Domstolens dom (nionde avdelningen) den 4 mars 2021

I mål C‑912/19, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Oberlandesgericht Düsseldorf (Regionala överdomstolen i Düsseldorf, Tyskland) genom beslut av den 4 december 2019, som inkom till domstolen den 13 december 2019, i målet

DOMSTOLEN (nionde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden N. Piçarra samt domarna S. Rodin (referent) och K. Jürimäe, generaladvokat: E. Tanchev, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Agrimotion SA, genom C. Schmalschläger, Rechtsanwalt, ADAMA Deutschland GmbH, genom K. Welkerling, Rechtsanwalt, Europeiska kommissionen, genom F. Castilla Contreras, B. Eggers och I. Naglis, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 52 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1107/2009 av den 21 oktober 2009 om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden och om upphävande av rådets direktiv 79/117/EEG och 91/414/EEG (EUT L 309, 2009, s. 1).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Agrimotion SA (nedan kallat Agrimotion) och ADAMA Deutschland GmbH (nedan kallat ADAMA Deutschland). Målet rör Agrimotions saluföring av växtskyddsmedel i Tyskland.

3 I skälen 8 och 9 i förordning nr 1107/2009 anges följande:

4 Kapitel III i förordning nr 1107/2009 rör [v]äxtskyddsmedel. Detta kapitel innehåller två avsnitt. Avsnitt 1 har rubriken Produktgodkännande. Detta avsnitt är i sin tur indelat i sex underavsnitt. Underavsnitten 1, 2 och 5 har rubrikerna Krav och innehåll, Förfarande för godkännande respektive Specialfall.

5 Artikel 28 i förordning nr 1107/2009 har rubriken Produktgodkännande för utsläppande på marknaden och användning och återfinns i underavsnitt 1 i avsnitt 1 i kapitel III. I den artikeln föreskrivs följande:

6 I artikel 33 i förordning nr 1107/2009 har rubriken Ansökan om produktgodkännande eller ändring av ett produktgodkännande och återfinns i underavsnitt 2 i avsnitt 1 i kapitel III. I artikel 33.1 föreskrivs följande:

7 Artikel 52 i förordning nr 1107/2009 har rubriken Parallellhandel och återfinns i underavsnitt 5 i avsnitt 1 i kapitel III. I artikel 52.1 föreskrivs följande:

8 ADAMA Deutschland är ett bolag etablerat i Tyskland. Bolaget saluför i denna medlemsstat växtskyddsmedel för vilka det har erhållit ett produktgodkännande för utsläppande på marknaden. Bolaget distribuerar även nämnda växtskyddsmedel i andra medlemsstater, i vilka Agrimotion, som är ett bolag etablerat i Polen, köper dem för att återinföra och saluföra dem i Tyskland.

9 Innan Agrimotion återinför växtskyddsmedlen i Tyskland märker bolaget om produkterna. Ommärkningen innebär att produkterna bland annat förses med namnet Agrimotion, det nya namnet på växtskyddsmedlet, namnet på den referensprodukt som redan har godkänts i Tyskland och namnet på innehavaren av parallellhandelstillståndet i Tyskland, som i förevarande fall är det brittiska bolaget Bernbeck LLP (nedan kallat Bernbeck).

10 ADAMA Deutschland ansåg att Agrimotion inte hade rätt att i Tyskland saluföra de växtskyddsmedel som är aktuella i det nationella målet, eftersom det är Bernbeck och inte Agrimotion som är innehavare av parallellhandelstillståndet. ADAMA Deutschland väckte därför talan vid Landgericht Düsseldorf (Regionala domstolen i Düsseldorf, Tyskland) och yrkade att Agrimotion skulle föreläggas att upphöra med saluföringen av nämnda produkter.

11 Landgericht Düsseldorf (Düsseldorfs regionala domstol) biföll talan och fastställde även att Agrimotion var skyldigt att ersätta ADAMA Deutschland för den skada som det bolaget hade lidit. Nämnda domstol anförde i domskälen att Agrimotion inte kunde åberopa det parallellhandelstillstånd som beviljats Bernbeck, eftersom ett sådant tillstånd enligt artikel 52.4 andra stycket i förordning nr 1107/2009 är ett personligt tillstånd.

12 Agrimotion överklagade detta avgörande till den hänskjutande domstolen, Oberlandesgericht Düsseldorf (Regionala överdomstolen i Düsseldorf, Tyskland). I sitt överklagande gjorde bolaget gällande att det har rätt att åberopa Bernbecks parallellhandelstillstånd, eftersom Bernbecks namn återfinns på produkternas nya märkning. Till stöd för detta åberopade Agrimotion det rättsliga ställningstagande som den behöriga tyska myndigheten, det vill säga Bundesamt für Verbraucherschutz und Lebensmittelsicherheit (den federala myndigheten för konsumentskydd och livsmedelssäkerhet, Tyskland) har gjort och praxis i andra medlemsstater.

