Domstolens dom (andra avdelningen) den 15 april 2021

I mål C‑515/19, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Conseil d’État (Frankrike) genom beslut av den 28 juni 2019, som inkom till domstolen den 8 juli 2019, i målet

DOMSTOLEN (andra avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden A. Arabadjiev samt domarna A. Kumin (referent), T. von Danwitz, P.G. Xuereb och I. Ziemele, generaladvokat: H. Saugmandsgaard Øe, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Eutelsat SA, genom L. de la Brosse och C. Barraco-David, avocats, Inmarsat Ventures SE, genom C. Spontoni, N. Brice och É. Barbier de La Serre, avocats, Viasat Inc. och Viasat UK Ltd, genom L. Panepinto, P. de Bandt och H. Farge, avocats, samt J. Ruiz Calzado, abogado, Frankrikes regering, genom A.-L. Desjonquères, E. de Moustier och P. Dodeller, samtliga i egenskap av ombud, Belgiens regering, genom P. Cottin och J.-C. Halleux, båda i egenskap av ombud, biträdda av S. Depré, avocat, Förenade kungarikets regering, genom S. Brandon, i egenskap av ombud, biträdd av J. Morrison, barrister, Europeiska kommissionen, genom É. Gippini Fournier, G. Braun och L. Nicolae, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 12 november 2020 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Internationell rätt

Bildandet av ITU

Radioreglementet

Unionsrätt

MSS-beslutet

Urvalsbeslutet

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den andra frågan

Den första frågan

Den tredje frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2.2 a och 2.2 b, artikel 4.1 c ii), artikel 7.1 och 7.2 samt artikel 8.1 och 8.3 i Europaparlamentets och rådets beslut nr 626/2008/EG av den 30 juni 2008 om urval och tillståndsgivning avseende system som tillhandahåller mobila satellittjänster (EUT L 172, 2008, s. 15) (nedan kallat MSS-beslutet).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Eutelsat SA och Autorité de régulation des communications électroniques et des postes (Tillsynsmyndigheten för elektroniska kommunikationer och post) (ARCEP, Frankrike) angående den myndighetens beslut att bevilja Inmarsat Ventures SE, tidigare Inmarsat Ventures Ltd (nedan kallat Inmarsat), nyttjanderätter för kompletterande markkomponenter för mobilsatellitsystem.

3 Internationella teleunionen (nedan kallad ITU) är ett fackorgan inom Förenta nationerna som ansvarar för informations- och kommunikationsteknik. Inom ramen för ITU tilldelas, såsom framgår av bland annat artikel 1 i dess stadgar, radiospektrum och satellitomloppsbanor på global nivå, och tekniska standarder utarbetas för att garantera driftkompatibilitet mellan nätverk och tekniker.

4 ITU består enligt artikel 2 i dess stadga av medlemsstater och sektorsmedlemmar. För närvarande är 193 stater medlemmar i ITU, däribland samtliga medlemsstater i Europeiska unionen som själv är en sektorsmedlem.

5 I artikel 4 i stadgan, med rubriken [ITU:s] instrument, föreskrivs följande i punkt 3:

6 Världsradiokonferenser (WRC) har till uppgift att undersöka och, om så är lämpligt, revidera det radioreglemente som avses i artikel 4 i ITU:s stadga. Detta reglemente, i dess lydelse enligt världsradiokonferensen som hölls i Genève (Schweiz) den 23 januari 2012 (WRC‑12) (nedan kallad radioreglementet), innehåller ett kapitel I, med rubriken Terminologi och tekniska egenskaper, som innehåller artikel 1, med rubriken Termer och definitioner. Denna artikel är indelad i avsnitt, avsnitt III har rubriken Radiotjänster. Avsnitten är i sin tur indelade med nummer. I detta avsnitt III återfinns bland annat nr 1.25 i nämnda artikel 1, som har följande lydelse:

7 Artikel 1 i radioreglementet innehåller ett avsnitt IV, med rubriken Stationer och radiosystem, som bland annat innehåller numren 1.61, 1.63, 1.64, 1.67 och 1.68, som har följande lydelse:

8 Skälen 1, 4, 5, 18 och 19 i MSS-beslutet har följande lydelse:

9 Artikel 1 i detta beslut har följande lydelse:

10 I artikel 2.2 i detta beslut föreskrivs följande:

11 Avdelning II i MSS-beslutet, med rubriken Urvalsförfarande, innehåller bland annat artiklarna 3 och 4. I artikel 3.1 anges följande:

