Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 5 september 2019

1 Originalspråk: franska.

2 I den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/22/EG av den 23 april 2009 om förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas intressen (EUT L 110, 2009, s. 30).

3 Rådets direktiv av den 5 april 1993 (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva område 15, volym 12, s. 169) (nedan kallat direktivet om oskäliga villkor).

4 Dom av den 28 juli 2016 (C‑191/15, nedan kallad dom VKI/Amazon, EU:C:2016:612).

5 Öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980 (EGT L 266, 1980, s. 1) (nedan kallad Romkonventionen).

6 Europaparlamentets och rådets förordning av den 17 juni 2008 (EUT L 177, 2008, s. 6), i dess rättade lydelse (EUT L 309, 2009, s. 87) (nedan kallad Rom I‑förordningen). Romkonventionen och Rom I‑förordningen är båda två tidsmässigt tillämpliga på det nationella målet (se nedan i punkt 9 i detta förslag till avgörande).

7 Se ovan, för ytterligare klargöranden, fotnot 9 i detta förslag till avgörande..

8 Europaparlamentets och rådets förordning av den 11 juli 2007 (EUT L 199, 2007, s. 40) (nedan kallad Rom II‑förordningen).

9 Det framgår av VKI:s yttrande att sådana slutna fonder som de som inrättats av koncernen MPC går ut på att anskaffa kapital genom att ge ut och sälja andelar av kapitalet i bolag som bildats för detta ändamål för att investera i fast egendom i syfte att erhålla intäkter genom uthyrning och försäljning av den aktuella egendomen. Investerare kan endast teckna andelar under en begränsad period. Fonden stängs så snart det nödvändiga kapitalet har samlats in. Därefter ges inga nya andelar ut. De andelar som ursprungligen gavs ut kan inte köpas tillbaka av fonden, eller kan endast köpas tillbaka på strikta villkor. Denna typ av fonder är särskilt vanlig i Tyskland (se, i denna fråga, förslag till avgörande av generaladvokaten Trstenjak i målet E. Friz, C‑215/08, EU:C:2009:522, punkterna 33, 42 och 43 samt där angivna referenser). VKI har vidare angett att sedan år 2002 har ungefär 16000 österrikiska konsumenter ingått förvaltningsavtal med TVP för att få andelar i koncernen MPC:s fonder.

10 Det är utrett att investerarna även kunde välja att gå in direkt i bolagen som bildar fonderna i egenskap av kommanditdelägare och föras in i det tyska handelsregistret. Det nationella målet avser dock inte den situationen.

11 Treuhand och fiducie är närstående trust i Common Law -länderna (se, för en bedömning i komparativ rätt, Braun, A. och Swadling, W., Chapter six – Management: Trust, Treuhand and Fiducie, i Van Erp, S. och Akkermans, B., Cases, Materials and Text on Property Law, Ius commune casebooks for the common law of europe, Hart Publishing, 2012, s. 553–615). I artikel 1.2 g i Romkonventionen och i artikel 1.2 h i Rom I‑förordningen anges att bildande av truster och förhållandet mellan instiftare, trustförvaltare och förmånstagare inte omfattas av det materiella tillämpningsområdet för dessa rättsakter. Detta undantag är emellertid i princip inte tillämpligt i det nationella målet. Det framgår nämligen av rapporten om konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser av Mario Giuliano, professor vid Milanos universitet, och Paul Lagarde, professor vid Université de Paris I (EGT C 282, 1980, s. 1) (nedan kallad Giuliano/Lagarde-rapporten) att detta undantag i princip enbart avser truster och inte omfattar liknande institut i kontinental rätt (se s. 13 i denna rapport). Oavsett vilket har denna fråga om undantagets tillämplighet inte ställts av den hänskjutande domstolen och inte heller tagits upp vid domstolen. Därför berörs den inte vidare i detta förslag till avgörande.

12 Den hänskjutande domstolen har inte närmare angett hur de ifrågavarande investeringarna rättsligen ska benämnas.

13 En talan om förbudsföreläggande grundar sig på en utomobligatorisk skyldighet då det inte föreligger något avtal mellan näringsidkaren och konsumentsskyddsföreningen. I artikel 6.1 i Rom II-förordningen anges i detta hänseende att tillämplig lag för en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i otillbörlig konkurrens ska vara lagen i det land där konkurrensförhållandena eller konsumenternas kollektiva intressen påverkas eller skulle kunna påverkas. I domen VKI/Amazon (punkt 42) slog domstolen fast att begreppet illojal konkurrens, i den mening som avses i nämnda bestämmelse, omfattar tillämpningen av oskäliga villkor som förts in i de allmänna försäljningsvillkoren, när de kan påverka de kollektiva intressena för konsumenterna som grupp och därmed påverka konkurrensvillkoren på marknaden.

