Förslag till avgörande av generaladvokat Yves Bot föredraget den 14 mars 2019

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 25 oktober 2012 om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF (EUT L 315, 2012, s. 57).

3 C‑105/03, EU:C:2005:386.

4 C‑507/10, EU:C:2011:873. I domen ombads EU-domstolen att uttala sig om bestämmelserna i straffprocesslagen om bevisupptagning utom huvudförhandling var förenliga med artiklarna 2, 3 och 8 i rådets rambeslut 2001/220/RIF av den 15 mars 2001 om brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden (EGT L 82, 2001, s. 1).

5 Nedan kallad stadgan.

6 Undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen).

7 Se skäl 4 i direktivet.

8 Se artikel 1.1 första stycket i direktiv 2012/29.

9 Översättning till franska har offentliggjorts av generalsekretariatet under Republiken Italiens ordförandeskap på följande internetadress: https://www.quirinale.it/allegati_statici/costituzione/costituzione_francese.pdf

10 Den hänskjutande domstolen hänvisar till artiklarna 492–495 i straffprocesslagen.

11 Dom nr 2 från Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen), brottmålsavdelningen i plenum, av den 15 januari 1999.

12 C‑105/03, EU:C:2005:386.

13 Se punkterna 19–29 i förslag till avgörande av generaladvokaten Cruz Villalón i målet X ( C‑507/10, EU:C:2011:682), där han utförligt redogjorde för det italienska straffrättsliga förfarandet och som jag kommer att hänvisa till.

14 C‑185/95 P, EU:C:1998:37. Jag hänvisar särskilt till punkterna 80–83 i förslaget.

15 I strikt bemärkelse uppfattas dessa principer som en parts rätt att höras vid en förhandling där parten eller partens ombud ska ha möjlighet att uttrycka sig och besvara domstolens frågor. I medlemsstaternas processrätt föreskrivs system med varierande grad av muntligt och skriftligt förfarande vid domstol, men muntlighetsprincipen fastställs i alla rättsordningar.

16 Bouzat, P. och Pinatel, J., Traité de droit pénal et de criminologie, volym II, andra upplagan, Dalloz, Paris, 1970, punkt 1336.

17 Bouzat, P. och Pinatel, J., ovannämnda verk, punkt 1336.

18 Desportes, F. och Lazergues-Cousquer, L., Traité de procédure pénale, tredje upplagan, Economica, Paris, 2013, punkterna 609–611.

19 I beslutet om hänskjutande har Tribunale di Bari (Förstainstansdomstolen i Bari) uttryckligen påpekat att i artikel 525.1 i straffprocesslagen stadfästs principen om omedelbarhet i tidsmässig betydelse ([d]omen ska meddelas omedelbart efter avslutandet av den muntliga förhandlingen).

20 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Léger i målet Baustahlgewebe/kommissionen ( C‑185/95 P, EU:C:1998:37, punkt 83).

21 Se skäl 53 i direktiv 2012/29.

22 Syftet med dessa åtgärder förklaras tydligt i skälen 53 och 54 i direktiv 2012/29.

23 C‑483/09 och C‑1/10, EU:C:2011:583.

24 Punkt 64 i denna dom avseende tolkningen av artikel 8.2–8.4 i rambeslut 2001/220.

25 Enligt artikel 23.2 i direktiv 2012/29 består de åtgärder som föreskrivs för straffrättsliga förfaranden av att säkerställa att förhör med brottsoffret hålls i lokaler som har utformats för detta ändamål, av yrkeskunniga personer med särskild utbildning och som, om detta kan göras utan hinder för god rättsskipning, alltid är samma personer och om det är nödvändigt och förutsatt att detta inte påverkar det straffrättsliga förfarandet negativt ska slutligen dessa personer vara av samma kön som brottsoffret. Dessa åtgärder är inte relevanta i det nationella målet, eftersom de inte avser domstolsförfarandet.

