Förslag till avgörande av generaladvokat Michal Bobek föredraget den 20 december 2017

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslutet).

3 Undertecknad i Rom den 4 november 1950.

4 Rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 om ändring av rambesluten 2002/584/RIF, 2005/214/RIF, 2006/783/RIF, 2008/909/RIF och 2008/947/RIF och om stärkande av medborgarnas processuella rättigheter och främjande av tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på ett avgörande när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen (EUT L 81, 2009, s. 24).

5 Det rör sig om en åtgärd som enligt tysk rätt kallas Aussetzung des Strafrestes bei zeitiger Freiheitsstrafe (villkorlig frigivning vid tidsbestämt frihetsberövande). Denna åtgärd innebär att villkorlig frigivning beviljas när en del av fängelsestraffet har avtjänats. Se även punkt 30 nedan.

6 Dom av den 10 augusti 2017, Zdziaszek ( C‑271/17 PPU, EU:C:2017:629, punkt 85).

7 Dom av den 10 augusti 2017, Tupikas ( C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkterna 81, 90 och 98).

8 Dom av den 10 augusti 2017, Zdziaszek ( C‑271/17 PPU, EU:C:2017:629, punkterna 90 och 96).

9 Europadomstolen, 3 april 2012, Boulois mot Luxemburg (CE:ECHR:2012:0403JUD003757504, § 87).

10 Dom av den 10 augusti 2017, Zdziaszek ( C‑271/17 PPU, EU:C:2017:629, punkt 85).

11 Dom av den 10 augusti 2017, Zdziaszek ( C‑271/17 PPU, EU:C:2017:629, punkt 85).

12 Aussetzung des Strafrestes bei zeitiger Freiheitsstrafe.

13 57 § första punkten StGB.

14 57 § andra punkten StGB

15 56f § första punkten StGB.

16 56f § andra punkten StGB.

17 453 § första punkten, fjärde meningen StPO.

18 453 § andra punkten, tredje meningen och 311 § andra punkten StPO.

19 40 § första punkten och 37 § första och andra punkterna StPO samt 186 och 188 § Zivilprozessordnung (civilprocesslagen).

20 Dom av den 10 augusti 2017, Zdziaszek ( C‑271/17 PPU, EU:C:2017:629, punkt 87).

21 Dessa garantier gäller hela förfarandet i fråga, inbegripet överklaganden och fastställandet av straffet. Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 28 november 2013, Alexandr Dementyev mot Ryssland (CE:ECHR:2013:1128JUD004309505, § 23, och där angiven rättspraxis).

22 Europadomstolen, 3 april 2012, Boulois mot Luxemburg (CE:ECHR:2012:0403JUD003757504, § 87).

23 Europadomstolen, 3 april 2012, Boulois mot Luxemburg (CE:ECHR:2012:0403JUD003757504, § 85), och Europadomstolen, 17 september 2009, Enea mot Italien (CE:ECHR:2009:0917JUD007491201, § 97).

24 Europadomstolen, 3 april 2012, Boulois mot Luxemburg (CE:ECHR:2012:0403JUD003757504, § 104).

25 Europadomstolen, 13 maj 2003, Montcornet de Caumont mot Frankrike (CE:ECHR:2003:0513DEC005929000).

26 Europakommissionen, 7 maj 1990, A. mot Österrike (CE:ECHR:1990:0507DEC001626690, § 2, och där angiven rättspraxis).

27 Europadomstolen, Neumeister mot Österrike, 27 juni 1968 (CE:ECHR:1968:0627JUD000193663, § 22 och 23).

28 Europadomstolen 6 juni 2006, Szabó mot Sverige (CE:ECHR:2006:0627DEC002857803).

29 Europakommissionen, 5 oktober 1967, X mot Förbundsrepubliken Tyskland (CE:ECHR:1967:1005DEC000242865).

30 Europadomstolen, 29 november 2005, Uttley mot Förenade kungariket (CE:ECHR:2005:1129DEC003694603), Europadomstolen, 10 juli 2003, Grava mot Italien (CE:ECHR:2003:0710JUD004352298, § 51), Europadomstolen, 23 oktober 2012, Ciok mot Polen (CE:ECHR:2012:1023DEC000049810, § 33), Europadomstolen, 12 februari 2008, Kafkaris mot Cypern (CE:ECHR:2008:0212JUD002190604, § 142 och följande paragrafer). Se särskilt, rörande de olika villkor för villkorlig frigivning som är tillämpliga i medlemsstaterna inom ramen för rambeslutet, Europadomstolen, 23 oktober 2012, Giza mot Polen (CE:ECHR:2012:1023DEC000199711, § 31–33).

