Domstolens dom (femte avdelningen) den 19 september 2018

I mål C‑109/17, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Juzgado de Primera Instancia nr 5 de Cartagena (förstainstansdomstol nr 5 i Cartagena, Spanien), genom beslut av den 20 februari 2017, som inkom till domstolen den 3 mars 2017, i målet

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden J.L. da Cruz Vilaça, domstolens vice ordförande A. Tizzano (referent), samt domarna E. Levits, A. Borg Barthet och M. Berger, generaladvokat: N. Wahl, justitiesekreterare: handläggaren L. Carrasco Marco,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 7 februari 2018,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Bankia SA, genom J. M. Rodríguez Cárcamo och A. M. Rodríguez Conde, abogados, Spaniens regering, genom M. J. García-Valdecasas Dorrego, i egenskap av ombud, Irland, genom A. Joyce, M. Browne och J. Quaney, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av M. Gray, BL, Europeiska kommissionen, genom J. Rius, N. Ruiz García och A. Cleenewerck de Crayencour, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 21 mars 2018 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 93/13/EEG

Direktiv 2005/29

Spansk rätt.

Civilprocesslagen

Kungligt lagdekret 6/2012

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra och den tredje frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 11 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (EUT L 149, 2005, s. 22).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan Bankia SA och, å andra sidan, Juan Carlos Marí Merino, Juan Pérez Gavilán och María de la Concepción Marí Merino, angående ett förfarande för utmätning av intecknad egendom.

3 I artikel 4.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169) anges följande:

4 I artikel 6.1 i nämnda direktiv föreskrivs följande:

5 Artikel 7.1 i direktiv 93/13 har följande lydelse:

6 I skäl 9, 20 och 22 i direktiv 2005/29 anges följande:

7 I artikel 2 i detta direktiv föreskrivs följande:

8 I artikel 3.2 i direktivet föreskrivs följande:

9 Artikel 5.1 och 5.2 i nämnda direktiv har följande lydelse:

10 I artikel 10 i direktiv 2005/29 föreskrivs följande:

11 I artikel 11 i direktivet anges följande:

12 Artikel 13 i direktiv 2005/29 har följande lydelse:

13 I artikel 695 i Ley de Enjuiciamiento Civil (civilprocesslagen), föreskrivs följande i punkt 1:

14 I artikel 698.1 i civilprocesslagen föreskrivs följande:

15 I artikel 1 i Real Decreto-ley 6/2012 de medidas urgentes de protección de deudores hipotecarios sin recursos (kungligt lagdekret 6/2012 om skyndsamma åtgärder för att skydda inteckningsgäldenärer som saknar medel), av den 9 mars 2012, föreskrivs att lagdekretet syftar till att införa lämpliga åtgärder för att underlätta konvertering av inteckningslån för gäldenärer med särskilda betalningssvårigheter, och mekanismer för att göra förfarandena för utmätning av intecknad egendom mer flexibla.

16 I artikel 5 i detta kungliga lagdekret föreskrivs följande:

17 I artikel 6 i nämnda lagdekret föreskrivs följande:

18 Den 30 januari 2006 ingick Juan Carlos Marí Merino, Juan Pérez Gavilán och María de la Concepción Marí Merino ett avtal med Bankia om hypotekslån med ett kapitalbelopp på 166000 EUR och en återbetalningstid på 25 år. I avtalet fastställdes den intecknade fastighetens uppskattade marknadsvärde (tipo de subasta) till 195900 euro, det vill säga det värde som utgör fastighetens utropspris vid en eventuell auktion, i enlighet med spansk lagstiftning.

19 Efter en första novation den 29 januari 2009, skedde ytterligare en novation av avtalet genom en handling upprättad av notarius publicus den 18 oktober 2013. Vid den andra novationen sänktes det uppskattade marknadsvärdet på den aktuella fastigheten till 57689 euro, och återbetalningstiden för det utestående kapitalbeloppet på 102750 euro förlängdes till 40 år. Dessutom tilläts exekutiv försäljning av fastigheten, och det framgick hädanefter av avtalet att fastigheten utgjorde Juan Carlos Marí Merinos, Juan Pérez Gaviláns och María de la Concepción Marí Merinos bostad.

