Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 28 januari 2021

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 4 november 2003 (EUT L 299, 2003, s. 9).

3 Rådets direktiv av den 12 juni 1989 (EGT L 183, 1989, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 4, s. 146).

4 Rådets direktiv av den 21 juni 1999 om det avtal om arbetstidens organisation för sjömän som ingåtts av European Community Shipowners’ Association (ESCA) och Federation of Transport Workers’ Unions in the European Union (FST) (EGT L 167, 1999, s. 33).

5 I artikel 5 i denna lag anges att arbetstagare inom försvarsmakten är enligt lag militär eller civil personal som är yrkesverksam inom armén, alternativt andra personer som utför administrativt eller tekniskt arbete i försvarsministeriet (punkt 14bis i denna artikel). Med militär personal avses personal med militära uppgifter (punkt 14 i samma artikel).

6 Närmare bestämt har B.K. yrkat ersättning motsvarande skillnaden mellan den ersättning för jourtjänstgöring som faktiskt utbetalats (det vill säga 20 procent av grundlönen) och övertidsersättning (det vill säga 130 procent av grundlönen).

7 I det följande avses med den slovenska regeringen såväl Republiken Slovenien som försvarsministeriet, vilka företräddes gemensamt vid EU-domstolen.

8 Jag erinrar om att direktiv 2003/88 ersatte rådets direktiv 93/104/EG av den 23 november 1993 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EGT L 307, 1993, s. 18). Enligt fast rättspraxis kan domstolens tolkning av bestämmelserna i direktiv 93/104 överföras på motsvarande bestämmelser i direktiv 2003/88 (se, bland annat, dom av den 10 september 2015, Federación de Servicios Privados del sindicato Comisiones obreras ( C‑266/14, EU:C:2015:578, punkt 22 och där angiven rättspraxis)). De bestämmelser som är relevanta i förevarande mål, särskilt artikel 1 i direktiv 2003/88, motsvarar bestämmelserna i direktiv 93/104. För enkelhetens skull kommer jag således endast att hänvisa till direktiv 2003/88, samtidigt som jag utan åtskillnad kommer att hänvisa till domar och förslag till avgörande avseende det första direktivet.

9 Medlemsstaterna kan således tillämpa eller införa bestämmelser som är gynnsammare för arbetstagarna (se artikel 15 i direktiv 2003/88).

10 Se artikel 4 och artiklarna 8–13 i direktiv 2003/88.

11 Se skälen 3 och 4 i direktiv 2003/88 och, bland annat, dom av den 14 maj 2019, CCOO ( C‑55/18, EU:C:2019:402, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

12 Se, bland annat, artikel 2.9 i direktiv 2003/88. Se, även, dom av den 6 november 2018, Kreuziger ( C‑619/16, EU:C:2018:872, punkterna 39 och 40 samt där angiven rättspraxis), och dom av den 11 april 2019, Syndicat des cadres de la sécurité intérieure ( C‑254/18, EU:C:2019:318, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

13 Se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 6 november 2018, Kreuziger ( C‑619/16, EU:C:2018:872, punkt 39 och där angiven rättspraxis), samt förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i målet Sindicatul Familia Constanţa m.fl. ( C‑147/17, EU:C:2018:518, punkt 53).

14 Även med vad gäller de andra medlemsstaternas befolkningar. Se, i detta avseende, solidaritetsklausulen i artikel 222 FEUF.

15 Den franska regeringen har i detta avseende nämnt artikel 5 i Nordatlantiska fördraget av den 4 april 1949, enligt vilken parterna är skyldiga att när som helst kunna bistå alla andra medlemmar i Alliance som drabbas av ett väpnat angrepp, och artikel 24 i Förenta Nationernas stadga, undertecknad i San Franciscos den 26 juni 1945, enligt vilken permanenta medlemmar i Förenta nationernas säkerhetsråd, däribland Republiken Frankrike, har huvudansvaret för bevarandet av internationell fred och säkerhet.

16 Se artiklarna 42–46 FEU (nedan kallad GSFP).

17 Se, för ett liknande konstaterande, Baude, F., och Vallée, F., Droit de la défense, Ellipses, 2012, s. 122 och 123, Faugère, J.-M., L’état militaire: Aggiornamento ou rupture, Tidskriften Inflexions, 2012, nr 20, s. 53, samt Malis., C., Guerre et stratégie au XXIe siècle, Fayard, 2014, s. 16–53 och 153–182.

18 Se, om hur de olika medlemsstaterna uppfattar frågan om arbetstiden för militär personal, Piotet, F. (dir.), Les conditions de vie des militaires en Europe, convergences et divergences (Allemagne, Belgique, Espagne, France, Pays-Bas, Italie et Royaume-Uni), C2SD, Paris, 2003, s. 95), samt Leigh, I., Born, H., Handbook on Human Rights and Fundamental Freedoms of Armed Forces Personnel, OSCE Office for Democratic Institutions and Human Rights (ODIHR), 2008, s. 178 och 179.