12 I artikel 4.1 föreskrivs följande:

13 Avdelning III i MSS-beslutet har rubriken Tillståndsgivning och innehåller bland annat artiklarna 7 och 8. Artikel 7 i beslutet har följande lydelse:

14 I artikel 8 i beslutet föreskrivs följande:

15 Artikel 2 i kommissionens beslut 2009/449/EG av den 13 maj 2009 om urval av operatörer av alleuropeiska system som tillhandahåller mobila satellittjänster (EUT L 149, 2009, s. 65) (nedan kallat urvalsbeslutet) har följande lydelse:

16 Artikel 3 i detta beslut har följande lydelse:

17 Efter det urvalsförfarande som avses i avdelning II i MSS-beslutet valdes Inmarsat med stöd av artikel 2 andra stycket i urvalsbeslutet ut som en av operatörerna av mobilsatellitsystem.

18 Detta företag har utvecklat ett system kallat European Aviation Network (EAN), som syftar till att tillhandahålla anslutningstjänster för flygindustrin och som gör det möjligt att tillhandahålla flyganslutningstjänster till flygplan som passerar unionen genom överföring via satellit, som tas emot av en dataterminal placerad ovanpå flygplanskroppen, och vidaresändning från kompletterande markkomponenter inom unionens territorium och som tas emot av en terminal under flygplanskroppen.

19 Genom beslut av den 21 oktober 2014 gav ARCEP Inmarsat tillstånd att inom det franska fastlandet använda de frekvenser som avses i artikel 3 a i urvalsbeslutet. Genom beslut av den 22 februari 2018 (nedan kallat beslutet av den 22 februari 2018) beviljade myndigheten Inmarsat tillstånd att använda sig av kompletterande markkomponenter i mobilsatellitsystem.

20 Eutelsat, som är konkurrent till Inmarsat, väckte talan vid den hänskjutande domstolen, Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike), och yrkade att beslutet av den 22 februari 2018 skulle ogiltigförklaras, bland annat med motiveringen att unionsrätten hade åsidosatts.

21 Eutelsat har i huvudsak åberopat tre grunder. Eutelsat har för det första hävdat att det EAN-system som Inmarsat planerade inte utgör ett mobilsatellitsystem, eftersom dess kompletterande markkomponenter inte utgör en integrerad del av detta system. För det andra är de kompletterande markkomponenter som godkänts genom beslutet av den 22 februari 2018 inte kompletterande i förhållande till den satellitkomponent som ingår i detta nät. För det tredje utgör den omständigheten att Inmarsat inte hade tillhandahållit mobilsatellittjänster den dag som föreskrivs i artikel 4.1 c ii) i MSS-beslutet hinder för att bevilja tillstånd att använda sig av kompletterande markkomponenter i mobilsatellitsystem.

22 Viasat Inc och Viasat UK Ltd (nedan tillsammans kallade Viasat) intervenerade till stöd för Eutelsats talan om ogiltigförklaring.

23 Den hänskjutande domstolen anser för det första att det för prövningen av den första grunden, som nämns i punkt 21 ovan, bland annat är nödvändigt att fastställa de rättsliga kriterier som gör det möjligt att identifiera en mobil jordstation, i den mening som avses i MSS-beslutet, för att kontrollera huruvida EAN-systemet kan anses uppfylla dessa kriterier.

24 Enligt den hänskjutande domstolen är det för prövningen av den andra grunden som avses i punkt 21 ovan nödvändigt att klargöra vilken funktion som satellit- och markkomponenter i mobilsatellitsystem har enligt artikel 2.2 i MSS-beslutet och att klargöra begreppet erforderlig kvalitet, i den mening som avses i artikel 2.2 b i MSS-beslutet.

25 Den hänskjutande domstolen har slutligen anfört att det, för prövningen av den tredje grunden som nämns i punkt 21 i förevarande dom, är nödvändigt att precisera vilken betydelse den omständigheten att den aktör som valts ut i enlighet med avdelning II i MSS-beslutet eventuellt inte har iakttagit den tidsfrist som föreskrivs i artikel 4.1 c ii) i MSS-beslutet har för täckningen av territoriet genom ett mobilsatellitsystem och, i synnerhet, att fastställa huruvida de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna, vid ett sådant åsidosättande, ska vägra att bevilja tillstånd att nyttja kompletterande markkomponenter eller åtminstone kan vägra att bevilja sådana tillstånd.

