Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 19 maj 2022

1 Originalspråk: franska.

2 United Nations Treaty Series, vol. 923, nr 13172, s. 205.

3 Senast reviderad i Stockholm den 14 juli 1967 och ändrad den 28 september 1979 (United Nations Treaty Series, vol. 828, nr 11851, s. 305).

4 Kommissionen har påpekat att denna överenskommelse, i Republiken Frankrikes och Republiken Italiens fall, undertecknades och ingicks medan unionens befogenhet ännu inte betraktades som exklusiv och de övriga staterna ännu inte var medlemmar av unionen. Tre andra medlemsstater (Republiken Grekland, Konungariket Spanien, och Rumänien) undertecknade överenskommelsen år 1958 respektive år 1959, då de ännu inte var medlemmar av unionen, men har inte ratificerat den.

5 EUT L 271, 2019, s. 15.

6 Förutsatt att minst en av den mellanstatliga organisationens medlemsstater är part i Pariskonventionen och förutsatt att den mellanstatliga organisationen förklarar att den vederbörligen har bemyndigats, i enlighet med sina interna förfaranden, att bli part i denna akt och att det i enlighet med den mellanstatliga organisationens inrättningsfördrag gäller lagstiftning enligt vilken regionalt skydd av geografiska beteckningar kan beviljas. Europeiska unionen uppfyller dessa villkor.

7 Den text som är relevant i förevarande mål är de gemensamma föreskrifterna till Lissabonöverenskommelsen och Genèveakten, antagna den 2 oktober 2018, TRT/LISBON/013.

8 Denna mekanism återfinns även i de övriga versionerna av dessa föreskrifter.

9 C‑389/15, EU:C:2017:798, punkt 74.

10 Beslut 8512/15 ersattes senare av rådets beslut (EU) 2018/416 av den 5 mars 2018 om bemyndigande att inleda förhandlingar om en reviderad Lissabonöverenskommelse om ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar (EUT L 75, 2018, s. 23).

11 COM(2018) 350 final.

12 Rådets beslut av den 7 oktober 2019 om Europeiska unionens anslutning till Genèveakten inom Lissabonöverenskommelsen om ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar (EUT L 271, 2019, s. 12).

13 I artikel 22.4 b ii i Genèveakten föreskrivs att en mellanstatlig organisation får rösta i sina medlemsstaters ställe med ett röstantal som är lika med antalet medlemsstater som är parter i denna akt.

14 I sina inlagor låter parterna uttrycket geografiska beteckningar även omfatta ursprungsbeteckningar. Jag understryker emellertid att tillämpningsområdet för Lissabonöverenskommelsen var begränsat till ursprungsbeteckningar.

15 Såsom rådet påpekade i inledningen till sitt svaromål ska en ny registrering av en geografisk beteckning enligt Genèveakten som görs av unionen (och inte av en av de sju berörda medlemsstaterna), i dess egenskap av ny avtalsslutande part i den särskilda unionen, inte anses utgöra en registrering som är ägnad att säkerställa kontinuiteten i den ursprungliga registreringen enligt Lissabonöverenskommelsen, utan som en ny registrering i förhållande till avtalsslutande tredje part. Ur ett rättsligt perspektiv innebär detta att det företräde för den geografiska beteckning som beviljats med stöd av Lissabonöverenskommelsen inte längre skulle gälla inom ramen för Genèveakten. Resultatet blir att innehavarna av motsvarande immateriella rättigheter riskerar att lida en omotiverad förlust av en väsentlig del av sina förvärvade rättigheter.

16 Dom av den 8 december 2020, Polen/parlamentet och rådet ( C‑626/18, EU:C:2020:1000, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

17 Dom av den 8 december 2020, Polen/parlamentet och rådet ( C‑626/18, EU:C:2020:1000, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

18 Dom av den 8 december 2020, Polen/parlamentet och rådet ( C‑626/18, EU:C:2020:1000, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

19 Upprättad i Wien den 21 mars 1986. Har inte trätt i kraft än.

20 United Nations Treaty Series, vol. 1155, s. 331.

21 För enkelhetens skull kommer jag, vid hänvisningar till syftet med bemyndigandet i artikel 3 i det angripna beslutet, i resten av förevarande förslag till avgörande låta uttrycket ansluta sig omfatta både anslutningen till Genèveakten och ratificeringen av densamma.

22 Av kommissionens yttrande över interventionsinlagorna framgår att den inte utesluter möjligheten att anta ett sådant beslut.