19 Se Verordnung vom 16. November 2015 über die Arbeitszeit der Soldatinnen und Soldaten (förordning av den 16 november 2015 om soldaters arbetstid) (BGBl. 2015 I, s. 1995).

20 Se Accord relatif au temps de travail et de repos dans l’armée, du 12 juillet 2019 (avtal om arbetstid och viloperioder i armén av den 12 juli 2019).

21 Såsom jag förstår den slovenska lagstiftningen ska militär personal betraktas som offentliganställda som i princip omfattas av de allmänna bestämmelserna om arbetstid (se punkt 11 ovan), men att det i lagen om försvarsmakten föreskrivs vissa undantag, bland annat vad gäller beredskapstjänstgöring.

22 Se Orden DEF/253/2015, de 9 de febrero, por la que se regula el régimen de vacaciones, permisos, reducciones de jornada y licencias de los miembros de las Fuerzas Armadas (förordning DEF/253/2015 av den 9 februari 2015 om semester, permission, deltidsarbete och fritid för anställda inom försvarsmakten) (BOE nr 42, av den 18 februari 2015, s. 13193), särskilt artikel 3, och Orden DEF/1363/2016, de 28 de julio, por la que se regulan la jornada y el régimen de horario habitual en el lugar de destino de los miembros de las Fuerzas Armadas (förordning DEF/1363/2016, av den 28 juli 2016, om fastställande av arbetsdagen och ordinarie arbetstid på anställningsorten för anställda inom försvarsmakten) (BOE nr 192, av den 10 augusti 2016, s. 57311), särskilt artikel 4.

23 Se Lo Torto. A., L’orario di servizio del personale militare valenza disciplinare e rilevanza penale, Periodico di Diritto e Procedura Penale Militare, nr 4, 2015.

24 Den franska regeringen har understrukit att militäryrket är annorlunda jämfört med andra yrken. Endast militär personal har rätt att döda, vilket förenas med skyldigheten att riskera sitt eget liv om uppdraget så kräver. Se, om principen om tillgänglighet, såsom den utformas i fransk rätt, artikel L.4111–1 i Code la défense (lag om försvarsmakten), Pêcheur, B., Heitz, R., och Vandier, P., Le militaire, travailleur, justiciable, citoyen comme les autres?, Revue Défense Nationale, nr 825, december 2019, s. 21–30, samt Vinot, J., La disponibilité: une singularité militaire en question, i Un monde en turbulence – Regards du CHEM 2019 – 68:e sammanträdet.

25 Med undantag för den rätt till årlig betald semester som föreskrivs i artikel 7 i direktiv 2003/88, som inte är aktuell i det nationella målet.

26 Se, bland annat, dom av den 20 november 2018, Sindicatul Familia Constanţa m.fl. ( C‑147/17, EU:C:2018:926, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

27 Se, analogt, dom av den 20 november 2018, Sindicatul Familia Constanţa m.fl. ( C‑147/17, EU:C:2018:926, punkterna 36–38).

28 Se artikel 5 i lagen om försvarsmakten, vilken återges i fotnot 5 ovan.

29 Denna bestämmelse har följande lydelse: Unionen ska respektera medlemsstaternas likhet inför fördragen samt deras nationella identitet, som kommer till uttryck i deras politiska och konstitutionella grundstrukturer…. Den ska respektera deras väsentliga statliga funktioner, särskilt funktioner vars syfte är att hävda deras territoriella integritet, upprätthålla lag och ordning och skydda den nationella säkerheten. I synnerhet ska den nationella säkerheten också i fortsättningen vara varje medlemsstats eget ansvar.

30 Begreppet nationell säkerhet avser samtliga hot och risker som kan påverka statens väsentliga funktioner och samhällets grundläggande intressen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2020, La Quadrature du Net m.fl. ( C‑511/18, C‑512/18 och C‑520/18, EU:C:2020:791, punkt 135)), varvid sådana hybrida säkerhetshot som är en del av dagens geopolitiska sammanhang (se punkt 29 ovan) bidrar till att den traditionella åtskillnaden mellan inre säkerhet (ordningsmakten) och yttre säkerhet (försvarsmakten och väpnade styrkor) suddas ut och ersätts med detta mer övergripande begrepp.