20 Bankia inledde ett utmätningsförfarande varvid hypotekslåneavtalet, såsom det utformats i enlighet med novationen, utgjorde exekutionstitel. Juan Carlos Marí Merino, Juan Pérez Gavilán och María de la Concepción Marí Merino framställde, den 8 mars 2016, en invändning mot detta förfarande och gjorde gällande att avtalet innehöll oskäliga villkor. För det första anförde de att marknadsvärdet hade sänkts till deras nackdel och att förlängningen av återbetalningsperioden endast var avsedd att förmå dem att godta novationen av avtalet. De ansåg att Bankia således hade handlat i strid med god banksed genom att ha utnyttjat omstruktureringen av lånet för att omvärdera den aktuella fastigheten. För det andra anförde gäldenärerna att villkoren för att de skulle undvika utmätning och befrias från sin skuld genom att i stället för att betala skulden i pengar överföra äganderätten till bostaden till borgenären och bo kvar i den som hyresgäster var uppfyllda, i enlighet med riktlinjerna för god banksed. Eftersom dessa riktlinjer är tvingande borde Bankia således ha accepterat gäldenärernas erbjudande om betalning i form av att överföra äganderätten till fastigheten.

21 Det framstår som oklart för den hänskjutande domstolen huruvida Bankias agerande utgör otillbörliga affärsmetoder i den mening som avses i direktiv 2005/29.

22 I detta hänseende har den hänskjutande domstolen påpekat att enligt spansk rätt kan en invändning mot utmätning av intecknad egendom framställas endast med stöd av någon av de invändningsgrunder som uttömmande räknas upp i artikel 695 i civilprocesslagen. Oskäliga avtalsvillkor i det avtal som utgör exekutionstitel ingår visserligen bland dessa invändningsgrunder, men så är inte fallet med otillbörliga affärsmetoder, vilka endast kan bli föremål för prövning om en separat fastställelsetalan väcks därom. Även om en sådan talan väcks medför detta emellertid inte att utmätningsförfarandet avbryts, eftersom det följer av artikel 698 i civilprocesslagen att den domstol som ska pröva målet om fastställelsetalan inte är behörig att avbryta detta förfarande.

23 I detta sammanhang anser den hänskjutande domstolen att om det enligt unionsrätten var tillåtet att pröva huruvida en näringsidkare har agerat otillbörligt inom ramen för ett utmätningsförfarande, såsom är fallet beträffande oskäliga avtalsvillkor enligt direktiv 93/13, skulle den hänskjutande domstolen kunna pröva huruvida den novation av hypotekslåneavtalet som skett den 18 oktober 2013 är giltig. Vidare har den anfört att om riktlinjerna för god banksed var tvingande för de kreditinstitut som anslutit sig till den, skulle svarandena i det nationella målet dessutom kunna kräva att skulden ska betalas genom att äganderätten till fastigheten överförs till borgenären, vilket skulle innebära att utmätningen och gäldenärernas personliga ansvar upphörde.

24 Mot denna bakgrund beslutade Juzgado de Primera Instancia nr 5 de Cartagena (förstainstansdomstol nr 5 i Cartagena, Spanien) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

25 Genom sin första fråga söker den hänskjutande domstolen klarhet i huruvida artikel 11 i direktiv 2005/29 ska tolkas på så sätt att den utgör hinder mot en nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet, som innebär att domstolar som prövar mål om utmätning av intecknad egendom inte får pröva – vare sig ex officio eller på begäran av en part – huruvida det förekommit otillbörliga affärsmetoder som kan påverka exekutionstitelns giltighet, och, under alla omständigheter, att domstolar som i mål om fastställelsetalan är behöriga att pröva huruvida det förekommit sådana affärsmetoder inte får besluta om interimistiska åtgärder, såsom att utmätningsförfarandet ska avbrytas.

26 Domstolen noterar inledningsvis att Bankia anser att den nedvärdering av den intecknade fastigheten som skett i det nationella målet inte kan anses utgöra en affärsmetod i den mening som avses i artikel 2 d i direktiv 2005/29, eftersom den inte står i direkt relation till marknadsföring, försäljning eller leverans av en produkt till en konsument. Under alla omständigheter är denna nedvärdering inte otillbörlig i den mening som avses i artikel 5.2 i direktivet. Eftersom direktiv 2005/29 inte är tillämpligt i förevarande fall, saknas det, under dessa förhållanden, anledning att besvara den första frågan.