13 Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida artikel 52 i förordning nr 1107/2009 ska tolkas i enlighet med vad Agrimotion har gjort gällande.

14 Den har i sin begäran om förhandsavgörande påpekat att EU-domstolen, i domen av den 8 november 2007, Escalier och Bonnarel ( C‑260/06 och C‑261/06, EU:C:2007:659, punkt 37 och följande punkter), slog fast att behovet av att på ett effektivt och tillförlitligt sätt kontrollera att kraven i rådets direktiv 91/414/EEG av den 15 juli 1991 om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden (EGT L 230, 1991, s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 20, s. 236) har iakttagits kan motivera att ett produktgodkännande för utsläppande på marknaden är personligt, med hänsyn till att växtskyddsmedel är farliga och till att det finns risker med att använda dem. Enligt den hänskjutande domstolen anser en del tyska domstolar och författare i doktrinen att denna rättspraxis gäller även för förordning nr 1107/2009, som upphävde och ersatte direktiv 91/414, särskilt eftersom det i artikel 52.4 andra stycket i denna förordning föreskrivs en möjlighet att bevilja flera parallellhandelstillstånd för en och samma produkt.

15 Den hänskjutande domstolen är emellertid osäker på huruvida denna ståndpunkt är korrekt. Den har därvid påpekat att det framgår av skäl 9 i förordning nr 1107/2009 att förordningen har till syfte att i så stor utsträckning som möjligt undanröja de hinder som finns för handeln med växtskyddsmedel till följd av olika skyddsnivåer i medlemsstaterna.

16 Den har vidare anfört att i ett fall som det nu aktuella – där det företag som släpper ut det berörda växtskyddsmedlet på marknaden inte är det företag som innehar parallellhandelstillståndet – innebär det förhållandet att namnet på innehavaren av parallellhandelstillståndet anges på produktens etikett att det är möjligt att på ett effektivt och tillförlitligt sätt kontrollera efterlevnaden av de rättsliga krav som har uppställts med anledning av att växtskyddsmedel är farliga och att det finns risker med att använda dem.

17 Till sist har den hänskjutande domstolen anfört att det i handlingar rörande parallellhandelstillstånd i vissa medlemsstater görs åtskillnad mellan innehavaren av nämnda tillstånd och importören av växtskyddsmedlet.

18 Mot denna bakgrund beslutade Oberlandesgericht Düsseldorf (Regionala överdomstolen i Düsseldorf) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

19 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 52.1 i förordning nr 1107/2009 ska tolkas på så sätt att det endast är innehavaren av ett parallellhandelstillstånd som har rätt att släppa ut ett växtskyddsmedel på marknaden i den medlemsstat som beviljat detta tillstånd.

20 EU-domstolen gör följande bedömning. Enligt artikel 52.1 i förordning nr 1107/2009 får ett växtskyddsmedel som godkänts i en medlemsstat, på villkor att ett parallellhandelstillstånd har beviljats, införas, släppas ut på marknaden och användas i en annan medlemsstat, om denna medlemsstat fastställer att växtskyddsmedlet till sin sammansättning är identiskt med ett växtskyddsmedel som redan har godkänts på dess territorium (referensprodukt).

21 I det avseendet ska det erinras om att det vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara är dess lydelse som ska beaktas, utan också det sammanhang som bestämmelsen ingår i samt den systematik och de mål som eftersträvas med den rättsakt som bestämmelsen ingår i. Även en unionsbestämmelses tillkomsthistoria kan ge relevanta upplysningar om tolkningen av densamma (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 2020, A m.fl. (Vindkraftverk i Aalter och Nevele), C‑24/19, EU:C:2020:503, punkt 37).

22 EU-domstolen finner att det inte är möjligt att enbart med ledning av lydelsen i artikel 52.1 i förordning nr 1107/2009 besvara frågan huruvida denna bestämmelse ska tolkas på så sätt att det endast är innehavaren av ett parallellhandelstillstånd som har rätt att släppa ut ett växtskyddsmedel på marknaden i den medlemsstat som beviljat detta tillstånd.

23 Däremot talar såväl systematiken i och syftet med denna förordning som den aktuella bestämmelsens tillkomsthistoria för en sådan tolkning.

24 Vad beträffar systematiken i förordning nr 1107/2009 ska det nämligen påpekas att underavsnitt 2 (Förfarande) i avsnitt 1 (Produktgodkännande) i kapitel III i förordningen reglerar det ordinarie förfarandet för prövning av ansökningar om att få släppa ut växtskyddsmedel på marknaden i en medlemsstat.

25 I artikel 33 i förordning nr 1107/2009, som ingår i nyss nämnda underavsnitt 2, anges i punkt 1 att [d]en som önskar släppa ut ett växtskyddsmedel på marknaden … personligen eller via en representant [ska] ansöka om produktgodkännande eller ändring av ett produktgodkännande i varje medlemsstat där växtskyddsmedlet ska släppas ut på marknaden.