31 I enlighet med principen om tilldelade befogenheter i artikel 5.2 FEU. Jag är medveten om Lissabonfördragets utveckling på försvarsområdet inom ramen för GSFP. I detta avseende kan det hänvisas till utvidgningen av de uppdrag där unionen kan använda militära resurser (artikel 43.1 FEU), Europeiska försvarsbyråns institutionalisering (artiklarna 42.3 och 45 FEU), det permanenta strukturerade samarbetet (artiklarna 42.6 och 46 FEU), och klausulen om ömsesidigt bistånd (artikel 42.7 FEU). Denna utveckling har dock inte resulterat i en gemenskapsreglering av försvarspolitiken eller medlemsstaternas försvar. Huvudregeln är fortfarande den att GSFP baseras på mellanstatlighet. Även om detta politikområde innefattar den gradvisa utformningen av en gemensam försvarspolitik, vilken på sikt ska leda till ett gemensamt försvar, är detta ännu inte fallet. Se Baude, F. och Vallée, F., a.a., s. 120–122.

32 Dom av den 6 oktober 2020, Privacy International ( C‑623/17, EU:C:2020:790, punkt 44 och där angiven rättspraxis). Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 26 oktober 1999, Sirdar ( C‑273/97, EU:C:1999:523, punkterna 15 och 16), och dom av den 11 januari 2000, Kreil ( C‑285/98, EU:C:2000:2, punkterna 15 och 16).

33 Domstolen har exempelvis i dom av den 26 oktober 1999, Sirdar ( C‑273/97, EU:C:1999:523) och dom av den 11 januari 2000, Kreil ( C‑285/98, EU:C:2000:2) slagit fast att förbudet mot diskriminering på grund av kön, såsom det vid den tidpunkten föreskrevs i rådets direktiv 76/207/EEG av den 9 februari 1976 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor (EGT L 39, 1976, s. 40), även är tillämpligt med avseende på militära anställningar och således reglerar hur medlemsstaterna utövar sin befogenhet vad gäller organisationen av försvarsmakten.

34 Dom av den 11 mars 2003 ( C‑186/01, EU:C:2003:146).

35 Förslag till avgörande i målet Dory ( C‑186/01, EU:C:2002:718).

36 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 mars 2003, Dory ( C‑186/01, EU:C:2003:146, punkt 39), samt förslag till avgörande av generaladvokaten Stix-Hackl i målet Dory ( C‑186/01, EU:C:2002:718, punkterna 55, 62 och 63).

37 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 mars 2003, Dory ( C‑186/01, EU:C:2003:146, punkterna 40 och 41), och förslag till avgörande av generaladvokaten Stix-Hackl i målet Dory ( C‑186/01, EU:C:2002:718, punkterna 77–108). Se, analogt, dom av den 4 oktober 1991, Society for the Protection of Unborn Children Ireland ( C‑159/90, EU:C:1991:378, punkt 24), och dom av den 27 januari 2000, Graf ( C‑190/98, EU:C:2000:49, punkt 25).

38 Den franska regeringen har även hävdat att bestämmelserna om försvarets organisation kan utgöra en del av medlemsstaternas nationella identitet i den mening som avses i artikel 4.2 FEU. Jag återkommer till denna aspekt i punkterna 95 och 96 nedan.

39 Unionslagstiftaren ska således, om det är nödvändigt, i sekundärrättsakter föreskriva vissa anpassningar, avvikelser och andra undantag som i förekommande fall gör det möjligt för medlemsstaterna att säkerställa att deras väsentliga statliga funktioner fungerar väl. Så är för övrigt fallet i ett stort antal av dessa rättsakter.

40 Se, analogt, förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet G4S Secure Solutions ( C‑157/15, EU:C:2016:382, punkt 32), och förslag till avgörande av generaladvokaten Pikamäe förslag till avgörande i målet Stadt Frankfurt am Main ( C‑18/19, EU:C:2020:130, punkt 76).

41 Se, bland annat, skälen 2, 4 och 5 samt artiklarna 3–7 i direktiv 2003/88.

42 Se, analogt, dom av den 13 november 1997, Grahame och Hollanders ( C‑248/96, EU:C:1997:543, punkt 29). Det ska preciseras att förhållandet mellan militär personal och försvarsmakten kan vara av olika slag. Närmare bestämt finns det yrkesmilitärer som fritt väljer att ta anställning inom försvarsmakten – för hela sin karriär eller under en viss tid – och värnpliktiga som är tvungna att tjänstgöra där, bland annat i samband med och under den period då värnplikten pågår i vissa stater (se punkt 45 ovan). Eftersom det nationella målet rör en yrkesmilitär avser detta förslag till avgörande huvudsakligen denna kategori – som för övrigt är den dominerande kategorin i nuläget. Även om de västerländska styrkorna historiskt sett huvudsakligen har bestått av värnpliktiga, kan det sedan konstateras att sedan kalla krigets slut har försvarsmakterna generellt sett stramats åt till förmån för ett mindre antal yrkesmilitärer. Se Malis, C., a.a., s. 117, 118 och 122.

