Domstolens dom (nionde avdelningen) den 16 juli 2020

I mål C‑771/18, angående en talan om fördragsbrott enligt artikel 258 FEUF, som väckts den 7 december 2018,

DOMSTOLEN (nionde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden S. Rodin samt domarna D. Šváby och N. Piçarra (referent), generaladvokat: E. Tanchev, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Förordning nr 714/2009

Förordning nr 715/2009

Direktiv 2009/72

Direktiv 2009/73

Ungersk rätt

Ellagen

Lagen om naturgasförsörjning

Lagen om ändring, i harmoniseringssyfte, av lagar som reglerar energisektorn

Lagen om ändring, i syfte att reglera priserna, av vissa lagar som reglerar energisektorn

Det administrativa förfarandet

Prövning av talan

Den första anmärkningen: Åsidosättande av artikel 14.1 i förordning nr 714/2009 och av artikel 13.1 i förordning nr 715/2009

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den andra anmärkningen: Åsidosättande av artikel 37.17 i direktiv 2009/72 och artikel 41.17 i direktiv 2009/73

Parternas argument

Domstolens bedömning

Rättegångskostnader

1 Europeiska kommissionen har yrkat att domstolen ska fastställa att:

2 Skälen 3, 14 och 16 i förordning nr 714/2009 har följande lydelse:

3 I artikel 11 i denna förordning föreskrivs följande:

4 I artikel 14 i denna förordning föreskrivs följande:

5 I skälen 7 och 8 i förordning nr 715/2009 anges följande:

6 I artikel 11 i denna förordning föreskrivs följande:

7 I artikel 13.1 i nämnda förordning föreskrivs följande:

8 Artikel 1 i direktiv 2009/72 har följande lydelse:

9 I artikel 37 i detta direktiv föreskrivs följande:

10 Artikel 1.1 i direktiv 2009/73 har följande lydelse:

11 I artikel 41 i samma direktiv föreskrivs följande:

12 I artikel 178 SZ i 2007 års lag nr LXXXVI om elektricitet (nedan kallad ellagen) föreskrivs följande:

13 I artikel 103 i 2008 års lag nr XL om naturgasförsörjning (nedan kallad lagen om naturgasförsörjning) föreskrivs följande:

14 I artikel 7 i 2016 års lag nr LIX om ändring, i harmoniseringssyfte, av lagar som reglerar energisektorn (nedan kallad lagen om ändring, i harmoniseringssyfte, av lagar som reglerar energisektorn) föreskrivs följande:

15 I artikel 23 i lagen om ändring, i harmoniseringssyfte, av lagar som reglerar energisektorn föreskrivs följande:

16 I artikel 29.2 i lagen om ändring, i harmoniseringssyfte, av lagar som reglerar energisektorn föreskrivs följande:

17 I artikel 6.4 i 2016 års lag nr CLXXXIII om ändring, i syfte att reglera priserna, av vissa lagar som reglerar energisektorn (nedan kallad lagen om ändring, i syfte att reglera priserna, av vissa lagar som reglerar energisektorn) upphävs artikel 168 A i ellagen, och genom artikel 12.3 upphävs punkterna 2–7 i artikel 129 A i lagen om naturgasförsörjning.

18 I artikel 4 i lagen om ändring, i syfte att reglera priserna, av vissa lagar som reglerar energisektorn föreskrivs följande:

19 I artikel 10 i lagen om ändring, i syfte att reglera priserna, av vissa lagar som reglerar energisektorn föreskrivs följande:

20 I artikel 13 i lagen om ändring, i syfte att reglera priserna, av vissa lagar som reglerar energisektorn föreskrivs följande:

21 Den 15 juli 2013 ställde kommissionen, inom ramen för EU Pilot-ärende nr 5366/13/ENER, flera frågor till Ungern angående införlivandet av direktiven 2009/72 och 2009/73 samt tillämpningen av förordningarna nr 714/2009 och 715/2009, bland annat vad gäller den icke-diskriminerande karaktären av tillträdet till nätet för tredje part, de nationella tillsynsmyndigheternas oberoende, behörighet och funktion, bestämmelserna om avgifter för tillträde till näten och gränsöverskridande tillträde till nätinfrastruktur.

