Förslag till avgörande av generaladvokat Eleanor Sharpston föredraget den 5 juli 2018

1 Originalspråk: engelska.

2 Artikel 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/54/EG av den 26 juni 2003 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 96/92/EG (EUT L 176, 2003, s. 37). Detta direktiv upphävdes, med verkan från den 3 mars 2011, enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för el (EUT L 211, 2009, s. 55).

3 Artikel 11.7.

4 Artikel 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/89/EG av den 18 januari 2006 om åtgärder för att trygga elförsörjning och infrastrukturinvesteringar (EUT L 33, 2006, s. 22).

5 Det vill säga det territorium i Republiken Slovakien där den systemansvarige för överförings- eller distributionssystemet måste garantera överföring eller distribution av el (artikel 2 a i Zákon č. 251/2012 Z. z. o energetike a o zmene a doplnení niektorých zákonov (lag nr 251/2012 om energi, och om ändring av och tillägg till vissa lagar)).

6 Dom av den 10 december 1968, kommissionen/Italien, 7/68, EU:C:1968:51, s. 428.

7 Se, bland annat, dom av den 27 april 1994, Almelo, C‑393/92, EU:C:1994:171, punkt 28.

8 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 juli 2008, Essent Netwerk Noord m.fl., C‑206/06, EU:C:2008:413 punkterna 43 och 44 och där angiven rättspraxis.

9 Se, exempelvis, dom av den 29 september 2016, Essent Belgium, C‑492/14, EU:C:2016:732, punkt 43.

10 Vid den aktuella tidpunkten hade FEUF ännu inte trätt i kraft. Av praktiska skäl, och då innehållet i de relevanta bestämmelserna inte har ändrats, kommer jag emellertid att hänvisa till bestämmelserna i FEUF och inte EG-fördraget.

11 Dom av den 1 juli 2014, Ålands vindkraft, C‑573/12, EU:C:2014:2037, punkt 57 och där angiven rättspraxis.

12 Se, bland annat, dom av den 1 juli 2014, Ålands Vindkraft, C‑573/12, EU:C:2014:2037, punkt 57 och följande punkter och där angiven rättspraxis, dom av den 11 december 2003, Deutscher Apothekerverband, C‑322/01, EU:C:2003:664, punkterna 64 och 65 och där angiven rättspraxis.

13 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 december 2001, DaimlerChrysler, C‑324/99, EU:C:2001:682, punkt 42.

14 Europaparlamentets och rådets direktiv 96/92/EG av den 19 december 1996 om gemensamma regler för den inre marknaden för el (EGT L 27, 1997, s. 20).

15 Kommissionens yttrande enligt artikel 251.2 tredje stycket c i EG-fördraget om Europaparlamentets ändringar av rådets gemensamma ståndpunkt om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 96/92/EG om ändring av kommissionens förslag enligt artikel 250.2 i EG-fördraget, den 23 juli 2003, KOM(2003) 429, slutlig.

16 Skälen 2 och 4 i direktiv 2009/72.

17 Förslag av den 30 november 2016 till Europaparlamentets och rådets direktiv om gemensamma regler för den inre marknaden för el (omarbetning), COM(2016) 864 final, s 4.

18 Med detta menar jag dock inte att en harmonisering till följd av ett direktiv aldrig kan utgöra hinder för att undersöka huruvida nationell lagstiftning som omfattas av tillämpningsområdet för detta direktiv är förenlig med primärrätten. Detta skulle strida mot domstolens uppfattning i dom av den 12 oktober 1993, Vanacker och Lesage, C‑37/92, EU:C:1993:836.

