Domstolens dom (femte avdelningen) den 11 november 2021

I mål C‑938/19, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Verwaltungsgericht Berlin (förvaltningsdomstolen i Berlin, Tyskland), genom beslut av den 16 december 2019, som inkom till domstolen den 24 december 2019, i målet

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden E. Regan (referent), ordföranden på fjärde avdelningen C. Lycourgos och domaren M. Ilešič, generaladvokat: H. Saugmandsgaard Øe, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Energieversorgungscenter Dresden-Wilschdorf GmbH & Co. KG, genom T. Heymann och C. Telschow, Rechtsanwälte, Bundesrepublik Deutschland, genom I. Budde, J. Steegmann och A. Leskovar, samtliga i egenskap av ombud, Tysklands regering, genom J. Möller och S. Eisenberg, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom G. Wils, B. De Meester och A. C. Becker, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 3 juni 2021 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 2003/87

Beslut 2011/278

Besluten 2010/2 och 2014/746/EU

Delegerad förordning (EU) 2019/331

Direktiv 96/61

Direktiv 2010/75/EU

Den tyska lagstiftningen

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Förfarandet vid domstolen

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra frågan

Den tredje frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG (EUT L 275, 2003, s. 32), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/29/EG av den 23 april 2009 (EUT L 140, 2009, s. 63) (nedan kallat direktiv 2003/87), särskilt artiklarna 2.1 och 3 e i detta direktiv, av corrected eligibility ratio (korrigerad kvot) som härrör från Data Collection Template (Mall för datainsamling), som finns tillgänglig på Europeiska kommissionens websida, samt av kommissionens beslut 2011/278/EU av den 27 april 2011 om fastställande av unionstäckande övergångsbestämmelser för harmoniserad gratis tilldelning av utsläppsrätter enligt artikel 10a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG (EUT L 130, 2011, s. 1), särskilt artikel 6.1 i detta beslut.

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Energieversorgungscenter Dresden-Wilschdorf GmbH & Co. KG (nedan kallat EDW) och Bundesrepublik Deutschland (Förbundsrepubliken Tyskland) angående en ansökan om gratis tilldelning av utsläppsrätter för växthusgaser (nedan kallade utsläppsrätter) till ett industriellt kraftvärmeverk med gasmotorer samt med absorptionskylmaskiner som sekundära enheter.

3 I skäl 20 i direktiv 2003/87 anges följande:

4 I artikel 2 i direktivet, vilken har rubriken Tillämpningsområde, anges följande i punkt 1:

5 I artikel 3 i direktivet, med rubriken Definitioner, anges följande:

6 I artikel 8 i direktiv 2003/87, med rubriken Samordning med direktiv 96/61/EG, föreskrivs följande:

7 Artikel 10a, med rubriken Gemenskapstäckande övergångsbestämmelser för gratis tilldelning, har följande lydelse:

8 Enligt artikel 13.1 i nämnda direktiv omfattar den tredje handelsperioden åtta år, från år 2013 till år 2020 (nedan kallad den tredje handelsperioden).

9 Artikel 3 i beslut 2011/278, med rubriken Definitioner, har följande lydelse:

10 Artikel 6 i beslutet har rubriken Uppdelning i delanläggningar. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

11 I artikel 7 i beslutet, med rubriken Insamling av utgångsdata, föreskrivs följande:

12 I artikel 9 i beslut 2011/278, med rubriken Historisk verksamhetsnivå, föreskrivs följande i punkt 3:

13 Artikel 10 i detta beslut, med rubriken Tilldelning på anläggningsnivå, har följande lydelse:

14 I punkt 1.4 i bilagan till beslut 2010/2 anges tillverkning av elektroniska komponenter, som motsvarar kod 3210 i den allmänna näringsgrensindelningen inom Europeiska gemenskapen (NACE-nomenklaturen), bland de sektorer som anses löpa avsevärd risk för koldioxidläckage.

15 I punkt 1.1 i bilagan till kommissionens beslut 2014/746/EU av den 27 oktober 2014 om fastställande, i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG, av en förteckning över sektorer och delsektorer som anses löpa avsevärd risk för koldioxidläckage, för perioden 2015–2019 (EUT L 308, 2014, s. 114), genom vilket beslut 2010/2 upphävdes, nämns även tillverkning av elektroniska komponenter, som numera motsvaras av kod 2611 i NACE.

16 Kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/331 av den 19 december 2018 om fastställande av unionstäckande övergångsbestämmelser för harmoniserad gratis tilldelning av utsläppsrätter enligt artikel 10a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG (EUT L 59, 2019, s. 8) innehåller en bilaga VII, med rubriken Metoder för övervakning av uppgifter. Avsnitt 7 i bilagan, med rubriken Regler för fastställande av mätbar nettovärme, innehåller en punkt 7.1, som i sin tur har rubriken Principer. I fjärde stycket i denna punkt föreskrivs följande:

17 I artikel 2 i direktiv 96/61, som upphävdes och ersattes av direktiv 2008/1, föreskrevs följande i artikel 2, med rubriken Definitioner:

18 Det framgår av skäl 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU av den 24 november 2010 om industriutsläpp (samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar) (EUT L 334, 2010, s. 17) att direktivet innebar en omarbetning av sju direktiv, däribland direktiv 2008/1.

