmelser är nödvändigt för att döma i saken (dom av den 4 maj 2016, Pillbox 38, C‑477/14, EU:C:2016:324, punkt 24, och dom av den 4 maj 2016, Philip Morris Brands m.fl., C‑547/14, EU:C:2016:325, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

17 Det är därför viktigt att den nationella domstolen särskilt anger de specifika skäl som fått den att undra över giltigheten av vissa unionsbestämmelser och att den redogör för de ogiltighetsgrunder som den följaktligen anser godtagbara. Ett sådant krav följer även av artikel 94 c i domstolens rättegångsregler (dom av den 4 maj 2016, Pillbox 38, C‑477/14, EU:C:2016:324, punkt 25, och dom av den 4 maj 2016, Philip Morris Brands m.fl., C‑547/14, EU:C:2016:325, punkt 48 och där angiven rättspraxis) och av rekommendationer till nationella domstolar om begäran om förhandsavgörande (EUT C 338, 2012, s. 22) (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 11 januari 2017, Boudjellal, C‑508/16, ej publicerat, EU:C:2017:6, punkt 22).

18 Av domstolens fasta praxis följer dessutom att de uppgifter som lämnas i begäran om förhandsavgörande inte bara ska göra det möjligt för domstolen att lämna användbara svar, utan de ska också ge såväl medlemsstaternas regeringar som andra berörda parter möjlighet att avge yttranden i enlighet med artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol. Det ankommer på domstolen att se till att denna möjlighet finns, eftersom det enligt nyssnämnda bestämmelse endast är begäran om förhandsavgörande som delges de berörda parterna, åtföljd av en översättning till det officiella språket i varje medlemsstat, och inte de handlingar i målet vid den hänskjutande domstolen som eventuellt översänts till EU-domstolen (dom av den 4 maj 2016, Pillbox 38, C‑477/14, EU:C:2016:324, punkt 26, och dom av den 4 maj 2016, Philip Morris Brands m.fl., C‑547/14, EU:C:2016:325, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

19 Av beslutet om hänskjutande framgår, förvisso i kortfattade ordalag men inte desto mindre klart, att den hänskjutande domstolen har undersökt de grunder som T.KUP åberopat till stöd för att förordning nr 1472/2006 och förordning nr 1294/2009 är ogiltiga. Den hänskjutande domstolen fann att det saknades stöd för de argument som i första hand anförts till stöd för att förordning nr 1472/2006 är ogiltig och slog följaktligen fast att det inte fanns skäl att hänskjuta den av T.KUP föreslagna frågan till EU-domstolen. Däremot fann den hänskjutande domstolen att de argument som i andra hand anförts till stöd för att förordning nr 1294/2009 är ogiltig inte saknade relevans.

20 Vidare har både rådet och Europeiska kommissionen samt den belgiska regeringen klart haft möjlighet att yttra sig angående den hänskjutande domstolens frågor.

21 Av detta följer att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning.

22 Den hänskjutande domstolen har ställt de tre första frågorna, vilka hänger samman och ska prövas gemensamt, för att få klarhet i huruvida förordning nr 1294/2009 är ogiltig på grund av att det urval av importörer som institutionerna fastställt för stickprovet inte var tillräckligt representativt med hänsyn till föreskrifterna i artikel 11.2 tredje stycket och artikel 17.1 i antidumpningsgrundförordningen, vilket medförde att institutionerna inte förfogade över tillräckliga uppgifter för att fastställa förekomsten av dumpning och således en skada för unionsindustrin.

23 I det avseende anger domstolen inledningsvis att det, såsom framgår av skälen 12 och 13 i förordning nr 1294/2009, angavs i tillkännagivandet om inledande att ett stickprovsförfarande i enlighet med artikel 17 i antidumpningsgrundförordningen skulle komma att tillämpas med anledning av det stora antalet exporterande tillverkare i de berörda länderna, unionstillverkare och importörer som omfattades av undersökningen.