22 De nationella myndigheterna besvarade dessa frågor genom skrivelser av den 23 oktober och den 11 december 2013.

23 Den 27 februari 2015 sände kommissionen en formell underrättelse till Ungern, eftersom den ansåg att Ungerns svar inte hade skingrat dess tvivel om den ungerska lagstiftningens förenlighet med unionsrätten och bedömde att denna lagstiftning i många avseenden inte var förenlig med de ovannämnda direktiven och förordningarna.

24 Ungern besvarade den formella underrättelsen genom skrivelser av den 8 maj och den 7 juli 2015 och kompletterade de uppgifter som hade lämnats genom skrivelser av den 23 november och den 17 december 2015 samt av den 13 och den 20 maj 2016. Till sitt kompletterande svar av den 19 juli 2016 bifogade medlemsstaten lagen om ändring, i harmoniseringssyfte, av lagar som reglerar energisektorn.

25 Kommissionen, som ansåg att de åtgärder som de ungerska myndigheterna hade anmält som svar på den formella underrättelsen inte hade löst alla de problem som hade tagits upp i den sistnämnda, sände den 9 december 2016 ett motiverat yttrande till Ungern, i vilket det gjordes gällande att Ungern hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 41.6 i direktiv 2009/73, artikel 14.1 i förordning nr 714/2009 och artikel 13.1 i förordning nr 715/2009.

26 Ungern besvarade det motiverade yttrandet genom skrivelse av den 8 februari 2017.

27 Efter att ha undersökt detta svar bedömde kommissionen att de problem som hade konstaterats föreligga hade lösts. Med hänsyn till de ändringar som under tiden gjorts av den aktuella lagstiftningen genom lagen om ändring, i syfte att reglera priserna, av vissa lagar som reglerar energisektorn, ansåg kommissionen emellertid att Ungern hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter genom att inte inrätta en lämplig mekanism för att säkerställa rätten att överklaga den nationella tillsynsmyndighetens beslut, i den mening som avses i artikel 37.17 i direktiv 2009/72 och artikel 41.17 i direktiv 2009/73. Den 28 april 2017 riktade kommissionen ett kompletterande motiverat yttrande till denna medlemsstat.

28 Genom skrivelse av den 28 juni 2017 besvarade Ungern det kompletterande motiverade yttrandet genom att hänvisa till sitt svar på det föregående motiverade yttrandet, i vilket Ungern hade angett att medlemsstaten under tiden hade gjort ändringar i lagen om naturgasförsörjning, med hänsyn till kraven i det tredje energipaketet, vilka hade trätt i kraft den 1 oktober och den 22 december 2016, och att den nationella tillsynsmyndighetens behörighet således hade anpassats så att den var förenlig med artikel 41.6 i direktiv 2009/73.

29 Eftersom kommissionen ansåg att Ungern inte hade uppfyllt sina skyldigheter enligt dels artikel 14.1 i förordning nr 714/2009 och artikel 13.1 i förordning nr 715/2009, dels artikel 37.17 i direktiv 2009/72 och artikel 41.17 i direktiv 2009/73, väckte kommissionen förevarande talan.

30 Kommissionen har för det första gjort gällande att artikel 14.1 i förordning nr 714/2009 och artikel 13.1 i förordning nr 715/2009 fastställer principen att avgifterna för tillträde till näten ska baseras på de kostnader som de systemansvariga har och att det inte föreskrivs några begränsningar av de kostnader som ska beaktas vid fastställandet av avgifterna för tillträde till näten. Enligt kommissionen föreskrivs i dessa bestämmelser att dessa avgifter ska spegla samtliga kostnader som dessa systemansvariga har, i den utsträckning dessa kostnader är transparenta och motsvaras av de kostnader som effektiva och strukturellt jämförbara nätoperatörer har, medan artikel 178 SZ punkterna 1 och 2 i ellagen och artikel 103 punkterna 4 och 4a i lagen om naturgasförsörjning, som hindrar de systemansvariga från att på konsumenterna övervältra den särskilda skatten på energiöverföringssystem och skatten på finansiella transaktioner, inte gör det möjligt för den nationella tillsynsmyndigheten att, vid fastställandet av avgifterna för tillträde till näten, beakta kostnader som är hänförliga till dessa skatter.

