Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 6 november 2018

1 Originalspråk: franska.

2 Dom av den 19 september 2018, RO ( C‑327/18 PPU, EU:C:2018:733).

3 Rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 om ändring av rambesluten 2002/584/RIF, 2005/214/RIF, 2006/783/RIF, 2008/909/RIF och 2008/947/RIF och om stärkande av medborgarnas processuella rättigheter och främjande av tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på ett avgörande när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslutet).

4 Dom av den 19 september 2018, RO ( C‑327/18 PPU, EU:C:2018:733).

5 Dom av den 16 juli 2015, Lanigan ( C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkt 50).

6 Dom av den 16 juli 2015, Lanigan ( C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkterna 52 och 58).

7 Dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198).

8 Den hänskjutande domstolen har i detta sammanhang hänvisat till dom av den 30 maj 2013, F ( C‑168/13 PPU, EU:C:2013:358, punkterna 64 och 65) och dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 99).

9 På liknande sätt anser jag att en sådan formulering av de utmaningar som tolkningsfrågan orsakar är förenlig med domstolens resonemang i dom av den 16 juli 2015, Lanigan ( C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkterna 54 och 55). Domstolen utgick nämligen från att ett fortsatt frihetsberövande av den eftersökta personen utgör en begränsning i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan. Domstolen antog samma synsätt i domen i målet Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 101) i vilken den fann att när en rättslig myndighet inte har antagit ett beslut om att verkställa en arresteringsorder när tidsfristen på 90 dagar har löpt ut och den, i det skedet, avser att hålla personen fortsatt frihetsberövad, så ska myndigheten iaktta kravet på proportionalitet som föreskrivs i artikel 52.1 i stadgan. Vad gäller begränsningen av rätten till frihet som består i att den berörda personen hålls i förvar, se dom av den 15 februari 2016, N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 51).

10 Se, bland annat, dom av den 18 november 2008, Förster ( C‑158/07, EU:C:2008:630, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

11 Det är riktigt att artikel 52.1 i stadgan ställer ytterligare krav för att en begränsning av utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i stadgan kan godtas. Däremot är det inte nödvändigt att pröva huruvida de andra kraven är uppfyllda när kravet på lagstöd inte är uppfyllt.

12 Yttrande 1/15 (Avtal om passageraruppgifter mellan EU och Kanada), av den 26 juli 2017 ( EU:C:2017:592).

13 Yttrande 1/15 (Avtal om passageraruppgifter mellan EU och Kanada), av den 26 juli 2017 ( EU:C:2017:592, punkt 37).

14 Yttrande 1/15 (Avtal om passageraruppgifter mellan EU och Kanada), av den 26 juli 2017 ( EU:C:2017:592, punkt 146).

15 Yttrande 1/15 (Avtal om passageraruppgifter mellan EU och Kanada), av den 26 juli 2017 ( EU:C:2017:592).

16 Dom av den 1 juli 2010, Knauf Gips/kommissionen ( C‑407/08 P, EU:C:2010:389, punkterna 91 och 92).

17 Dom av den 8 juli 2008, Knauf Gips/kommissionen ( T-52/03, ej publicerad, EU:T:2008:253, punkt 360).

18 Dom av den 27 september 2006, Akzo Nobel/kommissionen ( T-330/01, EU:T:2006:269).

19 Dom av den 1 juli 2010, Knauf Gips/kommissionen ( C‑407/08 P, EU:C:2010:389, punkterna 91 och 92).

20 Dom av den 27 september 2006, Akzo Nobel/kommissionen ( T-330/01, EU:T:2006:269).

21 Se beslut av domstolens ordförande av den 8 maj 2007, Akzo Nobel/kommissionen ( C‑509/06 P, ej publicerat, EU:C:2007:269).

22 Dom av den 1 juli 2010 ( C‑407/08 P, EU:C:2010:389, punkterna 91 och 92).

23 I sitt förslag till avgörande i de förenade målen NS ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:610, fotnot 75) har generaladvokaten Trstenjak ansett att en begränsning av de grundläggande rättigheterna som erkänns i nationell rätt även kan härledas från sedvanerätt och rättspraxis. I detta avseende anser jag att sedvanerätt och rättspraxis till sin art kännetecknas av en hög grad av stabilitet och, i viss utsträckning, har bindande verkan. I sitt förslag till avgörande som föredrogs i målet Scarlet Extended ( C‑70/10, EU:C:2011:255, punkt 113) har generaladvokaten Cruz Villalón angett att endast en lag i parlamentarisk mening skulle kunna göra det möjligt att pröva de andra villkor som uppställs i artikel 52.1 i stadgan. Samma generaladvokat har emellertid senare ansett i sitt förslag till avgörande i målet Coty Germany ( C‑580/13, EU:C:2015:243, punkt 37), att fast rättspraxis som offentliggjorts och som således är tillgänglig och som följs av de lägre instanserna under vissa omständigheter kan komplettera en lagbestämmelse och klargöra denna så att den blir förutsebar.