26 Enligt artikel 24.1 a i direktiv 2012/29 ska medlemsstaterna säkerställa att [n]är ett barn som är brottsoffer förhörs i samband med straffrättsliga förfaranden får audiovisuella upptagningar alltid göras och användas som bevisning vid straffrättsliga förfaranden. Denna bestämmelse är i linje med den rättspraxis som EU-domstolen utvecklat avseende en vårdnadstvist om ett barn, där domstolen ansåg att [e]ftersom hörandet är en rättighet för barnet, kan det inte utgöra en absolut skyldighet utan ska i varje enskilt fall bedömas i förhållande till kravet på att barnets bästa ska komma i första rummet, i enlighet med artikel 24.2 i [stadgan] (dom av den 22 december 2010, Aguirre Zarraga ( C‑491/10 PPU, EU:C:2010:828, punkt 64)).

27 Artikel 23.1 i direktiv 2012/29.

28 Se skäl 54 i direktiv 2012/29.

29 Enligt skäl 58 i direktiv 2012/29 [bör] [å]tgärdernas omfattning … avgöras utan att det påverkar den brottsanklagades rättigheter. Denna princip föreskrevs redan i artikel 2.2 i rambeslut 2001/220.

30 C‑105/03, EU:C:2005:386.

31 C‑404/07, EU:C:2008:553.

32 Se dom av den 9 oktober 2008, Katz ( C‑404/07, EU:C:2008:553, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

33 Dom av den 9 oktober 2008, Katz ( C‑404/07, EU:C:2008:553, punkt 49 och där angiven rättspraxis). EU-domstolen har i detta sammanhang godtagit fast praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, där det anges att [d]e uppdrag som tilldelats Europadomstolen genom [Europakonventionen] inte består i att pröva om vittnesmål i laga ordning har godtagits som bevisning [vilket omfattas av de nationella domstolarnas bedömning], utan de består i att undersöka om förfarandet i sin helhet, inklusive hur bevisningen läggs fram, är rättvist (se Europadomstolen, 10 februari 2005, Graviano mot Italien, CE:ECHR:2005:0210JUD001007502, § 36 och där angiven rättspraxis).

34 Se ovan punkt 66.

35 C‑507/10, EU:C:2011:873.

36 Se punkt 40 i domen.

37 EUT C 303, 2007, s. 17.

38 Se Europadomstolen, 10 februari 2005, Graviano mot Italien (CE:ECHR:2005:0210JUD001007502, § 36).

39 Europadomstolen, 23 november 2006, Jussila mot Finland (CE:ECHR:2006:1123JUD007305301, § 40 och där angiven rättspraxis).

40 Se Europadomstolen, 5 december 2002, Craxi mot Italien (CE:ECHR:2002:1205JUD003489697, § 85 och där angiven rättspraxis), och, 14 juni 2005, Mayali mot Frankrike (CE:ECHR:2005:0614JUD006911601, § 31).

41 Se Europadomstolen, 29 juni 2017, Lorefice mot Italien (CE:ECHR:2017:0629JUD006344613, § 43 och där angiven rättspraxis), 10 oktober 2017, Daştan mot Turkiet, CE:ECHR:2017:1010JUD003727208, § 33 och där angiven rättspraxis) och 9 januari 2018, Ghincea mot Rumänien, CE:ECHR:2018:0109JUD003667606, § 40 och där angiven rättspraxis).

42 Se Europadomstolen, 10 februari 2005, Graviano mot Italien (CE:ECHR:2005:0210JUD001007502, § 38 och där angiven rättspraxis), och 5 mars 2013, Manolachi mot Rumänien, CE:ECHR:2013:0305JUD003660504, § 48 och 49).

43 Se Europadomstolen, 29 juni 2017, Lorefice mot Italien (CE:ECHR:2017:0629JUD006344613, § 36 och där angiven rättspraxis).

44 Se Europadomstolen, 29 juni 2017, Lorefice mot Italien (CE:ECHR:2017:0629JUD006344613, § 43 och där angiven rättspraxis), och 9 januari 2018, Ghincea mot Rumänien, CE:ECHR:2018:0109JUD003667606, § 40 och där angiven rättspraxis).

45 Europadomstolen, 10 februari 2005, Graviano mot Italien, (CE:ECHR:2005:0210JUD001007502, § 38), min kursivering.

46 Europadomstolens dom, 19 december 2013, Rosin mot Estland (CE:ECHR:2013:1219JUD002654008, § 59 och 62 och där angiven rättspraxis).