31 Kommissionen har för det andra gjort gällande att förbudet för den nationella tillsynsmyndigheten att beakta de aktuella kostnaderna vid fastställandet av avgifterna för tillträde till näten inte är motiverat av något objektivt skäl. Det skäl som Ungern anförde i sitt svar på kommissionens begäran om upplysningar, nämligen att syftet med de omtvistade bestämmelserna är att sänka priserna på gas och el för slutkonsumenter som är bosatta i landet, är nämligen inte relevant.

32 Kommissionen har i detta avseende påpekat att artikel 3.8 i direktiv 2009/72 och artikel 3.4 i direktiv 2009/73 visserligen tillåter medlemsstaterna att vidta åtgärder för att skydda konsumenterna, bland annat för att bekämpa energifattigdom. De kan emellertid endast göra detta under förutsättning att sådana åtgärder inte hindrar marknaden från att fungera väl, vilket bland annat kräver att principen om fastställande av avgifterna för tillträde till näten iakttas.

33 Vad för det tredje gäller Ungerns argument att det följer av förordningarna nr 714/2009 och 715/2009 samt direktiven 2009/72 och 2009/73 att det ankommer på den nationella lagstiftaren att vid antagandet av reglerna för fastställande av avgifter för tillträde till näten finna en lämplig balans mellan de systemansvarigas och konsumenternas motstridiga intressen, har kommissionen gjort gällande att det tredje energipaketet, som antogs den 13 juli 2009 och som bland annat omfattar direktiven 2009/72 och 2009/73 samt förordningarna nr 714/2009 och 715/2009, inte ger medlemsstaterna något utrymme för skönsmässig bedömning. De systemansvarigas och konsumenternas intressen har nämligen fullt ut beaktats av unionslagstiftaren i artikel 14.1 i förordning nr 714/2009 och i artikel 13.1 i förordning nr 715/2009. Om avgifterna för tillträde till näten inte återspeglade de systemansvarigas samtliga kostnader skulle de således inte uppnå en rimlig nivå.

34 För det fjärde anser kommissionen att det, oberoende av de ekonomiska effekterna av den aktuella åtgärden, är utrett att Ungern har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 14.1 i förordning nr 714/2009 och artikel 13.1 i förordning nr 715/2009. Det är således inte nödvändigt att kommissionen visar verkan av den omtvistade lagstiftningen.

35 Ungern har, med hänvisning till domen av den 29 november 1983, Roussel Laboratoria m.fl. ( 181/82, EU:C:1983:352, punkt 25), gjort gällande att den nationella lagstiftningen i fråga antogs inom ramen för medlemsstaternas självbestämmande på området för direkta skatter och att den är tillämplig på samtliga systemansvariga på ett allmänt och icke-diskriminerande sätt, med iakttagande av domstolens praxis om icke-diskriminering mellan skattebetalare. Enligt Ungern är skatten på transaktioner och inkomstskatten för energileverantörer inte relevanta vid fastställandet av avgifterna för tillträde till näten.

36 Ungern har gjort gällande att kommissionen gjorde en felaktig tolkning av artikel 14.1 i förordning nr 714/2009 och artikel 13.1 i förordning nr 715/2009 genom att varken beakta marknadens särdrag eller syftet med och räckvidden av prisregleringen.

37 Ungern har i detta avseende för det första gjort gällande att nätdrift är ett särskilt område på energimarknaden, där det finns ett naturligt monopol, nämligen nätet för överföring av el och nätet för överföring av naturgas. Artikel 14.1 i förordning nr 714/2009 och artikel 13.1 i förordning nr 715/2009 har således till syfte att hålla avgifterna för tillträde till dessa nät på en låg och skälig nivå och att minska risken för att de systemansvariga, som har monopol, missbrukar sin dominerande ställning, inbegripet genom för hög prissättning.

