Förslag till avgörande av generaladvokat Paolo Mengozzi föredraget den 4 oktober 2018

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 166, 2004, s. 1.

3 EGT L 28, 1997, s. 1.

4 Det ska erinras om att förordning nr 883/2004 trädde i kraft den 1 maj 2010.

5 Det ska härvid erinras om att enligt fast rättspraxis kan domstolen, vid prövningen av frågor som ställts till den enligt artikel 267 FEUF, ta hänsyn till rättsliga bestämmelser som den hänskjutande domstolen inte har hänvisat till i sin fråga, när detta är nödvändigt för att ge ett användbart svar. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juni 2016, Balogh ( C‑25/15, EU:C:2016:423, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

6 Domstolen har i sin praxis avseende förordning nr 1408/71, vars systematik var identisk med den i förordning nr 883/2004, upprepade gånger klargjort att bestämmelserna i avdelning II utgör ett heltäckande och enhetligt system av lagvalsregler, som inte endast syftar till att undvika situationer där flera nationella lagstiftningar är tillämpliga samtidigt och de svårigheter som kan följa av detta, utan också till att förhindra att de personer som omfattas av tillämpningsområdet för den nämnda förordningen berövas skydd på området för social trygghet i avsaknad av lagstiftning som är tillämplig på dem. Se, bland annat, dom av den 12 juni 1986, Ten Holder ( 302/84, EU:C:1986:242, punkt 21), dom av den 11 juni 1998, Kuusijärvi ( C‑275/96, EU:C:1998:279, punkt 28), och dom av den 13 september 2017, X ( C‑570/15, EU:C:2017:674, punkt 14).

7 Artikel 11.3 a.

8 Artikel 11.3 e.

9 Se, för ett liknande resonemang, skälen 17 (… är det lämpligt att fastställa att lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium den berörda personen förvärvsarbetar eller bedriver verksamhet som egenföretagare i regel skall vara den tillämpliga lagstiftningen) och 18 (I särskilda situationer som berättigar till att andra kriterier tillämpas måste undantag göras från denna allmänna regel) i förordning nr 883/2004.

10 Artikel 11 är däremot tillämplig på bland annat förmåner vid ålderdom. Eftersom det i bestämmelserna om dessa förmåner, det vill säga artiklarna 50–60 i förordning nr 883/2004, inte hänvisas till något särskilt anknytningskriterium som medför undantag från de allmänna lagvalsreglerna, ska artikel 11 tillämpas för att fastställa vilken nationell lagstiftning som är tillämplig i varje enskild situation.

11 Se, för ett liknande resonemang, bland annat förslag till avgörande av generaladvokaten Jääskinen i målet van Delft m.fl. ( C‑345/09, EU:C:2010:438, punkt 45). Enligt generaladvokaten framgår detta förhållande mellan avdelning II och avdelning III i förordning nr 1408/71 klart av domen av den 27 maj 1982, Aubin ( 227/81, EU:C:1982:209, punkt 11), och domen av den 11 november 2004, Adanez-Vega ( C‑372/02, EU:C:2004:705).

12 Denna slutsats kan inte påverkas av ministeriets argument att den omständigheten att artikel 11.2 i förordning nr 883/2004 ska användas för att tolka orden på grund av arbete som anställd i artikel 68 i samma förordning stöds av den tolkning av denna formulering som administrativa kommissionen för samordning av de sociala trygghetssystemen gjorde i beslut nr F1 av den 12 juni 2009 (EUT C 106, 2010, s. 11). Det är tillräckligt att konstatera att domstolen redan i domen van der Vecht ( 19/67, EU:C:1967:49, s. 457) fastslog att ordalydelsen i förordningen inte påverkar behöriga domstolars behörighet att bedöma giltigheten och innehållet i bestämmelserna i förordningen och att beslut som meddelas av [denna kommission] endast har värdet av yttranden inför behöriga domstolar (min kursivering). Av detta följer att beslutet i fråga inte är tvingande och följaktligen inte binder domstolen.

