Förslag till avgörande av Jean Richard de la Tour föredraget den 18 november 2020

1 Originalspråk: franska.

2 Det rör sig om de förenade målen Hessischer Rundfunk (C‑422/19 och C‑423/19), som ännu inte har avgjorts av domstolen, vilka rör huruvida artikel 2.1 FEUF, jämförd med artikel 3.1 FEUF, artikel 128.1 tredje stycket FEUF, artikel 16 första stycket i protokoll (nr 4) om stadgan för europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken och artikel 10 andra meningen i rådets förordning (EG) nr 974/98 av den 3 maj 1998 om införande av euron (EGT L 139, 1998, s. 1), är förenliga med den tyska lagstiftning enligt vilken radio- och tv‑licensen endast får betalas kontantlöst via autogiro eller genom enstaka överföring eller stående överföring.

3 COM(2018) 483 final, nedan kallad rapporten on begränsning av kontantbetalningar. I denna rapport har Europeiska kommissionen påpekat att flera medlemsstater, varav de flesta ingår i euroområdet, har infört restriktioner för kontantbetalningar. Åtgärderna är relativt heterogena, både till sin natur och vad gäller dess omfattning, med tröskelvärden som varierar mellan 500 euro och 15000 euro (punkt 2.2.2 i denna rapport). Se, särskilt, Ecorys konsekvensbedömning med titeln Study on an EU initiative for a restriction on payments in cash, av den 15 december 2017, tillgänglig på följande webbplats: https://ec.europa.eu/info/sites/info/files/economy-finance/final_report_study_on_an_eu_initative_ecorys_180206.pdf (s. 67), som kommissionen hänvisar till.

4 Medlemsstaterna inom euroområdet ska höra ECB om varje förslag till rättsregler i fråga om betalningsmedel, i enlighet med artikel 2.1 andra strecksatsen i rådets beslut 98/415/EG av den 29 juni 1998 om nationella myndigheters samråd med Europeiska centralbanken rörande förslag till rättsregler (EGT L 189, 1998, s. 42).

5 Se, vad gäller konungariket Belgien, Europeiska centralbankens yttrande av den 30 maj 2017 om begränsning av kontantbetalningar (CON/2017/20), vad gäller Republiken Bulgarien, Europeiska centralbankens yttrande av den 11 juli 2017 om begränsning av kontantbetalningar (CON/2017/27), och, slutligen, vad gäller Konungariket Nederländerna, Europeiska centralbankens yttrande av den 30 december 2019 om begränsning av kontantbetalningar (CON/2019/46).

6 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 20 maj 2015 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG (EUT L 141, 2015, s. 73).

7 DV nr 16 av den 22 februari 2011 (nedan kallad ZOPB).

8 Se, även, anvisningarna från Ministerstvo na finansite (det bulgariska finansministeriet) av den 4 april 2011 avseende tillämpningen av ZOPB (nedan kallade anvisningarna avseende tillämpningen av ZOPB), som är tillgängliga på följande webbplats: https://www.minfin.bg/upload/9272/Ukazanie.PDF.

9 DV nr 92 av den 28 november 1969, nedan kallad ZANN.

10 Nedan kallat Ecotex.

11 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism (EUT L 309, 2005, s. 15), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/78/EU av den 24 november 2010 (EUT L 331, 2010, s. 120).

12 Se artikel 66 i direktiv 2015/849.

13 Se dom av den 18 september 2019, VIPA ( C‑222/18, EU:C:2019:751, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

14 Artikel 1 och skäl 5 i direktiv 2015/849.

15 Brottsliga handlingar definieras i artikel 3.4 i direktiv 2015/849.

16 Se artikel 3.4 f och skäl 11 i direktiv 2015/849.

17 DV nr 27 av den 27 mars 2018.

18 DV nr 16 av den 18 februari 2003.

19 Se skälen 23 och 30 och artikel 1 i direktiv 2015/849.

20 Kommissionen och medlemsstaterna är således skyldiga att identifiera, bedöma och förstå riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism och minska och, i förekommande fall, frysa, beslagta och förverka vinning av brott. Medlemsstaterna ska därför förplikta kreditinstitut att vid sin riskbedömning för det första vidta åtgärder för kundkännedom (kapitel II), för det andra översända upplysningar om transaktionernas verkliga huvudmän (kapitel III) och för det tredje rapportera misstänkta ekonomiska transaktioner till en finansunderrättelseenhet som medlemsstaterna är skyldiga att inrätta (kapitel IV). För att garantera att dessa skyldigheter iakttas har unionslagstiftaren gett behöriga nationella myndigheter befogenhet att övervaka och skärpa kontrollen av kreditinstitut och medlemsstaterna har ålagts att föreskriva sanktioner om dessa skyldigheter inte iakttas.

