Förslag till avgörande av generaladvokat Priit Pikamäe föredraget den 12 november 2019

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 76, 2005, s. 16, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24), nedan kallat rambeslut 2005/214.

3 Nedan kallad CJIB.

4 Nedan kallad Bank BGŻ BNP Paribas Gdańsk. Detta beslut kallas nedan beslutet av den 25 november 2016.

5 C‑579/15, EU:C:2017:503.

6 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/413 av den 11 mars 2015 om underlättande av gränsöverskridande informationsutbyte om trafiksäkerhetsrelaterade brott (EUT L 68, 2015, s. 9).

7 Polens officiella tidning, nr 89 punkt 555; nedan kallad lagen om rättegång i brottmål.

8 Polens officiella tidning nr 106, punkt 1148.

9 Polens officiella tidning nr 12, punkt 114.

10 Polens officiella tidning nr 90, punkt 557.

11 Polens officiella tidning nr 16, punkt 93.

12 Polens officiella tidning nr 43, punkt 296.

13 Polens officiella tidning nr 173, punkt 1807.

14 I fråga om dessa sistnämnda genom hänvisning i artikel 116b. 1 § i lagen om mindre förseelser.

15 Polens officiella tidning nr 197, punkt 1661.

16 C‑579/15, EU:C:2017:503.

17 Nedan kallad Bank BGŻ BNP Paribas Warszawa.

18 För verkställighet av ett beslut om böter för en fysisk eller juridisk person ska den behöriga myndigheten i den stat som utfärdade beslutet i enlighet med artikel 4 i rambeslut 2005/214 översända ett sådant beslut åtföljt av intyget i bilagan till rambeslutet. Om påföljden avser en juridisk person krävs i led f i intyget att dennas namn, form och registrerat säte ska anges liksom en beskrivning av den juridiska personens egendom och inkomster och var dessa befinner sig.

19 I artikel 7 i rambeslut 2005/214 anges grunderna för att vägra erkännande och verkställighet av beslut som innebär böter. Det förhållandet att det i den nationella lagstiftningen inte anges någon möjlighet att verkställa ett beslut om att ådöma en juridisk person ett bötesstraff återfinns inte bland dessa grunder.

20 För en genomgång av skillnaderna mellan de nationella lagstiftningarna kort efter det att rambeslut 2005/214 antogs, se S. Adam, N. Colette-Basecqz och M. Nihoul La responsabilité pénale des juridiska personer en Europe, Corporate Criminal Liability in Europe, La Charte, Bryssel, 2008.

21 Se dom av den 16 juni 2005, Pupino ( C‑105/03, EU:C:2005:386, punkterna 33 och 34). Jag framhåller här att det inte går att godta den ståndpunkt som företräds av Bank BGŻ BNP Paribas Warszawa, att bestämmelserna i rambeslutet, om de inte har införlivats med polsk rätt, inte kan ligga till grund för verkställighet av ett beslut genom vilket en juridisk person ådöms böter i den angivna medlemsstaten av de bestämmelser i rambeslut 2005/214 där möjligheten anges att i denna medlemsstat verkställa ett sådant beslut, eftersom denna ståndpunkt i praktiken skulle leda till att den tvingande karaktären i nämnda rambeslut äventyras.

22 Se dom av den 24 juni 2019, Popławski ( C‑573/17, EU:C:2019:530).

23 Se dom av den 24 juni 2019, Popławski ( C‑573/17, EU:C:2019:530, punkterna 60–71).

24 Se dom av den 24 juni 2019, Popławski ( C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 72 och där angiven rättspraxis).

25 Se dom av den 24 juni 2019, Popławski ( C‑573/17, EU:C:2019:530, punkterna 73–76).

26 Enligt vad domstolen redan har angivit i fråga om skyldigheten att göra en konform tolkning av nationell rätt, så som framhålls i dom av den 24 juni 2019, Popławski ( C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 77 och där angiven rättspraxis).

27 Även om ett sådant förhållande inte får påverka den hänskjutande domstolen i fråga om möjligheten att göra en tolkning i enlighet med den nationella lagstiftningen, vill jag påpeka att i avsaknad av möjlighet att direkt tillämpa bestämmelserna i rambeslut 2005/214 och bifalla CJIB:s begäran om en annan grund än avsnitt 66b i lagen om rättegång i brottmål är konform tolkning av bestämmelserna i lagen om rättegång i brottmål det enda sättet att iaktta rambeslutets tvingande verkan.