26 Mot denna bakgrund beslutade Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

27 För att besvara den andra frågan, som ska prövas först, är det viktigt att precisera att det i förevarande fall är ostridigt att det system som utvecklats av Inmarsat, trots att det innefattar en satellit, i fråga om kapaciteten hos de överförda uppgifterna huvudsakligen grundar sig på överföring med stationer på marken och att dessa omfattar hela det europeiska territoriet i medlemsstaterna. De markstationer som är i fråga i det nationella målet och som Inmarsat genom beslutet av den 22 februari 2018 har fått tillstånd att nyttja som kompletterande markkomponenter i mobilsatellitsystem sträcker sig således över hela det franska fastlandet.

28 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 67 i sitt förslag till avgörande framgår det för övrigt av de handlingar i målet som domstolen förfogar över att den satellit som Inmarsat använder i sitt mobila satellitsystem endast är avsedd att användas i områden som inte täcks av de markstationer som nyttjas av detta företag, det vill säga bland annat över hav.

29 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 2.2 a och 2.2 b i MSS-beslutet ska tolkas så, att ett mobilsatellitsystem i första hand, vad gäller de överförda uppgifternas kapacitet, ska grundas på systemets satellitkomponent och om kompletterande markkomponenter i mobilsatellitsystem kan installeras på ett sådant sätt att det täcker hela unionens territorium, eftersom denna satellitkomponent inte gör det möjligt att säkerställa kommunikation med erforderlig kvalitet, i den mening som avses i denna bestämmelse.

30 Domstolen erinrar om att enligt artikel 2.2 a i MSS-beslutet definieras mobila satellitsystem som elektroniska kommunikationsnät och tillhörande utrustning som gör det möjligt att tillhandahålla radiokommunikationstjänster mellan en mobil jordstation och en eller flera rymdstationer eller mellan mobila jordstationer via en eller flera rymdstationer eller mellan en mobil jordstation och en eller flera stationära kompletterande markkomponenter. I denna bestämmelse anges även att systemen av detta slag ska omfatta minst en rymdstation.

31 Enligt artikel 2.2 b i detta beslut avses med kompletterande markkomponenter i mobilsatellitsystem stationära markbaserade stationer som används för att förbättra tillgången till mobila satellittjänster i geografiska områden inom täckningsområdet för systemets satellit/satelliter, där kommunikation med en eller flera rymdstationer inte kan åstadkommas med erforderlig kvalitet

32 Vad gäller nödvändiga tillstånd för tillhandahållande av kompletterande markkomponenter i mobilsatellitsystem föreskrivs i artikel 8.1 i MSS-beslutet att det ankommer på de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna att med verkan inom sina respektive nationella territorier bevilja dessa tillstånd för de sökande som valts ut i enlighet med avdelning II i beslutet och som har tillstånd att använda spektrumet enligt artikel 7 i beslutet.

33 Enligt artikel 8.3 i samma beslut ska dessa tillstånd vara underkastade gemensamma villkor, vilka räknas upp i punkterna a–d i denna bestämmelse. Det krävs således bland annat att operatörerna använder de tilldelade radiofrekvenserna för tillhandahållande av kompletterande markkomponenter i mobilsatellitsystem. Dessutom ska kompletterande markkomponenter utgöra en integrerad del av ett mobilsatellitsystem och ska styras av resurs- och näthanteringsmekanismen i det satellitbaserade systemet. De ska använda samma sändningsriktning och samma del av frekvensbandet som motsvarande satellitkomponenter och får inte öka spektrumkravet för det mobilsatellitsystem som de är en del av. Oberoende drift av kompletterande markkomponenter vid fel på satellitkomponenten i det mobilsatellitsystem som de är en del av får dessutom inte överstiga 18 månader.

34 Till att börja med framgår det av de ovannämnda bestämmelserna att ett mobilsatellitsystem, i den mening som avses i MSS-beslutet, måste omfatta minst en rymdstation, medan driften av kompletterande markkomponenter endast är frivillig. När en aktör önskar använda sig av kompletterande markkomponenter ska dessutom de gemensamma villkor som föreskrivs i artikel 8.3 i beslutet vara uppfyllda.