38 För det andra har Ungern gjort gällande att artikel 14.1 i förordning nr 714/2009 och artikel 13.1 i förordning nr 715/2009 inte innehåller några detaljerade regler eller metoder för att avgöra vilka kostnader som ska beaktas vid fastställandet av avgifterna. Enligt denna medlemsstat följer det av logiken i det system som har inrättats genom dessa förordningar liksom genom direktiven 2009/72 och 2009/73, att det ankommer på den nationella lagstiftaren att, inom de gränser som fastställs i nämnda förordningar och direktiv, bedöma intressena hos samtliga aktörer på energimarknaden, inbegripet konsumenternas intressen, samt allmänintresset, särskilt försörjningstrygghet och miljöskydd, och att på grundval av denna bedömning anta detaljerade nationella bestämmelser som är förenliga med unionsrätten.

39 Den nationella lagstiftningen i fråga ska säkerställa att allmänintresset av att hålla priserna på el och naturgas på en rimlig nivå för slutkonsumenter tillgodoses. Till grund härför ligger kravet på medlemsstaterna att göra en avvägning mellan, å ena sidan, de systemansvarigas intresse av att avgifterna för tillträde till näten omfattar samtliga kostnader och utgifter och, å andra sidan, konsumenters och andra systemanvändares intressen av att avgifterna för tillträde till näten ligger på en skälig nivå.

40 För det tredje har Ungern gjort gällande att avgifterna för tillträde till näten ska spegla de systemansvarigas kostnader på ett lämpligt sätt, i enlighet med artikel 14.1 i förordning nr 714/2009 och artikel 13.1 i förordning nr 715/2009. Medlemsstaten har understrukit att kommissionen inte har påstått att avgifterna för tillträde till näten, till följd av den nationella lagstiftningen i fråga, har fastställs till en nivå som äventyrar de systemansvarigas verksamhet eller det lämpliga underhållet av systemen.

41 Slutligen har Ungern påpekat att det enligt domstolens fasta praxis ankommer på kommissionen att bevisa det påstådda fördragsbrottet. Kommissionen har inte angett skälen till att systemansvarigas vinster i Ungern inte kan anses vara lämpliga.

42 För att avgöra huruvida, såsom kommissionen har gjort gällande, artikel 14.1 i förordning nr 714/2009 och artikel 13.1 i förordning nr 715/2009 innebär att samtliga kostnader, i den mening som avses i dessa bestämmelser, inklusive de kostnader som är hänförliga till den särskilda skatten på energiöverföringssystem och skatten på finansiella transaktioner, måste beaktas av den nationella tillsynsmyndigheten vid fastställandet av avgifterna för tillträde till näten, ska inte bara lydelsen av dessa båda bestämmelser beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelserna ingår i (se, analogt, dom av den 3 mars 2020, X (Europeisk arresteringsorder – Dubbel straffbarhet), C‑717/18, EU:C:2020:142, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

43 Vad för det första gäller lydelsen av artikel 14.1 i förordning nr 714/2009 och artikel 13.1 i förordning nr 715/2009, konstaterar domstolen att dessa endast allmänt anger kostnader att beakta vid fastställandet av avgifterna för tillträde till näten, utan att det preciseras huruvida alla dessa kostnader ska beaktas av den nationella tillsynsmyndigheten.

44 Vad för det andra gäller det sammanhang i vilket artikel 14.1 i förordning nr 714/2009 och artikel 13.1 i förordning nr 715/2009 ingår, ska det påpekas att det i dessa förordningar endast anges några kategorier av kostnader som ska beaktas vid beräkningen av avgifterna för tillträde till näten. Så är bland annat fallet med kostnaderna för den verksamhet som bedrivs av Europeiska nätverket av systemansvariga för överföringssystemen för el, vilka ska vara rimliga och lämpliga (artikel 11 i förordning nr 714/2009 och artikel 11 i förordning nr 715/2009) och investeringskostnaderna för infrastruktur (artikel 14.2 i förordning nr 714/2009).