19 I artikel 3 i direktiv 2010/75, som har rubriken Definitioner, anges följande:

20 I 4 § i Bundes-Immissionsschutzgesetz (tyska lagen om skydd mot utsläpp), av den 15 mars 1974 (BGBl. 1974 I, s. 721), i dess lydelse av den 17 maj 2013 (BGBl. 2013 I, s. 1274) (nedan kallad BImSchG), med rubriken Tillstånd, föreskrivs följande i stycke 1:

21 I 2 § Treibhausgas-Emissionshandelsgesetz (lagen om handel med utsläppsrätter för växthusgaser) av den 21 juli 2011 (BGBl. 2011 I, s. 1475) (nedan kallad TEHG), med rubriken Tillämpningsområde föreskrivs följande:

22 I 4 § TEHG, med rubriken Utsläppstillstånd, föreskrivs följande:

23 I 9 § TEHG, med rubriken Gratis tilldelning av utsläppsrätter till verksamhetsutövare, föreskrivs följande i stycke 2:

24 I 34 § TEHG, i dess lydelse av den 18 januari 2019 (BGBl. 2019 I, s. 37), med rubriken Övergångsbestämmelse för verksamhetsutövare, föreskrivs följande i stycke 1:

25 2 § i Verordnung über die Zuteilung von Treibhausgas-Emissionsberechtigungen in der Handelsperiode 2013 bis 2020 (förordning om tilldelning av utsläppsrätter för växthusgaser under handelsperioden 2013–2020) av den 26 september 2011 (BGB1. 2011 I, s. 1921) (nedan kallad ZuV 2020) har rubriken Definitioner, och i punkt 30, som har rubriken Tilldelningselement med värmeriktmärke, anges följande:

26 I 3 § ZuV 2020, med rubriken Bildandet av tilldelningselement, föreskrivs följande:

27 EDW, som är klagande i målet vid den nationella domstolen, driver ett högeffektivt industriellt kraftvärmeverk med gasmotorer som omfattas av systemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser på unionsnivå (nedan kallat systemet för handel med utsläppsrätter). Kraftvärmeverket har kylmaskiner som sekundära enheter, bland annat absorbtionskylmaskiner (nedan kallade kylmaskiner) som omvandlar värme till kyla. Dessa kylmaskiner släpper inte ut växthusgaser.

28 Kraftvärmeverket försörjer uteslutande Global Foundries fabrik för tillverkning av halvledare. Denna fabrik tillhör inte EDW. Global Foundries verksamhet, som inte omfattas av systemet för handel med utsläppsrätter, ingår i en sektor som anses löpa avsevärd risk för koldioxidläckage enligt besluten 2010/2 och 2014/746.

29 Kraftvärmeverket producerar närmare bestämt varmvatten med en temperatur på 80 °C och ånga. Från värmepannor levereras detta 80-gradiga varmvatten dels direkt till Global Foundries, dels tillsammans med ånga till kylmaskinerna i kraftvärmeverket. Kylmaskinerna levererar kyla i form av vatten med en temperatur på 5 °C eller 11 °C till Global Foundries avsedd för tillverkningen av halvledare. Dessutom produceras ljummet vatten med en temperatur på 32 °C från värmen som släpps ut från kylmaskinerna samt genom att använda den värme som vid en temperatur på 11 °C eller 17 °C återvänder från Global Foundries kylkrets till dessa maskiner.

30 För beviljande av det tillstånd som krävs enligt BImSchG ska kraftvärmeverket med tillhörande sekundära enheter, på grund av de bullerföroreningar som orsakas av driften av dessa, anses utgöra en och samma anläggning.

31 Den 19 januari 2012 ingav EDW en ansökan om gratis tilldelning av utsläppsrätter till Deutsche Emissionshandelsstelle (tysk myndighet för handel med utsläppsrätter) (nedan kallad DEHSt). Denna myndighet beviljade EDW, med stöd av bestämmelserna om en delanläggning med värmeriktmärke, 63770 gratis utsläppsrätter genom beslut av den 17 februari 2014 och ytterligare 14497 utsläppsrätter genom beslut av den 28 april 2017 efter en begäran om omprövning.

32 DEHSt ansåg bland annat i tilldelningsbeslutet och i beslutet efter begäran om omprövning att absorbtionskylmaskinerna ingick i EDW:s anläggning som omfattas av systemet för handel med utsläppsrätter. Myndigheten godtog dessutom inte tillämpning av de bestämmelser som gäller för de sektorer eller delsektorer som anses löpa avsevärd risk för koldioxidläckage avseende den kyla som levereras från kylmaskinerna till Global Foundries. DEHSt beviljade dessutom inte utsläppsrätter för värmeflödet av ljummet vatten med en temperatur på 32 °C, eftersom värmen härrör från den energi som frigörs från driften av kylmaskinerna. Myndigheten drog även av värmeimporten från en anläggning som inte omfattades av systemet för handel med utsläppsrätter från den värmemängd som begärts av EDW.

33 EDW väckte den 1 juni 2017 talan vid Verwaltungsgericht Berlin (Förvaltningsdomstolen i Berlin, Tyskland) och vidhöll sin ansökan om tilldelning av ytterligare 121013 gratis utsläppsrätter.

34 Den hänskjutande domstolen anser att utgången i det nationella målet först och främst beror på huruvida det är förenligt med direktiv 2003/87, och i synnerhet med artikel 2.1 och artikel 3 e i direktivet, att en nationell lagstiftning enligt vilken det för att fastställa gränserna för anläggningar som omfattas av systemet för handel med utsläppsrätter i förekommande fall ska tas hänsyn till specifikationer för dessa anläggningar såsom de anges i ett tillstånd som beviljats enligt andra nationella bestämmelser rörande föroreningar, vilket eventuellt innebär att sekundära enheter ska inbegripas inom gränserna för dessa anläggningar, såsom de kylmaskiner som är aktuella i det nationella målet vilka inte släpper ut några växthusgaser. Den hänskjutande domstolen har angett att frågan huruvida kylmaskinerna befinner sig inom eller utanför gränserna för den aktuella anläggningen som omfattas av det aktuella systemet för handel med utsläppsrätter påverkar det antal gratis utsläppsrätter som ska tilldelas EDW.

35 Vidare vill den hänskjutande domstolen, i förekommande fall, få klarhet i hur den mängd utsläppsrätter som tilldelas gratis för delanläggningar med värmeriktmärke ska fastställas. Den hänskjutande domstolen vill bland annat få klarhet i hur det, med hänsyn till den värme som importeras från anläggningar som inte omfattas av systemet för handel med utsläppsrätter, är lämpligt att beräkna och tillämpa den korrigerade kvot som avses i mallen för datainsamling och, i synnerhet, huruvida det finns anledning att behandla samtliga värmeflöden från den berörda anläggningen på ett övergripande sätt eller om det är möjligt, i syfte att ta hänsyn till denna värmeimport, att särskilja dessa olika flöden.