14 Se, för ett liknande resonemang, dom VKI/Amazon (punkterna 35–60).

15 Se ovan punkterna 83‐90 i detta förslag till avgörande.

16 Begreppet avtalsförpliktelse, i den mening som avses i dessa rättsakter, avser en rättslig förpliktelse som en person frivilligt har åtagit sig gentemot en annan person. Se dom av den 21 januari 2016, ERGO Insurance och Gjensidige Baltic ( C‑359/14 och C‑475/14, EU:C:2016:40, punkt 44).

17 Frågan huruvida förvaltningsavtal ska anses innefattas av bolagsrätten kan även, oavsett frågan om tillämplig lag, få materiella följder för VKI:s möjlighet att göra gällande regler som förbjuder oskäliga villkor. På ett analogt sätt som Romkonventionen och Rom I-förordningen gäller nämligen direktivet om oskäliga villkor inte avtal om upprättande och organisation av bolag, såsom framgår av det tionde skälet i direktivet.

18 TVP har i detta avseende åberopat rättspraxis från Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) enligt vilken instiftaren ska betraktas som en delägare när det föreligger en fast anknytning mellan ett förvaltningsavtal avseende en bolagsandel och det berörda bolagets bolagsordning. Tillämplig bolagsrätt reglerar även förvaltningsavtalet när instiftaren är direkt och aktivt involverad i bolaget, genom att ha samma rättigheter och skyldigheter som delägare samt samma fördelar, bland annat skattemässiga, som en delägare. I ett sådant fall är bolagsordningen och förvaltningsavtalet oåtskiljbara, på så sätt att det inte finns anledning att genomföra en uppdelning i förhållande till en lagvalskonflikt. Det föreligger tvärtom ett förhållande avseende en enda rätt som ska prövas enligt samma lagstiftning (se dom BGB II ZR 276/02).

19 Här är det möjligt att föra ett liknande resonemang som i domstolens självständiga tolkning av undantagen i artikel 1.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1) (nedan kallad Bryssel Ia-förordningen). Se, bland annat, vad beträffar undantaget för social trygghet, dom av den 14 november 2002, Baten ( C‑271/00, EU:C:2002:656, punkt 42), beträffande undantaget för konkurs, ackord och liknande förfaranden, dom av den 22 februari 1979, Gourdain ( 133/78, EU:C:1979:49, punkt 3), och, angående undantaget för fysiska personers rättsliga status, rättskapacitet eller rättshandlingsförmåga, dom av den 3 oktober 2013, Schneider ( C‑386/12, EU:C:2013:633, punkt 19).

20 Giuliano/Lagarde-rapporten, s. 12. Rapporten handlar visserligen om Romkonventionen men den ger även relevanta upplysningar för tolkningen av motsvarande bestämmelser i Rom I-förordningen. Se, bland annat, dom av den 8 maj 2019, Kerr ( C‑25/18, EU:C:2019:376, punkt 34).

21 Se Giuliano/Lagarde-rapporten, s. 12.

22 Jag erinrar kort om att vissa medlemsstater, som ett anknytningskriterium för att fastställa tillämplig lag på bolagen, använder sig av den ort där bolaget har bildats, medan andra tillämpar teorin om faktiskt säte, vilken innebär att bolaget anses ha bildats i den medlemsstat där dess faktiska säte ligger. Se, i denna fråga, dom av den 9 mars 1999, Centros ( C‑212/97, EU:C:1999:126), dom av den 5 november 2002, Überseering ( C‑208/00, EU:C:2002:632), och dom av den 25 oktober 2017, Polbud – Wykonawstwo ( C‑106/16, EU:C:2017:804).

23 Se skälen 6 och 16 i Rom I-förordningen.

24 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2019, Kerr ( C‑25/18, EU:C:2019:376, punkt 33).

25 Den nuvarande unionslagstiftningen i fråga om bolagsrätt är fragmenterad. Se särskilt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1132 av den 14 juni 2017 om vissa aspekter av bolagsrätt (EUT L 169, 2017, s. 46). Se även rådets förordning (EG) nr 2157/2001 av den 8 oktober 2001 om stadga för europabolag (EGT L 294, 2001, s.1).

