Domstolens dom (tredje avdelningen) den 2 maj 2019

I mål C‑133/18, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av tribunal administratif de Montreuil (Förvaltningsdomstolen i Montreuil, Frankrike) genom beslut av den 14 februari 2018, som inkom till domstolen den 20 februari 2018, i målet

DOMSTOLEN (tredje avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden A. Prechal samt domarna F. Biltgen, J. Malenovský, C. G. Fernlund (referent) och L. S. Rossi, generaladvokat: G. Hogan justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Sea Chefs Cruise Services GmbH, genom D. Martin-Picod, avocate, Frankrikes regering, genom A. Alidière, E. de Moustier och D. Colas, samtliga i egenskap av ombud, Spaniens regering, genom S. Jiménez García, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom N. Gossement och J. Jokubauskaitė, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 17 januari 2019 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 2008/9

Direktiv 2006/112/EG

Fransk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 20.2 i rådets direktiv 2008/9/EG av den 12 februari 2008 om fastställande av närmare regler för återbetalning enligt direktiv 2006/112/EG av mervärdesskatt till beskattningsbara personer som inte är etablerade i den återbetalande medlemsstaten men i en annan medlemsstat (EUT L 44, 2008, s. 23).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Sea Chefs Cruise Services GmbH (nedan kallat Sea Chefs), ett bolag etablerat i Tyskland, och Ministre de l’Action et des Comptes publics (ministern för offentlig förvaltning och offentliga räkenskaper, Frankrike), angående den senares beslut att avslå Sea Chefs ansökan om återbetalning av mervärdesskatt som bolaget betalade för år 2014.

3 Skäl 2 i direktiv 2008/9 har följande lydelse:

4 I skäl 3 i direktiv 2008/9 anges följande:

5 Följande stadgas i artikel 1 i direktiv 2008/9:

6 I artikel 2 i direktiv 2008/9 anges följande:

7 I artikel 3 i samma direktiv föreskrivs följande:

8 I artikel 5 i nämnda direktiv föreskrivs följande:

9 I artikel 7 i direktiv 2008/9 föreskrivs följande:

10 Följande stadgas i artikel 8 i detta direktiv:

11 I artikel 9 i direktiv 2008/9 föreskrivs följande:

12 I artikel 11 i direktiv 2008/9 anges följande:

13 Artikel 15 i detta direktiv har följande lydelse:

14 I artikel 19 i samma direktiv föreskrivs följande:

15 I artikel 20 i direktiv 2008/9 föreskrivs följande:

16 I artikel 21 i direktiv 2008/9 föreskrivs följande:

17 I artikel 23 i direktivet anges följande:

18 I artikel 26 i samma direktiv föreskrivs följande:

19 I direktiv 2006/112, i dess lydelse enligt rådets direktiv 2008/8/EG av den 12 februari 2008 (EUT L 44, 2008, s. 11) (nedan kallat mervärdesskattedirektivet), föreskrivs följande i artikel 9.1 andra stycket:

20 I artikel 167 i mervärdesskattedirektivet föreskrivs följande:

21 Följande stadgas i artikel 169 i samma direktiv:

22 Artikel 170 i mervärdesskattedirektivet har följande lydelse:

23 Artikel 171.1 i mervärdesskattedirektivet har följande lydelse:

24 Artikel 242–0 W i bilaga II till Code général des impôts (allmänna skattelagen), genom vilken artikel 20 i direktiv 2008/9 har införlivats med fransk rätt, föreskriver följande:

25 Den 17 september 2015 inkom Sea Chefs, ett bolag som är etablerat i Tyskland, med en ansökan om återbetalning av överskjutande mervärdesskatt som det hade för perioden 1 januari till 31 december 2014 medelst den elektroniska portalen i den medlemsstat där det är etablerat.

26 Den 14 december 2015 tillställde den franska skattemyndigheten (nedan kallad skattemyndigheten) genom ett e-postmeddelande en begäran om ytterligare information till Sea Chefs. Med anledning av att Sea Chefs inte besvarade begäran inom den föreskrivna enmånadsfristen, avslog skattemyndigheten den 29 januari 2016 bolagets ansökan om återbetalning.

