Förslag till avgörande av generaladvokat Gerard Hogan föredraget den 15 maj 2019

1 Originalspråk: engelska.

2 Av de skäl jag förklarade i punkterna 87 och 88 i mitt förslag till avgörande i målet Lovasné Tóth ( C‑34/18, EU:C:2019:245) utgör den omständigheten att ett avtalsvillkor inte är klart och begripligt formulerat inte en separat grund för att bedöma avtalsvillkoret som oskäligt. Artikel 5 ger endast en tolkningsregel för att fastställa de rättsliga verkningarna av sådana avtalsvillkor. Det är bara när ett avtalsvillkor, till och med efter att det har tolkats enligt artikel 5, fortfarande ger upphov till obalans mellan avtalsparterna, till nackdel för konsumenten, som det kan anses vara oskäligt.

3 Dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai ( C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 42).

4 Dom av den 3 juni 2010, Caja de Ahorros y Monte de Piedad de Madrid ( C‑484/08, EU:C:2010:309, punkt 34), och dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai ( C‑26/13, EU:C:2014:282, punkterna 46 och 49).

5 Dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai ( C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 52).

6 Vad gäller låneavtal i utländsk valuta har EU-domstolen i dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl. ( C‑186/16, EU:C:2017:703, punkt 38) fastställt att det förhållandet att en kredit ska återbetalas i en viss valuta är … inte ett betalningsvillkor av underordnad betydelse utan avser själva arten av gäldenärens skyldighet och utgör därför en huvudsaklig aspekt av kreditavtalet.

7 Dom av den 26 februari 2015, Matei ( C‑143/13, EU:C:2015:127, punkterna 65 och 66). Från detta perspektiv verkar det som om den andra omnämnda situationen inte ska betraktas som ett alternativ, utan som en vägledning avseende hur undantaget i artikel 4.2 ska tillämpas just i förhållande till ett prisvillkor. I den situationen omfattas endast prisets lämplighet i förhållande till tillhandahållna varor, det vill säga summan av betalningen som ska erläggas, av artikel 4.2, och inte till exempel villkoren för denna betalning.

8 Dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai ( C‑26/13, EU:C:2014:282, punkterna 49–51).

9 Dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai ( C‑26/13, EU:C:2014:282, punkterna 70–73).

10 Dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai ( C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 75), dom av den 23 april 2015, Van Hove ( C‑96/14, EU:C:2015:262, punkt 50), dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl. ( C‑186/16, EU:C:2017:703, punkt 45). Detta innebär alltså att även ett avtalsvillkor som är grammatiskt begripligt kan falla utanför artikel 4.2 om en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten konsument inte kan förstå dess verkliga omfattning och tillämpning. Under dessa förhållanden, och i avsaknad av det skydd som garanteras i artikel 4.2, skulle ett sådant avtalsvillkor kunna anses vara oskäligt.

11 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66, och rättelser publicerade i EUT L 207, 2009, s. 14, EUT L 199, 2010, s. 40, och EUT L 234, 2011, s. 46).

12 Dom av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová ( C‑377/14, EU:C:2016:283, punkt 84).

13 Artikel 13 i direktiv 2014/17 och artikel 5 i direktiv 2008/48.

14 Uttrycket krav på transparens har använts i andra domar. I de flesta avser uttrycket emellertid den princip jag angav tidigare, som innebär att en leverantör, när ett avtalsvillkor inte innehåller alla uppgifter som krävs för att konsumenten ska kunna förstå dess räckvidd, ska tillhandahålla konsumenten information på annat sätt som gör att denne kan bedöma vad de ekonomiska följderna av avtalet blir för honom eller henne. Se dom av den 23 april 2015, Van Hove ( C‑96/14, EU:C:2015:262, punkterna 40 och 41), och dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl. ( C‑186/16, EU:C:2017:703, punkterna 44 och 45).

