ext/celex/62018CJ0830

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (nionde avdelningen)

den 2 april 2020 ( * )

”Begäran om förhandsavgörande – Fri rörlighet för arbetstagare – Förordning (EU) nr 492/2011 – Barn till gränsarbetare – Sociala förmåner – System för ersättning av skolskjutskostnader – Krav på bosättning i den aktuella delstaten i Tyskland – Barn som går i skola i den delstaten och är bosatta i en annan medlemsstat än den där skolan är belägen omfattas inte av systemet – Tyska medborgare som är bosatta i andra delstater i Tyskland omfattas inte av systemet”

I mål C‑830/18,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Oberverwaltungsgericht Rheinland-Pfalz (Förvaltningsöverdomstolen i Rheinland-Pfalz, Tyskland) genom beslut av den 11 december 2018, som inkom till domstolen den 28 december 2018, i målet

Landkreis Südliche Weinstraße

mot

PF m.fl.,

ytterligare deltagare i rättegången:

Vertreter des öffentlichen Interesses,

meddelar

DOMSTOLEN (nionde avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden S. Rodin samt domarna D. Šváby och N. Piçarra (referent),

generaladvokat: M. Szpunar,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– Europeiska kommissionen, genom C. Hödlmayr och B.-R. Killmann, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 7.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 av den 5 april 2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen (EUT L 141, 2011, s. 1).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan PF och Landkreis Südliche Weinstraße angående frågan huruvida delstaten Rheinland-Pfalz är skyldig att ersätta kostnaderna för skolskjuts för barn till gränsarbetare.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

3 I skälen 3–5 i förordning nr 492/2011 anges följande:

”(3) Det bör fastställas bestämmelser som gör det möjligt att uppnå det mål för den fria rörligheten som uppställs i artiklarna 45 och 46 i [EUF-fördraget].

(4) Fri rörlighet utgör en grundläggande rättighet för arbetstagare och deras familjer. … Alla arbetstagare i medlemsstaterna bör tillerkännas rätten att utöva den verksamhet de valt inom unionen.

(5) Denna rättighet bör utan diskriminering få åtnjutas av fast anställda, säsongarbetare och gränsarbetare och av dem som är verksamma i serviceyrkena.”

4 I artikel 7.1 och 7.2 i förordning nr 492/2011 anges följande:

”1. En arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat får inom en annan medlemsstats territorium inte på grund av sin nationalitet behandlas annorlunda än landets egna arbetstagare i fråga om anställnings- och arbetsvillkor, speciellt vad avser lön, avskedande och, om arbetstagaren skulle bli arbetslös, återinsättande i arbete eller återanställning.

2. Arbetstagaren ska åtnjuta samma sociala och skattemässiga förmåner som landets medborgare.

…”

5 I artikel 10 i nämnda förordning anges följande:

”Barnen till en medborgare i en medlemsstat som är eller har varit anställd i en annan medlemsstat skall ha tillträde till denna stats allmänna skolor, lärlingsutbildning och yrkesskolekurser på samma villkor som medborgarna i denna stat, om barnen bor där.

Medlemsstaterna ska främja alla bemödanden att göra det möjligt för dessa barn att delta i utbildningen under bästa möjliga förhållanden.”

Tysk rätt

6 I 56 § punkt 1 i Rheinland-pfälzisches Schulgesetz (delstaten Rheinland-Pfalz skollag) (nedan kallad skollagen) av den 30 mars 2004 (GVBl. RP 2004, s. 239), i dess lydelse enligt artikel 10 i lagen av den 16 februari 2016 (GVBl. RP 2016, s. 37), anges följande:

”Skolplikt omfattar alla barn och ungdomar som är bosatta eller stadigvarande vistas i Rheinland-Pfalz. Detta påverkar inte bestämmelser i folkrättsliga avtal och internationella avtal.”

7 I 69 § i skollagen, angående skolskjuts, anges följande:

”(1) Det åligger förvaltningsdistrikten och städerna som en obligatorisk uppgift som omfattas av deras självstyre att anordna skolskjuts för elever till de grundskolor och särskolor som ligger inom deras område om eleverna är bosatta i Rheinland-Pfalz och det inte rimligen kan krävas av dem att de ska ta sig till skolan utan att använda ett färdmedel.

Denna bestämmelse ska även gälla för skolskjuts.

1. till den närmast belägna högstadieskolan …

Om en elev går på en skola utanför Rheinland-Pfalz ska förvaltningsdistriktet eller staden inom vars område eleven är bosatt ersätta transportkostnaderna.

