Förslag till avgörande av generaladvokat Eleanor Sharpston föredraget den 26 mars 2019
1 Originalspråk: franska.
2 Möjligheten erkänns sedan domen av den 20 maj 2008, Bosmann ( C‑352/06, EU:C:2008:290) (nedan kallad domen i målet Bosmann). Se punkt 29 i detta förslag till avgörande.
3 Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, 1971, s. 2), i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 (EGT L 28, 1997, s. 1), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1992/2006 av den 18 december 2006 (EUT L 392, 2006, s. 1) (nedan kallad förordning nr 1408/71).
4 Dom av den 23 april 2015, Franzen m.fl. ( C‑382/13, EU:C:2015:261) (nedan kallad domen i målet Franzen m.fl.).
5 Generaladvokaten Szpunars förslag till avgörande i målet Franzen m.fl. ( C‑382/13, EU:C:2014:2190). Tillämpliga bestämmelser belyses i punkterna 3–24 i nämnda förslag till avgörande, medan omständigheterna i målen vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna beskrivs i punkterna 25–42 i samma förslag till avgörande.
6 Tillämpliga bestämmelser belyses i punkterna 3–22 i domen i målet Franzen m.fl., medan målen vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna beskrivs i punkterna 23–38 i nämnda dom.
7 Skälighetsklausulen föreskrivs i Besluit uitbreiding en beperking kring verzekerden volksverzekeringen (förordningarna om utvidgning och inskränkning av den personkrets som omfattas av socialförsäkringen) av den 3 maj 1989 (Stb. 1989, nr 164) (nedan kallad BUB 1989) och av den 24 december 1998 (Stb. 1998, nr 746) (nedan kallad BUB 1999). Dessa förordningar är tillämpliga på de berörda personerna. BUB 1989 ger Raad van bestuur van de Sociale verzekeringsbank (styrelsen för sociala trygghetskassan, Nederländerna) (nedan kallad SVB) befogenhet att i vissa fall avvika från andra bestämmelser i denna förordning för att motverka orimliga resultat av mycket allvarligt slag som kan följa av försäkringsplikt eller utestängning från försäkringen med stöd av den aktuella förordningen, medan BUB 1999 ger befogenhet att underlåta att tillämpa bestämmelser i förordningen eller avvika från dessa, i den mån en tillämpning, med beaktande av betydelsen av utvidgningen och inskränkningen av den personkrets som omfattas av försäkringen, leder till ett orimligt resultat av mycket allvarligt slag, som enbart följer av försäkringsplikt eller utestängning från försäkringen med stöd av sistnämnda förordning.
8 Nedan tillsammans kallade de berörda i de nationella målen.
9 Enligt undantagsklausulerna i artikel 6a led b i Algemene Kinderbijslagwet (allmänna lagen om barnbidrag) av den 26 april 1962 (Stb. 1962, ned 160) (nedan kallad AKW) och i Algemene Ouderdomswet (lagen om allmän ålderspensionsförsäkring) av den 31 maj 1956 (Stb. 1956, nr 281) (nedan kallad AOW), enligt vilka en person som är föremål för en annan medlemsstats lagstiftning enligt ett fördrag eller ett beslut av en internationell organisation, ska de berörda i målet vid den nationella domstolen inte anses vara försäkrade i Nederländerna.
10 Se fotnot 7 i detta förslag till avgörande.
11 Se dom av den 13 juni 2013, Promociones y Construcciones BJ 200 ( C‑125/12, EU:C:2013:392, punkt 14 och där angiven rättspraxis).
12 Det framgår av handlingarna i målet vid EU-domstolen att, i en sådan situation, minskas pensionen med 2 procent för varje år som arbetstagaren inte har varit försäkrad i Nederländerna. I förevarande mål har F. van den Bergs pension först minskats med 14 procent med hänsyn till att han under sju år arbetat i Tyskland. Genom beslut av den 25 november 2008 bifölls delvis hans klagomål mot beslutet att bevilja honom en reducerad pension och sänkningen fastställdes till 10 procent. När det gäller H.D. Giesen sänktes det partnertillägg som han har rätt till för sin hustru med 16 procent.
13 Se dom av den 18 juli 2006, Nikula ( C‑50/05, EU:C:2006:493, punkt 20 och där angiven rättspraxis).
14 Se Kessler, F., Sécurité sociale: Coordination des régimes de base – Champ d’application – Principes généraux, Répertoire de droit européen, Encyclopédie juridique Dalloz, Dalloz, Paris, januari 2016, punkt 153.
15 Se domen i målet Franzen m.fl. (punkterna 41 och 42).
16 Rådets förordning nr 3 om social trygghet för migrerande arbetstagare (EGT P 30, 1958, s. 561) införde inte en sådan princip i sig. I domen av den 9 juni 1964, Nonnenmacher ( 92/63, EU:C:1964:40), slog EU-domstolen emellertid fast att skyldigheten att föreskriva obligatorisk tillämpning av en bestämd lagstiftning utgör en väsentlig del i artikel 12 i nämnda förordning.
17 Se dom av den 12 juni 1986, Ten Holder ( 302/84, EU:C:1986:242, punkt 19).
18 Dom av den 3 maj 1990, Kits van Heijningen ( C‑2/89, EU:C:1990:183, punkt 12) (min kursivering).
19 Detta förklarar varför lagvalsreglerna i princip är likgiltigt inställda till vilket skydd som erbjuds genom de nationella välfärdssystemen och neutrala i förhållande till nationell lagstiftning.