43 Se, bland annat, dom av den 20 november 2018, Sindicatul Familia Constanţa m.fl. ( C‑147/17, EU:C:2018:926, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

44 Se rekommendation CM/Rec(2010)4 om mänskliga rättigheter för dem som tillhör försvaret, antagen av ministerkommittén den 24 februari 2010 vid det 1077:e mötet med ministerombuden, s. 25.

45 Se, bland annat, dom av den 3 maj 2012, Neidel ( C‑337/10, EU:C:2012:263, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

46 Detta är till exempel fallet i fransk rätt.

47 Se, bland annat, dom av den 26 mars 2015, Fenoll ( C‑316/13, EU:C:2015:200, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

48 Detta förklaras sannolikt av att direktiv 89/391 är det ramdirektiv som fastställer allmänna principer för säkerhet och hälsa i arbetet, principer som har genomförts i direktiv 2003/88 (se punkt 25 ovan).

49 Inte ens militärer i flottan omfattas av detta undantag. Europaavtalet om arbetstidens organisation för sjömän, som återfinns i bilagan till direktiv 1999/63, är nämligen tillämpligt på sjömän som befinner sig ombord på alla havsgående fartyg… som normalt används för kommersiell sjöfart – vilket således utesluter militära sjöinsatser (se klausul 1.1 i avtalet).

50 Det ska för det första preciseras att den offentliga tjänsten bestående i ett nationellt försvar inte enbart tillhandahålls av offentliga arméer. Legosoldatverksamhet har alltid funnits. Se, för exempel på hur dessa privata soldater har använts av västerländska stater i närhistorisk tid, Malis, C., a.a., s. 134–138. För det andra är medlemsstaternas försvarsmakter, såsom jag har angett i punkt 28 ovan, ofta involverade i andra verksamheter av allmänintresse.

51 Närmare bestämt har den slovenska regeringen i sitt skriftliga yttrande gjort gällande att verksamheten bestående i beredskapstjänstgöring av slovensk militär är en sådan verksamhet som inte omfattas av direktiv 2003/88. Vid förhandlingen tycks denna regering, i likhet med den spanska och den franska regeringen, däremot ha hävdat att oavsett vilken typ av uppdrag det rör sig om är militär personal alltid undantagen från direktivets tillämpningsområde.

52 Och eventuellt även från tillämpningsområdet för direktiv 89/391, trots att nämnda regeringars ståndpunkt inte är tydlig på denna punkt.

53 Se, analogt, dom av den 5 oktober 2004, Pfeiffer m.fl. ( C‑397/01–C‑403/01, EU:C:2004:584, punkt 53).

54 Se punkt 55 ovan.

55 Se dom av den 20 november 2018, Sindicatul Familia Constanţa m.fl. ( C‑147/17, EU:C:2018:926, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

56 Se dom av den 20 november 2018, Sindicatul Familia Constanţa m.fl. ( C‑147/17, EU:C:2018:926, punkterna 56, 58, 59 och 61).

57 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Saggio i målet Simap ( C‑303/98, EU:C:1999:621, punkt 27), och förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i målet Sindicatul Familia Constanţa m.fl. ( C‑147/17, EU:C:2018:518, punkt 51).

58 Se punkterna 46 och 47 ovan.

59 Se artiklarna 3–7 i direktiv 2003/88, varvid de rättigheter som säkerställs i dessa bestämmelser ska tillkomma varje arbetstagare.

60 Det ska erinras om att direktiv 89/391 antogs med stöd av artikel 118a i EG-fördraget och direktiv 2003/88 på grundval av artikel 137 i EG-fördraget, som hade ersatt nyssnämnda artikel 118a, och som i sin tur blev artikel 153 FEUF. Denna bestämmelse ger, precis som de föregående, unionen befogenhet att anta minimiregler för att skydda arbetstagarnas hälsa och säkerhet i allmänhet. Det framgår vidare av punkt 43 ovan att även om försvaret omfattas av medlemsstaternas befogenhet, hindrar detta inte unionen från att, i enlighet med den befogenhet unionen tilldelats enligt bland annat sistnämnda bestämmelse, utforma en socialpolitik som i princip omfattar alla arbetstagare, inklusive arbetstagare inom försvarssektorn, däribland militär personal.

61 Se artikel 151 FEUF, som har följande lydelse: Unionens och medlemsstaternas mål ska… vara… att förbättra levnads- och arbetsvillkor.