36 Den hänskjutande domstolen vill slutligen få klarhet i villkoren för genomförande av de bestämmelser som är tillämpliga inom de sektorer eller delsektorer som anses löpa avsevärd risk för koldioxidläckage, med tillämpning av artikel 6.1 tredje stycket i beslut 2011/278, vad gäller den kyla som produceras i EDW:s kylmaskiner och levereras till Global Foundries.

37 Mot denna bakgrund har Verwaltungsgericht Berlin (Förvaltningsdomstolen i Berlin) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

38 Den hänskjutande domstolen har begärt att EU-domstolen ska handlägga detta mål skyndsamt med tillämpning av artikel 105.1 i domstolens rättegångsregler.

39 Till stöd för begäran anförde den hänskjutande domstolen att enligt tysk rättspraxis skulle rätten till gratis utsläppsrätter gå förlorad om den inte blev föremål för ett tilldelningsbeslut före den 30 april året efter utgången av den tredje handelsperioden, på grund av att det inte fanns några bestämmelser som gjorde det möjligt överföra dessa utsläppsrätter till den fjärde handelsperioden. I den mån en sådan tolkning är förenlig med unionsrätten skulle EDW, i avsaknad av ett avgörande som vunnit laga kraft före den 30 april 2021, således kunna förlora de ytterligare gratis utsläppsrätter som EDW begärt. Den hänskjutande domstolen har dessutom åberopat att denna fråga uppkommer i ett stort antal mål som är anhängiga vid den nationella domstolen.

40 Av artikel 105.1 i rättegångsreglerna följer att domstolens ordförande, på ansökan av den hänskjutande domstolen eller i undantagsfall på eget initiativ, får, efter att ha hört referenten och generaladvokaten, besluta att ett mål om förhandsavgörande ska handläggas skyndsamt med avvikelse från vad som gäller enligt dessa rättegångsregler, när målet är av sådan beskaffenhet att det måste avgöras utan dröjsmål.

41 Domstolens ordförande beslutade den 22 januari 2020, efter att ha hört referenten och generaladvokaten, att avslå den hänskjutande domstolens begäran om skyndsam handläggning av målet.

42 Som motivering till beslutet angavs att de skäl som den hänskjutande domstolen hade åberopat inte visade att villkoren i artikel 105.1 i rättegångsreglerna var uppfyllda i förevarande mål (se, analogt, dom av den 25 februari 2021, Gmina Wrocław (Omvandling av nyttjanderätten), C‑604/19, EU:C:2021:132, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

43 Det framgår nämligen av domstolens praxis att enbart det intresse som enskilda har av att så snabbt som möjligt fastställa omfattningen av de rättigheter som de har enligt unionsrätten, som visserligen är legitimt, inte är av sådan art att en exceptionell omständighet i den mening som avses i artikel 105.1 i rättegångsreglerna kan anses styrkt (beslut av domstolens ordförande av den 18 januari 2019, VW (Rätt till tillgång till försvarare vid utebliven inställelse), C‑659/18, ej publicerat, EU:C:2019:45, punkt 7 och där angiven rättspraxis).

44 Den omständigheten att EDW väckte talan den 1 juni 2017, det vill säga mer än två och ett halvt år innan den hänskjutande domstolen beslutade att hänskjuta förevarande begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen, sätter den brådskande karaktären av det nationella målet i perspektiv (se, analogt, beslut av domstolens ordförande av den 18 januari 2019, Adusbef m.fl., C‑686/18, ej publicerat, EU:C:2019:68, punkt 15 och där angiven rättspraxis).

45 Det följer dessutom av fast rättspraxis att enbart ekonomiska intressen, hur betydande och legitima de än må vara, inte i sig utgör skäl för en skyndsam handläggning av målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 februari 2021, Gmina Wrocław (Omvandling av nyttjanderätten), C‑604/19, EU:C:2021:132, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

46 Det ska dessutom påpekas att det förhållandet att ett stort antal personer eller rättsliga situationer kan komma att påverkas av det avgörande som den hänskjutande domstolen ska meddela efter att ha begärt förhandsavgörande av EU-domstolen inte i sig är ägnat att utgöra en sådan särskild omständighet som kan motivera en skyndsam handläggning av målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 december 2020, Staatsanwaltschaft Wien (Förfalskade banköverföringar), C‑584/19, EU:C:2020:1002, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

47 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 2.1 och artikel 3 e i direktiv 2003/87 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som tillåter att sekundära enheter som inte släpper ut växthusgaser inkluderas inom gränserna för en anläggning som omfattas av systemet för handel med utsläppsrätter.

48 I förevarande fall föreskrivs i den aktuella nationella lagstiftningen att gränserna för en anläggning, vad gäller tillämpningen av systemet för handel med utsläppsrätter, fastställs i enlighet med de specifikationer som anges i tillståndet för anläggningen enligt en annan nationell lagstiftning rörande föroreningar. De i det nationella målet aktuella kylmaskinerna, vilka inte släpper ut växthusgaser, har således inkluderats inom anläggningens gränser såvitt avser detta tillstånd på grund av att de ger upphov till utsläpp i form av buller.

49 Domstolen erinrar om att begreppet anläggning i artikel 3 e i direktivet definieras som en fast teknisk enhet där en eller flera av de verksamheter som anges i bilaga I bedrivs och all annan därmed direkt förknippad verksamhet som tekniskt sett är knuten till de verksamheter som bedrivs på platsen och som kan påverka utsläpp och föroreningar.

50 Eftersom det inte bedrivs någon verksamhet som anges i bilaga I, kan sådana enheter som de kylmaskiner som är aktuella i det nationella målet endast ingå i en anläggning som omfattas av systemet för handel med utsläppsrätter om den verksamheten är direkt förknippad med en verksamhet som omfattas av nämnda bilaga I och som äger rum i anläggningen, och om denna direkta koppling kommer till uttryck genom ett tekniskt samband som innebär att kopplingen mellan de berörda verksamheterna ingår som ett led i den övergripande tekniska processen för den verksamhet som omfattas av bilaga I (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 april 2021, Granarolo, C‑617/19, EU:C:2021:338, punkterna 42 och 45).