28 Denna bedömning måste anses gälla trots att detta begrepp i andra avsnitt i samma lag endast inbegriper fysiska personer, eftersom avsnitt 66b i lagen om rättegång i brottmål endast avser framställningar som görs inom ramen för rambeslut 2005/214 och endast avser hur verkställigheten av bötesstraffet ska ske och inte lagföringen som sådan.

29 Jag noterar här att endast Bank BGŻ BNP Paribas Warszawa har intervenerat i förfarandet vid domstolen och att endast denna enhet har låtit sig företrädas av ombud.

30 Detta framgår tydligt i artikel 6 i rambeslut 2005/214. Inom den ordning som inrättas genom rambeslutet måste medlemsstaterna på grundval av principen om ömsesidigt erkännande och i enlighet med bestämmelserna i själva rambeslutet verkställa beslut genom vilka böter ådöms. De verkställande rättsliga myndigheterna får således i princip endast vägra att verkställa ett sådant beslut på grundval av de grunder för vägran att verkställa som uttömmande anges i rambeslut 2005/214. Medan verkställighet av ett beslut om böter utgör huvudregeln är följaktligen en vägran att verkställa utformad som ett undantag som ska tolkas strikt (se, analogt, dom av den 14 november 2013, Baláž ( C‑60/12, EU:C:2013:733, punkt 29), och dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (brister inom rättsordningen) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 41)).

31 Se dom av den 14 november 2013, Baláž ( C‑60/12, EU:C:2013:733, punkt 26).

32 Artikel 9.3 i rambeslut 2005/214 gör det sålunda möjligt att särskilja denna tolkningsfråga från dom av den 16 november 2010, Mantello ( C‑261/09, EU:C:2010:683), och dom av den 14 november 2013, Baláž ( C‑60/12, EU:C:2013:733).

33 Jag framhåller i alla händelser att man enligt fast rättspraxis bör eftersträva en självständig och enhetlig tolkning med beaktande av det sammanhang i vilket den bestämmelse där ett begrepp förekommer ingår samt målet med den lagstiftning där begreppet ingår (se bland annat dom av den 14 november 2013, Baláž ( C‑60/12, EU:C:2013:733, punkt 26)).

34 I fråga om implicit vägran att tolka detta begrepp på ett älvständigt sätt, se beslut av den 24 november 2009, Landtag Schleswig-Holstein/kommissionen ( C‑281/08 P, ej publicerat, EU:C:2009:728, punkterna 20 och 22). Jag noterar även att unionslagstiftaren i ett antal sekundärrättsliga rättsakter som grundar sig på artikel 83.1 FEUF om införande av minimibestämmelser i fråga om fastställande av brott har hänvisat till juridisk person i de nationella lagstiftningarna och inte till ett begrepp vilket det åligger domstolen att ge en självständig tolkning av(se exempelvis Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 av den 15 mars 2017 om bekämpande av terrorism, om ersättande av rådets rambeslut 2002/475/RIF och om ändring av rådets beslut 2005/671/RIF (EUT L 88, 2017, s. 6)).

35 Denna princip ligger bakom systematiken i rambeslut 2005/214 i dess helhet och i synnerhet strukturen i artikel 6 i detta.

36 De nederländska myndigheterna har i det aktuella fallet fastställt den fordonsägare som är ansvarig för brottet, nämligen Bank BGŻ BNP Paribas Gdańsk, på grundval av registreringsuppgifter från de polska registren för fordonsregistrering. Det är därför förvånande att innehavaren av registreringsbeviset, som ska vara ägaren eller innehavaren av fordonet, är en enhet utan rättskapacitet.

37 I likhet med den nederländska regeringen finner jag att det är av grundläggande betydelse att den utfärdande staten kan använda de uppgifter som ges av den verkställande staten för att fastställa vem som är ansvarig för trafikbrott och beivra dessa.

38 För den händelse felaktiga uppgifter som lämnats medför att den person som ålagts böter inte är den som är ansvarig för brottet behöver kompletterande garantier finnas till hands, såsom ett återupptagande av förfarandet eller en talan om ersättning till förmån för denna person.

39 Se skäl 5 och artikel 3 i rambeslutet.