62 Se, bland annat, dom av den 26 juni 2001, BECTU ( C‑173/99, EU:C:2001:356, punkt 43), och dom av den 14 maj 2019, CCOO ( C‑55/18, EU:C:2019:402, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

63 Se artiklarna 23.1 och 24 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna från 1948, artikel 7 i internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter från år 1966, samt ingressen punkt 2 i del I och artikel 2 i Europeiska sociala stadgan som undertecknades i Turin den 18 oktober 1961. Se, även, den internationella arbetsorganisationens (ILO) konventioner nr 132 om semester (reviderad), 1970 (C132), nr 155 om arbetstagares säkerhet och hälsa, 1981 (C155) och nr 171 om nattarbete, 1990 (C171).

64 Se punkterna 7 och 8 i denna stadga.

65 Se, bland annat, vad gäller den Europeiska sociala stadgan, avdelning Q i rekommendation CM/Rec(2010)4 om mänskliga rättigheter för dem som tillhör försvaret, vilken det hänvisats till ovan. Dessutom motsvarar begreppet arbetstagare, i den mening som avses i artikel 31 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, samma begrepp i direktiv 2003/88 (se, bland annat, dom av den 26 mars 2015, Fenoll ( C‑316/13, EU:C:2015:200, punkt 26)). Militär personal åtnjuter således, i egenskap av arbetstagare, de grundläggande rättigheter som garanteras i denna bestämmelse.

66 Se, bland annat, dom av den 20 november 2018, Sindicatul Familia Constanţa m.fl. ( C‑147/17, EU:C:2018:926, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

67 Se, analogt, dom av den 26 oktober 1999, Sirdar ( C‑273/97, EU:C:1999:523, punkt 27), dom av den 11 januari 2000, Kreil ( C‑285/98, EU:C:2000:2, punkt 24), och dom av den 20 mars 2018, kommissionen/Österrike (Statstryckeriet) ( C‑187/16, EU:C:2018:194, punkt 78).

68 Den franska regeringen har hänvisat till de olika konflikter som Republiken Frankrike har haft del i. Den slovenska regeringen har för sin del hänvisat till konflikten kring Republiken Sloveniens självständighet i början av 1990-talet.

69 Se, inom ramen för GSFP, artikel 42.6 FEU.

70 Se, analogt, dom av den 20 mars 2018, kommissionen/Österrike (Statstryckeriet) ( C‑187/16, EU:C:2018:194, punkterna 78–80 och där angiven rättspraxis).

71 Se punkt 28 ovan.

72 Den franska regeringen har åberopat övningar för nattliga ingripanden, vilket innebär att undantag görs från de regler om nattarbete som föreskrivs i direktivet (se punkt 24 ovan).

73 Se punkt 29 ovan.

74 Se punkt 26 ovan.

75 Se, med avseende på militär personal, rekommendation CM/Rec(2010)4 om mänskliga rättigheter för dem som tillhör försvaret, vilken det hänvisats till ovan, s. 56.

76 Se dom av den 20 november 2018, Sindicatul Familia Constanţa m.fl. ( C‑147/17, EU:C:2018:926, punkt 67), och dom av den 30 april 2020, Készenléti Rendőrség ( C‑211/19, EU:C:2020:344, punkterna 40).

77 Se dom av den 5 oktober 2004, Pfeiffer m.fl. ( C‑397/01-C‑403/01, EU:C:2004:584, punkt 57), och dom av den 30 april 2020, Készenléti Rendőrség ( C‑211/19, EU:C:2020:344, punkt 41).

78 Se, bland annat, dom av den 30 april 2020, Készenléti Rendőrség ( C‑211/19, EU:C:2020:344, punkt 44).

79 Se, bland annat, dom av den 20 november 2018, Sindicatul Familia Constanţa m.fl. ( C‑147/17, EU:C:2018:926, punkt 67), och dom av den 30 april 2020, Készenléti Rendőrség ( C‑211/19, EU:C:2020:344, punkt 40 och 42).

80 Dom av den 20 november 2018 ( C‑147/17, EU:C:2018:926).

81 Dom av den 20 november 2018, Sindicatul Familia Constanţa m.fl. ( C‑147/17, EU:C:2018:926, punkt 68).

82 Se dom av den 20 november 2018, Sindicatul Familia Constanţa m.fl. ( C‑147/17, EU:C:2018:926, punkterna 70–75).

83 Se, analogt, dom av den 30 april 2020, Készenléti Rendőrség ( C‑211/19, EU:C:2020:344, punkt 44).

84 Dom av den 20 november 2018 ( C‑147/17, EU:C:2018:926).

85 Se, analogt, Europadomstolen, 22 mars 2012, Konstantin Markin mot Ryssland, EC:ECHR:2012:0322JUD003007806, 148 §. Detsamma skulle kunna gälla viss civil personal som är anställd inom försvaret.