24 Vidare föreskrivs två metoder för stickprov i artikel 17 i grundförordningen. En undersökning får begränsas antingen till ett rimligt antal parter, produkter eller transaktioner som på grundval av de uppgifter som är tillgängliga när urvalet görs är statistiskt representativa, eller till den största representativa produktions-, försäljnings- eller exportvolym som rimligen kan undersökas inom den tid som står till förfogande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2015, Fliesen-Zentrum Deutschland, C‑687/13, EU:C:2015:573, punkt 86.

25 I förevarande fall framgår det av skälen 34–37 i förordning nr 1294/2009 att kommissionen, av de 139 importörer som kontaktades på grundval av tillgängliga uppgifter och av de 22 icke-närstående importörer som besvarat stickprovsformuläret, beslutade att stickprovet skulle utgöras av de fem största importörerna – Adidas, Clarks, Nike, Puma och Timberland, vilka svarade för 18 procent av den berörda importen – och dessutom av tre andra importörer i syfte att bättre återspegla importörernas geografiska spridning och skillnaderna i fråga om den typ av skodon som importerades. Det urvalet motsvarade 10 procent av importen från Kina och cirka 34 procent av importen från Vietnam. I skäl 38 i förordning nr 1294/2009 anges att endast sju av de åtta importörerna i urvalet besvarade det frågeformulär som sänts till dem vilket medförde att den åttonde importören slutligen uteslöts från urvalet.

26 Såsom rådet och kommissionen har påpekat i sina skriftliga yttranden har urvalet av importörer i stickprovet fastställts på grundval av den andra stickprovsmetod som föreskrivs i artikel 17.1 i antidumpningsgrundförordningen. Kommissionen grundade sig nämligen huvudsakligen på importens omfattning när den fastställde urvalet och valde då, i enlighet med vad som framgår av skäl 35 i förordning nr 1294/2009, att låta de fem största importörerna ingå. I skäl 36 i samma förordning preciseras emellertid att kommissionen även beslutade att komplettera det ursprungliga urvalet med ytterligare tre importörer för att bättre återspegla importörernas geografiska spridning och skillnaderna i fråga om de importerade varorna.

27 Såsom domstolen redan tidigare har slagit fast har institutionerna ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när de fastställer vilka importörer som ska ingå i stickprovet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2015, Fliesen-Zentrum Deutschland, C‑687/13, EU:C:2015:573, punkt 93).

28 Domstolen konstaterar därvidlag att den omständigheten att 21 icke-närstående importörer som var beredda att ingå i stickprovet, av de 139 importörer som kontaktats, i absoluta tal visserligen inte framstår som ett särskilt stort antal. Det förhåller sig likväl så att T.KUP inte har lagt fram några uppgifter som kan leda till slutsatsen att institutionerna uppenbart överskred sitt utrymme för skönsmässig bedömning när de beslutade att tillämpa stickprovsförfarandet.

29 T.KUP:s kritik riktas emellertid inte så mycket mot valet att tillämpa ett stickprovsförfarande som mot urvalet av importörer, vilket enligt bolagets uppfattning inte är tillräckligt representativt.

30 I det avseendet ska det erinras om att det i artikel 17.1 i antidumpningsgrundförordningen föreskrivs att i de fall där antalet klagande, exportörer eller importörer, slag av produkter eller transaktioner är stort kan urvalet fastställas enligt två alternativa metoder. Undersökningen får nämligen begränsas till ett rimligt antal parter, produkter eller transaktioner genom statistiskt representativa stickprov som utförs på grundval av de uppgifter som är tillgängliga när urvalet görs. Institutionerna får emellertid även fritt besluta att undersökningen ska begränsas till den största representativa produktions-, försäljnings- eller exportvolym som rimligen kan undersökas inom den tid som står till förfogande.

31 När unionsinstitutionerna väljer att tillämpa den andra metoden har de följaktligen ett visst handlingsutrymme som sammanhänger med bedömningen av vad de räknar med att rimligen kunna åstadkomma under den tid de har på sig för att genomföra undersökningen.

32 Undersökningar i samband med en översyn av antidumpningsåtgärder ska, i enlighet med artikel 11.5 i antidumpningsförordningen, utföras snabbt och normalt slutföras inom 12 månader efter inledandet. Enligt artikel 6.8 i antidumpningsgrundförordningen är institutionerna dessutom skyldiga att i görligaste mån undersöka riktigheten av de uppgifter som lämnas av berörda parter och som institutionerna lägger till grund för sina avgöranden.