51 För det fall dessa kriterier är uppfyllda påpekar domstolen, vad gäller det tredje kriteriet som avser att den berörda verksamheten ska kunna påverka utsläpp och föroreningar, att direktiv 2003/87 enligt dess artikel 2.1, i vilken direktivets tillämpningsområde fastställs, är tillämpligt på utsläpp av de växthusgaser som räknas upp i bilaga II till detta direktiv, däribland CO2, som härrör från de verksamheter som anges i bilaga I (dom av den 20 juni 2019, ExxonMobil Production Deutschland, C‑682/17, EU:C:2019:518, punkt 47 samt där angiven rättspraxis).

52 Domstolen har således slagit fast att de verksamheter som avses i nämnda bilaga I endast omfattas av tillämpningsområdet för denna bilaga, och därmed av systemet för handel med utsläppsrätter, om de leder till utsläpp av sådana växthusgaser som förtecknas i nämnda bilaga II (dom av den 28 februari 2018, Trinseo Deutschland, C‑577/16, EU:C:2018:127, punkt 45).

53 Det ska påpekas att unionslagstiftaren genom att föreskriva att verksamheter som har ett direkt samband med en verksamhet som anges i bilaga I till direktiv 2003/87 får inkluderas i en anläggning, förvisso har förutsett att systemet för handel med utsläppsrätter kan omfatta verksamheter som inte uppfyller de villkor som avgränsar tillämpningsområdet för detta direktiv och i synnerhet som inte finns med i nämnda bilaga I (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juni 2016, Elektriciteits Produktiemaatschappij Zuid-Nederland EPZ, C‑158/15, EU:C:2016:422, punkterna 28 och 29).

54 Härav kan emellertid inte slutsatsen dras att det tredje kriteriet i artikel 3 e i nämnda direktiv är uppfyllt när den berörda verksamheten, trots att den genererar utsläpp och föroreningar, inte släpper ut sådana växthusgaser som räknas upp i bilaga II till direktivet.

55 Enligt artikel 3 b i direktiv 2003/87 avses nämligen med utsläpp i detta direktiv, utsläpp i atmosfären av växthusgaser från källor belägna inom en anläggning. Det framgår således av ordalydelsen i denna bestämmelse att begreppet utsläpp, i den mening som avses i denna bestämmelse, förutsätter utsläpp av en växthusgas i atmosfären (beslut av den 6 februari 2019, Solvay Chemicals, C‑561/18, EU:C:2019:101, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

56 Det är följaktligen mot bakgrund av denna definition som de utsläpp och de föroreningar som nämns i artikel 3 e i direktivet ska tolkas. Dessa utsläpp kan således endast avse de växthusgaser som anges i bilaga II till direktivet.

57 Härav följer att de utsläpp i form av buller som orsakas av driften av de aktuella kylmaskinerna inte uppfyller det tredje kriteriet som avser kravet enligt artikel 3 e i direktiv 2003/87 att verksamheten ska kunna påverka utsläpp och föroreningar. Av denna anledning kan dessa kylmaskiner och EDW:s kraftvärmeverk inte anses utgöra en och samma anläggning för tillämpningen av systemet för handel med utsläppsrätter.

58 Sådana kylmaskiner kan följaktligen inte, såsom föreskrivs i den aktuella nationella lagstiftningen, anses ingå i den anläggning som omfattas av systemet för handel med utsläppsrätter enbart på grund av att de till följd av nämnda utsläpp i form av buller, när det gäller tillstånd som beviljats med stöd av annan nationell lagstiftning om föroreningar, anses befinna sig inom anläggningens gränser.

59 Denna slutsats påverkas inte av den tyska regeringens argument att med hänsyn till unionslagstiftarens avsikt att i artikel 3 e i direktiv 2003/87 i huvudsak tillhandhålla samma definition av begreppet anläggning som den definition som gäller i unionslagstiftningen om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar, i synnerhet direktiven 96/61 och 2010/75, är det tillåtet, för tillämpningen av systemet med handel av utsläppsrätter, att bibehålla den aktuella avgränsningen av den berörda anläggningen som redan är fastställd på grundval av den nationella lagstiftningen om genomförande av ovannämnda direktiv.

60 Domstolen konstaterar för det första att det i artikel 8 i direktiv 2003/87 förvisso föreskrivs att medlemsstaterna – för anläggningar där det bedrivs sådan verksamhet som anges i bilaga I till direktiv 96/61, ersatt senast av direktiv 2010/75 – ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att villkoren och förfarandet för utfärdande av tillstånd för utsläpp av växthusgaser samordnas med de villkor och förfaranden som gäller för tillstånd enligt direktiv 96/61.

61 Denna bestämmelse som gäller förfarandet kan emellertid inte ändra de materiella villkoren för tillämpningen av systemet för handel med utsläppsrätter, bland annat vad gäller fastställandet av de anläggningar som omfattas av systemet.

62 För det andra ska det påpekas att det i artikel 2.2 och 2.5 i direktiv 96/61 respektive i artikel 3.2 och 3.4 i direktiv 2010/75 föreskrivs att begreppet förorening ska förstås som direkt eller indirekt överföring genom mänsklig verksamhet av ämnen, vibrationer, värme eller buller till luft, vatten eller mark, som kan skada människors hälsa eller kvaliteten på miljön, medföra försämring av materiell egendom, medföra försämring av eller hindra möjligheterna att dra nytta av de fördelar naturen erbjuder eller annan legitim användning av miljön, och begreppet utsläpp definieras som direkt eller indirekt utsläpp, från punktkällor eller diffusa källor inom anläggningen, av ämnen, vibrationer, värme eller buller i luft, vatten eller mark. Dessa direktiv grundar sig således på en vidare ansats när det gäller dessa begrepp än den som gäller enligt direktiv 2003/87.