86 Se, analogt, dom av den 26 oktober 1999, Sirdar ( C‑273/97, EU:C:1999:523, punkterna 21–32). Se, för profilen och en sammanfattning av hur särskilda styrkor har använts under närhistorisk tid, Malis, C., a.a., s. 118 och 130–133.

87 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 januari 2006, kommissionen/Spanien ( C‑132/04, ej publicerad, EU:C:2006:18). På liknande sätt innehåller inte någon av de rättsakter som nämns i punkt 62 ovan något allmänt undantag för militär personal vad gäller rätten till rättvisa och skäliga arbetsvillkor, medan ett sådant allmänt undantag ibland förskrivs från andra grundläggande rättigheter, däribland föreningsrätten och rätten till kollektiva förhandlingar (se, bland annat, 14 § i gemenskapsstadgan om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter).

88 Se, för ett liknande resonemang, Bundersverwaltungsgericht (Högsta förvaltningsdomstolen, Tyskland), 15 december 2011, 2 C 41.10 (DE:BVerwG:2011:151211U2C41.10.0). Att militär personal i princip inte undantas från tillämpningsområdet för direktiv 89/391 styrks för övrigt även av den omständigheten att det i flera särdirektiv på området för hälsa och säkerhet i arbetet, vilka har antagits med stöd av direktiv 89/391, föreskrivs undantag för sådan personal. Se artikel 2.2 i rådets direktiv 89/656/EEG av den 30 november 1989 om minimikrav för säkerhet och hälsa vid arbetstagares användning av personlig skyddsutrustning på arbetsplatsen (tredje särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG) (EGT L 393, 1989, s. 18). Se, även, artikel 10.1 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/35/EU av den 26 juni 2013 om minimikrav för arbetstagares hälsa och säkerhet vid exponering för risker som har samband med fysikaliska agens (elektromagnetiska fält) i arbetet (20:e särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG) och om upphävande av direktiv 2004/40/EG (EUT L 179, 2013, s. 1). Härav följer e contrario att direktiven om hälsa och säkerhet i arbetet – varigenom direktiv 89/391 genomförs – avseende så varierande ämnen som arbetsplatser, arbetstagares användning av arbetsutrustning på arbetsplatsen, bildskärmar, förebyggande av risker i samband med exponering för carcinogener, buller, vibrationer etcetera, omfattar militär personal.

89 Jag vill precisera att i allmänhet utgör inte medlemsstaternas försvar enhetliga block. Militär personal återfinns på mycket olika befattningar, vissa avsedda att användas i strid medan andra uppenbart inte är det, och har anförtrotts med varierande uppgifter och uppdrag.

90 I sådant fall skulle denna bestämmelse förlora en stor del av sin grund, eftersom den då skulle dubblera bland annat artikel 347 FEUF, enligt vilken medlemsstaterna i allmänhet får göra undantag från unionsrätten vid allvarliga interna störningar som påverkar upprätthållandet av lag och ordning, i händelse av krig eller vid en allvarlig internationell spänning som innebär krigsfara eller för att fullgöra de skyldigheter den har tagit på sig i syfte att bevara fred och internationell säkerhet. Se, analogt, artikel 15 i europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950, och artikel 30 i Europeiska sociala stadgan.

91 Se punkt 29 ovan. Som exempel har de europeiska soldater som placerats i Afghanistan anställts i fredstid – i avsaknad av krigsförklaring mot afghanska staten – i ett krig mot terrorismen, för att bevara eller återställa internationell fred och säkerhet och för att konfrontera en asymmetrisk eller irreguljär fiende, i den mening som avses i internationell rätt, det vill säga en fiende som inte tillhör någon statlig armé.