(2) Det kan inte rimligen krävas av en elev att han eller hon tar sig till skolan utan att använda ett färdmedel om vägen är särskilt farlig eller om den kortaste vägen till fots som inte är särskilt farlig mellan hemadressen och grundskolan är längre än två kilometer, eller mellan hemadressen och högstadieskolan … är längre än fyra kilometer. …

(3) Om eleven går på en annan skola än den närmast belägna skolan enligt punkt 1 andra stycket led 1, ersätts skolskjutskostnader endast upp till det belopp som skulle ersättas för skolskjuts till den närmaste skolan. När den närmast belägna skolan ska fastställas, ska endast skolor med undervisning i det i första hand valda främmande språket beaktas. …

(4) Uppgiften ska i första hand fullgöras genom att transportkostnader för användning av kollektiva färdmedel ersätts. I den mån som skäliga kollektivtrafikförbindelser inte föreligger ska skolbussar användas. Kostnader för andra färdmedel behöver endast ersättas upp till det belopp som skulle uppkomma enligt första meningen.”

8 I 5 § i Rheinland-pfälzisches Landesgesetz über den öffentlichen Personennahverkehr (delstaten Rheinland-Pfalz lag om lokal kollektivtrafik) av den 17 november 1995 (GVBl. RP 1995, s. 450), i dess lydelse enligt artikel 12 i lagen av den 22 december 2015 (GVBl. RP 2015, s. 516), anges följande:

”Förvaltningsdistrikten och städerna ska vara huvudmän för den lokala kollektivtrafiken i den mening som avses i 1 § punkt 2 led 1. Förvaltningsdistrikten och städerna ska fullgöra denna uppgift som en del av sitt självstyre inom ramen för sin ekonomiska kapacitet. …”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

9 PF, som är tysk medborgare, är bosatt i Frankrike med sina föräldrar, vilka också är tyska medborgare. Han är elev i en gymnasieskola i Landkreis Südliche Weinstraße (förvaltningsdistriktet Südliche Weinstraße) (nedan kallat förvaltningsdistriktet eller myndigheten) i delstaten Rheinland-Pfalz i Tyskland. PF:s mors arbetsplats är även den belägen i Tyskland.

10 Förvaltningsdistriktet ersatte PF:s kostnader för skolskjuts till och med skolåret 2014–2015. Inför skolåret 2015–2016 meddelade förvaltningsdistriktet emellertid, genom beslut av den 16 juni 2015, att PF:s kostnader för skolskjuts inte längre skulle ersättas, i enlighet med gällande lagbestämmelser i delstaten Rheinland-Pfalz. Förvaltningsdistriktet motiverade beslutet med att det i delstaten Rheinland-Pfalz lagstiftning föreskrivs att förvaltningsdistrikten endast är skyldiga att organisera skolskjuts för elever som är bosatta i den delstaten.

11 PF begärde omprövning av förvaltningsdistriktets beslut, men myndigheten beslutade efter omprövning att inte ändra sitt beslut. PF överklagade omprövningsbeslutet till Verwaltungsgericht Neustadt an der Weinstraße (Förvaltningsdomstolen i Neustadt an der Weinstraße, Tyskland). Denna domstol biföll överklagandet med motiveringen att PF, i egenskap av barn till en gränsarbetare, hade rätt till ersättning för sina skolskjutskostnader enligt artikel 7.2 i förordning nr 492/2011.

12 Förvaltningsdistriktet överklagade domen till den hänskjutande domstolen, Oberverwaltungsgericht Rheinland-Pfalz (Förvaltningsöverdomstolen i Rheinland-Pfalz, Tyskland). Den hänskjutande domstolen önskar i detta sammanhang få klarhet i huruvida en bestämmelse som 69 § punkt 1 andra stycket led 1 i skollagen strider mot artikel 7.2 i förordning nr 492/2011.

13 Den hänskjutande domstolen anser nämligen att sistnämnda bestämmelse är tillämplig i det mål som den har att avgöra. Den anser att den ersättning för skolskjutskostnader som är aktuell i det nationella målet utgör en social förmån i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning nr 492/2011. Vidare har den hänskjutande domstolen anfört att enligt domen av den 12 maj 1998, Martínez Sala (C‑85/96, EU:C:1998:217, punkt 25), berörs samtliga förmåner – oavsett om de är knutna till ett anställningsavtal eller inte – som i allmänhet tillerkänns arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat på grund av deras objektiva ställning som arbetstagare eller enbart på grund av att de är bosatta i den medlemsstaten, och vars utsträckning till att även gälla arbetstagare som är medborgare i andra medlemsstater kan antas underlätta deras rörlighet.