24 Se Europadomstolen, 26 april 1979, Sunday Times mot Förenade kungariket, (CE:ECHR:1979:0426JUD000653874, § 47–52). Se även Europadomstolen, 25 maj 1998, Müller m.fl. mot Schweiz, (CE:ECHR:1988:0524JUD001073784, § 29). Enligt Europadomstolen kan en rättspraxis som offentliggjorts, som således är tillgänglig och som följs av de lägre instanserna som närmare anger räckvidden av en nationell bestämmelse som medför en begränsning av rätten till yttrandefrihet uppfylla kravet på lagstöd.

25 Se Europadomstolen, 24 april 2008, Ismoilov m.fl. mot Ryssland, (CE:ECHR:2008:0424JUD000294706, § 137), och Europadomstolen, 19 maj 2016, J.N. mot Förenade kungariket (CE:ECHR:2016:0519JUD003728912, § 77).

26 Dom av den 15 mars 2017, Al Chodor ( C‑528/15, EU:C:2017:213, punkt 40).

27 Dom av den 15 mars 2017, Al Chodor ( C‑528/15, EU:C:2017:213, punkt 45).

28 Dom av den 15 mars 2017, Al Chodor ( C‑528/15, EU:C:2017:213, punkt 44).

29 Dom av den 15 mars 2017, Al Chodor ( C‑528/15, EU:C:2017:213, punkt 41).

30 Dom av den 15 mars 2017, Al Chodor ( C‑528/15, EU:C:2017:213, punkt 45).

31 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2006, Manfredi m.fl. ( C‑295/04‑C‑298/04, EU:C:2006:461, punkt 70).

32 Se dom av den 30 maj 2013, F ( C‑168/13 PPU, EU:C:2013:358, punkterna 52, 56 och 58). Med hänsyn till det handlingsutrymme som medlemsstaterna ges vid införlivandet av rambeslutet, se Peers, S., EU Justice and Home Affairs Law (Volume II: EU Criminal Law, Policing, and Civil Law), fjärde upplagan, OUP, Oxford, 2016, s. 91, 92 och 95.

33 Dom av den 16 juli 2015 ( C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkt 50).

34 Dom av den 26 februari 2013 ( C‑399/11, EU:C:2013:107, punkterna 56–63). I detta mål har domstolen konstaterat att om en medlemsstat kan göra gällande artikel 53 i stadgan i syfte att förena överlämnandet av en person som dömts i sin utevaro med ett villkor som inte föreskrivs i unionslagstiftningen, innebär – genom att enhetligheten i den i denna lagstiftning fastställda normen för skydd av de grundläggande rättigheterna därigenom ifrågasätts – att principerna om ömsesidigt förtroende och erkännande som lagstiftningen ska stärka åsidosätts och följaktligen att rambeslutets verkan undergrävs.

35 Dom av den 5 juli 2016, Ognyanov ( C‑614/14, EU:C:2016:514, punkt 25).

36 Dom av den 29 juni 2017 ( C‑579/15, EU:C:2017:503, punkt 26).

37 Dom av den 29 juni 2017, Popławski ( C‑579/15, EU:C:2017:503, punkt 31).

38 Dom av den 29 juni 2017 ( C‑579/15, EU:C:2017:503).

39 Den första tolkningsfrågan i målet Popławski (C‑573/17, vilket ännu inte har avgjorts av domstolen) har följande lydelse: Om den verkställande rättsliga myndigheten inte kan tolka de nationella bestämmelser som genomför ett rambeslut på ett sådant sätt att tillämpningen leder till ett rambeslutskonformt beslut, ska den i så fall på grund av principen om unionsrättens företräde låta bli att tillämpa de nationella bestämmelser som strider mot det rambeslutet?

40 Vad gäller skillnaden mellan ersättande verkan och uteslutande verkan, se Dougan, M., When worlds collide! Competing visions of the relationship between direct effect and supremacy, Common Market Law Review, 2007, vol. 44, nr 4, s. 931–963, Figueroa Regueiro, P. V., Invocability of Substitution and Invocability of Exclusion: Bringing Legal Realism to the Current Developments of the Case-Law of Horizontal Direct Effect of Directives, Jean Monnet Working Paper, 2002, nr 7, s. 28–34.

41 Se, avseende direktiv, dom av den 5 april 1979 ( 148/78, EU:C:1979:110, punkt 22), och dom av den 8 oktober 1987, Kolpinghuis Nijmegen ( 80/86, EU:C:1987:431, punkt 10).

42 Se, e contrario, dom av den 21 mars 2013, Salzburger Flughafen ( C‑244/12, EU:C:2013:203, punkterna 46 och 47). Vad gäller de tolkningar som doktrinen har gjort av domstolens hänvisning till dom av den 7 januari 2004, Wells ( C‑201/02, EU:C:2004:12, punkt 57), se Squintani, L., Vedder, H.H.B., Towards Inverse Direct Effect? A Silent Development of a Core European Law Doctrine, Review of European Comparative & International Environmental Law, vol. 23(1), 2014, s. 147–149.