63 Om den tyska regeringens argument, som det redogjorts för i punkt 59 ovan, godtogs skulle det följaktligen leda till att de av unionslagstiftaren fastslagna gränserna för systemet för handel med utsläppsrätter – i förevarande fall i den del som avser utsläpp av växthusgaser – förlorade sin ändamålsenliga verkan, och, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 49 i sitt förslag till avgörande, leda till ett åsidosättande av de olika syften som lagstiftaren eftersträvade med å ena sidan direktiv 2003/87 och å andra sidan med direktiv 96/61 och direktiv 2010/75.

64 Det ska emellertid klargöras att med förbehåll för denna inskränkning som avser utsläpp och föroreningar som har samband med de växthusgaser som förtecknas i bilaga II till direktiv 2003/87, framgår det av ordalydelsen i artikel 3 e i direktivet att det inte ska göras en restriktiv tolkning av de villkor som gäller för att det tredje kriteriet som avses i denna bestämmelse kan anses uppfyllt.

65 Enligt denna bestämmelse krävs det nämligen inte att de berörda verksamheterna som sådana släpper ut växthusgaser, utan det krävs endast en påverkan i detta avseende. Eftersom verksamheten endast ska kunna ha en sådan påverkan, krävs det inte enligt detta kriterium att det fastställs att utsläppen och föroreningarna faktiskt har påverkats, utan endast att det kan fastställas att en sådan påverkan är möjlig.

66 Härav följer att om övriga kriterier i artikel 3 e i direktiv 2003/87 är uppfyllda, kan en verksamhet som kan påverka nivån på utsläppen av växthusgaser från en verksamhet som omfattas av bilaga I till detta direktiv inbegripas inom gränserna för samma anläggning som sistnämnda verksamhet.

67 En sådan tolkning stöds dessutom av de mål som eftersträvas med systemet för handel med utsläppsrätter. Syftet med direktiv 2003/87 är nämligen att inrätta ett system för handel med utsläppsrätter som eftersträvar att minska utsläppen av växthusgaser i atmosfären till en nivå som förhindrar farliga antropogena inverkningar på klimatsystemet och vars slutliga mål är att skydda miljön (dom av den 3 december 2020, Ingredion Germany, C‑320/19, EU:C:2020:983, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

68 Detta system bygger på en ekonomisk logik, nämligen att vara ett incitament för alla deltagare i detta system att släppa ut en mindre mängd växthusgaser än vad de ursprungligen getts rätt till, så att de kan sälja överskottet till någon annan deltagare vars utsläpp överskrider de utsläppsrätter som tilldelats (dom av den 3 december 2020, Ingredion Germany, C‑320/19, EU:C:2020:983, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

69 Såsom framgår av skäl 20 och artikel 10a.1 i direktiv 2003/87 syftar direktivet, inom ramen för förverkligandet av dessa mål, till att främja minskade växthusgasutsläpp och förbättra energieffektiviteten genom att använda de effektivaste teknikerna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 januari 2018, INEOS, C‑58/17, EU:C:2018:19, punkt 43 och där angiven rättspraxis, dom av den 12 april 2018, PPC Power, C‑302/17, EU:C:2018:245, punkt 27, och dom av den 21 juni 2018, Polen/parlamentet och rådet, C‑5/16, EU:C:2018:483, punkt 61).

70 I en situation där den nivå på vilken en verksamhetsutövare ägnar sig åt en sådan verksamhet som anges i bilaga I till detta direktiv, och därmed nivån på de växthusgaser som uppkommer, är beroende av en verksamhet som inte omfattas av nämnda bilaga I och som, i enlighet med de övriga kriterierna i artikel 3 e i direktivet som det erinras om i punkt 50 ovan, hänför sig direkt till denna verksamhet och utgör, på grund av ett tekniskt samband, ett led i dess övergripande tekniska process, kan det inte uteslutas att en deltagare i systemet för handel med utsläppsrätter – trots att den verksamhet som inte omfattas av nämnda bilaga inte i sig ger upphov till växthusgaser – motiveras att genomföra effektivitetsförbättringar i syfte att minska behovet av denna verksamhet som är kopplad till en verksamhet som omfattas av nämnda bilaga I, och följaktligen minska utsläppen från sistnämnda verksamhet.

71 I förevarande fall framgår det av uppgifterna i målet att en del av värmeproduktionen i EDW:s industriella kraftvärmeverk sker för att tillgodose kylmaskinernas behov, vilket innebär att dessa behov påverkar kraftverkets verksamhetsgrad och följaktligen nivån på de utsläpp av växthusgaser som följer därav.

72 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 65 i sitt förslag till avgörande är det således möjligt att anse att kylmaskinerna kan påverka utsläpp och föroreningar och att dessa kylmaskiner och EDW:s kraftvärmeverk följaktligen utgör en och samma anläggning, under förutsättning att övriga kriterier i artikel 3 e i direktiv 2003/87 är uppfyllda, vilket det i förekommande fall ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

73 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 2.1 och artikel 3 e i direktiv 2003/87 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken det är tillåtet att inom gränserna för en anläggning som omfattas av systemet för handel med utsläppsrätter inkludera sekundära enheter som inte släpper ut växthusgaser, förutsatt att de uppfyller kriterierna i artikel 3 e i nämnda direktiv och, i synnerhet, att de kan påverka utsläpp och föroreningar vad avser sådana växthusgaser som förtecknas i bilaga II till detta direktiv.

74 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida den korrigerade kvot som berättigar till gratis tilldelning av utsläppsrätter som avses i den mall för datainsamling som kommissionen har utarbetat enligt artikel 7.5 i beslut 2011/278 utgör – även när den mätbara värme som importerats från en anläggning som inte omfattas av systemet för handel med utsläppsrätter kan hänföras till ett specifikt värmeflöde – en enhetlig kvot som bland annat ska ligga till grund för beräkning av antalet utsläppsrätter som tilldelas gratis till en delanläggning med värmeriktmärke, ska fastställas och tillämpas genom en övergripande bedömning av värmeflödena i denna delanläggning.