35 Domstolen konstaterar att varken artikel 2.2 a och 2.2 b i MSS-beslutet eller artikel 8.1 och 8.3 i samma beslut innehåller någon definition av förhållandet mellan, å ena sidan, satellitkomponenten i ett mobilsatellitsystem och, å andra sidan, den markkomponent som ingår i detta system vad gäller kapaciteten hos de överförda uppgifterna.

36 I synnerhet går det inte att dra någon slutsats på denna punkt av användningen av ordet kompletterande i uttrycket kompletterande markkomponenter, eftersom detta ord, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 77 i sitt förslag till avgörande, inte ger någon information om vilken relativ betydelse de två beståndsdelarna har.

37 Följaktligen kan det inte anses att ett mobilsatellitsystem, i vilket såväl en satellit som kompletterande markkomponenter ingår, vad gäller kapaciteten hos de överförda uppgifterna främst ska grunda sig på satellitkomponenten i detta system.

38 Vad därefter gäller omfattningen av täckningen av kompletterande markkomponenter, ska det inledningsvis påpekas att det enligt artikel 8.1 i MSS-beslutet endast är för deras respektive nationella territorier som de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna beviljar nödvändiga tillstånd för tillhandahållande av kompletterande markkomponenter i mobilsatellitsystem.

39 I enlighet med villkoret i artikel 8.3 a i MSS-beslutet, som är gemensamt för alla tillstånd som utfärdas av medlemsstaterna, ska operatören använda de tilldelade radiofrekvenserna för tillhandahållande av kompletterande markkomponenter i mobilsatellitsystem. De markstationer som en operatör ansöker om att få använda som kompletterande markkomponenter ska således motsvara kompletterande markkomponenter i mobilsatellitsystem, i den mening som avses i artikel 2.2 b i nämnda beslut.

40 I sistnämnda bestämmelse anges två huvudsakliga krav för att en markbaserad station ska kunna klassificeras som kompletterande markkomponenter i mobilsatellitsystem. När det gäller lokalisering ska denna markbaserade station vara en stationär markbaserad station som används i geografiska områden inom täckningsområdet för systemets satellit/satelliter. Ur funktionell synvinkel ska den dessutom användas för att öka tillgängligheten av mobila satellittjänster i områden där kommunikation med satellitkomponenten i systemet inte kan utföras med den kvalitet som krävs.

41 Av detta följer att när dessa krav är uppfyllda och de andra gemensamma villkoren i artikel 8.3 i MSS-beslutet är uppfyllda, kan det varken utläsas av artikel 2.2 b i MSS-beslutet eller av någon annan bestämmelse i detta beslut att det föreligger någon begränsning av det antal kompletterande markkomponenter som får användas eller omfattningen av deras geografiska täckning.

42 När det i detta sammanhang gäller begreppet erforderlig kvalitet i nämnda artikel 2.2 b, och som den hänskjutande domstolen specifikt har hänvisat till, har kommissionen i sitt skriftliga yttrande hävdat att detta begrepp ska tolkas i förhållande till satellitsystemets satellitkomponent. Begreppet erforderlig kvalitet ska således förstås som den maximala kapaciteten för överföring av uppgifter som denna komponent kan tillhandahålla under normala kommersiella förhållanden, under idealiska kommunikationsförhållanden, på en viss plats där en stationär station är belägen.

43 Denna tolkning, som saknar stöd i lydelsen av artikel 2.2 b i MSS-beslutet, kan inte godtas.

44 Med hänsyn till det sammanhang i vilket nämnda artikel 2.2 b ingår och de mål som eftersträvas med MSS-beslutet, ska tvärtom erforderlig kvalitet, i den mening som avses i denna bestämmelse, för det första fastställas utifrån den kvalitetsnivå som är nödvändig för att tillhandahålla den tjänst som erbjuds av operatören av det berörda mobilsatellitsystemet.

45 Enligt artikel 8.3 b i MSS-beslutet, jämförd med skäl 18 i MSS-beslutet, utgör nämligen kompletterande markkomponenter en integrerad del av mobilsatellitsystemet. De tjänster som tillhandahålls av ett sådant system utgör, såsom framgår av skäl 5 i beslutet, en ny plattform för olika typer av alleuropeiska teletjänster och radio- och multisändningstjänster, såsom tillgång till internet/intranät med bredband eller mobil multimedia. Det framgår dessutom av skälen 1 och 5 i beslutet att det syftar till att främja innovation och konsumenternas intressen.