26 Se bland annat, i Belgien, artikel 111 i Loi du 16 juillet 2004 portant sur le code de droit international privé (lag av den 16 juli 2004 om internationell privaträtt) (Moniteur belge av den 27 juli 2004, s. 57344), och i Italien, artikel 25 i Legge 31 maggio 1995 n.218 (lag nr 218 av den 31 maj 1995) (ordinarie tillägg till GURI nr 128 av den 3 juni 1995). Se, för en uttömmande jämförande granskning av medlemsstaternas rättsordningar i fråga om bolagsrätt, Gerner-Beuerle, C., Mucciarelli, F., Schuster, E. och Siems, M., The Private International Law of Companies in Europe, Beck, Hart and Nomos, 2019, s. 47–127.

27 Se, för en uppräkning av dessa allmänt erkända frågor, Gerner-Beuerle, C., Mucciarelli, F., Schuster, E. och Siems, M., anfört arbete.

28 Vad till exempel gäller försäljning: Har en delägare rätt att överlåta sin andel till tredje part utan samtycke av övriga delägare? Ger denna överlåtelse övriga delägare förköpsrätt? Se, för de olika bolagsrättsliga frågor som väckts genom förvaltningstransaktioner avseende förvaltning av aktier och bolagsandelar, Fiducie sur titres, Les nouvelles perspectives, colloque organisé par l’association française des fiduciaires, LGDJ, Coll. Grand colloques, 2017.

29 I detta avseende, i fråga om lex contractus, uppräkningen i artikel 12 i Rom I-förordningen. Som ett exempel på en avtalsrättslig fråga, vid försäljning: Vilket ansvar har säljaren gentemot köparen?

30 Dom av den 7 april 2016 ( C‑483/14, EU:C:2016:205).

31 Se dom av den 7 april 2016, KA Finanz ( C‑483/14, EU:C:2016:205, punkterna 52–58). Se, för samma fördelningskvalificering, dom av den 21 januari 2016, ERGO Insurance och Gjensidige Baltic ( C‑359/14 och C‑475/14, EU:C:2016:40, punkterna 50–62). Se vidare dom VKI/Amazon och den skillnad som domstolen gjorde mellan den lag som var tillämplig på den huvudfråga som väckts genom en sådan talan om förbudsföreläggande (som följaktligen skulle fastställas i enlighet med artikel 6.1 i Rom II-förordningen) och den lag som var tillämplig på den anslutande frågan om de omtvistade villkorens oskäliga karaktär, vilken omfattades av området för lex contractus och Rom I-förordningen (se ovan punkt 27 i detta förslag till avgörande).

32 Problemet vad gäller rösträtt i förhållande till ett förvaltningsavtal avseende en bolagsandel utgör ett lämpligt exempel på fördelning. Frågan om omfattningen av den rösträtt som tillkommer en delägare är en fråga som underkastas lagregler om bolag och lex societatis. Frågan gällande hur en förvaltare bör utöva sin rösträtt för instiftarens räkning (Bör den förstnämnde följa allmänna eller särskilda anvisningar som den sistnämnde har uttryckt? Ska den förstnämnde be om den sistnämndes åsikt vid varje röstning?) är däremot en fråga som avser deras avtalsförhållande och respektive skyldigheter, vilket omfattas av lex contractus.

33 Vid en förvaltningstransaktion gällande en bolagsandel som jag skulle kvalificera som grundläggande överförs den bolagsandel som ska förvaltas till förvaltaren, och det är förvaltaren som har de därmed förenade rättigheterna och förpliktelserna. Det är således förvaltaren som är delägare. I det nu aktuella fallet kompliceras detta grundläggande upplägg av att instiftarna, såsom anges i bolagsordningen, har samma politiska och finansiella rättigheter som de direkta delägarna, att de kan åberopa dessa rättigheter gentemot bolaget och att de har samma förpliktelser (däribland att bidra till förluster). Två synsätt är tänkbara. Förvaltningen kan, som VKI har gjort gällande, ses som ett avtalsupplägg som är avsett att imitera ett delägarskap utan några av dess nackdelar (däribland inskrivning i handelsregistret), men enbart i de interna förbindelserna. Det är också möjligt, som TVP har gjort gällande, att, oavsett äganderätten till andelarna och vem som skrivits in i handelsregistret, anse att de finns skäl att se igenom avtalsridån och erkänna instiftaren som en verklig delägare, även i förhållande till tredje part. I slutändan är frågan vilket kriterium som avgör om någon ska betraktas som delägare. Rör det sig om äganderätten till andelar? Är det inskrivningen i handelsregistret? Eller att en delägares rättigheter kan åberopas gentemot bolaget och att bära en delägares förpliktelser? Det är en typisk bolagsrättslig sakfråga.