75 Den hänskjutande domstolen vill särskilt få klarhet i huruvida, i den mån de kylmaskiner som är aktuella i det nationella målet inbegrips inom anläggningens gränser, det ska göras en sådan övergripande bedömning, trots att import av värme i form av vatten med en temperatur på 11 °C eller 17 °C från Global Foundries kan hänföras till värmeflödet med en temperatur på 32 °C som produceras av kylmaskinerna i kraftvärmeverket.

76 Domstolen erinrar inledningsvis om att det följer av artikel 10a.3 i direktiv 2003/87 att, med förbehåll för bland annat punkt 4 i denna artikel, ingen fri tilldelning ska ges elproducenter i den mening som avses i artikel 3 u i direktivet. Enligt 10a.4 i direktivet ska utsläppsrätter tilldelas gratis för högeffektiv kraftvärme enligt definitionen i direktiv 2004/8 för att tillgodose en ekonomiskt motiverad efterfrågan med avseende på produktionen av värme eller kyla.

77 Det framgår av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat att EDW driver ett mycket effektivt industriellt kraftvärmeverk, vilket innebär att EDW, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, under alla omständigheter omfattas av bestämmelserna i artikel 10a.4 i direktiv 2003/87.

78 Efter dessa inledande anmärkningar ska det konstateras att det i artikel 7.1 i beslut 2011/278 föreskrivs att för varje befintlig anläggning som har rätt till gratis tilldelning av utsläppsrätter enligt artikel 10a i direktiv 2003/87, ska medlemsstaterna, för alla år under perioden 1 januari 2005–31 december 2008 eller, i tillämpliga fall, under perioden 1 januari 2009–31 december 2010, för de år som anläggningen har varit i drift, från verksamhetsutövaren samla in all relevant information och relevanta data för varje parameter som förtecknas i bilaga IV till detta beslut.

79 Enligt artikel 7.5 andra stycket i detta beslut får medlemsstaterna dessutom kräva att verksamhetsutövaren använder ett elektroniskt formulär eller specificerar ett filformat för datainlämningen. Medlemsstaterna ska dock godkänna att verksamhetsutövaren använder något av de elektroniska formulär eller specificerade filformat som kommissionen har offentliggjort för datainsamling enligt nämnda artikel, om inte medlemsstatens formulär eller filformat minst kräver att samma data lämnas in.

80 I förevarande fall framgår det av de uppgifter som ingetts till domstolen att DEHSt har antagit den mall för datainsamling som offentliggjorts av kommissionen, vilken behandlar den korrigerade kvoten i blad E (EnergyFlows – Data on Energy Input, Measurable Heat and Electricity (Energiflöden – Data avseende energi-input, mätbar värme och ström)) under punkt j i avsnitt II.2 (Complete balance of measurable heat at the installation (Fullständig redovisning av mätbar värme i anläggningen)).

81 För att besvara den andra frågan ska det för det första påpekas att det i artikel 6.1 första stycket i beslut 2011/278 föreskrivs att medlemsstaterna, vid tillämpningen av detta beslut, vid behov ska dela upp varje anläggning som har rätt till gratis tilldelning av utsläppsrätter enligt artikel 10a i direktiv 2003/87 i en eller flera av de delanläggningar som avses i denna bestämmelse. Där anges bland annat en delanläggning med värmeriktmärke, vilken låg till grund för den gratis tilldelning av utsläppsrätter som är föremål för tvisten i det nationella målet.

82 I artikel 3 c i nämnda beslut definieras begreppet delanläggning med värmeriktmärke som insatsvaror, utgående varor och motsvarande som inte omfattas av en delanläggning med produktriktmärke, relaterade till produktion eller import från en anläggning eller annan enhet som omfattas av EU-systemet, eller båda, av mätbar värme som förbrukas inom anläggningens gränser vid tillverkning av produkter, vid produktion av mekanisk energi som inte används vid elproduktion, vid uppvärmning eller kylning med undantag av förbrukning för elproduktion, eller exporteras till en anläggning eller annan enhet som inte omfattas av EU-systemet med undantag av förbrukning för elproduktion.

83 Den anläggning som är aktuell i det nationella målet utgör dessutom, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, en befintlig anläggning i den mening som avses i artikel 3 a i beslut 2011/278, såsom den ska förstås mot bakgrund av artikel 3 e i direktiv 2003/87.

84 Enligt artikel 10.1 och 10.2 b i i detta beslut ska beräkningen av det preliminära årsantalet utsläppsrätter som tilldelas gratis till en delanläggning på grundval av uppgifter som samlats in enligt artikel 7 i beslutet motsvara värdet för värmeriktmärket för mätbar värme enligt bilaga I multiplicerat med den värmerelaterade historiska verksamhetsnivån för förbrukningen av mätbar värme.

85 Enligt artikel 9.3 i samma beslut ska den historiska verksamhetsnivån i princip avse medianen för den årliga historiska importen under referensperioden från en anläggning som omfattas av unionens system eller produktionen, eller båda, av mätbar värme som förbrukats inom anläggningens gränser vid tillverkning av produkter, för produktion av mekanisk energi som inte används för elproduktion, för uppvärmning eller kylning med undantag av förbrukning för elproduktion eller för export till anläggningar eller andra enheter som inte omfattas av unionens system, med undantag av export för elproduktion.

86 Det kan således konstateras att enligt denna bestämmelse ska gratis tilldelning av utsläppsrätter i enlighet med kriterierna i begreppet delanläggning med värmeriktmärke, i den mening som avses i artikel 3 c i beslut 2011/278, göras genom en övergripande bedömning, och inte genom en separat bedömning av värmeflödet från den berörda anläggningen.

87 För det andra ska det, mot bakgrund av det ovan anförda, påpekas att den mall för datainsamling som kommissionen offentliggjort uppfyller de krav som uppställs i detta beslut för att fastställa det antal gratis utsläppsrätter som en verksamhetsutövare som driver en delanläggning med värmeriktmärke kan göra anspråk på.

