Förslag till avgörande av generaladvokat Yves Bot föredraget den 24 januari 2018

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets direktiv av den 1 december 2005 om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus (EUT L 326, 2005, s. 13).

3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98).

4 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60).

5 Nedan kallad stadgan.

6 Konvention angående flyktingars rättsliga ställning, undertecknad i Genève den 28 juli 1951, kompletterad genom det protokoll angående flyktingars rättsliga ställning som ingicks i New York den 31 januari 1967 och trädde i kraft den 4 oktober 1967 (nedan kallad Genèvekonventionen).

7 Undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen).

8 EUT L 337, 2011, s. 9.

9 Den kategoribaserade skyddspolitiken är en ordning genom vilken det utpekas vissa länder eller regioner där våldet är blint, allmänt förekommande, allestädes närvarande och så grovt att det anses saknas grund för att överväga möjligheten att asylsökande, eller en viss grupp av asylsökande, därifrån ska återvända dit. För irakier från centrala Irak tillämpades en kategoribaserad skyddspolitik i Nederländerna från den 2 april 2007 till den 21 november 2008.

10 C‑69/10, EU:C:2011:524.

11 C‑562/13, EU:C:2014:2453.

12 C‑239/14, EU:C:2015:824.

13 CE:ECHR:2016:0705JUD002909409.

14 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 mars 2017, X och X ( C‑638/16 PPU, EU:C:2017:173, punkterna 35–37).

15 Dom av den 28 juli 2011, Samba Diouf ( C‑69/10, EU:C:2011:524, punkterna 29 och 61), och dom av den 17 december 2015, Tall ( C‑239/14, EU:C:2015:824, punkt 43).

16 C‑69/10, EU:C:2011:524.

17 I singularis.

18 Punkt 69 i domen.

19 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Gnandi ( C‑181/16, EU:C:2017:467, punkterna 58 och 59).

20 Dom av den 18 december 2014, Abdida ( C‑562/13, EU:C:2014:2453, punkt 44).

21 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Gnandi ( C‑181/16, EU:C:2017:467, punkt 88).

22 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Gnandi ( C‑181/16, EU:C:2017:467, punkt 91).

23 COM(2016) 467 final (nedan kallat förslaget till förordning).

24 Se s. 20 och 21 samt artikel 54.5 i förslaget till förordning.

25 Något sådant krav följer inte heller – i motsats till vad X har gjort gällande i sitt skriftliga yttrande – av domstolens dom av den 8 april 1976, Royer ( 48/75, EU:C:1976:57).

26 Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 30 maj 2013, Arslan ( C‑534/11, EU:C:2013:343, punkt 48), där domstolen slog fast att det tydligt framgår av lydelsen av, systematiken i och syftet med direktiven 2005/85 och 2008/115 att en asylsökande, oavsett om uppehållstillstånd har beviljats eller inte, har rätt att stanna i den berörda medlemsstaten åtminstone till dess att hans eller hennes ansökan har avslagits en första gång. Detta innebär inte att en asylsökande som överklagar ett domstolsavgörande skulle få rätt att stanna i den berörda medlemsstaten under förfarandets gång och således inte heller att asylsökanden på grund av nämnda överklagandes eventuella suspensiva verkan inte skulle kunna bli föremål för avlägsnande.

27 Dom av den 5 november 2014, Mukarubega ( C‑166/13, EU:C:2014:2336, punkt 51), och dom av den 11 december 2014, Boudjlida ( C‑249/13, EU:C:2014:2431, punkt 41).

28 Dom av den 8 maj 2014, N. ( C‑604/12, EU:C:2014:302, punkt 41), dom av den 5 juni 2014, Mahdi ( C‑146/14 PPU, EU:C:2014:1320, punkt 50), dom av den 18 december 2014, Abdida ( C‑562/13, EU:C:2014:2453, punkt 42), och dom av den 17 december 2015, Tall ( C‑239/14, EU:C:2015:824, punkt 50).

29 Dom av den 18 december 2014, Abdida ( C‑562/13, EU:C:2014:2453, punkterna 52 och 53), och dom av den 17 december 2015, Tall ( C‑239/14, EU:C:2015:824, punkt 58).

30 Se Europadomstolen, 26 april 2007, Gebremedhin [Gaberamadhien] mot Frankrike (CE:ECHR:2007:0426JUD002538905, § 66), och Europadomstolen, 23 februari 2012, Hirsi Jamaa m.fl. mot Italien (CE:ECHR:2012:0223JUD002776509, § 200).

31 CE:ECHR:2016:0705JUD002909409.

32 Europadomstolen, 5 juli 2016, A.M. mot Nederländerna (CE:ECHR:2016:0705JUD002909409, § 70). Se även Europadomstolen, 14 februari 2017, Allanazarova mot Ryssland (CE:ECHR:2017:0214JUD004672115, § 98).

33 Dom av den 28 juli 2011, Samba Diouf ( C‑69/10, EU:C:2011:524, punkt 46), och dom av den 31 januari 2013, D. och A. ( C‑175/11, EU:C:2013:45, punkt 102). Se även Europadomstolen, 5 februari 2002, Čonka mot Belgien (CE:ECHR:2002:0205JUD005156499, § 75), och Europadomstolen, 26 april 2007, Gebremedhin [Gaberamadhien] mot Frankrike (CE:ECHR:2007:0426JUD002538905, § 53); i den sistnämnda domen slog Europadomstolen fast att ”de rättsmedel som en nationell rättsordning erbjuder tillsammans kan uppfylla kraven i artikel 13 även om inget av dem på egen hand helt uppfyller dessa krav.

34 Se, analogt, dom av den 26 juli 2017, Mengesteab ( C‑670/16, EU:C:2017:587, punkt 54), och dom av den 25 oktober 2017, Shiri ( C‑201/16, EU:C:2017:805, punkt 31).

35 Se dom av den 17 juli 2014, Pham ( C‑474/13, EU:C:2014:2096, punkt 20), dom av den 23 april 2015, Zaizoune ( C‑38/14, EU:C:2015:260, punkt 30), och dom av den 15 februari 2016, N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkterna 75 och 76).