47 Europadomstolens dom, 10 februari 2005, Graviano mot Italien (CE:ECHR:2005:0210JUD001007502, § 37).

48 CE:ECHR:2014:1202JUD005315012. I målet fick Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna frågan om ett straffrättsligt förfarande mot klaganden var rättvist. Det ursprungliga domarkollegiet som skulle pröva målet i första instans hade ändrats och ingen av kollegiets domare som senare dömde klaganden hade varken hört klaganden eller vittnena direkt, vilket inte åtgärdades i överklagandet.

49 § 60–73 i domen.

50 CE:ECHR:2017:0307JUD006893912 (§ 37–48).

51 CE:ECHR:2005:0210JUD001007502.

52 Se Europadomstolens dom, 10 februari 2005, Graviano mot Italien (CE:ECHR:2005:0210JUD001007502, § 39).

53 Se Europadomstolens dom, 15 december 2011, Al-Khawaja och Tahery mot Förenade kungariket (CE:ECHR:2011:1215JUD002676605, § 146).

54 Se Europadomstolens dom, 15 december 2011, Al-Khawaja och Tahery mot Förenade kungariket (CE:ECHR:2011:1215JUD002676605, § 120 och följande paragrafer), och, 15 december 2015, Schatschaschwili mot Tyskland (CE:ECHR:2015:1215JUD000915410, § 101 och där angiven rättspraxis).

55 Europadomstolens dom, 10 februari 2005, Graviano mot Italien (CE:ECHR:2005:0210JUD001007502, § 37).

56 Se Europadomstolens dom, 15 december 2015, Schatschaschwili mot Tyskland (CE:ECHR:2015:1215JUD000915410, § 107 och där angiven rättspraxis).

57 Se Europadomstolens dom, 8 juni 2006, Bonev mot Bulgarien (CE:ECHR:2006:0608JUD006001800, § 44).

58 Se Europadomstolens dom, 15 december 2011, Al-Khawaja och Tahery mot Förenade kungariket (CE:ECHR:2011:1215JUD002676605, § 121 och 122).

59 Se, i detta avseende, Europadomstolen domar, 5 juli 2011, Dan mot Moldavien (CE:ECHR:2011:0705JUD000899907, § 31), 15 december 2011, Al-Khawaja och Tahery mot Förenade kungariket (CE:ECHR:2011:1215JUD002676605, § 126 och följande paragrafer, och 29 juni 2017, Lorefice mot Italien (CE:ECHR:2017:0629JUD006344613, § 41).

60 CE:ECHR:2013:0718JUD005963209. Dom om ett underårigt brottsoffer för sexualbrott som uteblev från rättegången för att skydda barnets välbefinnande. Se även Europadomstolens dom, 19 december 2013, Rosin mot Estland (CE:ECHR:2013:1219JUD002654008, § 57 och 60).

61 § 65 i domen. I domen av den 15 december 2011, Al-Khawaja och Tahery mot Förenade kungariket (CE:ECHR:2011:1215JUD002676605, § 125) hade Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna redan angett att med beaktande av i vilken utsträckning vittnets utevaro skadar rätten till försvar, … ska domaren, innan beslut fattas om ett vittne ska undantas från att inställa sig på grund av att han eller hon är rädd för att infinna sig vid rättegången, anse att det är fastställt att alla andra sätt, såsom anonymitet och andra särskilda åtgärder, är olämpliga eller omöjliga att genomföra.

62 Se Europadomstolens dom, 15 december 2015, Schatschaschwili mot Tyskland (CE:ECHR:2015:1215JUD000915410, § 125 och följande paragrafer).

63 Europadomstolens dom, 23 september 1997, Robins mot Förenade kungariket (CE:ECHR:1997:0923JUD002241093, § 28), och 21 april 1998, Estima Jorge mot Portugal (CE:ECHR:1998:0421JUD002455094, § 45).

64 Europadomstolens dom, 23 november 2006, Jussila mot Finland (CE:ECHR:2006:1123JUD007305301, § 42).

65 Europadomstolens dom, 12 oktober 1992, Boddaert mot Belgien (CE:ECHR:1992:1012JUD001291987, § 39).

66 Europadomstolens dom, 21 november 1995, Acquaviva mot Frankrike (CE:ECHR:1995:1121JUD001924891, § 66).

67 Se ovan punkt 72.