88 Enligt denna mall för datainsamling krävs nämligen för det första enligt blad E, avsnitt II.2, punkterna a–e dels en beräkning av hela den mätbara värme som finns tillgänglig i anläggningen, dels ett fastställande av ratio of ETS heat to Total heat (nedan kallad kvoten avseende värme som hänför sig till systemet för handel med utsläppsrätter i förhållande till den totala värmen), vilken motsvarar förhållandet mellan den del av denna mätbara värme som är berättigad till gratis tilldelning av utsläppsrätter i förhållande till den totala mätbara tillgängliga värmen.

89 Enligt nämnda beslut kan nämligen endast den mätbara värme som produceras i den berörda anläggningen och värme som importeras från en anläggning som omfattas av systemet för handel med utsläppsrätter, med undantag för mätbar värme som importeras från enheter som inte omfattas av systemet, beaktas vid denna tilldelning. I förevarande fall fastställs denna kvot för att beakta den mängd värme som importeras från Global Foundries, vilken inte kan beaktas vid beräkningen av de utsläppsrätter som ska tilldelas gratis, eftersom Global Foundries inte omfattas av systemet för handel med utsläppsrätter.

90 Nämnda kvot ska emellertid korrigeras, eftersom vissa kvantiteter av denna mätbara värme som är disponibla vid beräkningen av tilldelningen av gratis utsläppsrätter ska uteslutas, med hänsyn till användningsändamålet, i enlighet med bestämmelserna i beslut 2011/278. Det föreskrivs således i blad E, avsnitt II.2, punkterna f–h i mallen för datainsamling att beräkning ska göras av den andel mätbar värme som förbrukas i anläggningen för elproduktion, den andel mätbar värme som förbrukas i en delanläggning med produktriktmärke och den andel mätbar värme som exporteras till en anläggning som omfattas av systemet för handel med utsläppsrätter.

91 Det ska även, i förekommande fall, fastställas i vilken utsträckning den mätbara värme som ska uteslutas beroende på användningsändamålet härrör från en värmekvantitet som ger rätt till gratis tilldelning av utsläppsrätter.

92 Om ett sådant fastställande inte kan göras på grundval av en faktisk bedömning av värmeflödena, är det nödvändigt att tillämpa kvoten värme som hänför sig till systemet för handel med utsläppsrätter i förhållande till den totala värmen, som beräknas i blad E, avsnitt II.2, punkt e i mallen för datainsamling i enlighet med vad som föreskrivs i bland annat punkt f i nämnda avsnitt II.2 för den andel mätbar värme som förbrukas i anläggningen för elproduktion.

93 På grundval av de uppgifter som beräknas i punkterna f–h i nämnda avsnitt II.2 gör den korrigerade kvoten som avses i punkt j i detta avsnitt det möjligt, med beaktande av de mätbara värmekvantiteter som ska uteslutas på grund av deras användningsändamål enligt punkt i i nämnda avsnitt II.2, att vikta kvoten avseende mätbar värme, som kan komma i fråga med hänsyn till sitt ursprung, i förhållande till den totala mätbara tillgängliga värmen i anläggningen.

94 Härav följer att den korrigerade kvoten utgör en enhetlig kvot som fastställs och tillämpas på grundval av en övergripande bedömning av värmeflödena i en delanläggning med värmeriktmärke.

95 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 82 i sitt förslag till avgörande föreskrivs nämligen i E-bladet, avsnitt II.2, punkt o i mallen för datainsamling, in fine, att för att fastställa den mängd värme som är hänförlig till delanläggningen med värmeriktmärke, tillämpas den korrigerade kvoten på den mängd värme som potentiellt utgör en del av delanläggningen med värmeriktmärke, vilken motsvarar summan av dels den mätbara värme som förbrukas i anläggningen och som berättigar till gratis utsläppsrätter, dels den mätbara värme som exporteras till anläggningar eller enheter som inte omfattas av systemet med handel av utsläppsrätter.

96 Denna slutsats påverkas inte, i motsats till vad EDW har påstått, av Guidance Document no 3 on the harmonized free allocation methodology for the EU-ETS post 2012 (Data collection guidance) (vägledningsdokument nr 3 om den harmoniserade metoden för gratis tilldelning i EU-systemet för handel med utsläppsrätter efter år 2012 (vägledning för datainsamling)) av den 14 april och den 29 juni 2011, som finns tillgänglig på kommissionens webbplats.

97 Såsom framgår av punkterna 91 och 92 ovan består nämligen ett av leden i den fullständiga redovisningen av den mätbara värmen i anläggningen i att fastställa i vilken utsträckning som de kvantiteter mätbar värme som är uteslutna beroende på deras användningsändamål härrör från en viss mängd värme som ger rätt till gratis tilldelning av utsläppsrätter. I detta skede ska det göras en faktisk bedömning av värmeflödena eller, i avsaknad av en sådan möjlighet, en tillämpning av kvoten värme som hänför sig till systemet för handel med utsläppsrätter i förhållande till den totala värmen, som beräknas i blad E, avsnitt II.2, punkt e i mallen för datainsamling.

98 Det är mot bakgrund av detta tillvägagångssätt som uppgiften på sidan 46 i Guidance Document no 3 on the harmonized free allocation methodology for the EU-ETS post 2012 (Data collection guidance) (vägledningsdokument nr 3 om den harmoniserade metoden för gratis tilldelning i EU-systemet för handel med utsläppsrätter efter år 2012 (vägledning för datainsamling)) ska förstås, enligt vilken denna kvot endast är nödvändig om det inte är möjligt att tydligt fastställa vilka delar av de olika värmeflödena beaktade separat som produceras inom eller utom gränserna för anläggningar som omfattas av systemet med handel med utsläppsrätter.

99 Denna uppgift avser således den övergripande bedömningen av värmeflödena i den berörda delanläggningen med värmeriktmärke och det går inte att därav dra slutsatsen att den möjliggör gratis tilldelning av utsläppsrätter utifrån en separat bedömning av dessa olika värmeflöden, vilken dessutom skulle strida mot kraven i beslut 2011/278, som det erinrats om i punkt 86 i förevarande dom.