14 Den hänskjutande domstolen vill emellertid få klarhet i huruvida den nationella åtgärd som är i fråga i det nationella målet medför en indirekt diskriminering av migrerande arbetstagare, i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning nr 492/2011.

15 Den har i det avseendet bland annat anfört att det i tidigare mål där EU-domstolen har haft att pröva bosättningskrav har varit fråga om krav som omfattar hela den berörda medlemsstatens territorium. Eftersom bosättningskravet i det nu aktuella målet är begränsat till en del av Tyskland anser den hänskjutande domstolen att den nationella åtgärden innebär att det nästan enbart är barn till arbetstagare som är bosatta i den medlemsstaten som undantas från rätten till den sociala förmån som är i fråga i det nationella målet, medan endast ett begränsat antal barn till migrerande arbetstagare berörs.

16 För det fall att den nationella åtgärden emellertid ska anses vara indirekt diskriminerande, önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida åtgärden kan motiveras av ett tvingande skäl av allmänintresse, i förevarande fall behovet av att säkerställa en effektiv organisation av skolsystemet. Detta legitima mål omfattas av skolplikten, vilken har till syfte att säkerställa rätten till utbildning enligt artikel 26 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, som antogs av Förenta nationernas generalförsamling den 10 december 1948, och enligt artikel 14 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

17 Den hänskjutande domstolen har närmare angett att det finns ett oupplösligt samband mellan organisationen av skolsystemet och territoriet, vilket gör det möjligt att motivera bosättningskravet i den nationella lagstiftning som är i fråga i det nationella målet. Den har i detta avseende hänvisat till artikel 10 i förordning nr 492/2011, enligt vilken ett krav på bosättning i den aktuella medlemsstaten gäller för tillträde till denna stats allmänna skolor, såsom EU-domstolen konstaterade i domen av den 13 juni 2013, Hadj Ahmed (C‑45/12, EU:C:2013:390, punkt 31).

18 Den hänskjutande domstolen har vidare angett att det skulle vara svårt att upphäva ett sådant bosättningskrav. Om det är fråga om en elev som är bosatt i en annan medlemsstat än den där elevens skola är belägen, skulle det nämligen vara svårt att fastställa den närmast belägna skolan vid beräkningen av ersättningen för skolskjutskostnaderna.

19 Mot denna bakgrund beslutade Oberverwaltungsgericht Rheinland-Pfalz (Förvaltningsöverdomstolen i Rheinland-Pfalz) att vilandeförklara målet och att ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1. Ska artikel 7.2 i [förordning nr 492/2011] tolkas på så sätt att en bestämmelse i nationell rätt, som innebär att skyldigheten för vissa regionala myndigheter (Landkreise) att anordna skolskjutsar enbart omfattar personer bosatta i den delstat (Bundesland) som myndigheterna tillhör, ska anses utgöra indirekt diskriminering, även om det på grundval av de faktiska omständigheterna står klart att det till övervägande del är personer bosatta i resten av medlemsstatens territorium som på grund av nämnda bosättningskrav saknar rätt till skolskjuts?

För det fall att fråga 1 ska besvaras jakande:

2. Utgör en effektiv organisation av skolsystemet ett tvingande krav av allmänintresse som kan motivera indirekt diskriminering?”

Den första frågan

20 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 7.2 i förordning nr 492/2011 ska tolkas på så sätt att en nationell lagstiftning som uppställer ett krav på bosättning i den aktuella tyska delstaten för att det ska föreligga en rätt till ersättning för skolskjutskostnader från den delstaten utgör en indirekt diskriminerande åtgärd.

21 Vad beträffar svaret på denna fråga ska det för det första påpekas att alla unionsmedborgare – oavsett bosättningsort och nationalitet – som utnyttjar rätten till fri rörlighet för arbetstagare och som förvärvsarbetar i en annan medlemsstat än den där de är bosatta omfattas av tillämpningsområdet för artikel 45 FEUF, vilket är en bestämmelse som förordning nr 492/2011 är avsedd att förverkliga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 februari 2006, Ritter-Coulais, C‑152/03, EU:C:2006:123, punkt 31).