27 I detta avseende är det tillräckligt att konstatera att det är endast för det fall att den hänskjutande domstolen skulle kunna, eller till och med vore skyldig, att kontrollera exekutionstitelns giltighet mot bakgrund av direktiv 2005/29 – vilket beror på svaret på den första frågan – som nämnda domstol måste pröva huruvida det direktivet är tillämpligt på omständigheterna i det nationella målet.

28 Den första frågan ska följaktligen besvaras.

29 Det ska härvidlag erinras om att det framgår av fast rättspraxis att direktiv 2005/29 syftar till att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå genom en fullständig harmonisering av bestämmelser om otillbörliga affärsmetoder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 april 2015, UPC Magyarország, C‑388/13, EU:C:2015:225, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

30 Det är just för att säkerställa en sådan hög konsumentskyddsnivå som nämnda direktiv har infört ett generellt förbud mot de otillbörliga affärsmetoder som snedvrider konsumentens ekonomiska beteende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2013, Trento Sviluppo och Centrale Adriatica, C‑281/12, EU:C:2013:859, punkterna 31 och 32).

31 Det följer emellertid också av fast rättspraxis att direktivet endast föreskriver, i artikel 5.1, att otillbörliga affärsmetoder ska vara förbjudna, och således har medlemsstaterna ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller vilka nationella åtgärder som ska vidtas för att – i enlighet med artiklarna 11 och 13 i direktivet – bekämpa otillbörliga affärsmetoder. Detta gäller under förutsättning att åtgärderna är lämpliga och effektiva samt att de sanktioner som föreskrivs är verksamma, proportionerliga och avskräckande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 april 2015, UPC Magyarország, C‑388/13, EU:C:2015:225, punkterna 56 och 57 och där angiven rättspraxis).

32 Det framgår av skäl 9 i direktiv 2005/29 att direktivet inte påverkar talan som väcks av enskilda personer som skadats av en otillbörlig affärsmetod och det påverkar inte heller tillämpningen av unionsbestämmelser och nationella bestämmelser om avtalsrätt, inklusive regler om avtals giltighet, ingående eller verkan, vilket uttryckligen framgår av artikel 3.2 i direktivet.

33 Ett avtal som utgör en exekutionstitel kan således inte ogiltigförklaras endast av det skälet att det innehåller avtalsvillkor som strider mot det allmänna förbud mot otillbörliga affärsmetoder som fastställs i artikel 5.1 i direktiv 2005/29.

34 Härav följer att den ändamålsenliga verkan av direktiv 2005/29 inte medför ett krav på att medlemsstaterna ska tillåta domstolar som prövar mål om utmätning av intecknad egendom att, antingen ex officio eller på begäran av en part, kontrollera giltigheten av en exekutionstitel mot bakgrund av frågan huruvida det förekommit otillbörliga affärsmetoder.

35 Med hänvisning särskilt till domen av den 14 mars 2013, Aziz ( C‑415/11, EU:C:2013:164), söker den hänskjutande domstolen i detta sammanhang även klarhet i huruvida artikel 11 i nämnda direktiv, som bland annat kräver att nationella åtgärder som vidtas för att bekämpa otillbörliga affärsmetoder ska vara adekvata och effektiva, utgör hinder mot sådan nationell lagstiftning som den som återfinns i artiklarna 695 och 698 i civilprocesslagen, vilken föreskriver att konsumenten inte kan framställa en invändning mot ett utmätningsförfarande genom att åberopa att otillbörliga affärsmetoder ligger till grund för exekutionstiteln, och att den domstol som prövar målet om utmätningen inte heller är behörig att pröva huruvida så är fallet, utan konsumenten måste dessutom väcka fastställelsetalan härom vid en annan domstol, som inte är behörig att avbryta utmätningsförfarandet avseende den intecknade egendomen.

36 I motsats till vad bland annat Europeiska kommissionen har hävdat kan de slutsatser som domstolen dragit i nyssnämnda dom, som avsåg direktiv 93/13, emellertid inte utsträckas till att omfatta direktiv 2005/29, med hänsyn till den omständigheten att även om båda direktiven syftar till att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå, eftersträvar de detta ändamål på olika sätt.

37 I direktiv 93/13 föreskrivs nämligen uttryckligen, i artikel 6.1, att oskäliga villkor inte är bindande för konsumenten.