27 Sea Chefs överklagade detta beslut till Tribunal administratif de Montreuil (Förvaltningsdomstolen i Montreuil, Frankrike). Till stöd för sitt överklagande lämnade bolaget in de handlingar och den information som skattemyndigheten hade efterfrågat i sin begäran om ytterligare information till förvaltningsdomstolen.

28 Skattemyndigheten menar att överklagandet ska avvisas på grund av att ett åsidosättande av svarsfristen på en månad medför att ansökan om återbetalning prekluderas. Preklusionen innebär i sin tur att det inte längre är möjligt att komplettera ansökan om återbetalning genom att direkt vid den nationella domstolen inkomma med ytterligare information för att styrka sin rätt till återbetalning av mervärdesskatt.

29 Sea Chefs har gjort gällande att det strider mot principen om mervärdesskattens neutralitet och proportionalitetsprincipen att inte kunna komplettera sin ansökan inom ramen för det överklagande som föreskrivs i artikel 23 i direktiv 2008/9.

30 Den hänskjutande domstolen har angett att direktiv 2008/9 varken anger konsekvenserna av ett åsidosättande av svarsfristen i artikel 20.2 i det direktivet för rätten till återbetalning av mervärdesskatt, eller huruvida den beskattningsbara personen har möjlighet att komplettera sin ansökan genom att vid den nationella domstolen inkomma med uppgifter för att styrka rätten till återbetalning.

31 Mot denna bakgrund beslutade Tribunal administratif de Montreuil (Förvaltningsdomstolen i Montreuil) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

32 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 20.2 i direktiv 2008/9 ska tolkas så, att den frist på en månad som föreskrivs i denna bestämmelse för att till den återbetalande medlemsstaten inkomma med den ytterligare information som medlemsstaten har begärt, utgör en preklusionsfrist som medför att den beskattningsbara personen, för det fall fristen åsidosätts eller svar inte lämnas, förlorar möjligheten att komplettera sin ansökan om återbetalning genom att direkt vid den nationella domstolen inkomma med ytterligare information för att styrka sin rätt till återbetalning av mervärdesskatt.

33 Enligt artikel 170 a i mervärdesskattedirektivet, jämförd med artikel 169 i detta direktiv och artiklarna 3 och 5 i direktiv 2008/9, ska de beskattningsbara personer som inte är etablerade i den medlemsstat i vilken de utför inköp av varor och tjänster som belastats med mervärdesskatt eller importerar varor som är belagda med mervärdesskatt, ha rätt att erhålla återbetalning av mervärdesskatten i den mån varorna och tjänsterna används antingen för transaktioner som avser sådana verksamheter som avses i artikel 9.1 andra stycket i det första direktivet, som utförs utanför den medlemsstat där skatten ska betalas eller har betalats och som skulle ha medfört rätt till avdrag för mervärdesskatt om de hade genomförts i den medlemsstaten, eller för undantagna transaktioner som avses i artikel 169 b och c i mervärdesskattedirektivet. Vidare hänvisar artikel 171 i mervärdesskattedirektivet till direktiv 2008/9 vad gäller de bestämmelser som reglerar utövandet av denna rättighet.

34 När det gäller rätten till återbetalning, har domstolen redan slagit fast att rätten för en beskattningsbar person, som är etablerad i en medlemsstat, att enligt direktiv 2008/9 få den mervärdesskatt som denne erlagt i en annan medlemsstat återbetald motsvaras av den beskattningsbara personens rätt enligt mervärdesskattedirektivet att dra av ingående mervärdesskatt i sin egen medlemsstat (dom av den 21 mars 2018, Volkswagen, C‑533/16, EU:C:2018:204, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

35 Domstolen har vidare konstaterat att precis som rätten till avdrag, är rätten till återbetalning en grundläggande princip i det gemensamma system för mervärdesskatt som har inrättats genom unionens lagstiftning och som syftar till att näringsidkaren inte till någon del ska belastas med den mervärdesskatt vederbörande ska betala eller har betalat inom ramen för sin ekonomiska verksamhet. Det gemensamma systemet för mervärdesskatt garanterar följaktligen en fullständig neutralitet beträffande skattebördan för all ekonomisk verksamhet, oavsett syfte och resultat, under förutsättning att verksamheten i princip är mervärdesskattepliktig i sig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 mars 2018, Volkswagen, C‑533/16, EU:C:2018:204, punkterna 37 och 38 samt där angiven rättspraxis).