26 Av detta följer att ett produktgodkännande för ett växtskyddsmedel är personligt, vilket innebär att innehavaren ett sådant godkännande inte kan överlåta det till en annan person.

27 Detsamma gäller för parallellhandelstillstånd i den mening som avses i artikel 52.1 i förordning nr 1107/2009.

28 Det kan nämligen konstateras att underavsnitt 5 (Specialfall) i förordning nr 1107/2009, i vilket artikel 52.1 återfinns, ingår i samma avsnitt som det där artikel 33 återfinns, nämligen avsnitt 1 i kapitel III i förordningen. Det framgår dessutom av artikel 28.2 e i förordningen att artikel 52 utgör ett undantag från huvudregeln att ett växtskyddsmedel endast får släppas ut på marknaden eller användas om det har produktgodkänts i den berörda medlemsstaten. Artikel 52 i förordning nr 1107/2009 ska följaktligen tolkas restriktivt.

29 I artikel 52.1 föreskrivs emellertid inte att någon annan person än innehavaren av ett parallellhandelstillstånd får släppa ut ett växtskyddsmedel på marknaden i införselmedlemsstaten. Ett parallellhandelstillstånd ska således anses vara personligt, i likhet ett produktgodkännande av ett växtskyddsmedel.

30 Härtill kommer att tillämpningen av systemet för parallellhandel enligt artikel 52 i förordning nr 1107/2009 beror på tillämpningen av systemet för produktgodkännande enligt bland annat artikel 33 i förordning, eftersom parallellhandelstillstånd enligt artikel 52 endast kan beviljas för ett växtskyddsmedel som till sin sammansättning är identiskt med ett växtskyddsmedel som redan har godkänts i införselmedlemsstaten, vilket i nämnda bestämmelse benämns referensprodukt.

31 Om parallellhandelstillstånd inte ansågs vara personliga, skulle konsekvensen i nämnda förordning undergrävas, eftersom en person som inte innehar ett sådant tillstånd skulle kunna föra in ett växtskyddsmedel på marknaden i en medlemsstat, trots att det endast är innehavaren av produktgodkännandet för referensprodukten för nämnda marknad som har rätt att släppa ut produkten på densamma.

32 En tolkning av artikel 52.1 i förordning nr 1107/2009 som innebär att parallellhandelstillstånd är personliga vinner dessutom stöd i skälen 8 och 9 i förordning nr 1107/2009.

33 Enligt dessa skäl är nämligen syftet med förordning nr 1107/2009 att säkerställa en hög skyddsnivå för både människors och djurs hälsa och för miljön och samtidigt skydda konkurrenskraften för jordbruket i Europeiska unionen samt att öka den fria rörligheten för växtskyddsmedel och deras tillgänglighet i medlemsstaterna genom att undanröja de hinder som finns för handeln med växtskyddsmedel till följd av olika skyddsnivåer i medlemsstaterna och genom att harmonisera bland annat bestämmelser om ömsesidigt erkännande av produktgodkännanden och om parallellhandel med växtskyddsmedel.

34 Mot bakgrund av det nyss anförda finner EU-domstolen att det förhållandet att parallellhandelstillstånd är personliga inte endast bidrar till att säkerställa en hög skyddsnivå för människors och djurs hälsa och för miljön, utan detta ligger dessutom helt i linje med den harmonisering av bestämmelserna om parallellhandel som införts genom förordning nr 1107/2009 för att öka den fria rörligheten för växtskyddsmedel.

35 I det avseendet ska det erinras om att domstolen i domen av den 8 november 2007, Escalier och Bonnarel ( C‑260/06 och C‑261/06, EU:C:2007:659, punkterna 40–42) i allt väsentligt fann att det bland annat är behovet av att förhindra risken för att ett växtskyddsmedel används på ett felaktigt sätt eller att det missbrukas som motiverar att parallellhandelstillstånd ska vara personliga.

36 Den domen meddelades visserligen vid en tidpunkt när direktiv 91/414 fortfarande gällde och förordning nr 1107/2009 ännu inte hade trätt i kraft. Det framgår dock av förordningens tillkomsthistoria, särskilt punkt 3.2 i meddelandet från kommissionen till Europaparlamentet av den 22 september 2008 om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden (COM(2008) 578 final), att unionslagstiftaren beaktade nämnda dom vid antagandet av förordning nr 1107/2009.

37 Av det ovan anförda följer att tolkningsfrågan ska besvaras enligt följande. Artikel 52.1 i förordning nr 1107/2009 ska tolkas på så sätt att det endast är innehavaren av ett parallellhandelstillstånd som har rätt att släppa ut ett växtskyddsmedel på marknaden i den medlemsstat som beviljat detta tillstånd.

38 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.