38 Då detta är en tvingande bestämmelse som har till syfte att ersätta den formella jämvikt mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter som följer av avtalet med en verklig jämvikt så att parterna blir jämbördiga, är de nationella domstolarna skyldiga, även ex officio, att bedöma huruvida ett avtalsvillkor som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 93/13 är oskäligt och därigenom kompensera för obalansen mellan konsumenten och näringsidkaren (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito, C‑618/10, EU:C:2012:349, punkterna 40 och 42 och där angiven rättspraxis).

39 Det var mot bakgrund av denna rättspraxis som domstolen, i punkt 59 i domen av den 14 mars 2013, Aziz ( C‑415/11, EU:C:2013:164), konstaterade att ett sådant processuellt system som föreskrivs i artiklarna 695 och 698 i civilprocesslagen, vilket gör det omöjligt för den domstol som prövar en konsuments talan om fastställelse av att ett avtalsvillkor som legat till grund för en exekutionstitel är oskäligt i enlighet med direktiv 93/13 att förordna om säkerhetsåtgärder som kan leda till att utmätningsförfarandet avbryts eller hindras, när ett sådant förordnande är nödvändigt för att säkerställa att domstolens slutliga avgörande får full verkan, är ägnat att äventyra effektiviteten av det skydd som eftersträvas med direktivet.

40 Det förhåller sig annorlunda med direktiv 2005/29.

41 Såsom har påpekats i punkterna 32 och 33 ovan, är det direktivet begränsat till att förbjuda otillbörliga affärsmetoder.

42 För det första medför artikel 11 i direktiv 2005/29 endast ett krav på att medlemsstaterna ska se till att det finns adekvata och effektiva metoder för att bekämpa otillbörliga affärsmetoder, varvid sådana medel kan omfatta rättsliga åtgärder mot sådana affärsmetoder eller ett administrativt förfarande med möjlighet till domstolsprövning, och denna åtgärd eller detta förfarande ska syfta till att få dessa affärsmetoder att upphöra. För det andra framgår det av artikel 13 att medlemsstaterna ska fastställa lämpliga sanktioner för näringsidkare som använder sig av otillbörliga affärsmetoder.

43 Härav följer att ett avtalsvillkor inte kan ogiltigförklaras – även om avtalsparterna har kommit överens om detta villkor på grundval av en otillbörlig affärsmetod – enbart med stöd av bestämmelserna i direktiv 2005/29.

44 Under dessa förhållanden medför direktiv 2005/29 inget krav på att den domstol som ska pröva en fastställelsetalan om otillbörliga affärsmetoder ska kunna besluta om interimistiska åtgärder, såsom att utmätningsförfarandet ska avbrytas, för att säkerställa att den domstolens slutliga avgörande får full verkan. Det avgörandet kan nämligen under inga omständigheter – enbart på grundval av nämnda direktiv – påverka det aktuella avtalets giltighet och än mindre exekutionstitelns giltighet.

45 Av samma skäl gäller att även om de krav som uppställs i artikel 7.1 i direktiv 93/13 utgör hinder för en nationell lagstiftning som inte ger en möjlighet att avbryta ett förfarande för utmätning av intecknad egendom, vilket i samtliga fall där utmätningen av en intecknad fastighet har genomförts innan den domstol som prövar målet om fastställelsetalan har meddelat ett avgörande med innebörd att det avtalsvillkor som låg till grund för hypoteket är oskäligt, och att utmätningsförfarandet således är ogiltigt, medför att konsumenten genom det avgörandet endast kan ges rättsligt skydd i efterhand i form av ren skadeersättning (dom av den 14 mars 2013, Aziz, C‑415/11, EU:C:2013:164, punkt 60), så förhåller sig emellertid annorlunda med kraven i artikel 11 i direktiv 2005/29.

46 Såsom det har erinrats om i punkt 32 ovan påverkar nämligen direktiv 2005/29 inte talan som väcks av enskilda personer som skadats av en otillbörlig affärsmetod och det påverkar inte heller tillämpningen av unionsbestämmelser och nationella bestämmelser om avtalsrätt, vilket innebär att skydd i form av skadeersättning kan anses utgöra en av de adekvata och effektiva metoder för att bekämpa otillbörliga affärsmetoder som krävs enligt nyssnämnda bestämmelse.

47 Härav följer att en nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet inte kan anses medföra att det skydd som eftersträvas med direktiv 2005/29 inte får full verkan.