45 Vad för det tredje gäller de mål som eftersträvas med den lagstiftning som de aktuella bestämmelserna omfattas av, framgår det av artikel 1 i förordning nr 714/2009 och artikel 1 i förordning nr 715/2009 att dessa förordningar syftar till att fastställa icke-diskriminerande regler för tillträde till överföringssystem för el och naturgas och till att underlätta uppkomsten av öppna grossistmarknader som fungerar väl och som har en hög försörjningstrygghet.

46 Dessa mål kan emellertid uppnås effektivt utan att avgifterna för tillträde till näten speglar samtliga faktiska kostnader för de systemansvariga. Dessa avgifter bidrar till att uppnå sådana mål i den mån som de dels ska vara transparenta och tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt på alla användare (skäl 16 och artikel 14.1 i förordning nr 714/2009 samt skäl 7 och artikel 13.1 i förordning nr 715/2009), dels ska säkerställa en rimlig avkastning som gör det möjligt för förvaltarna att göra de investeringar som är nödvändiga för att systemen för överföring av el och naturgas ska bli lönsamma (artikel 14.1 och 14.2 i förordning nr 714/2009 samt skäl 8 och artikel 13 i förordning nr 715/2009).

47 Av det ovan anförda följer att kommissionens tolkning, enligt vilken artikel 14.1 i förordning nr 714/2009 och artikel 13.1 i förordning nr 715/2009 innebär att samtliga kostnader, i den mening som avses i dessa bestämmelser, inklusive de kostnader som är hänförliga till den särskilda skatten på energiöverföringssystem och skatten på finansiella transaktioner, måste beaktas av den nationella tillsynsmyndigheten vid fastställandet av avgifterna för tillträde till näten, inte kan godtas.

48 Denna slutsats påverkas inte av kommissionens argument att om de systemansvariga inte kan övervältra de kostnader som är hänförliga till den särskilda skatten på energiöverföringssystem och till skatten på finansiella transaktioner, kommer deras vinster inte att uppgå till en rimlig nivå. Nivån på avgifterna för tillträde till näten fastställs nämligen inte enbart på grundval av de kostnader som de systemansvariga har.

49 För det första framgår det av artikel 14.1 i förordning nr 714/2009 jämförd med artikel 37.6 a i direktiv 2009/72, å ena sidan, och artikel 13.1 i förordning nr 715/2009 jämförd med artikel 41.6 a i direktiv 2009/73, å andra sidan, att storleken på dessa avgifter även ska fastställas med hänsyn till de investeringar som är nödvändiga för att näten för överföring av el och naturgas ska bli lönsamma.

50 För det andra får de nationella tillsynsmyndigheterna, enligt artikel 37.8 i direktiv 2009/72 och artikel 41.8 i direktiv 2009/73, vid fastställandet av avgifterna för tillträde till näten föreskriva lämpliga incitament, såväl på kort som på lång sikt, för att uppmuntra systemansvariga att förbättra sina prestanda, främja marknadsintegrering och försörjningstrygghet samt stödja därmed sammanhängande forskningsverksamhet.

51 För det tredje framgår det av skäl 14 jämfört med artikel 14.2 och 14.3 i förordning nr 714/2009 att nivån på avgifterna för tillträde till överföringssystemen för el ska återspegla investeringskostnaderna för infrastrukturen och balansen mellan produktion och förbrukning i den berörda regionen. I detta syfte ska även nätförluster och överbelastning samt de betalningar som följer av kompensationsmekanismen mellan systemansvariga och de betalningar som faktiskt gjorts, vilka beräknats på grundval av tidigare perioder, beaktas.

52 Slutligen framgår det av artikel 13.1 jämförd med skälen 7 och 8 i förordning nr 715/2009 att nivån på avgifterna för tillträde till överföringssystemet för naturgas måste ge en lämplig avkastning på investeringarna och incitament att bygga ny infrastruktur och även, i förekommande fall, beakta de jämförande analyser av avgifterna som görs av tillsynsmyndigheterna.

53 Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall såvitt avser kommissionens första anmärkning, vilken saknar grund.