20 Se dom av den 12 juni 1986, Ten Holder ( 302/84, EU:C:1986:242, punkterna 19–23), och dom av den 10 juli 1986, Luijten ( 60/85, EU:C:1986:307, punkterna 12–16).
21 Se dom av den 5 maj 1977, Perenboom ( 102/76, EU:C:1977:71, punkterna 10–15).
22 C‑208/07, EU:C:2009:455, punkterna 55 och 56.
23 Se dom av den 16 juli 2009, von Chamier-Glisczinski ( C‑208/07, EU:C:2009:455, punkterna 84, 85 och 87).
24 C‑611/10 och C‑612/10, EU:C:2012:339.
25 C‑611/10 och C‑612/10, EU:C:2012:339.
26 Rennuy, N., The emergence of a parallel system of social security coordination, Common market law review, volym 50, nr 5, Kluwer Law International, Alphen aan den Rijn, 2013, s. 1221–1266, särskilt s. 1256 och följande sidor.
27 Dom av den 18 juli 2017, Erzberger ( C‑566/15, EU:C:2017:562, punkt 33 och där angiven rättspraxis), min kursivering.
28 Se, bland annat, dom av den 16 juli 2009, von Chamier-Glisczinski ( C‑208/07, EU:C:2009:455, punkt 85), och dom av den 12 juni 2012, Hudzinski och Wawrzyniak ( C‑611/10 och C‑612/10, EU:C:2012:339, punkterna 42 och 43, och där angiven rättspraxis).
29 Bortsett från den obligatoriska försäkringen mot olycksfall i arbetet under samma väl definierade perioder. Jag vill påpeka att domstolen inte ombeds att uttala sig i frågan huruvida den tyska lagstiftningen är förenlig med unionsrätten, vilket innebär att domstolen inte är skyldig att meddela ett avgörande i detta hänseende eller att ta ställning till huruvida denna lagstiftning eventuellt innebär social dumpning. I fråga om social dumpning inom unionen, se Mazuyer, E., Carpano, E., och Chastagnaret, M., La concurrence réglementaire, sociale et fiscale dans l’Union européenne, Larcier, Bruxelles, 2016, och Defossez, A., Le dumping social dans l’Union européenne, Larcier, Bryssel, 2014.
30 En sådan åtgärd kan nämligen endast godtas om det mål som eftersträvas med den är av allmänintresse, om den är ägnad att säkerställa förverkligandet av detta mål och om den inte går längre än vad som är nödvändigt för att uppnå detta (se, bland annat, dom av den 16 maj 2013, Wencel ( C‑589/10, EU:C:2013:303, punkt 70 och där angiven rättspraxis)).
31 Angående olika modeller för social trygghet, se, bland annat, Omarjee, I., Droit européen de la protection sociale, Bruylant, Bruxelles, 2018, s. 5 och fotnoterna 29 och 30; Paolillo, M., och Morsa, M., La sécurité sociale des travailleurs salariés, Larcier, Bruxelles, 2010, s. 174. Se även Pennings, F., Co-ordination of social security on the basis of the State-of-employment principle: Time for an alternative?, Common Market Law Review, volym 42, nr 1, Kluwer Law International, Alphen aan den Rijn, 2005, s. 67–89, särskilt s. 77. För en översikt över finansieringssystemen i unionens medlemsstater, se Omarjee, I., anfört arbete, s. 6 och fotnoterna 34–38.
32 Se punkt 18 i detta förslag till avgörande.
33 Med tanke på att denna bestämmelse väsentligen överensstämmer med artikel 16 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 2004, s. 1, och rättelse i EUT L 200, 2004, s. 1), se, för en kommentar, Steinmeyer, H-D., Article 16 Exceptions to articles 11 to 15, EU Social Security Law: a Commentary on EU Regulations 883/2004 and 987/2009, Hart Publishing, Oxford, 2015, s. 188–192.
34 Jag vill påpeka att H.D. Giesens maka under perioden från den 19 maj 1988 till den 1 januari 1989 var försäkrad enligt AOW, i egenskap av bosatt, eftersom artikel 6a led b AOW har sin grund i wet tot wijziging van een aantal sociale verzekeringswetten strekkend tot verduidelijking van het in die wetten opgenomen begrip verzekerde en de met het verzekerd zijn onlosmakelijk verbonden premieplicht (wet verduidelijking verzekerings- en premieplicht) (lagen om ändring av vissa lagar om social trygghet för att förtydliga begreppet försäkrad person i dessa lagar och skyldigheten att betala avgifter, vilken oskiljaktig från egenskapen försäkrad (lag som klargör villkoren för försäkring och avgifter) (Stb. 1998, nr 267) av den 29 april 1998 (Stb. 1998, nr 267) och ska tillämpas retroaktivt först från och med den 1 januari 1989. Under samma period arbetade H.D. Giesens maka i Tyskland och hon omfattades då, i enlighet med artikel 13 i förordning nr 1408/71, av den tyska lagstiftningen om social trygghet utan att därmed omfattas av ett lagstadgat system för ålderspensionsförmåner i den medlemsstaten.