13 Se dom av den 1 februari 2017, Tolley ( C‑430/15, EU:C:2017:74, punkt 57).

14 Se dom av den 3 mars 2011, Tomaszewska ( C‑440/09, EU:C:2011:114, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

15 Enligt irländsk lagstiftning krävs även att det barn för vilket bidrag söks är yngre än 16 år, har sin stadigvarande bosättning i Irland (section 219(1) c) i lagen om social trygghet) och bor permanent hos den person som har ansökt om familjeförmånerna (section 220.1 i samma lag). Som den hänskjutande domstolen har erinrat om kan dessa villkor emellertid inte tillämpas, eftersom de är oförenliga med artikel 67 i förordning nr 883/2004.

16 Se den sammanställning över nationella lagstiftningar om familjeförmåner som Europeiska kommissionen utarbetat och som är tillgänglig på internetadressen https://europa.eu/youreurope/citizens/family/children/benefits/index_sv.htm.

17 Se det förslag till rådets förordning (EG) om samordning av de sociala trygghetssystemen som kommissionen lade fram för rådet den 21 december 1998, KOM(1998) 779 slutlig, artikel 53, där det anges att: [o]m familjeförmåner … skall utges av flera medlemsstater, enligt deras lagstiftning eller denna förordning, till samma familjemedlem under samma period, skall den behöriga institutionen i den medlemsstat i vars lagstiftning det högsta förmånsbeloppet föreskrivs bevilja hela detta belopp. Det är intressant att notera att detta kriterium behölls i den slutliga versionen av prioritetsreglerna, men endast som ett tilläggskriterium i det fallet att alla rättigheter till familjeförmåner förvärvats på grund av arbete som anställd. Se artikel 68.1 b i) i förordning nr 883/2004.

18 Se gemensam ståndpunkt (EG) nr 18/2004 av den 26 januari 2004, antagen av rådet i enlighet med det i artikel 251 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen angivna förfarandet, inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT C 79E, 2004, s. 15).

19 Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet enligt artikel 251.2 andra stycket i EG-fördraget om gemensam ståndpunkt antagen av rådet inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om samordning av de sociala trygghetssystemen, KOM(2004) 44 slutlig, s. 11.

20 Se det förslag till rådets förordning (EG) om samordning av de sociala trygghetssystemen som kommissionen lade fram för rådet den 21 december 1998, KOM(1998) 779 slutlig, s. 2, där det anges att: … var den grundläggande tanken bakom revideringen av samordningsbestämmelserna, i deras form i förordning nr 1408/71 en önskan att göra lagstiftningen mindre komplex och mer lätthanterlig. Det rörde sig i praktiken inte om att omarbeta ett system, som för övrigt fungerat ganska bra under mer än 25 år, utan snarare att förenkla systemet.

21 Se dom av den 27 februari 2014, Förenade kungariket/rådet ( C‑656/11, EU:C:2014:97, punkterna 61–66).

22 För fullständighetens skull ska det påpekas att förordning nr 1408/71, enligt artikel 2 i förordningen, även var tillämplig på studerande som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater och som är medborgare i en medlemsstat eller är statslösa eller flyktingar bosatta inom en medlemsstats territorium samt deras familjemedlemmar och efterlevande.

23 Se tredje skälet i förordning nr 1408/71.

24 I förordning nr 883/2004 används därför parallellt med artikel 42 EG (nu artikel 48 FEUF) även en annan rättslig grund, nämligen artikel 308 EG (nu artikel 352 FEUF). Se skäl 2 i förordning nr 883/2004.

25 Vad gäller begreppen pension och bosättning, som inte är föremål för förevarande bedömning, omfattar det förstnämnda … inte endast pensioner utan även engångsbelopp som kan ersätta pensioner, utbetalningar i form av ersättning för avgifter samt, om inget annat föreskrivs i bestämmelserna i avdelning III, uppräkningar eller tilläggsbidrag (artikel 1 w), medan det andra definieras som den ort där en person är stadigvarande bosatt (artikel 1 j).

26 Artikel 1 a i förordning nr 883/2004.