48 Med hänsyn härtill ska det även påpekas att när en domstol som prövar ett mål om utmätning av intecknad egendom kontrollerar huruvida exekutionstiteln är giltig mot bakgrund av direktiv 93/13, vare sig detta sker ex officio eller – såsom tycks vara fallet i förevarande mål – på begäran av en part, står det den domstolen fritt att, inom ramen för denna kontroll, pröva huruvida en affärsmetod som ligger till grund för exekutionstiteln är otillbörlig.

49 Även om fastställandet av att en affärsmetod är otillbörlig inte i sig automatiskt innebär att ett visst avtalsvillkor ska anses vara oskäligt, utgör det en omständighet som den behöriga domstolen kan lägga till grund för sin bedömning av huruvida avtalet innehåller oskäliga avtalsvillkor, vilket är en bedömning som enligt artikel 4.1 i direktiv 93/13 ska ske med hänsyn till samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 mars 2012, Pereničová och Perenič, C‑453/10, EU:C:2012:144, punkterna 43 och 44).

50 Fastställandet av att en affärsmetod är otillbörlig har följaktligen ingen direkt betydelse för frågan huruvida avtalet är giltigt i enlighet med artikel 6.1 i direktiv 93/13 (dom av den 15 mars 2012, Pereničová och Perenič, C‑453/10, EU:C:2012:144, punkt 46).

51 Mot bakgrund av ovanstående ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 11 i direktiv 2005/29 ska tolkas på så sätt att den inte utgör hinder mot en nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet, som innebär att domstolar som prövar mål om utmätning av intecknad egendom inte får pröva – vare sig ex officio eller på begäran av en part – huruvida det förekommit otillbörliga affärsmetoder som kan påverka exekutionstitelns giltighet, och, under alla omständigheter, att domstolar som i mål om fastställelsetalan är behöriga att pröva huruvida det förekommit sådana affärsmetoder inte får besluta om interimistiska åtgärder, såsom att utmätningsförfarandet ska avbrytas.

52 Genom den andra och den tredje frågan, vilka ska prövas gemensamt, söker den hänskjutande domstolen klarhet i huruvida artikel 11 i direktiv 2005/29 ska tolkas på så sätt att den utgör hinder mot nationell lagstiftning som inte föreskriver att en uppförandekod, såsom de uppförandekoder som avses i artikel 10 i nämnda direktiv, ska vara rättsligt bindande.

53 Bankia och den spanska regeringen anser att det inte är nödvändigt att besvara dessa frågor, eftersom de riktlinjer för god banksed som är aktuella i det nationella målet under alla omständigheter inte är en uppförandekod i den mening som avses i artikel 10 i direktiv 2005/29.

54 I detta avseende ska det erinras om att det inte ankommer på EU-domstolen att fastställa huruvida riktlinjerna för god banksed omfattas av den definition av uppförandekoder som återfinns i artikel 2 f i nämnda direktiv.

55 Eftersom det tvivel som uttryckts i detta avseende inte heller är tillräckligt för att bryta presumtionen att samtliga tolkningsfrågor är relevanta (dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl., C‑186/16, EU:C:2017:703, punkt 20), ska dessa frågor besvaras.

56 Domstolen erinrar därför om att nyssnämnda artikel 2 f definierar en uppförandekod som en överenskommelse eller en uppsättning regler som inte föreskrivs i en medlemsstats lagar och andra författningar om hur näringsidkare som förbinder sig att iaktta koden skall förhålla sig.

57 Såsom framgår av skäl 20 i direktiv 2005/29, ger direktivet uppförandekoderna en roll som gör det möjligt för näringsidkarna själva att faktiskt tillämpa direktivets principer på specifika ekonomiska områden, iaktta krav på god yrkessed och undvika att tillgripa administrativa eller rättsliga åtgärder.

58 Det framgår visserligen av artikel 6.2 b i direktiv 2005/29 att underlåtenhet från näringsidkarens sida att fullgöra åtaganden i uppförandekoder kan utgöra en otillbörlig affärsmetod. Nämnda direktiv ålägger emellertid inte medlemsstaterna att införa direkta sanktioner gentemot näringsidkare endast av det skälet att de inte har iakttagit en uppförandekod som de har anslutit sig till.

59 Mot bakgrund av ovanstående ska den andra och den tredje frågan besvaras enligt följande. Artikel 11 i direktiv 2005/29 ska tolkas på så sätt att den inte utgör hinder mot nationell lagstiftning som inte föreskriver att en uppförandekod, såsom de uppförandekoder som avses i artikel 10 i nämnda direktiv, ska vara rättsligt bindande.

60 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: spanska.