22 En medborgare i en medlemsstat som flyttar till en annan medlemsstat för att bosätta sig där samtidigt som han eller hon behåller sin anställning i den förstnämnda medlemsstaten omfattas således av EUF-fördragets bestämmelser om fri rörlighet för arbetstagare och därmed av förordning nr 492/2011 (se, för ett liknande resonemang, beträffande rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT L 257, 1968, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 33), som upphävts och ersatts av förordning nr 492/2011, dom av den 18 juli 2007, Hartmann, C‑212/05, EU:C:2007:437, punkt 19).

23 Vidare ska det erinras om att förordning nr 492/2011 gäller för gränsarbetare. Detta framgår av skälen 4 och 5 i förordningen, där det anges att alla arbetstagare i medlemsstaterna bör tillerkännas rätten att utöva den verksamhet de valt inom unionen utan diskriminering mellan fast anställda, säsongarbetare, gränsarbetare eller dem som är verksamma i serviceyrkena. På samma sätt hänvisar artikel 7 i förordning nr 492/2011 – till vilken innehållet i artikel 7 i förordning nr 1612/68 har överförts ordagrant – utan förbehåll till ”arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat” (dom av den 27 november 1997, Meints, C‑57/96, EU:C:1997:564, punkt 50, och dom av den 18 juli 2007, Geven, C‑213/05, EU:C:2007:438, punkt 15).

24 Härtill kommer att det följer av domstolens praxis att en medborgare i en medlemsstat som har flyttat till en annan medlemsstat för att bosätta sig där, samtidigt som han eller hon behåller sin anställning i den förstnämnda medlemsstaten, och som sedan flytten till den andra medlemsstaten utövar sin yrkesverksamhet som gränsarbetare ska anses utgöra en migrerande arbetstagare vid tillämpningen av förordning nr 492/2011 (se, beträffande förordning nr 1612/68, som upphävts och ersatts av förordning nr 492/2011, dom av den 18 juli 2007, Hartmann, C‑212/05, EU:C:2007:437, punkt 20).

25 Vad beträffar det nu aktuella fallet kan det konstateras att det nationella målet rör en tysk medborgare som arbetar i Tyskland men är bosatt i Frankrike. Anknytningen till unionsrätten består följaktligen i att den aktuella arbetstagaren är bosatt i en annan medlemsstat än den där hon är medborgare. Eftersom nämnda arbetstagare har utövat sin rätt till fri rörlighet, har hon således rätt att gentemot den medlemsstat där hon är medborgare åberopa förordning nr 492/2011, som syftar till att genomföra fri rörlighet för arbetstagare inom unionen, särskilt artikel 7.2 i den förordningen.

26 För det andra ska det påpekas att en migrerande arbetstagares familjemedlemmar indirekt åtnjuter den rätt till likabehandling som arbetstagaren tillerkänns genom artikel 7.2 i förordning nr 492/2011 (se, beträffande artikel 7.2 i förordning nr 1612/68, sedermera artikel 7.2 i förordning nr 492/2011, dom av den 20 juni 2013, Giersch m.fl., C‑20/12, EU:C:2013:411, punkt 40).

27 Begreppet social förmån i artikel 7.2 i förordningen omfattar samtliga förmåner – oavsett om de är knutna till ett anställningsavtal eller inte – som i allmänhet tillerkänns arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat enbart på grund av att de är bosatta i den medlemsstaten och vars utsträckning till att även gälla arbetstagare som är medborgare i andra medlemsstater kan antas underlätta deras rörlighet (se, bland annat, dom av den 12 maj 1998, Martínez Sala, C‑85/96, EU:C:1998:217, punkt 25, och dom av den 20 juni 2013, Giersch m.fl., C‑20/12, EU:C:2013:411, punkt 38).

28 Härav följer att skolskjuts för en familjemedlem utgör en social förmån i den mening som avses i denna bestämmelse.

29 För det tredje ska det erinras om att artikel 7.2 i förordning nr 492/2011 utgör ett särskilt uttryck – på det specifika området för beviljande av sociala förmåner – för principen om likabehandling i artikel 45 FEUF och ska tolkas på samma sätt som den bestämmelsen (se dom av den 10 oktober 2019, Krah, C‑703/17, EU:C:2019:850, punkt 21; se även, beträffande artikel 7.2 i förordning nr 1612/68, sedermera artikel 7.2 i förordning nr 492/2011, dom av den 20 juni 2013, Giersch m.fl., C‑20/12, EU:C:2013:411, punkt 35).