54 Kommissionen har gjort gällande att Ungern har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 37.17 i direktiv 2009/72 och artikel 41.17 i direktiv 2009/73 genom att inte införa en lämplig mekanism för att säkerställa rätten till ett effektivt rättsmedel mot den nationella tillsynsmyndighetens beslut, i den mening som avses i dessa bestämmelser. Enligt kommissionen är en sådan rätt att väcka talan en naturlig följd av principen om ett effektivt domstolsskydd, vilken utgör en allmän princip i unionsrätten som stadfästs i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

55 Kommissionen har för det första påpekat att rätten att väcka talan vid förvaltningsdomstol mot den nationella tillsynsmyndighetens beslut, som nämns i artikel 168.10 i den nationella ellagen och artikel 129 i lagen om naturgasförsörjning, inte omfattar de förordningar genom vilka denna myndighet fastställer avgifterna för tillträde till näten. Dessa förordningar kan nämligen endast angripas vid Alkotmánybíróság (Författningsdomstolen, Ungern), genom ett klagomål om författningsstridighet enligt artikel 26 i 2011 års lag nr CLI om författningsdomstolen. Det finns inte något annat rättsmedel för att bestrida dessa förordningar. Enligt artikel 29 i denna lag får Alkotmánybíróság (Författningsdomstolen) dessutom endast pröva klagomål om författningsstridighet som rör en grundläggande konstitutionell fråga.

56 Kommissionen har dessutom erinrat om att direktiven 2009/72 och 2009/73 har förstärkt de nationella tillsynsmyndigheternas roll genom att införa strängare krav på oberoende i förhållande till offentliga och privata enheter och genom att ge dem nya befogenheter som gör det möjligt för dem att fatta rättsligt bindande beslut på ett visst antal områden. Dessa direktiv har uppvägt nämnda myndigheters oberoende och ökade befogenheter genom bestämmelser om deras ansvar. Bland dessa bestämmelser spelar artikel 37.17 i direktiv 2009/72 och artikel 41.17 i direktiv 2009/73 en central roll.

57 För det andra har kommissionen, med hänvisning till domen av den 22 maj 2003, Connect Austria ( C‑462/99, EU:C:2003:297, punkt 37), gjort gällande att domstolen redan, i ett mål rörande en bestämmelse som motsvarar artikel 37.17 i direktiv 2009/72, och artikel 41.17 i direktiv 2009/73, nämligen artikel 5a.3 i rådets direktiv 90/387/EEG av den 28 juni 1990 om upprättandet av en lämplig internationell bestämmelse för tillhandahållande av telekommunikationstjänster (EGT L 192, 1990, s. 1), fastställt att en rätt att väcka talan vid författningsdomstol som är begränsad till åsidosättanden av författningen eller ett internationellt fördrag inte kan anses utgöra en lämplig mekanism, i den mening som anses i bestämmelsen i fråga.

58 Kommissionen har slutligen understrukit att Ungern i sitt svar på den formella underrättelsen medgav att det var nödvändigt att avhjälpa denna situation och att medlemsstaten därefter, under år 2016, antog lagen om ändring, i harmoniseringssyfte, av lagar som reglerar energisektorn. Enligt denna lag fastställer den nationella tillsynsmyndigheten genom förordning endast principerna och ramarna för fastställande av avgifter, medan avgifterna i egentlig mening fastställs genom enskilda beslut, vilket möjliggör en fullständig domstolsprövning av dessa beslut. Enligt en senare lag, som också den antogs under år 2016, om ändring, i syfte att reglera priserna, av vissa lagar som reglerar energisektorn, fastställs avgifterna i egentlig mening numera emellertid i förordningar som antas av den nationella tillsynsmyndigheten och kan därför endast överklagas till Alkotmánybíróság (Författningsdomstolen).

59 Ungern har gjort gällande att gällande nationell lagstiftning är förenlig med artikel 37.17 i direktiv 2009/72 och artikel 41.17 i direktiv 2009/73 eftersom den föreskriver en möjlighet att angripa den nationella tillsynsmyndighetens förordningar vid Alkotmánybíróság (Författningsdomstolen). För att fastställa avgifterna för tillträde till näten krävs nämligen att det antas en förordning och inte en individuell administrativ rättsakt.