31 Se Europadomstolen, 21 oktober 2013, Del Río Prada mot Spanien (CE:ECHR:2013:1021JUD004275009, § 85 och följande paragrafer, där det bland annat hänvisas till Europadomstolen, 12 februari 2008, Kafkaris mot Cypern (CE:ECHR:2008:0212JUD002190604, § 142).

32 Europadomstolen, 1 april 2010, Buijen mot Tyskland (CE:ECHR:2010:0401JUD002780405, § 42, avseende överföring av dömda personer). Se även Europadomstolen, 15 december 2009, Gurguchiani mot Spanien (CE:ECHR:2009:1215JUD001601206, § 40, 47 och 48, avseende omvandling av ett fängelsestraff till utvisning). Europadomstolen har även ansett att artikel 6.1 i Europakonventionen är tillämplig på förfaranden som genomförs till följd av brott som begåtts under straffets verkställande och som resulterat i en förlängning av strafftiden. (Europadomstolen, 9 oktober 2003, Ezeh och Connors mot Förenade kungariket, CE:ECHR:2003:1009JUD003966598).

33 Där det anges att [v]ar och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter …, vara berättigad till en … rättegång … inför en … domstol …

34 Europadomstolen, 3 april 2012, Boulois mot Luxemburg (CE:ECHR:2012:0403JUD003757504, § 89 och 101).

35 Europadomstolen har betonat att denna rättighet följer av målsättningen och syftet med artikel 6 som helhet och har härvidlag hänvisat till artikel 6.3 c, d och e, i vilken det anges att [v]ar och en som blivit anklagad för brott ska ha rätt att försvara sig personligen, att förhöra eller låta förhöra vittnen och att utan kostnad bistås av tolk, om han inte förstår eller talar det språk som används i domstolen, vilket knappast är möjligt utan att den anklagade är närvarande. Se, bland annat, Europadomstolen, 12 februari 1985, Colozza mot Italien (CE:ECHR:1985:0212JUD000902480, § 27), Europadomstolen, 1 mars 2006, Sejdovic mot Italien (CE:ECHR:2006:0301JUD005658100, § 81 och följande paragrafer).

36 Se Europadomstolen, Dilipak och Karakaya mot Turkiet, 14 mars 2014 (CE:ECHR:2014:0304JUD000794205, § 76–80), och Europadomstolen, 8 oktober 2015, Aždajić mot Slovenien (CE:ECHR:2015:1008JUD007187212, § 50).

37 Dom av den 10 augusti 2017, Tupikas ( C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkterna 66 och 67).

38 Dom av den 10 augusti 2017, Tupikas ( C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkt 69).

39 Dessa garantier är följaktligen inte tillämpliga när en europeisk arresteringsorder utfärdats i syfte att lagföra en person. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 januari 2013, Radu ( C‑396/11, EU:C:2013:39, punkterna 39 och 40).

40 Dom av den 10 augusti 2017, Tupikas ( C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkterna 71 och 72).

41 Dom av den 10 augusti 2017, Tupikas ( C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkt 74).

42 Dom av den 10 augusti 2017, Tupikas ( C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkt 78), i vilken det hänvisas till Europadomstolens dom av den 21 oktober 2013, Del Río Prada mot Spanien (CE:ECHR:2013:1021JUD004275009, § 123).

43 Dom av den 10 augusti 2017, Zdziaszek ( C‑271/17 PPU, EU:C:2017:629, punkt 96).

44 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 augusti 2017, Tupikas ( C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkterna 87 och 89), och dom av den 10 augusti 2017, Zdziaszek ( C‑271/17 PPU, EU:C:2017:629, punkt 98).

45 Artikel 1.3 i rambeslut 2009/299.

46 Skäl 8 i rambeslut 2009/299.

47 Detta framgår även av rubriken till rambeslut 2009/299 om ändring av rambesluten … och om stärkande av medborgarnas processuella rättigheter och främjande av tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på ett avgörande när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen.

48 Se mitt förslag till avgörande i målet Dworzecki ( C‑108/16 PPU, EU:C:2016:333, punkt 69 och följande punkter, och där angiven praxis från Europadomstolen).