30 Principen om likabehandling i artikel 45 FEUF innebär inte endast ett förbud mot öppen diskriminering på grund av nationalitet utan också varje form av dold diskriminering som, med tillämpning av andra särskiljningskriterier, i praktiken leder till samma resultat (se dom av den 10 oktober 2019, Krah, C‑703/17, EU:C:2019:850, punkt 23; se även, beträffande artikel 7.2 i förordning nr 1612/68, sedermera artikel 7.2 i förordning nr 492/2011, dom av den 20 juni 2013, Giersch m.fl., C‑20/12, EU:C:2013:411, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

31 Domstolen har således slagit fast att ett krav på bosättning inom det nationella territoriet som uppställs i nationell lagstiftning för att erhålla vårdnadsbidrag utgör indirekt diskriminering, eftersom ett sådant krav till sin natur innebär en risk för att migrerande arbetstagare påverkas i högre grad än landets egna arbetstagare och följaktligen riskerar att särskilt missgynna migrerande arbetstagare (se, beträffande förordning nr 1612/68, som upphävts och ersatts av förordning nr 492/2011, dom av den 18 juli 2007, Hartmann, C‑212/05, EU:C:2007:437, punkterna 28–31).

32 Härav följer att den nu aktuella nationella åtgärden, som uppställer bosättning i den aktuella delstaten i Tyskland som krav för rätt till ersättning för skolskjutskostnader, till sin natur innebär en risk för att gränsarbetare som är bosatta i en annan medlemsstat särskilt missgynnas. Åtgärden utgör således indirekt diskriminering, som är förbjuden enligt artikel 7.2 i förordning nr 492/2011.

33 Den omständigheten att även tyska arbetstagare, som är bosatta i andra delstater i Tyskland, drabbas av åtgärden föranleder ingen annan bedömning.

34 När det väl har fastställts att den nationella lagstiftningen till sin natur riskerar att påverka gränsarbetare i högre grad än landets egna arbetstagare, saknar det nämligen betydelse för bedömningen att det är fråga om indirekt diskriminering att den nationella åtgärden i förekommande fall påverkar både inhemska medborgare som inte uppfyller det aktuella bosättningskravet och gränsarbetare. För att en åtgärd ska anses vara indirekt diskriminerande krävs det nämligen inte att den medför att samtliga inhemska medborgare gynnas eller att endast gränsarbetare men inte inhemska medborgare missgynnas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 mars 2019, Gemeinsamer Betriebsrat EurothermenResort Bad Schallerbach, C‑437/17, EU:C:2019:193, punkterna 31 och 32; se även, beträffande förordning nr 1612/68, som upphävts och ersatts av förordning nr 492/2011, dom av den 20 juni 2013, Giersch m.fl., C‑20/12, EU:C:2013:411, punkt 45).

35 Det kan vidare konstateras att den diskriminering som är i fråga i det nationella målet grundar sig på ett krav på bosättning i en del av en medlemsstat och inte på ett krav på medborgarskap i den medlemsstaten. Härav följer att det för bedömningen av huruvida det föreligger en sådan diskriminering som beskrivs i punkterna 30 och 31 ovan saknar betydelse att även inhemska arbetstagare som är bosatta i en annan delstat i Tyskland diskrimineras genom detta bosättningskrav. Situationen för nyss nämnda arbetstagare omfattas i förekommande fall av begreppet omvänd diskriminering och beaktas inte i unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 19 juni 2008, Kurt, C‑104/08, ej publicerat, EU:C:2008:357, punkterna 22 och 23).

36 En nationell åtgärd av nu aktuellt slag utgör under alla omständigheter ett hinder för den fria rörligheten för arbetstagare som är förbjudet enligt artikel 7.2 i förordning nr 492/2011, eftersom den, även om den tillämpas utan åtskillnad, kan hindra eller avskräcka en medborgare i en medlemsstat från att lämna sin ursprungsstat för att utöva sin rätt till fri rörlighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 december 1995, Bosman, C‑415/93, EU:C:1995:463, punkt 96).

37 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 7.2 i förordning nr 492/2011 ska tolkas på så sätt att en nationell lagstiftning som uppställer ett krav på bosättning i den aktuella tyska delstaten för att det ska föreligga en rätt till ersättning för skolskjutskostnader från den delstaten utgör en indirekt diskriminerande åtgärd, eftersom den till sin natur riskerar att påverka gränsarbetare i högre grad än landets egna arbetstagare.

Den andra frågan

38 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 7.2 i förordning nr 492/2011 ska tolkas på så sätt att behovet av att säkerställa en effektiv organisation av skolsystemet utgör ett tvingande skäl av allmänintresse som kan motivera en nationell åtgärd som utgör indirekt diskriminering.