60 Ungern har preciserat att den prövning som Alkotmánybíróság (Författningsdomstolen) gör är begränsad till de frågor av konstitutionell karaktär som har ställts till denna domstol och de frågor som den under vissa omständigheter kan pröva ex officio.

61 Det ska inledningsvis påpekas att medlemsstaterna enligt artikel 37.17 i direktiv 2009/72 och artikel 41.17 i direktiv 2009/73 är skyldiga att på nationell nivå införa lämpliga mekanismer som gör det möjligt för en part som lidit skada av tillsynsmyndighetens beslut att vända sig till ett organ som är oberoende av de berörda parterna och av regeringen. Ett sådant krav följer av principen om ett effektivt domstolsskydd, vilken utgör en allmän princip i unionsrätten, som har sitt ursprung i medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och som stadfästs i artikel 47 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 december 2011, Chalkor/kommissionen, C‑386/10 P, EU:C:2011:815, punkt 52).

62 I avsaknad av unionsrättsliga föreskrifter på området ankommer det på varje medlemsstats interna rättsordning att ange vilka domstolar som är behöriga och att fastställa de processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet för enskildas rättigheter enligt unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 1976, Rewe-Zentralfinanz och Rewe-Zentral, 33/76, EU:C:1976:188, punkt 5, och dom av den 13 mars 2007, Unibet, C‑432/05, EU:C:2007:163, punkt 39), utan att därigenom undergräva rätten till ett effektivt domstolsskydd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 mars 2015, E.On Földgáz Trade, C‑510/13, EU:C:2015:189, punkt 50, samt dom av den 19 november 2019, A. K. m.fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen), C‑585/18, C‑624/18 et C‑625/18, EU:C:2019:982, punkt 115).

63 I ungersk lagstiftning har det visserligen införts en allmän rätt att överklaga den nationella tillsynsmyndighetens beslut till förvaltningsdomstol, närmare bestämt i artikel 168.10 i ellagen och artikel 129 i lagen om naturgasförsörjning. Vad gäller fastställandet, genom förordning, av storleken på avgifterna för tillträde till näten, vilket ska täckas av den garanti som avses i artikel 37.17 i direktiv 2009/72 och artikel 41.17 i direktiv 2009/73, konstaterar domstolen emellertid att ett sådant fastställande, eftersom det har formen av en förordning, endast kan bli föremål för en talan vid Alkotmánybíróság (Författningsdomstolen) som rör en grundläggande konstitutionell fråga, i enlighet med artikel 29 i 2011 års lag nr CLI om författningsdomstolen.

64 Vad gäller rätten till domstolsprövning framgår det av fast rättspraxis att för att ett sådant organ ska kunna avgöra en tvist om rättigheter och skyldigheter enligt unionsrätten med iakttagande av artikel 47 i stadgan krävs det att det har behörighet att pröva alla sakfrågor och rättsfrågor som är relevanta i det mål som är anhängigt vid det (se, för ett liknade resonemang, dom av den 6 november 2012, Otis m.fl., C‑199/11, EU:C:2012:684, punkterna 48 och 49).

65 Mot bakgrund av det ovan anförda kan en talan vid Alkotmánybíróság (Författningsdomstolen), som föreskrivs i den ungerska lagstiftningen, mot den nationella tillsynsmyndighetens förordningar om fastställande avgifter för tillträde till näten, i den mån som den är begränsad till en kontroll av att vissa delar av konstitutionell rätt har iakttagits, inte anses utgöra en lämplig mekanism, i den mening som avses i artikel 37.17 i direktiv 2009/72 och artikel 41.17 i direktiv 2009/73.

66 Följaktligen ska kommissionens andra anmärkning godtas i den del den avser den begränsade möjligheten att vid domstol ifrågasätta den nationella tillsynsmyndighetens förordningar om fastställande av avgifter för tillträde till näten.

67 Mot bakgrund av det ovan anförda fastställer domstolen följande:

68 Enligt artikel 138.3 i domstolens rättegångsregler ska vardera parten bära sina rättegångskostnader om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter. Eftersom parterna i förevarande fall ömsom har tappat målet på en eller flera punkter, ska vardera parten bära sina rättegångskostnader.

1 Rättegångsspråk: ungerska.