33 Det urval som kommissionen fastställt i det nationella målet bestod visserligen av endast åtta importörer men det motsvarade 10 procent av importen från Kina och 34 procent av importen från Vietnam, vilket är signifikativt. Kommissionens bedömning grundades således på uppgifter som återspeglade en tredjedel av importen från Vietnam. Även om en andel på 10 procent av importen från Kina vid första anblicken kan framstå som låg ska den ses mot bakgrund av omfattningen av den kinesiska exporten i denna sektor. Dessutom valde rådet och kommissionen ut de fem största importörerna liksom tre andra importörer för att återspegla deras geografiska spridning och skillnaderna i fråga om vilken typ av skodon som importerades.

34 Slutligen finner domstolen att varken den hänskjutande domstolen eller T.KUP har anfört någon omständighet som visar att det var nödvändigt att ta med andra importörer i urvalet för att det verkligen skulle kunna anses vara representativt vad gäller importörernas geografiska spridning eller skillnaderna i fråga om den typ av skodon som importerades.

35 Mot denna bakgrund framgår det inte att de berörda institutionerna, i samband med att de fastställde urvalet av importörer, åsidosatte de rättsregler som de var skyldiga att följa eller att de överskred det utrymme för skönsmässig bedömning som de har enligt dessa regler.

36 Det har vid prövningen av de tre första frågorna inte framkommit någon omständighet som kan påverka giltigheten av förordning nr 1294/2009.

37 Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida förordning nr 1294/2009 är rättsstridig i den del kommissionen, i strid med artikel 21 i antidumpningsgrundförordningen, krävde att icke-närstående importörer, såsom T.KUP, genom starkare bevisning, visar att en förlängning av antidumpningstullarna skulle innebära en oproportionerligt stor börda för dem.

38 T.KUP har i sitt skriftliga yttrande gjort gällande att bland annat skälen 406, 458 och 502 i förordning nr 1294/2009 visade att kommissionen, vid bedömningen av unionens intresse av att åtgärderna bibehölls, hade fäst mindre vikt vid importörerna än vid tillverkarna, vilket utgjorde särbehandling i strid med artikel 21 i antidumpningsgrundförordningen.

39 I det avseendet påpekar domstolen inledningsvis att rådet och kommissionen gjorde en bedömning av unionens intresse i skälen 388–490 i förordning nr 1294/2009 och av de icke-närstående importörernas intresse i skälen 408–458 i samma förordning. Rådet och kommissionen konstaterade i skäl 489 i den förordningen att antidumpningstullarnas verkningar på importörerna, mellan tidpunkten för deras införande och översynsperioden, inte var oproportionerliga. De fann därför i skäl 490 i samma förordning att det under översynen inte framkommit några tvingande skäl till varför antidumpningsåtgärderna inte skulle bibehållas.

40 I skälen 497–504 i förordning nr 1294/2009 tog nämnda institutioner dessutom ställning till de synpunkter som parterna lämnat efter att ha tagit del av meddelandet om uppgifter.

41 Bland annat preciserade rådet och kommissionen i skäl 502 i förordning nr 1294/2009 att de, enligt lydelsen i artikel 21 i antidumpningsgrundförordningen, var skyldiga att inom ramen för en översyn vid giltighetstidens utgång undersöka om det fanns tvingande skäl för att inte bibehålla åtgärderna. Rådet och kommissionen skulle alltså kartlägga de negativa konsekvenserna av en förlängning av åtgärderna och göra en avvägning mellan dessa konsekvenser och fördelarna för unionsindustrin om åtgärderna bibehölls för att bedöma om dessa negativa konsekvenser var oproportionerligt stora. Det omvända scenariot, det vill säga en undersökning av frågan huruvida åtgärderna skulle upphöra att gälla, skulle följaktligen endast bli tillämpligt om det i det aktuella fallet fanns särskilda tecken på att ett bibehållande av åtgärderna skulle innebära en oproportionerligt stor börda för importörerna. Enligt rådet och kommissionen fanns inte några sådana tecken i det aktuella fallet. I nämnda skäl anges vidare att undersökningen hade visat att en del av importörernas vinstförluster kunde tillskrivas de antidumpningstullar som de betalat och att vinsterna, om åtgärderna upphävdes, skulle kunna stiga till en nivå som låg över de ungefär 20 procent som konstaterades i undersökningen.