15 Dom av den 26 februari 2015, Matei ( C‑143/13, EU:C:2015:127, punkterna 74–77). Före denna dom hänvisade domstolen endast till behovet av att underrätta konsumenten om avtalsvillkorets funktion. Se dom av den 26 april 2012, Invitel ( C‑472/10, EU:C:2012:242, punkt 30). I den efterföljande domen av den 30 april 2014, Kásler and Káslerné Rábai ( C‑26/13, EU:C:2014:282) gjordes emellertid inte någon hänvisning till direktiv 2003/55.

16 I det nationella målet verkar Gyula Kiss inte ha ifrågasatt förhållandet att avtalet inte specificerar de tjänster som tillhandahålls i utbyte mot respektive prisvillkor, utan att det inte angetts vilka interna åtgärder banken måste vidta till följd av lånet som skulle motivera prisvillkoren. En sådan detaljrikedom förefaller emellertid vara överdriven eftersom lämpligheten av det pris som ska erläggas i förhållande till de varor och tjänster som tillhandahålls faller utanför räckvidden av prövningen av avtalsvillkorens skälighet.

17 I detta avseende ska betonas att begreppet avtalsvillkor som används i 1993 års direktiv enligt min uppfattning ska tolkas materiellt och inte formellt, det vill säga så att det avser en specifik rättighet eller skyldighet som anges i avtalet och inte så att det hänvisar till en viss punkt i avtalet. Således kan en avtalsklausul innehålla flera villkor och ett avtalsvillkor bestå av flera klausuler.

18 En motsatt tolkning skulle enligt min uppfattning utgöra en allvarlig överträdelse av företagsfriheten som, enligt domstolen, inbegriper avtalsfriheten, utan att denna överträdelse är motiverad. Se dom av den 21 december 2016, AGET Iraklis ( C‑201/15, EU:C:2016:972, punkt 67).

19 Enligt fast rättspraxis grundar sig det skyddssystem som införts genom 1993 års direktiv på tanken att konsumenten befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren, i fråga om såväl förhandlingsposition som informationsnivå, vilket medför att konsumenten godkänner villkor som näringsidkaren har utformat i förväg, utan att kunna påverka villkorens innehåll. Se dom av den 3 juni 2010, Caja de Ahorros y Monte de Piedad de Madrid ( C‑484/08, EU:C:2010:309, punkt 27).

20 En annan enklare förklaring till syftet med artikel 4.2 skulle kunna vara att lagstiftaren inte önskade att domstolar skulle ges behörighet att ändra huvudföremålet för avtal. Detta kan emellertid inte förklara varför tillämpningen av denna bestämmelse underställs kravet att de ifrågavarande avtalsvillkoren ska formuleras på ett klart och begripligt sätt.

21 Det ska anmärkas analogt att även om lagstiftaren, när det gäller en förordning eller ett direktiv, försöker ange skälen för var och en av bestämmelserna i rättsakten i fråga, är detta inte alltid fallet.

22 Till exempel, vad gäller låneavtal, skälen 18, 19, 31 och 32 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66) och skälen 20 och 22 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/ЕU av den 4 februari 2014 om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 60, 2014, s. 34).

23 Se dom av den 26 februari 2015, Matei ( C‑143/13, EU:C:2015:127, punkt 66).

24 Dom av den 3 juni 2010, Caja de Ahorros y Monte de Piedad de Madrid ( C‑484/08, EU:C:2010:309, punkt 40).

25 C‑34/18, EU:C:2019:245.

26 Till exempel när ett lån anges i utländsk valuta men återbetalningen ska ske i nationell valuta (eller summan av återbetalningen anges i en utländsk valuta) har prisvillkoret två delar. Den första delen består av priset på den tjänst som tillhandahålls och den andra av en överföring av valutarisken.

27 Se, i detta avseende, dom av den 26 februari 2015, Matei ( C‑143/13, EU:C:2015:127, punkt 70).

28 Se, i detta avseende, dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl. ( C‑186/16, EU:C:2017:703, punkterna 39 och 40).