100 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra frågan besvaras enligt följande. Den korrigerade kvoten som avses i den mall för datainsamling som kommissionen har utarbetat i enlighet med artikel 7.5 i beslut 2011/278 utgör – även när den mätbara värme som importerats från en anläggning som inte omfattas av systemet för handel med utsläppsrätter kan hänföras till ett specifikt värmeflöde – en enhetlig kvot som, bland annat, för att ligga till grund för beräkning av antalet utsläppsrätter som tilldelas gratis till en delanläggning med värmeriktmärke ska fastställas och tillämpas genom en övergripande bedömning av värmeflödena i denna delanläggning.

101 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 tredje stycket i beslut 2011/278 ska tolkas så, att en process i en delanläggning med värmeriktmärke tjänar en sektor eller delsektor som bedöms löpa avsevärd risk för koldioxidläckage när denna process avser värme som förbrukas i syfte att framställa kyla som exporteras och förbrukas i en enhet som inte omfattas av systemet för handel med utsläppsrätter och som ingår i en sektor eller delsektor som bedöms löpa avsevärd risk för koldioxidläckage.

102 Domstolen erinrar om att enligt artikel 10a.11 i direktiv 2003/87 motsvarade antalet utsläppsrätter som under 2013 tilldelades gratis enligt punkterna 4–7 i denna artikel 80 procent av den kvantitet som fastställts i enlighet med de åtgärder som avses i punkt 1 i denna artikel. Därefter skulle gratis tilldelning minska med samma antal utsläppsrätter varje år för att uppgå till 30 procent år 2020, med målsättningen att 2027 ha avskaffat all gratis tilldelning.

103 I artikel 10a.12 i nämnda direktiv föreskrevs ett undantag från denna regel. För år 2013 och varje påföljande år till år 2020 skulle anläggningar inom sektorer eller delsektorer där det föreligger betydande risk för koldioxidläckage tilldelas gratis utsläppsrätter i enlighet med punkt 1 i denna artikel på 100 procent av den kvantitet som fastställs i enlighet med åtgärderna som avses i punkt 1 i denna artikel.

104 I artikel 6.1 andra stycket i beslut 2011/278 föreskrivs att för delanläggningar med värmeriktmärke, bränsleriktmärke och processutsläpp ska medlemsstaterna använda Nace- och Prodcom-koder för att tydligt identifiera huruvida den relevanta processen tjänar en sektor eller delsektor som bedöms löpa en betydande risk för koldioxidläckage enligt beslut 2010/2. Av artikel 6.1 tredje stycket i detta beslut följer att om en anläggning som ingår i systemet för handel med utsläppsrätter har producerat och exporterat mätbar värme till en anläggning eller en annan enhet som inte ingår i detta system ska medlemsstaterna anse att den berörda processen vid delanläggningen med värmeriktmärke, såvitt avser denna värme, inte tjänar en sektor eller delsektor som bedöms löpa en betydande risk för koldioxidläckage, såvida inte den behöriga myndigheten godkänner att förbrukaren av den mätbara värmen tillhör en sådan sektor eller delsektor.

105 Av detta följer att det under alla omständigheter är nödvändigt för att dra nytta av bestämmelserna om sektorer eller delsektorer som bedöms löpa en avsevärd risk för koldioxidläckage att den exporterade mätbara värmen förbrukas av en enhet som ingår i en sektor eller delsektor som är utsatt för en sådan risk.

106 Enligt definitionen av begreppet delanläggning med värmeriktmärke i artikel 3 c i beslut 2011/278 hänför sig förbrukningen av mätbar värme som används för kylning till en sådan delanläggning.

107 I motsats till vad EDW har gjort gällande och såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 91 och 92 i sitt förslag till avgörande, följer det härav att en enhets förbrukning av kyla, när denna enhet ingår i en sektor eller delsektor som är utsatt för en sådan risk inte är detsamma som förbrukning av värme. Denna värmeförbrukning sker vid den anläggning där kylan framställs för att exporteras till en sådan enhet. Den process som avser den värme som därvid förbrukas kan således inte anses ha tjänat en sektor eller delsektor som bedöms löpa en betydande risk för koldioxidläckage i den mening som avses i artikel 6.1 tredje stycket i nämnda beslut.

108 I förevarande fall kan det konstateras att det är i EDW:s kylmaskiner där den mätbara värmen förbrukas som är nödvändig för framställning av den kyla som exporteras till Global Foundries fabrik, vilket innebär att bestämmelserna om sektorer eller delsektorer som bedöms löpa en betydande risk för koldioxidläckage inte kan tillämpas med anledning av sådan förbrukning.

109 I motsats till vad EDW har hävdat kan kommissionens dokument med titeln Frequently Asked Questions on Free Allocation Rules for the EU ETS post 2020 (Frågor som ofta ställs om reglerna för gratis tilldelning i EU-systemet för handel med utsläppsrätter efter år 2020) inte påverka denna slutsats. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 95–97 i sitt förslag till avgörande konstaterar domstolen, oaktat den omständigheten att detta dokument inte är bindande och att det avser en senare handelsperiod än den som är aktuell i det nationella målet, att denna handling, genom att hänvisa till avsnitt 7.1 i bilaga VII till delegerad förordning nr 2019/331, ska tolkas så, att det även följer av denna handling att användningen av värme för att framställa kyla i en absorbtionskylprocess, såsom den som äger rum i EDW:s kylmaskiner, utgör den process som förbrukar värme.

110 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Artikel 6.1 tredje stycket i beslut 2011/278 ska tolkas så, att en process i en delanläggning med värmeriktmärke inte tjänar en sektor eller delsektor som bedöms löpa avsevärd risk för koldioxidläckage när denna process avser värme som förbrukas i syfte att framställa kyla som exporteras och förbrukas i en enhet som inte omfattas av systemet för handel med utsläppsrätter och som ingår i en sektor eller delsektor som bedöms löpa avsevärd risk för koldioxidläckage, eftersom det inte är denna enhet som är förbrukaren av värmen.

111 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.