39 Det ska erinras om att indirekt diskriminering i princip är förbjuden, såvida det inte finns sakliga skäl för den. Sakliga skäl föreligger om särbehandlingen är ägnad att säkerställa att ett legitimt mål uppnås och att den inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål (dom av den 20 juni 2013, Giersch m.fl., C‑20/12, EU:C:2013:411, punkt 46, och dom av den 10 juli 2019, Aubriet, C‑410/18, EU:C:2019:582, punkt 29).

40 I detta avseende har domstolen slagit fast att en åtgärd som vidtas av en medlemsstat för att säkerställa en hög utbildningsnivå hos den i landet bosatta befolkningen är ett legitimt mål som kan utgöra ett skäl för indirekt diskriminering, och att främjandet av högre studier är ett mål av allmänintresse som erkänns på unionsnivå (se, dom av den 20 juni 2013, Giersch m.fl., C‑20/12, EU:C:2013:411, punkt 53 och dom av den 10 juli 2019, Aubriet, C‑410/18, EU:C:2019:582, punkt 31).

41 Härav följer att det mål som den hänskjutande domstolen har hänvisat till i förevarande fall, det vill säga en effektiv organisation av skolsystemet, såtillvida den är förknippad med den rätt till utbildning som garanteras i artikel 14 i stadgan, kan utgöra ett legitimt mål i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i punkt 39 ovan.

42 Det kan emellertid konstateras att de nationella bestämmelser som är i fråga i det nationella målet visserligen förekommer i en lag om organisationen av skolsystemet i delstaten Rheinland-Pfalz, men de avser uteslutande organisationen av skolskjuts i denna delstat. Den omständigheten att det i 69 § skollagen föreskrivs att om en elev går på en skola utanför Rheinland-Pfalz ska förvaltningsdistriktet eller staden inom vars område eleven är bosatt ersätta transportkostnaderna, visar i sig att det inte föreligger ett exklusivt samband mellan organisationen av skolskjuts på delstatsnivå och organisationen av skolsystemet inom denna delstat.

43 Kommissionen har således med rätta påpekat att de nationella bestämmelser som är i fråga i det nationella målet inte uppvisar ett tillräckligt nära samband med organisationen av skolsystemet för att dessa bestämmelser ska anses eftersträva ett sådant legitimt mål.

44 Under alla omständigheter kan det bosättningskrav som åberopats gentemot parterna i det nationella målet inte anses oundgängligt för att planera och organisera skolskjutsen, eftersom andra åtgärder skulle kunna komma i fråga, vilket även den hänskjutande domstolen har påpekat. Vad särskilt gäller beräkningen av de kostnader för skolskjuts som ska ersättas skulle ”den plats där fågelvägen mellan den faktiska bostaden och den närmaste skolan korsar gränsen” kunna anses utgöra elevens hemvist.

45 Det ska härvidlag framhållas att den omständigheten att det skulle vara svårt för de nationella myndigheterna att genomföra sådana alternativa åtgärder, såsom den hänskjutande domstolen har uppgett, inte i sig kan rättfärdiga ett åsidosättande av en grundläggande frihet som garanteras i EUF-fördraget (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 maj 2016, Kohll och Kohll-Schlesser, C‑300/15, EU:C:2016:361, punkt 59), och därför inte kan motivera ett hinder med avseende på artikel 7.2 i förordning nr 492/2011.

46 Mot bakgrund av ovanstående överväganden ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 7.2 i förordning nr 492/2011 ska tolkas på så sätt att praktiska svårigheter avseende en effektiv organisation av skolskjuts inom en delstat inte utgör ett tvingande skäl av allmänintresse som kan motivera en nationell åtgärd som utgör indirekt diskriminering.

Rättegångskostnader

47 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (nionde avdelningen) följande:

1) Artikel 7.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 av den 5 april 2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen ska tolkas på så sätt att en nationell lagstiftning som uppställer ett krav på bosättning i den aktuella tyska delstaten för att det ska föreligga en rätt till ersättning för skolskjutskostnader från den delstaten utgör en indirekt diskriminerande åtgärd, eftersom den till sin natur riskerar att påverka gränsarbetare i högre grad än landets egna arbetstagare.

2) Artikel 7.2 i förordning nr 492/2011 ska tolkas på så sätt att praktiska svårigheter avseende en effektiv organisation av skolskjuts inom en delstat inte utgör ett tvingande skäl av allmänintresse som kan motivera en nationell åtgärd som utgör indirekt diskriminering.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: tyska.