46 Tillhandahållandet av sådana tjänster, som är innovativa och av hög kvalitet, kräver emellertid allt större kapacitet. Dessutom förefaller det varken tekniskt möjligt eller kommersiellt försvarbart för operatören av ett mobilsatellitsystem att tillgodose efterfrågan på kapacitet och följaktligen högre kvalitet genom att endast förstärka den satellitkomponent som ingår i dess system, eftersom den mängd radiospektrum som operatören förfogar över är begränsad och uppgår, i enlighet med artikel 4.1 b i MSS-beslutet, till högst 15 MHz för jord-till-rymd och 15 MHz för rymd-till-jord.

47 Under dessa omständigheter kan förstärkt drift av markbaserade stationer, vilka med hänsyn till sina tekniska egenskaper är mer effektiva vad gäller kapaciteten, vara bättre lämpad för att tillgodose dessa behov och möjliggör dessutom en effektivare användning av radiofrekvenser, vilket är det syfte som framhålls i skäl 4 i MSS-beslutet.

48 Det ska även påpekas att principen om teknikneutralitet, som ska beaktas på detta område, kräver att tolkningen av bestämmelserna i fråga inte begränsar innovation och teknisk utveckling.

49 Ordalydelsen i skäl 18 i MSS-beslutet utgör för övrigt inte något hinder för en sådan tolkning, eftersom det där, genom att det anges att kompletterande markkomponenter normalt används för att förbättra de tjänster som erbjuds via satelliten i områden där det inte är möjligt att behålla en kontinuerlig siktlinje till satelliten beroende på hinder i horisonten orsakade av byggnader och terrängen leder till, endast ges exempel på en viss typ av möjlig användning av kompletterande markkomponenter utan att därigenom utesluta andra.

50 Det ska emellertid tilläggas att enligt artikel 1.1 i MSS-beslutet har detta beslut till syfte att främja utvecklingen av en konkurrensutsatt inre marknad för mobila satellittjänster, vilket även understryks i skälen 5 och 19 i beslutet. Med hänsyn till detta syfte ska den rätt att utnyttja kompletterande markkomponenter som ger operatören av ett sådant mobilsystem via satellit inte leda till en snedvridning av konkurrensen på den berörda marknaden.

51 Det ankommer således på den behöriga nationella myndigheten, som är ensam behörig att bevilja nödvändiga tillstånd för att tillhandahålla kompletterande markkomponenter i mobilsatellitsystem, att undersöka i vilken mån det begärda nyttjandet av kompletterande markkomponenter kan förorsaka snedvridning av konkurrensen och att förena tillstånden med begränsningar och skyldigheter som är lämpliga och nödvändiga för att konkurrensen inte ska snedvridas eller till och med, i förekommande fall, neka tillstånd.

52 Härav följer att den behöriga myndigheten i en medlemsstat har befogenhet att tillåta att kompletterande markkomponenter i mobilsatellitsystem drivs så att de täcker hela medlemsstatens territorium, med motiveringen att satellitsystemets satellitkomponent inte gör det möjligt att åstadkomma kommunikation med en eller flera rymdstationer med erforderlig kvalitet, i den mening som avses i artikel 2.2 b i MSS-beslutet, vilket ska förstås som den kvalitetsnivå som krävs för att tillhandahålla den tjänst som erbjuds av operatören, under förutsättning att konkurrensen inte snedvrids.

53 Slutligen ankommer det även på denna myndighet att kontrollera iakttagandet av det gemensamma villkor som föreskrivs i artikel 8.3 c i detta beslut, enligt vilket all oberoende drift av kompletterande markkomponenter är begränsad till fall av fel på satellitkomponenten i det mobilsatellitsystem som de är en del av och inte får överstiga 18 månader.

54 Det framgår nämligen av denna bestämmelse, jämförd med artikel 2.2 a och 2.2 b i MSS-beslutet, att, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 72 i sitt förslag till avgörande, ett mobilsatellitsystem inte bara ska ha en satellitkomponent utan att denna även faktiskt ska användas.

55 Av detta följer att satellitkomponenten i ett mobilsatellitsystem i praktiken ska fungera tillsammans med kompletterande markkomponenter och att dess roll inte kan begränsa sig till att säkerställa att villkoren i MSS-beslutet formellt sett är uppfyllda.