34 Se ovan fotnot 18 i detta förslag till avgörande.

35 Instiftarna kan inte åberopa rättigheter enligt förvaltningsavtalet gentemot bolaget och delägarna, vilka inte är parter i detta avtal, och vice versa. En instiftare och ett bolag med delägare kan endast göra anspråk på ömsesidiga rättigheter och förpliktelser om det anges i bolagsordningen.

36 För fullständighetens skull vill jag även klargöra att även om förvaltningsavtalen vore rättsstridiga och ogiltiga enligt lex contractus, skulle det inte nödvändigtvis betyda att de österrikiska konsumenterna automatiskt skulle få tillbaka sina investeringar. Såvitt investeringarna har använts som kapitaltillskott i något av kommanditbolagen, är konsumentens möjlighet att dra sig ur bolaget och få tillbaka detta tillskott och eventuella återstående förpliktelser i ett sådant fall, återigen, en fråga som underkastas lagreglerna för bolag i den mening som avses i artikel 1.2 f i Rom I-förordningen. Se, beträffande doktrinen om ogiltigt bolag (Lehre der fehlerhaften Gesellschaft) i tysk rätt, dom av den 15 april 2010, E. Friz ( C‑215/08, EU:C:2010:186).

37 Artikel 5 i Romkonventionen gäller närmare bestämt enbart konsumentavtal om leverans av varor eller utförande av tjänster och på avtal om kredit för sådana prestationer. Artikel 6 i Rom I-förordningen har ett bredare tillämpningsområde, eftersom det omfattar alla typer av konsumentavtal, med förbehåll för de uttryckligen angivna undantagen.

38 Dessutom utgör dessa förvaltningsavtal avtal om utförande av tjänster i den mening som avses i artikel 5 i Romkonventionen (se ovan punkt 68 i detta förslag till avgörande) varför de i princip omfattas av tillämpningsområdet för denna artikel.

39 Vad beträffar villkoren i artikel 5.2 i Romkonventionen, ingicks förvaltningsavtalen i Österrike efter ett särskilt anbud … eller … annonsering (prospekt om de omtvistade andelarna hade distribuerats i denna medlemsstat). De österrikiska konsumenterna vidtog [där] de för avtalets ingående nödvändiga åtgärderna och den andra parten eller dennes representant mottog konsumentens beställning i det landet (i och med att de rättshandlingar som krävdes av konsumenterna vidtogs i Österrike och godkändes av TVP:s avtalspartner i denna medlemsstat). När det gäller villkoren i artikel 6.1 i Rom I-förordningen, följer det av samma omständigheter att TVP riktar sin verksamhet till den österrikiska marknaden och att det är utrett att förvaltningsavtalen hörde till denna verksamhet.

40 Se punkt 15 i detta förslag till avgörande.

41 Se, för ett liknande resonemang, Ragno, F., Article 6: Consumer contracts, i Ferrari, F., Rome I Regulation – Pocket Commentary, selp, 2015, s. 219 och där angivna referenser.

42 Se, för ett liknande resonemang, skäl 17 i Rom I-förordningen och dom av den 8 maj 2019, Kerr ( C‑25/18, EU:C:2019:376, punkterna 39–41). I artikel 7.1 i Bryssel Ia-förordningen anges att talan får väckas mot en person som har hemvist i en medlemsstat, om talan avser avtal, vid domstolen för uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser. I led b i denna punkt anges, för tillämpningen av denna bestämmelse och om ingenting annat har avtalats, att uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser, vid försäljning av varor, ska vara den ort i en medlemsstat dit varorna enligt avtalet har eller skulle ha levererats och, vid utförande av tjänster, den ort i en medlemsstat där tjänsterna enligt avtalet har eller skulle ha utförts.

43 Se dom av den 23 april 2009, Falco Privatstiftung och Rabitsch ( C‑533/07, EU:C:2009:257, punkt 29), och dom av den 10 september 2015, Holterman Ferho Exploitatie m.fl. ( C‑47/14, EU:C:2015:574, punkt 57), och dom av den 8 maj 2019, Kerr ( C‑25/18, EU:C:2019:376, punkt 39).