36 Avdragsrätten och följaktligen rätten till återbetalning utgör en oskiljaktig del av mervärdesskattesystemet och får i princip inte inskränkas. Avdragsrätten inträder omedelbart för hela den ingående skatten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 mars 2018, Volkswagen, C‑533/16, EU:C:2018:204, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

37 Vad gäller förfarandena för utövande av rätten till återbetalning av mervärdesskatt, ska det först påpekas att det i artikel 15.1 i direktiv 2008/9 föreskrivs ett antal skyldigheter som den beskattningsbara person som omfattas av det direktivet måste uppfylla för återbetalning. Den beskattningsbara personen måste nämligen ge in sin ansökan om återbetalning till den medlemsstat i vilken den är etablerad senast inom den frist som föreskrivs i denna bestämmelse och måste tillhandahålla samtliga uppgifter som krävs enligt artiklarna 8, 9 och 11 i detta direktiv. Vidare föreskrivs i artikel 20 i direktiv 2008/9 en möjlighet för den återbetalande medlemsstaten att exempelvis från den beskattningsbara personen eller de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där vederbörande är etablerad begära in ytterligare information om den anser att den inte förfogar över den information som krävs för att kunna besluta om hela eller delar av en sådan ansökan. Denna ytterligare information ska lämnas inom en månad från den dag då mottagaren tar emot begäran om ytterligare information.

38 Vad gäller den sistnämnda bestämmelsen ska det konstateras att dess ordalydelse som sådan inte gör det möjligt att avgöra huruvida den tidsfrist den föreskriver utgör en preklusionsfrist eller inte. Den icke tvingande karaktären hos denna tidsfrist kan emellertid utläsas av det sammanhang i vilket bestämmelsen ingår i direktiv 2008/9.

39 Vad gäller den tidsfrist för en ansökan om återbetalning som föreskrevs i artikel 7 i åttonde direktivet 79/1072 fanns redan uttrycket senast, vilket uttryck togs in även i artikel 15.1 i direktiv 2008/9. Härvidlag har domstolen slagit fast att uttrycket är ett förtydligande som mycket tydligt förklarar att en ansökan om återbetalning inte längre kan göras efter utgången av den frist som fastställts för detta ändamål och följaktligen att en sådan tidsfrist är en preklusionsfrist, vars åsidosättande leder till förverkande av rätten till återbetalning av mervärdesskatt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 juni 2012, Elsacom, C‑294/11, EU:C:2012:382, punkterna 26 och 33).

40 För det första innehåller artikel 20.2 i direktiv 2008/9 inte uttrycket senast, till skillnad från artikel 15.1 i samma direktiv.

41 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 36 i sitt förslag till avgörande, tyder avsaknaden av ett sådant uttryck på att unionslagstiftaren inom ramen för direktiv 2008/9 inte har avsett att införa en preklusionsfrist i artikel 20.2 i samma direktiv.

42 För det andra, medan ansökan om återbetalning av mervärdesskatt, som anges i artikel 15 i direktiv 2008/9, ska lämnas in av den beskattningsbara personen, kan begäran om ytterligare information enligt artikel 20 i samma direktiv tillställas någon annan än den beskattningsbara personen eller myndigheterna i den medlemsstat där den beskattningsbara personen är etablerad. I detta fall skulle denna andra persons eller myndighets avsaknad av svar eller sena svar, trots att det är omöjligt för den beskattningsbara personen att på något sätt påverka att ett svar skickas, leda till att den senare förlorar rätten till återbetalning av mervärdesskatten, i strid med de grundläggande principer som reglerar det gemensamma systemet för mervärdesskatt, såsom det erinrats om i punkterna 34–36 i förevarande dom.

43 Vidare följer det även av artiklarna 21 och 26 i nämnda direktiv att den frist på en månad som föreskrivs i artikel 20.2 i det direktivet inte är en preklusionsfrist.