56 Den behöriga nationella myndigheten är således skyldig att kontrollera att satellitkomponenten i det berörda mobilsatellitsystemet har ett verkligt och konkret värde, i den meningen att en sådan komponent måste vara nödvändig för att systemet ska fungera, med förbehåll, såsom har angetts i punkt 33 i denna dom, för fall av oberoende drift av kompletterande markkomponenter vid fel på satellitkomponenten, vilken inte får överstiga 18 månader.

57 Mot bakgrund av vad som anförts ovan ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 2.2 a och 2.2 b i MSS-beslutet, jämförd med artikel 8.1 och 8.3 i samma beslut, ska tolkas så, att ett mobilt satellitsystem, när det gäller kapaciteten hos de överförda uppgifterna, inte i första hand ska baseras på satellitkomponenten i detta system och att kompletterande markkomponenter i mobila satellitsystem får installeras för att täcka hela unionens territorium, med motiveringen att satellitkomponenten inte gör det möjligt att säkerställa kommunikation på någon punkt på detta territorium med erforderlig kvalitet, i den mening som avses i artikel 2.2 b i det beslutet, med vilket avses den kvalitetsnivå som är nödvändig för att tillhandahålla den tjänst som erbjuds av operatören av det systemet, under förutsättning att konkurrensen inte snedvrids och att satellitkomponenten har ett verkligt och konkret värde, i den meningen att en sådan komponent måste vara nödvändig för driften av det mobila satellitsystemet, med förbehåll för fall av oberoende drift av kompletterande markkomponenter vid fel på satellitkomponenten, vilken inte får överstiga 18 månader.

58 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida begreppet mobil jordstation, i den mening som avses i artikel 2.2 a i MSS-beslutet, ska tolkas så, att det krävs att en sådan station, för att omfattas av detta begrepp, utan särskiljbar utrustning kan kommunicera med såväl kompletterande markkomponenter som en satellit.

59 Domstolen erinrar inledningsvis om att i förevarande fall, inom ramen för det system som har utvecklats av Inmarsat, är de flygplan som är utrustade med detta system försedda med en mottagningsanordning ovanför flygplanskroppen och en terminal för mottagning under denna. Medan den första anordningen mottar satellitkommunikation erhåller den andra anordningen satellitkommunikation som sänds från kompletterande markkomponenter. Det framgår dessutom av handlingarna i målet att de båda anordningarna är förbundna med varandra av en kommunikationsansvarig.

60 Eutelsat och Viasat har i detta avseende för det första gjort gällande att mottagningsanordningen under flygplanskroppen inte kan betraktas som en mobil jordstation, i den mening som avses i artikel 2.2 a i MSS-beslutet, eftersom denna mottagningsterminal inte kan kommunicera med en satellit. För det andra anser dessa parter att det inte är möjligt att anse att de båda anordningarna och kommunikationsförvaltaren tillsammans utgör en sådan station.

61 Även om MSS-beslutet inte innehåller några närmare uppgifter om innebörden av begreppet mobil jordstation, i den mening som avses i artikel 2.2 a i detta beslut, innehåller radioreglementet en definition av detta begrepp.

62 Enligt domstolens fasta praxis ska unionsrättsakter så långt som det är möjligt tolkas mot bakgrund av internationell rätt (dom av den 4 september 2014, Zeman, C‑543/12, EU:C:2014:2143, punkt 58 och där angiven rättspraxis). Detta gäller särskilt när det i en sådan text används specifika begrepp som används i ett internationellt avtal som ingåtts under ledning av en internationell organisation, såsom ITU, i vilken samtliga medlemsstater i unionen är medlemmar och där unionen själv är en sektorsmedlem.

63 Vid tolkningen av begreppet mobil jordstation, i den mening som avses i artikel 2.2 a i MSS-beslutet, ska följaktligen den definition som ges i radioreglementet beaktas.

64 Enligt nr 1.68 i artikel 1 i radioreglementet avses med en mobil jordstation en mobil jordstation som är avsedd att användas när den är i rörelse eller under stopp på icke identifierade platser. Uttrycken station, jordstation och mobila satellittjänster definieras under nr 1.61, nr 1.63 respektive nr 1.25 i denna artikel.

65 Det följer av dessa bestämmelser att en mobil jordstation, i den mening som avses i radioreglementet, kännetecknas av fyra olika beståndsdelar, vad gäller struktur, lokalisering, rörlighet och funktion.

66 För det första, när det gäller dess struktur, består en sådan station av en eller flera sändare eller mottagare, eller en samling sändare och mottagare, inbegripet tillhörande apparater.