44 Enligt artikel 7.1 a i Bryssel Ia-förordningen får talan väckas mot en svarande med hemvist i en annan medlemsstat, om talan avser avtal, vid domstolen för uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser. I detta sammanhang har domstolen slagit fast att det finns anledning att fastställa den förpliktelse som svarar mot den avtalsmässiga rätt som kärandens talan grundar sig på och i enlighet med den lag som reglerar denna förpliktelse bedöma på vilken ort den har fullgjort eller ska fullgöras (se, analogt, dom av den 6 oktober 1976, De Bloos ( 14/76, EU:C:1976:134, punkt 13), och dom av den 6 oktober 1976, Industrie Tessili Italiana Como ( 12/76, EU:C:1976:133, punkt 13). Beträffande artikel 7.1 b i denna förordning, avseende avtal om försäljning och avtal om utförande av tjänster, har domstolen fastställt uppfyllelseorten för ett avtal självständigt och utifrån de faktiska omständigheterna, genom en helhetsbedömning. Domstolen har då lagt störst vikt vid villkoren eller systematiken i avtalet (se, bland annat, dom av den 3 maj 2007, Color Drack ( C‑386/05, EU:C:2007:262), dom av den 23 april 2009, Falco Privatstiftung och Rabitsch ( C‑533/07, EU:C:2009:257), och dom av den 25 februari 2010, Car Trim ( C‑381/08, EU:C:2010:90)).

45 Den hänskjutande domstolen har framhållit att österrikisk rätt föreskriver att ekonomiska förpliktelser, om inget val har gjorts, ska fullgöras på den ort där fordringsägaren har hemvist. I tysk rätt görs i stället en åtskillnad mellan den ort där den ekonomiska förpliktelsen fullgörs materiellt (Leistungsort eller Erfüllungsort), som är den ort där gäldenären har hemvist, och den ort där resultatet av detta fullgörande erhålls (Erfolgsort), vilket är den ort där fordringsägaren har hemvist.

46 TVP har bestritt den hänskjutande domstolens påståenden om tysk och österrikisk rätt. Det ankommer i varje fall inte på EU-domstolen att ifrågasätta den hänskjutande domstolens tolkning av de olika aktuella nationella lagstiftningarna.

47 Cirkelresonemanget skulle bestå i att antingen, mot bakgrund av den lag som anges i skyddsreglerna för konsumentavtal i Rom I-förordningen, avgöra om dessa regler verkligen ska tillämpas eller att, som TVP har föreslagit, ange en första lex contractus i enlighet med de allmänna bestämmelserna i denna förordning (artiklarna 3 och 4) och mot bakgrund av denna lag avgöra om nämnda skyddsregler ska tillämpas, vilket skulle kunna innebära att en andra lex contractus anges i stället för den första.

48 Såsom framgår av skäl 23 i Rom I-förordningen, är de särskilda reglerna om konsumentavtal i denna förordning avsedda att skydda i synnerhet konsumenter, som anses vara svagare parter i avtal, genom lagvalsregler som är mer gynnsamma för dessa parters intressen än de allmänna reglerna.

49 I motsats till exempelvis undantaget i artikel 6.4 b i Rom I-förordningen, i fråga om andra transportavtal än avtal som avser paketresor, som motsvaras av en likvärdig regel i artikel 17.3 i Bryssel Ia-förordningen.

50 En tjänsteutförare som kan åberopa artikel 6.4 a i Rom I-förordningen och således undgå tillämpningen av tvingande bestämmelser i den medlemsstat där konsumenten har sin vanliga vistelseort ska nämligen i varje fall väcka talan (och konsumenten får väcka sin talan) vid domstolen i den medlemsstaten, i enlighet med artikel 18.1 och 18.2 i denna förordning. Denna inkonsekvens mellan Bryssel Ia-förordningen och Rom I‑förordningen har kritiserats i doktrinen. Se Calliess, G. P., Rome Regulations – Commentary on the European Rules of the Conflict of Laws, Kluwer Law International, 2011, s. 147 och där angivna referenser, liksom Pocket commentary, s. 219 och där angivna referenser.