92 Se artikel 6 i direktiv 89/391. Detta är för övrigt vad som föreskrivs i den franska lagstiftning varigenom detta direktiv har införlivats. I denna lagstiftning anges att bestämmelserna i detta direktiv fullt ut tillämpliga vad gäller militär personal som utför samma arbetsuppgifter som civil personal. Militärer som fullgör sådana uppgifter tillerkänns även, i likhet med alla tjänstemän, en rätt att vägra att utföra dessa uppgifter om det finns skälig anledning att anta att deras arbetssituation utgör en allvarlig och överhängande fara för deras liv eller hälsa. Däremot, när det inte kan undvikas att förhållanden som är speciella för det nationella försvaret, alternativt för den inre eller den civila säkerheten, kommer i konflikt med [dessa bestämmelser], är [arbetsmarknadsmyndigheten] skyldig att svara för att militär personals säkerhet, samt fysiska och psykiska hälsa tryggas genom att anpassa [dessa bestämmelser] till lokala förhållanden och den operativa miljön. Militär personal har inte rätt att vägra att utföra sina uppgifter i en sådan situation. Se dekret nr 2018-1286 av den 27 december 2018 om åtgärder för hälsa och säkerhet i arbetet, avsedda att skydda militär personals fysiska hälsa och integritet under tjänstgöring (Jorf nr 301 av den 29 december 2018), särskilt artiklarna R.4123‑53 och R.4123-54. Se, även, dekret nr 2012-422 av den 29 mars 2012 om hälsa och säkerhet under arbetet vid försvarsministeriet (Jorf nr 77 av den 30 mars 2012), artiklarna 35 och 36. I sistnämnda förordning görs närmare bestämt en åtskillnad mellan militär personal som utövar samma typ av uppgifter som civil personal och militär personal som utövar verksamhet av operativ karaktär eller som avser stridsutbildning, vilket, mer eller mindre, motsvarar den skillnad som görs i detta förslag till avgörande. Jag noterar emellertid att åtminstone vissa experter i franska militära frågor anser att denna lagstiftning gör en korrekt avvägning mellan de skyldigheter som följer av unionsrätten och militäryrkets krav. Se Haut Comité d’évaluation de la condition militaire (HCECM), 13:e tematiska rapport, La mort, la blessure, la maladie, juli 2019, s. 92.

93 Det rör sig närmare bestämt om bestämmelser om dygnsvila (artikel 3), raster (artikel 4), veckovila (artikel 5), nattarbetets längd (artikel 8) och beräkningsperioder (artikel 16) (se, om dessa bestämmelser, punkt 24 ovan).

94 Se dom av den 14 oktober 2010, Union syndicale Solidaires Isère ( C‑428/09, EU:C:2010:612, punkt 48).

95 Se skäl 15 i direktiv 2003/88.

96 Se punkt 71 ovan.

97 Det är lätt att föreställa sig att arbetsgivaren svårligen skulle kunna bekämpa riskerna vid källan, såsom krävs enligt artikel 6 i direktiv 89/391.

98 Jag vill precisera att undantaget enligt min mening avser samtliga inblandade trupper, det vill säga inte enbart militär personal på insatsområdet, utan även den personal vars verksamhet har ett direkt samband med genomförandet av eller stödet till sådana externa insatser, verksamhet som dikteras av behoven under insatserna.

99 Se, för ett belysande exempel, De Braquilanges, M., Les militaires et le temps de travail, blogg Theatrum belli, 2017: … personalen befinner sig alltid i ett operativt läge på grund av det ständiga hotet mot den egna personen eller mot andra enheter som befinner sig nära och som upplever svårigheter och därför kan begära stöd, oavsett om vi vilar eller återhämtar oss eller om vi utför ett uppdrag. I krigets dimma kan arbetstiden inte regleras utan att behöva bortse från det oförutsedda som alltid kan inträffa, eftersom den är resultatet av en motståndares vilja…. Att begränsa arbetstiden under en insats skulle kunna kasta tvivel över vår beslutsamhet, genom att vi själva begränsar vår tillgänglighet och därmed vårt åtagande …

100 Se punkt 28 ovan.

101 Se punkt 71 ovan.

102 Beslut av den 14 juli 2005, Personalrat der Feuerwehr Hamburg ( C‑52/04, EU:C:2005:467, punkt 52).

103 Se punkt 73 ovan.

104 Se, för ett liknande resonemang, HCECM, 9:e tematiska rapporten, Perspectives de la condition militaire, juni 2015, s. 50 och 51, HCECM, 11:e tematiska rapporten, La fonction militaire dans la société française, september 2017, s. 24 och 25, samt De Braquilanges, M., a.a.

105 Se punkt 64 ovan.

106 Se punkt 66 ovan.

107 Detta undantag kommer i praktiken att ha större betydelse för militär personal i operativ tjänst, än för personal som befinner sig långt från skådeplatsen för operativa insatser. I detta sammanhang och för det fall att de behöriga myndigheterna anser det nödvändigt att sätta in militär personal eller anordna en övning anser jag inte att artikel 7 i direktiv 2003/88, vari det föreskrivs en rätt till årlig betald semester, utgör hinder mot att, i förekommande fall, kalla tillbaka erforderlig militär personal från permission. Enligt min mening utgör den bestämmelsen endast hinder mot att en militär förlorar de semesterdagar som denne inte tagit ut på grund av att denne kallats in.

108 När det gäller frågan huruvida ett beslut om att sätta in försvaret för operativa insatser bör bli föremål för domstolsprövning, anser jag att varje medlemsstat ska tillämpa sina egna regler på området. Jag anser nämligen att det är svårt att motivera att unionsrätten ska medföra ett sådant krav på domstolsprövning enbart av det skälet att beslutet innebär att det kan göras undantag från bestämmelserna i direktiv 89/391 och direktiv 2003/88.