42 Domstolen erinrar därefter om att de unionsinstitutioner, som ska fastställa huruvida det är befogat att införa eller förlänga antidumpningsåtgärder med hänsyn till unionens intresse, enligt artikel 21.1 i antidumpningsgrundförordningen är skyldiga att göra en helhetsbedömning av alla berörda parters intressen, inbegripet den inhemska industrins samt användarnas och konsumenternas intressen. Vid den bedömningen ska särskild hänsyn tas till behovet av att undanröja den snedvridning av handeln som följer av skadevållande dumpning och till behovet av att återställa en effektiv konkurrens. Ett sådant fastställande ska endast göras då alla parter getts tillfälle att yttra sig enligt artikel 21.2 i samma förordning.

43 I artikel 21.2 i antidumpningsgrundförordningen föreskrivs således en rätt för de olika berörda parterna, däribland importörerna, att yttra sig och lämna uppgifter till kommissionen, och att även yttra sig angående de uppgifter som andra berörda parter lämnat. Enligt artikel 21.3 i samma förordning har även samtliga parter rätt att på vissa villkor bli hörda av kommissionen.

44 Bedömningen av unionens intresse av att en antidumpningsåtgärd införs eller bibehålls omgärdas sålunda av strikta processuella regler enligt vilka det ska göras en intresseavvägning av samtliga parters intressen och en bedömning av komplicerade ekonomiska situationer, varvid unionsdomstolens kontroll är begränsad.

45 Det har emellertid inte bestritts i det nationella målet att unionsinstitutionerna har iakttagit de processuella rättigheter som tillkommer de parter som avses i artikel 21.2 och 21.3 i antidumpningsgrundförordningen, däribland importörerna, och möjliggjort för dem att göra gällande sina rättigheter i samband med bedömningen av huruvida unionen har intresse av att antidumpningsåtgärderna bibehålls.

46 Den hänskjutande domstolens fjärde fråga, som har förtydligats genom T.KUP:s skriftliga yttrande, rör emellertid inte huruvida unionsinstitutionerna har iakttagit de processuella krav som ställs. Den avser i stället beskaffenheten av den bedömning som de gör för att fastställa huruvida unionen har ett intresse av att de antidumpningsåtgärder som är aktuella i det nationella målet bibehålls och, närmare bestämt, den bevisbörda som institutionerna har lagt på de importörer som önskar få ett erkännande av att de har ett intresse av att åtgärderna avskaffas.

47 Domstolen erinrar emellertid om att institutionerna ska beakta alla relevanta intressen och säkerställa att parterna har getts tillfälle att yttra sig, men att det likväl ankommer på parterna att framlägga bevisning till stöd för sina påståenden. I artikel 21.7 i antidumpningsförordningen föreskrivs sålunda att uppgifter endast ska beaktas när faktisk bevisning stöder deras tillförlitlighet.

48 Under dessa omständigheter kan institutionerna inte kritiseras för att de i skäl 502 i förordning nr 1294/2009 fann att det, i avsaknad av särskilda tecken på att ett bibehållande av antidumpningsåtgärderna skulle innebära en oproportionerligt stor börda för importörerna, inte ankom på dem att i detalj undersöka huruvida de borde låta åtgärderna upphöra att gälla.

49 Det ska i detta avseende tilläggas att det varken i den hänskjutande domstolens begäran om förhandsavgörande eller i T.KUP:s skriftliga yttrande hänvisas till några uppgifter som visar att slutsatsen att det inte rör sig om en oproportionerligt stor börda för importörerna grundades på materiellt oriktiga konstateranden.

50 Det har vid prövningen av den fjärde frågan inte framkommit någon omständighet som kan påverka giltigheten av förordning nr 1294/2009.

51 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: nederländska.