21 Se rapporten om begränsningar av kontantbetalningar (punkt 2.2.1).

22 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2018, Vorarlberger Landes- und Hypothekenbank ( C‑625/17, EU:C:2018:939, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

23 Se dom av den 7 september 2017, Eqiom och Enka ( C‑6/16, EU:C:2017:641, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

24 Se dom av den 6 juni 2000, Verkooijen ( C‑35/98, EU:C:2000:294, punkt 26 och där angiven rättspraxis), i vilken domstolen fann att en sådan transaktion är oupplösligen förbunden med en kapitalrörelse.

25 I del III.1 i anvisningarna avseende tillämpningen av ZOPB anges att ZOPB reglerar begränsningen av alla betalningar i alla civila och ekonomiska relationer inom landet, så att typen av transaktion, avtal eller verksamhet i princip är irrelevant för lagens omfattning, och att endast den föreskrivna, fastställda eller genomförda betalningens belopp är rättsligt relevant.

26 Se punkt 6 i kapitel IV i dessa anvisningar.

27 Om jag inte tar fel går det av de handlingar som den hänskjutande domstolen har ingett till EU-domstolen inte att fastställa KS hemvist.

28 EUT L 83, 2010, s. 70.

29 Punkt 1 a och c i denna rekommendation.

30 Punkt 2 i denna rekommendation.

31 Som återges i ECB:s rapport med titeln The use of cash by households in the euro area, tillgänglig på följande webbplats: https://www.ecb.europa.eu/pub/pdf/scpops/ecb.op201.en.pdf.

32 Se punkt 4 i rapporten om begränsningar av kontantbetalningar, av vilken det även framgår att kontanter är fortfarande det vanligaste betalningsmedlet i euroområdet och utgör fortfarande en viktig värdereserv (punkt 2.1, som hänvisar till ECB:s rapport The use of cash by households in the euro area).

33 Se ECB:s rapport The use of cash by households in the euro area, s. 19.

34 Se ECB:s rapport The use of cash by households in the euro area, s. 25.

35 Se Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 260/2012 av den 14 mars 2012 om antagande av tekniska och affärsmässiga krav för betalningar och autogireringar i euro och om ändring av förordning (EG) nr 924/2009 (EUT L 94, 2012, s. 22), ändrad genom förordning nr 248/2014 av den 26 februari 2014 (EUT L 84, 2014, s. 1). Såsom domstolen har konstaterat i domen av den 5 september 2019, Verein für Konsumenteninformation ( C‑28/18, EU:C:2019:673, punkt 18), är syftet med SEPA att införa gemensamma betalningstjänster i euro för de betalningar som är gemensamma för hela unionen för att ersätta de nationella betaltjänsterna.

36 Se dom av den 26 februari 2019, X (Mellanliggande bolag med hemvist i tredjeland) ( C‑135/17, EU:C:2019:136, punkt 70 och där angiven rättspraxis). Se, även, dom av den 8 maj 2019, PI ( C‑230/18, EU:C:2019:383, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

37 I artikel 65.1 b FEUF föreskrivs att bestämmelserna i artikel 63 FEUF inte ska påverka medlemsstaternas rätt att vidta alla nödvändiga åtgärder för att förhindra överträdelser av nationella lagar och andra författningar, särskilt i fråga om beskattning och tillsyn över finansinstitut, eller att i administrativt eller statistiskt informationssyfte fastställa förfaranden för deklaration av kapitalrörelser eller att vidta åtgärder som är motiverade med hänsyn till allmän ordning eller allmän säkerhet.

38 C‑565/18, EU:C:2020:318.

39 Se dom av den 30 april 2020, Société Générale ( C‑565/18, EU:C:2020:318, punkt 38 och där angiven rättspraxis). Se, även, dom av den 23 februari 1995, Bordessa m.fl. ( C‑358/93 och C‑416/93, EU:C:1995:54, punkterna 19–21).