51 Se punkt 85 och 87 i detta förslag till avgörande.

52 Giuliano/Lagarde-rapporten, s. 24 och 25.

53 Det omstridda undantaget fanns med i förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) av den 15 december 2005 (KOM/2005/0650 slutlig). Detta undantag gav upphov till invändningar från flera delegationer (den franska, den italienska och den österrikiska delegationen) som ville avskaffa det, samtidigt som andra (Konungariket Nederländerna och Konungariket Litauen) ville behålla det medan Storhertigdömet Luxemburg föreslog att det skulle utvidgas till att omfatta försäljningsavtal. Olika yrkesföreningar inom hotell- och restaurangbranschen uttalade sig offentligt till förmån för att undantaget skulle behållas, eftersom de befarade att de skulle ställas inför olika lagstiftningar beroende på i vilken stat konsumenterna hade hemvist. Se Calliess, G. P., Rome Regulations – Commentary on the European Rules of the Conflict of Laws, Kluwer Law International, 2011, s. 146–148, och McParland, M., The Rome I Regulation on the Law Applicable to Contractual Obligations, Oxford University Press, 2015, s. 554 och 555.

54 I denna fråga är det inte möjligt att föra ett liknande resonemang som i domstolens praxis avseende artikel 7.1 b i Bryssel I-förordningen. I detta avseende lade domstolen, för att fastställa den ort i en medlemsstat där enligt avtalet tjänsterna har eller skulle ha utförts, störst vikt vid avtalsvillkoren enligt den mening som avses i denna bestämmelse. Även om detta tillvägagångssätt motiveras såväl mot bakgrund av bestämmelsens lydelse som dess syfte avseende förutsägbarhet, är det emellertid olämpligt inom ramen för artikel 6.4 a i Rom I-förordningen. Det skyddssyfte som eftersträvas med denna bestämmelse talar enligt min mening för en tolkning som inte är beroende av hur avtalet är formulerat.

55 Se, för ett liknande resonemang, Bělohlávek, A. J., Rome Convention – Rome I Regulation, volym 1, Juris, 2010, s. 1167. Endast den omständigheten att näringsidkaren riktar sin verksamhet mot landet där konsumenten har hemvist kan inte i sig utesluta tillämpningen av artikel 6.4 i Rom I-förordningen. I sådant fall skulle denna bestämmelse förlora sin ändamålsenliga verkan. Skyddsreglerna i denna artikel tillämpas under alla omständigheter enbart om villkoret avseende riktad verksamhet är uppfyllt. De faktorer som visar att näringsverksamheten är riktad mot konsumentens hemvistland, såsom utdelning av reklam eller ingående av avtal i detta land, kan inte i sig visa att de tjänster som konsumenten tillhandahålls utförs i detta land.

56 Denna tolkning ska enligt min mening även göras när det gäller online-tjänster. Se, för ett liknande resonemang, Tang, Z. S., Electronic Consumer Contracts in the Conflict of Laws, Hart Publishing, 2ème édition, 2015, s. 240 och 241.

57 Se punkt 74 i detta förslag till avgörande.

58 Se, för samma ståndpunkt, Calliess, G. P., Rome Regulations – Commentary on the European Rules of the Conflict of Laws, Kluwer Law International, 2011, s. 148.

59 Frågan om TVP har dispositionsrätt till detta konto ser jag inte som avgörande

60 Den omständigheten att det inte fanns någon avtalsförpliktelse för TVP att inrätta denna webbplats, förutsatt att detta kan fastställas, är som jag ser det inte heller avgörande. Denna webbplats är i varje fall endast en av flera omständigheter som understryker att tjänsterna tillhandahålls på distans.

61 Se, om detta begrepp, mitt förslag till avgörande i målet Verein für Konsumenteninformation ( C‑191/15, EU:C:2016:388, punkterna 99–101).

62 Se dom VKI/Amazon, punkterna 72–81.

63 Se dom VKI/Amazon, punkterna 68 och 69.

64 Se, för utförligare förklaringar, mitt förslag till avgörande i mål Verein für Konsumenteninformation ( C‑191/15, EU:C:2016:388, punkterna 95–104) och, för en diskussion om denna rättspraxis, Mankowski, Just how free is a free choice of law in contract in the EU, Journal of Private international Law, 13:2, s. 231–258, särskilt s. 235–241, Müller, M. F., Amazon and Data Protection Law – The end of the Private/public Divide in EU conflict of laws?, EuCML, 2016, nr 5, s. 215 och följande sidor, samt förslag till avgörande av generaladvokaten Hogan i målet Lovasné Tóth ( C‑34/18, EU:C:2019:245, punkterna 87–89 och 95–108).