49 I texten till Initiativ från Republiken Slovenien, Republiken Frankrike, Republiken Tjeckien, Konungariket Sverige, Republiken Slovakien, Förenade kungariket och Förbundsrepubliken Tyskland inför antagandet av rådets rambeslut 2008/…/RIF om verkställighet av utevarodomar och om ändring av rambeslut 2002/584/RIF om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, rambeslut 2005/214/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff, rambeslut 2006/783/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande och rambeslut 2008/…/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende frihetsstraff eller frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa domar i Europeiska unionen (EUT C 52, 2008, s. 1) användes orden proceedings (engelska), procédure (franska), proceso (spanska), Verfahren (tyska), procedimento (italienska). Till följd av medlemsstaternas reaktioner (se rådets dokument 6501/08, fotnot 21), ersattes denna terminologi med ett betydligt snävare begrepp (och begreppen trial, procès, juicio, Verhandlung respektive processo, vilka används i texten till rambeslut 2009/299).

50 Skäl 15 och artikel 1 i rambeslut 2009/299. Se, bland annat, dom av den 16 juli 2015, Lanigan ( C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

51 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2013, Melloni ( C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 41).

52 Rådets rambeslut 2008/947/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på domar och övervakningsbeslut i syfte att övervaka alternativa påföljder och övervakningsåtgärder (EUT L 337, 2008, s. 102), särskilt skäl 14 och artikel 5.2.

53 Se, i ett annat sammanhang som avsåg tillämpningen av principen ne bis in idem, dom av den 18 juli 2007, Kretzinger ( C‑288/05, EU:C:2007:441, punkt 42), där det anges att en villkorlig dom med fängelse som alternativstraff … skall anses vara under verkställighet så snart den fällande domen verkställs samt under prövotiden.

54 Se mitt förslag till avgörande i målet Zdziaszek ( C‑271/17 PPU, EU:C:2017:612, punkterna 53, 67 och 68).

55 Dom av den 16 juli 2015, Lanigan ( C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkt 53), och dom av den 30 maj 2013, F ( C‑168/13 PPU, EU:C:2013:358, punkt 40).

56 Se, för ett liknande resonemang, yttrande 2/13 av den 18 december 2014, ( EU:C:2014:2454, punkt 191).

57 Dom av den 5 april 2016, ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198). Se, analogt, beträffande rätten till asyl, dom av den 21 december 2011, N. S. m.fl. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865), och den nyare domen av den 16 februari 2017, C. K. m.fl. ( C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127).

58 Denna möjlighet har hittills erkänts endast med avseende på den (absoluta) rättighet som föreskrivs i artikel 4 i stadgan. Se även Europadomstolen, 23 maj 2016, Avotiņš mot Lettland (CE:ECHR:2016:0523JUD001750207, § 116). Beträffande huruvida detta synsätt kan tillämpas i fråga om de rättigheter som garanteras genom artikel 6 i Europakonventionen, se förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet Radu ( C‑396/11, EU:C:2012:648).

59 Det ska erinras om att Europadomstolen med avseende på artikel 6.1 i Europakonventionen inte [utesluter] att en fråga i undantagsfall kan uppkomma enligt artikel 6 … till följd av ett beslut om utlämning om omständigheterna är sådana att den eftersökte på ett flagrant sätt har förvägrats eller riskerar att förvägras en rättvis rättegång i den mottagande staten (7 juli 1989, Soering mot Förenade kungariket, CE:ECHR:1989:0707JUD001403888, § 113) (min kursivering). Europadomstolen bekräftade detta synsätt med avseende på rambeslutet i sitt beslut av den 4 maj 2010, Stapleton mot Irland CE:ECHR:2010:0504DEC005658807 § 25, och beaktade den omständigheten att den utfärdande medlemsstaten i detta sammanhang har förbundit sig att iaktta skyldigheterna i artikel 6 i Europakonventionen.

60 Dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkterna 95–98), dom av den 24 maj 2016, Dworzecki ( C‑108/16 PPU, EU:C:2016:346, punkt 53), dom av den 1 juni 2016, Bob-Dogi ( C‑241/15, EU:C:2016:385, punkterna 65–66), och dom av den 10 augusti 2017, Tupikas ( C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkt 91).

61 För närmare detaljer, se mitt förslag till avgörande i målet Zdziaszek ( C‑271/17 PPU, EU:C:2017:612, punkterna 88–113).