67 För det andra, när det gäller dess placering, är en mobil jordstation placerad antingen på jordens yta, eller i huvuddelen av jordens atmosfär.

68 För det tredje, när det gäller dess rörlighet, är en sådan station avsedd att användas när den är i rörelse eller under stopp på icke identifierade platser.

69 För det fjärde, när det gäller en mobil jordstations funktion, ska det påpekas att syftet med en sådan, inom ramen för tillhandahållandet av vissa radiokommunikationstjänster, är att möjliggöra kommunikation mellan rymdstationer, eller att kommunicera med en eller flera rymdstationer eller med andra stationer av samma slag, genom en eller flera rymdstationer.

70 När det gäller denna funktionella aspekt avser artikel 2.2 a i MSS-beslutet, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 46 i sitt förslag till avgörande, till skillnad från radioreglementet, vad gäller de radiokommunikationstjänster som avses i denna bestämmelse, inte kommunikation mellan rymdstationer, eftersom den omfattar kommunikation mellan en mobilstation och en eller flera kompletterande markkomponenter. I nämnda bestämmelse föreskrivs dessutom att mobilsatellitsystem ska omfatta minst en rymdstation.

71 En mobil jordstation, i den mening som avses i artikel 2.2 a i MSS-beslutet, ska således anses vara en station, det vill säga en eller flera sändare eller mottagare, eller en grupp av sändare och mottagare, inbegripet tillhörande apparater, som är placerade antingen på jordens yta eller i huvuddelen av jordens atmosfär, som är avsedd att användas när den är i rörelse eller under stopp på icke identifierade platser, som ska kunna kommunicera med en eller flera rymdstationer eller med andra stationer av samma slag genom en eller flera rymdstationer och som kan ha kapacitet att kommunicera med en eller flera kompletterande markkomponenter.

72 När det gäller en sådan konfiguration som den som är i fråga i det nationella målet konstaterar domstolen att dessa krav uppfylls av en konfiguration bestående av två olika anordningar för mottagning som är anslutna av en kommunikationsansvarig, varav den första är placerad ovanför flygplanskroppen och kommunicerar med en rymdstation och den andra är placerad under flygplanskroppen och kommunicerar med kompletterande markkomponenter.

73 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 57 i sitt förslag till avgörande saknar det i detta avseende däremot betydelse att de enskilda beståndsdelarna inte utgör en helhet som är fysiskt odelbar.

74 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Begreppet mobil jordstation, i den mening som avses i artikel 2.2 a i MSS‑beslutet, ska tolkas så, att det inte krävs att en sådan station, för att omfattas av detta begrepp, utan särskiljbar utrustning kan kommunicera med såväl en kompletterande markkomponent som en satellit.

75 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 8.1 jämförd med artikel 7.1 i MSS-beslutet ska tolkas så, att för det fall det är fastslaget att den operatör som utvalts i enlighet med avdelning II i MSS-beslutet och som har tillstånd att använda radiospektrumet i enlighet med artikel 7 i MSS-beslutet inte har tillhandahållit mobila satellittjänster genom ett mobilsatellitsystem inom den frist som anges i artikel 4.1 c ii) i beslutet, ska eller åtminstone kan de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna neka operatören de tillstånd som krävs för kompletterande markkomponenter av den anledningen att denna operatör inte har infriat det åtagande som denne gjort i sin ansökan.

76 Eftersom domstolen redan i sin dom av den 5 mars 2020, Viasat UK och Viasat ( C‑100/19, EU:C:2020:174), har haft anledning att pröva en identisk fråga, kan domstolens svar på denna fråga, såsom det framgår av domslutet i den domen, fullt ut användas avseende förevarande tolkningsfråga.

77 Mot bakgrund av detta ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Artikel 8.1 i MSS-beslutet, jämförd med artikel 7.1 i samma beslut, ska tolkas så, att i händelse av att det är fastslaget att den operatör som utvalts i enlighet med avdelning II i MSS-beslutet och som har tillstånd att använda radiospektrumet i enlighet med artikel 7 i MSS-beslutet inte har tillhandahållit mobila satellittjänster genom ett mobilsatellitsystem inom den frist som anges i artikel 4.1 c ii) i beslutet, får de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna inte neka operatören de tillstånd som krävs för att tillhandahålla kompletterande markkomponenter i mobilsatellitsystem av den anledningen att denne inte har infriat det åtagande som denne gjort i sin ansökan.

78 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: franska.