40 C‑135/17, EU:C:2019:136.

41 Se dom av den 26 februari 2019, X (Mellanliggande bolag med hemvist i tredjeland) ( C‑135/17, EU:C:2019:136, punkt 73 och där angiven rättspraxis).

42 De skäl som den bulgariska regeringen har anfört i punkt 53 och följande punkter i sitt yttrande är identiska med de skäl som anfördes i samband med dess begäran om att ECB skulle yttra sig (se fotnot 5 i förevarande förslag till avgörande).

43 Se dom av den 25 april 2013, Jyske Bank Gibraltar ( C‑212/11, EU:C:2013:270, punkt 66 och där angiven rättspraxis), och dom av den 19 december 2018, Stanley International Betting och Stanleybet Malta ( C‑375/17, EU:C:2018:1026, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

44 I sin rapport om begränsningar av kontantbetalningar har kommissionen förklarat att sådana begränsningar endast har en begränsad inverkan på skatteundandragande (punkt 5.2), för det första eftersom skatteundandragande beror på andra sociala, ekonomiska och politiska faktorer, för det andra eftersom en betydande del av skatteundandragandet inte sker genom kontanttransaktioner, utan genom juridiskt avancerade strukturer och transaktioner som ofta har en internationell dimension, och för det tredje för att en begränsning av kontantbetalningar inte nödvändigtvis är avskräckande. I sin resolution av den 26 mars 2019 om ekonomisk brottslighet, skatteundandragande och skatteflykt (2018/2121/(INI), punkt 13) medgav Europaparlamentet däremot att kontanttransaktioner fortfarande utgör en mycket stor risk för penningtvätt och skatteundandragande, inklusive momsbedrägerier, trots fördelar såsom tillgänglighet och snabbhet. I sitt yttrande om förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om uppgifter som ska åtfölja överföringar av medel och förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om förhindrande av att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism (EUT C 271, 2013, s. 31, punkt 4.3), hade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén dessutom redan framhållit att kontanter ansågs främja den svarta ekonomin och att andra betalningssätt än kontanter var mer skattemässigt och ekonomiskt transparenta, billigare för samhället som helhet, samt praktiska, säkra och innovativa.

45 Se de bestämmelser som unionslagstiftaren har infört i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/847 av den 20 maj 2015 om uppgifter som ska åtfölja överföringar av medel och om upphävande av förordning (EG) nr 1781/2006 (EUT L 141, 2015, s. 1). I Frankrike framgår det av 2018 års årsrapport från den franska centralbankens observatorium för betalningsmedels säkerhet (l’Observatoire de la sécurité des moyens de paiement de la Banque de France) (tillgänglig på följande webbplats: https://www.banque-france.fr/sites/default/files/medias/documents/819172_osmp2018_web_3.pdf) att banköverföring fortfarande är det säkraste betalningsmedlet och det betalningsmedel som används vid betalning av mycket stora belopp (s. 35).

46 Enligt 2018 års årsrapport från den franska centralbankens observatorium för betalningsmedels säkerhet (se föregående fotnot) är check det betalningsmedel där risken för bedrägeri är störst, större än för betalkort, även om checkar används i mycket mindre utsträckning (s. 33, samt s. 19 och 48 i denna rapport).

47 Varje lagligt bildat företag har i princip ett bankkonto, eftersom detta är ett krav för inskrivning i handels- och mervärdesskatteregistren.

48 Se Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/92/EU av den 23 juli 2014 om jämförbarhet för avgifter som avser betalkonto, byte av betalkonto och tillgång till betalkonto med grundläggande funktioner (EUT L 257, 2014, s. 214), i vilket unionslagstiftaren framhåller att vissa kunder inte öppnar betalkonton, antingen för att de inte får eller för att de inte erbjuds lämpliga produkter (skäl 7). Se även, som ett exempel på hur det ser ut i Frankrike, 2019 års årsrapport från den franska centralbankens observatorium för personers integration på bankområdet (l’Observatoire de l’inclusion bancaire de la Banque de France), tillgänglig på följande webbplats: https://publications.banque-france.fr/sites/default/files/medias/documents/oibwebvf.pdf (L’accès au compte et à des services bancaires adaptés, s. 9).