44 Vad gäller artikel 21 i direktiv 2008/9 framgår det nämligen av ordalydelsen i den artikeln, för det fall den återbetalande medlemsstaten inte har fått den ytterligare information som begärts, att den tidsfrist inom vilken den medlemsstaten ska meddela sitt beslut att bevilja eller avslå återbetalningsansökan börjar löpa vid utgången av den frist som avses i artikel 20.2 i detta direktiv. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 40 i sitt förslag till avgörande, utesluter artikel 21 inte att en ansökan om återbetalning beviljas även för det fall den efterfrågade ytterligare informationen inte lämnas in.

45 Vad gäller artikel 26 i direktiv 2008/9 syftar den, mot bakgrund av skäl 3 i samma direktiv, till att stärka den beskattningsbara personens ställning, bland annat genom att dröjsmålsränta ska utgå om återbetalningen görs för sent. Det framgår av andra stycket i den artikeln att, om en sen återbetalning förorsakas av att den beskattningsbara personen inte har inkommit med begärd ytterligare information till den återbetalande medlemsstaten inom de angivna tidsfristerna, är den medlemsstaten inte skyldig att betala dröjsmålsränta till vederbörande. Om den tidsfrist på en månad som avses i artikel 20.2 i direktiv 2008/9 skulle ha utgjort en preklusionsfrist, skulle ett sent inkommet svar på begäran om ytterligare information med nödvändighet leda till ett avslag på ansökan om återbetalning och inte till någon för sent utförd återbetalning utan dröjsmålsränta. Härav följer att en tolkning av artikel 20.2 i direktiv 2008/9 varigenom denna frist ses som en preklusionsfrist, skulle medföra att artikel 26 andra stycket i samma direktiv förlorade sitt materiella innehåll.

46 Det framgår således att den tidsfrist på en månad som föreskrivs i artikel 20.2 i direktiv 2008/9 för att till den återbetalande medlemsstaten inkomma med den ytterligare information som medlemsstaten har begärt inte är en preklusionsfrist.

47 Visserligen följer det av domstolens praxis avseende preklusionsfrister på området för mervärdesskatt att en preklusionsfrist som innebär att en beskattningsbar person som inte är tillräckligt omsorgsfull och som har underlåtit att före fristens utgång göra avdrag för ingående mervärdesskatt förlorar sin avdragsrätt är, förutsatt att likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen iakttas, förenlig med mervärdesskattedirektivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 mars 2018, Volkswagen, C‑533/16, EU:C:2018:204, punkt 47 och där angiven rättspraxis). Artikel 20 i direktiv 2008/9 är emellertid tillämplig när en ansökan om återbetalning redan har inkommit inom den tidsfrist som föreskrivs i artikel 15 i direktiv 2008/9.

48 Under dessa omständigheter och eftersom den tidsfrist på en månad som föreskrivs i artikel 20.2 i direktiv 2008/9 för att tillställa den återbetalande medlemsstaten den ytterligare information som begärts av den medlemsstaten inte är en preklusionsfrist, får den beskattningsbara personen när återbetalningsansökan avslås helt eller delvis – oberoende av om den begärda ytterligare informationen har lämnats in – överklaga detta avslagsbeslut i enlighet med artikel 23.2 första stycket i direktiv 2008/9 till de behöriga myndigheterna i den återbetalande medlemsstaten på det sätt och inom de tidsfrister som gäller för överklaganden i fråga om återbetalningsansökningar från personer som är etablerade i denna medlemsstat. Härav följer att åsidosättandet av fristen i artikel 20.2 i direktiv 2008/9 inte innebär att den beskattningsbara personen förlorar möjligheten att komplettera sin ansökan om återbetalning genom att direkt vid den nationella domstolen inkomma med ytterligare information för att styrka sin rätt till återbetalning av mervärdesskatt.

49 Mot bakgrund av det ovan anförda ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 20.2 i direktiv 2008/9 ska tolkas så, att den frist på en månad som föreskrivs i denna bestämmelse för att till den återbetalande medlemsstaten inkomma med den ytterligare information som medlemsstaten har begärt inte utgör en preklusionsfrist som medför att den beskattningsbara personen, för det fall fristen åsidosätts eller svar inte lämnas, förlorar möjligheten att komplettera sin ansökan om återbetalning genom att direkt vid den nationella domstolen inkomma med ytterligare information för att styrka sin rätt till återbetalning av mervärdesskatt.

50 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: franska.