19 Artikel 1.

20 Artikel 11.7.

21 Artikel 23.2.

22 Dom av den 29 september 2016, Essent Belgium, C‑492/14, EU:C:2016:732, punkt 119.

23 I ett mål rörande Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG av den 23 april 2009 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och om ändring och ett senare upphävande av direktiven 2001/77/EG och 2003/30/EG (EUT L 140, 2009, s. 16), varigenom det upprättades en gemensam ram för främjande av energi från förnybara energikällor, fann domstolen likaledes att direktivet inte hade inneburit en harmonisering av sådan beskaffenhet att det var uteslutet att pröva huruvida nationell lagstiftning som kunde utgöra hinder mot import av grön el var förenlig med artikel 34 FEUF. Se dom av den 1 juli 2014, Ålands Vindkraft, C‑573/12, EU:C:2014:2037, punkterna 56–64.

24 Se, med avseende på bestämmelsernas viktiga roll, dom av den 1 juli 1969, kommissionen/Italien, 24/68, EU:C:1969:29, punkterna 4 och 5.

25 Artikel 1 i förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om åtgärder för att trygga elförsörjning och infrastrukturinvesteringar {SEK(2003) 1368}, 10 december 2003, KOM(2003) 740 slutlig, s. 2.

26 Artikel 1.2.

27 I domstolens praxis har fastställts att förbuden i båda dessa bestämmelser har direkt effekt. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 1970, SACE, 33/70, EU:C:1970:118, punkt 10, där domstolen fann att förbudet i artiklarna 9 och 13 i EEG-fördraget (nu artiklarna 28 och 30 FEUF) från övergångstidens utgång (1 juli 1968), på grund av sin karaktär i hög grad var ägnat att ha direkt effekt.

28 Dom av den 5 oktober 1995, Aprile, C‑125/94, EU:C:1995:309, punkt 34.

29 Artikel 4.10 och 4.11 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, 1992, s. 1), i dess senaste lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 1791/2006 av den 20 november 2006 om anpassning av vissa förordningar och beslut när det gäller fri rörlighet för varor, fri rörlighet för personer, bolagsrätt, konkurrenspolitik, jordbruk (även veterinär och fytosanitär lagstiftning), transportpolitik, beskattning, statistik, energi, miljö, samarbete i rättsliga och inrikes frågor, tullunion, yttre förbindelser, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och institutioner, med anledning av Bulgariens och Rumäniens anslutning (EUT L 363, 2006, s. 1). Den förordningen upphävdes genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 450/2008 av den 23 april 2008 om fastställande av en tullkodex för gemenskapen (Moderniserad tullkodex) (EUT L 145, 2008, s. 1) som delvis var tillämplig från den 24 juni 2008. Artikel 4.15 och 4.16 i sistnämnda förordning, vilka definierade import- och exporttullar, samt de flesta bestämmelserna rörande export från tullområdet, trädde inte i kraft vid denna tidpunkt (artikel 188.1 och 188.2 i förordningen). Förordningen upphävdes i sin tur genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för gemenskapen (EUT L 269, 2013, s. 1).

30 Yttrande 1/75 (OECD-överenskommelsen om en norm för lokala omkostnader) av den 11 november 1975, EU:C:1975:145, s. 1362.

31 Se mitt förslag till avgörande i Avis 2/15 (Frihandelsavtal mellan EU och Singapore), EU:C:2016:992, punkt 96.

32 Det är skillnad mellan exporttullar och avgifter med motsvarande verkan på varor som exporteras till andra medlemsstater och de på varor som exporteras till tredjeländer och därmed lämnar unionens territorium. De förra omfattas av ett absolut förbud som är tillämpligt såväl på medlemsstaterna som unionsinstitutionerna (artikel 30 FEUF), medan de senare endast är förbjudna när det gäller export till medlemsstaterna, eftersom de omfattas av unionens exklusiva behörighet.

33 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juli 1969, Brachfeld och Chougol Diamond, 2/69 och 3/69, EU:C:1969:30, s. 222. Definitionen av vad som utgör en avgift med motsvarande verkan som en tull har inte ändrats sedan dess. Se, bland annat, dom av den 1 mars 2018, Petrotel-Lukoil och Georgescu, C‑76/17, EU:C:2018:139, punkt 21 och där angiven rättspraxis.

34 Den slovakiska regeringen har i detta avseende hänvisat till artikel 12.2–8 i elförordningen. FENS verkar inte ha invänt mot detta.