49 C‑422/19 och C‑423/19, EU:C:2020:756, särskilt punkterna 136–138.

50 Se, särskilt, artiklarna 2.2 och 16 och skälen 9, 46 och 48 i detta direktiv.

51 Enligt artikel 18.4 i detta direktiv får medlemsstaterna kräva att kreditinstituten tillämpar olika prissättningssystem beroende på i vilken utsträckning konsumenten är ansluten till banken, något som särskilt möjliggör mer fördelaktiga villkor för utsatta konsumenter utan bankkonto. I skäl 46 har unionslagstiftaren preciserat att För att se till att så många konsumenter som möjligt har tillgång till betalkonton med grundläggande funktioner bör dessa konton erbjudas kostnadsfritt eller till en rimlig avgift. För att uppmuntra utsatta konsumenter utan bankkonto att delta på bankmarknaden för privatpersoner bör medlemsstaterna kunna föreskriva att dessa konsumenter ska erbjudas betalkonton med grundläggande funktioner till särskilt förmånliga villkor, t.ex. avgiftsfritt.

52 Se dom av den 20 mars 2018, Menci ( C‑524/15, EU:C:2018:197, punkt 31).

53 C‑263/11, EU:C:2012:497.

54 Se dom av den 19 juli 2012, Rēdlihs ( C‑263/11, EU:C:2012:497, punkt 45).

55 Se dom av den 8 maj 2019, PI ( C‑230/18, EU:C:2019:383, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

56 Som redan påpekats har varje lagligt bildat företag i princip ett bankkonto, eftersom detta krävs för inskrivning i handels- och mervärdesskatteregistren.

57 Se fotnot 5 i förevarande förslag till avgörande. ECB ansåg att sänkningen var oproportionerlig med hänsyn till den negativa inverkan sänkningen skulle kunna få för systemet för kontant betalning (punkt 2.11 i yttrandet).

58 Se dom av den 8 maj 2019, PI ( C‑230/18, EU:C:2019:383, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

59 Se dom av den 8 maj 2019, PI ( C‑230/18, EU:C:2019:383, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

60 Se dom av den 2 juni 2016, Kapnoviomichania Karelia ( C‑81/15, EU:C:2016:398, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

61 Se dom av den 21 februari 2008, Netto Supermarkt ( C‑271/06, EU:C:2008:105, punkt 18 och där angiven rättspraxis).

62 Se domstolens bedömning i domen av den i 20 mars 2018, Menci ( C‑524/15, EU:C:2018:197, punkterna 26–33).

63 I enlighet med denna artikel ska Rayonen sad (Distriktsdomstolen), i egenskap av ensamdomare, pröva målet i sak och avgöra målet genom en dom som kan fastställa, ändra eller upphäva antingen beslutet om en administrativ påföljd eller det elektroniska protokollet. Domen kan överklagas till Administrativen sad (Förvaltningsdomstolen) av de skäl som anges i straffprocesslagen och i enlighet med bestämmelserna i kapitel 12 i förvaltningsprocesslagen.

64 Se dom av den 20 mars 2018, Menci ( C‑524/15, EU:C:2018:197, punkt 32).

65 C‑190/17, EU:C:2018:357.

66 Se dom av den 31 maj 2018, Zheng ( C‑190/17, EU:C:2018:357, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

67 Jag erinrar om att i enlighet med artikel 28 a ZANN får den nationella myndighet som är ansvarig för att beivra överträdelsen inte påföra någon påföljd om överträdelsen är försumbar, då den i stället kan nöja sig med att utfärda en varning.

68 Den hänskjutande domstolen har förtydligat att det av lydelsen artikel 27.2 ZANN, följer att den nationella myndighet som har till uppgift att beivra överträdelsen ska ta hänsyn till den fara som överträdelsen utgör (överträdelsens art, allvar och varaktighet), lagöverträdaren, arten av överträdelsen (uppsåt eller oaktsamhet), skälen för överträdelsen, alla andra förmildrande och försvårande omständigheter samt lagöverträdarens ekonomiska situation. I sina förtydliganden har den hänskjutande domstolen klargjort att den aktuella nationella lagstiftningen inte innehåller någon uttömmande uppräkning av förmildrande och försvårande omständigheter.

69 C‑524/15, EU:C:2018:197.

70 Se dom av den 20 mars 2018, Menci ( C‑524/15, EU:C:2018:197, punkt 58).

71 C‑190/17, EU:C:2018:357.

72 Punkt 45 i den domen.