109 Se, för ett liknande resonemang, rekommendation CM/Rec(2010)4 om mänskliga rättigheter för dem som tillhör försvaret, avdelning Q, punkt 67, samt redogörelsen för skälen, s. 62 och 63.

110 Se punkt 25 ovan.

111 Jag kan inte heller annat än instämma i de positiva budskap som ger uttryck för att sådana bestämmelser om arbetstid bidrar till rekryteringen av och lojaliteten hos militär personal (se, bland annat, Leigh, I., Born, H., a.a., s. 175), i en tid då vissa militärer eftersträvar bättre balans mellan arbets- och privatlivet (se, bland annat, HCECM, La vie des militaires et de leur famille selon le lieu d’affectation, 12:e rapporten, juni 2018, Brault, O., Les défis de la préservation d’une singularité militaire, i Un monde en turbulence - Regards du CHEM 2019 – 68:e sammanträdet).

112 Se punkt 33 ovan.

113 Se Conseil constitutionnel (Författningsdomstolen, Frankrike), beslut nr 2014-432 QPC av den 28 november 2014 och beslut nr 2014-45Q QPC av den 27 februari 2015.

114 Även om principen om att militär personal ska vara tillgänglig utan tvekan är av stor betydelse enligt fransk rätt och principerna om försvarets organisation kan uppvisa vissa särdrag i de olika medlemsstaterna (se punkt 65 ovan), är jag tveksam till att klassificera dessa principer i samma kategori som ett republikanskt statsskick (se, bland annat, dom av den 2 juni 2016, Bogendorff von Wolffersdorff ( C‑438/14, EU:C:2016:401, punkt 64)) eller dess officiella språk (se, bland annat, dom av den 16 april 2013, Las ( C‑202/11, EU:C:2013:239, punkt 26)). Även om varje medlemsstats nationella identitet omfattar dess konstitutionella identitet (se, bland annat, förslag till avgörande av generaladvokaten Poiares Maduro i målet Michaniki ( C‑213/07, EU:C:2008:544, punkt 31)), avser det sistnämnda begreppet enligt min mening endast en hård kärna av nationella grundlagsbestämmelser som definierar själva identiteten hos den grundlagsordningen i fråga. Jag undrar emellertid om kravet på att det fritt ska kunna förfogas över försvaret verkligen ingår i denna ordning.

115 Se punkt 87 ovan. Enligt min mening medför denna tolkning inte heller att militäryrkets unika karaktär går förlorad (se punkt 33 ovan).

116 Se, för synpunkter med samma innebörd, ILO, rekommendation nr 116 om deltidsarbete, 1962 (R116), punkt 14 a ii) och 14 b vi).

117 I dom av den 11 januari 2000, Kreil ( C‑285/98, EU:C:2000:2, punkterna 20–29), slog domstolen fast att artikel 2.2 i direktiv 76/207, enligt vilken medlemsstaterna har möjlighet att göra undantag för yrkesverksamhet för vilken arbetstagarnas kön är avgörande på grund av verksamhetens natur eller det sammanhang i vilket den utförs, inte gör det möjligt för en medlemsstat att helt utesluta kvinnor från militära yrken som innebär användning av vapen, eftersom ett sådant uteslutande inte kan betraktas som en undantagsåtgärd som motiveras av verksamhetens natur eller det sammanhang i vilket den utförs. Se även, i fråga om mervärdesskatt, dom av den 16 september 1999, kommissionen/Spanien ( C‑414/97, EU:C:1999:417), i fråga om offentlig upphandling, dom av den 8 april 2008, kommissionen/Italien ( C‑337/05, EU:C:2008:203), och på tullområdet, bland annat dom av den 15 december 2009, kommissionen/Finland ( C‑284/05, EU:C:2009:778).

118 Se artikel 42.6 FEU.

119 Se punkt 64 ovan.

120 Den hänskjutande domstolen måste bland annat pröva huruvida slovenska militärers beredskapstjänstgöring ingår i förberedelserna för operativa insatser, vilket den slovenska regeringen har hävdat men förefaller tveksamt.

121 De särskilda undantag som föreskrivs i artikel 17.3 b och 17.3 c i direktiv 2003/88 är däremot relevanta för sådan verksamhet (se punkt 85 ovan).

122 Se, bland annat, dom av den 3 oktober 2000, Simap ( C‑303/98, EU:C:2000:528, punkterna 48 och 49), dom av den 9 september 2003, Jaeger ( C‑151/02, EU:C:2003:437, punkterna 63 och 65), och dom av den 21 februari 2018, Matzak ( C‑518/15, EU:C:2018:82, punkt 59).