35 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 april 2002, Nygård, C‑234/99, EU:C:2002:244, punkt 28.

36 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 april 2002, Nygård, C‑234/99, EU:C:2002:244, punkterna 29–39.

37 I särskilda fall är det distributören eller elproducenten som betalar den aktuella avgiften, för den elektricitet som används i dess lokaler i andra syften än för produktion av el.

38 Dom av den 23 april 2002, Nygård, C‑234/99, EU:C:2002:244, punkt 29.

39 Här ska tilläggas att domstolen, med avseende på situationer där unionsrätten inte innehåller bestämmelser som förbjuder dubbeluttag av avgifter, har underkänt FENS:s argument att avgiften på överföringsnättjänsten kan komma att betalas två gånger när det gäller el som exporteras. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 april 2002, Nygård, C‑234/99, EU:C:2002:244, punkterna 37 och 38.

40 Även om lagen om energins bevarande innebär att energi inte kan skapas eller förstöras, utan endast omvandlas från en form till en annan, upphör elektrisk energi, när den väl har konsumerats, att existera på marknaden, åtminstone i skattehänseende.

41 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 juni 2007, kommissionen/Italien, C‑173/05, EU:C:2007:362, punkt 42 och där angiven rättspraxis, samt dom av den 9 september 2004, Carbonati Apuani, C‑72/03, EU:C:2004:506, punkt 31 och där angiven rättspraxis.

42 Dom av den 21 september 2000, Michaïlidis, C‑441/98 och C‑442/98, EU:C:2000:479, punkt 14 och där angiven rättspraxis.

43 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 december 1962, kommissionen/Luxemburg och Belgien, 2/62 och 3/62, EU:C:1962:45, s. 432.

44 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 december 1968, kommissionen/Italien, 7/68, EU:C:1968:51, s. 430.

45 Den slovakiska regeringen har inte förklarat hur en tillfällig avgift, såsom den som är aktuell i det nationella målet, skulle kunna omfattas av artikel 5 i detta direktiv och därmed tillåta att medlemsstaterna vidtar lämpliga åtgärder för att upprätthålla jämvikt mellan tillgång och efterfrågan på el. Nämnda regering har endast upprepat att avgiften har att göra med systemets stabilitet och försörjningstrygghet.

46 Se, analogt, dom av den 10 december 1968, kommissionen/Italien, 7/68, EU:C:1968:51, s. 430.

47 Dom av den 9 september 2004, Carbonati Apuani, C‑72/03, EU:C:2004:506, punkt 31.

48 Dom av den 27 september 1988, kommissionen/Tyskland, 18/87, EU:C:1988:453, punkt 7.

49 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juli 1969, kommissionen/Italien, 24/68, EU:C:1969:29, punkt 16.

50 Dom av den 17 juli 2008, Essent Netwerk Noord m.fl., C‑206/06, EU:C:2008:413, punkt 40 och där angiven rättspraxis.

51 Dom av den 2 oktober 2014, Orgacom, C‑254/13, EU:C:2014:2251, punkt 20 och där angiven rättspraxis.

52 Dom av den 8 juni 2006, Koornstra, C‑517/04, EU:C:2006:375, punkt 16 och där angiven rättspraxis.

53 Dom av den 22 maj 2003, Freskot, C‑355/00, EU:C:2003:298, punkt 45 och där angiven rättspraxis.

54 Dom av den 11 mars 1992, Compagnie commerciale de l’Ouest m.fl., C‑78/90–C‑83/90, EU:C:1992:118, punkt 24.

55 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 november 2007, Stadtgemeinde Frohnleiten och Gemeindebetriebe Frohnleiten, C‑221/06, EU:C:2007:657, punkt 40.

56 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 april 2002, Nygård, C‑234/99, EU:C:2002:244, punkterna 42 och 43 och där angiven rättspraxis.

57 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 april 2002, Nygård, C‑234/99, EU:C:2002:244, punkt 47.