23 Dom av den 11 september 2003, Österrike/rådet ( C‑445/00, EU:C:2003:445, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

24 Se Lenaerts, K., Maselis, I., och Gutman, K., EU Procedural Law,Oxford University Press, 2014, s. 306, och Molinier, J., Lotarski, J., Droit du contentieux de l'Union européenne, fjärde upplagan, LGDJ Lextenso, Paris, 2012, s. 203.

25 Dom av den 14 april 2015, rådet/kommissionen ( C‑409/13, EU:C:2015:217, punkt 70).

26 Dom av den 6 september 2017, Slovakien och Ungern/rådet ( C‑643/15 och C‑647/15, EU:C:2017:631, punkt 147).

27 Se Van Raepenbusch, S., Droit institutionnel de l'Union européenne, andra upplagan, Larcier, Bryssel, 2016, s. 275.

28 Se Van Raepenbusch, S., a.a., s. 276.

29 Se Van Raepenbusch, S., a.a., s. 276 och 277.

30 I en sådan situation får unionens samtycke till att vara bunden av ett fördrag inte några rättsverkningar i förhållande till de avtalsslutande parterna. Ett sådant samtycke kan endast ges av de medlemsstater som agerar i eget namn men i unionens intresse. I ett sådant fall skulle rådets beslut, i stället för att uttrycka unionens samtycke, kunna bemyndiga medlemsstaterna att uttrycka sitt samtycke.

31 Min kursivering.

32 Denna princip kvalificeras som Sperrwirkung (blockerande verkan) i den tyska doktrinen, se Obwexer, W., AEUV Art. 2, i von der Groeben, H., Schwarze, J., Hatje, A., Europäisches Unionsrecht, sjunde upplagan, Nomos, Baden–Baden, 2015, punkt 16).

33 Se punkt 71 i förevarande förslag till avgörande.

34 Se även, i detta sammanhang, förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet kommissionen/rådet ( C‑137/12, EU:C:2013:441, punkt 96).

35 Se, bland annat, rådets beslut 2003/93/EG av den 19 december 2002 om bemyndigande för medlemsstaterna att i gemenskapens intresse underteckna 1996 års Haagkonvention om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn (EUT L 48, 2003, s. 1).

36 Se, bland annat, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 662/2009 av den 13 juli 2009 om införande av ett förfarande för förhandling och ingående av avtal mellan medlemsstater och tredjeländer om särskilda frågor avseende tillämplig lag för avtalsförpliktelser och utomobligatoriska förpliktelser (EUT L 200, 2009, s. 25).

37 Se punkt 78 i förevarande förslag till avgörande.

38 Dom av den 15 december 1976 ( 41/76, EU:C:1976:182).

39 Dom av den 18 februari 1986 ( 174/84, EU:C:1986:60).

40 Dom av den 17 oktober 1995 ( C‑70/94, EU:C:1995:328).

41 Se dom av den 5 maj 1981, kommissionen/Förenade kungariket ( 804/79, EU:C:1981:93, punkt 30). Se även Cremona, M., Member States as Trustees of the Union Interests: Participating in International Agreements on Behalf of the European Union, i Arnull, A., Barnard, C., Dougan, M., och Spaventa, E. (red.), A Constitutional Order of States? Essays in EU Law in Honour of Alan Dashwood, Hart Publishing, London, 2011, s. 435–458.

42 Se Obwexer, W, AEUV Art. 2, i von der Groeben, H., a.a., och Pelka, S. C., AEUV Art. 2. [Arten von Zuständigkeiten]., i Schwarze, J., Becker, U., Hatje, A., Schoo, J. (red.), EU-Kommentar, fjärde upplagan, Nomos, Baden Baden, 2019, punkt 12.

43 Generaladvokaten Pitruzella konstaterade i sitt förslag till avgörande i målet Hessischer Rundfunk ( C‑422/19 och C‑423/19, EU:C:2020:756, punkt 43) att för att vara förenligt med ovannämnda befogenheters konstitutionella uppbyggnad får ett sådant bemyndigande enbart vara av begränsad karaktär och inte leda till en permanent ändring av den behörighetsfördelning mellan unionen och medlemsstaterna som följer av nämnda uppbyggnad.

44 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 december 1976, Donckerwolcke och Schou ( 41/76, EU:C:1976:182, punkt 32), dom av den 17 oktober 1995, Werner ( C‑70/94, EU:C:1995:328, punk 12), och dom av den 17 oktober 1995, Leifer m.fl. ( C‑83/94, EU:C:1995:329, punkt 12).

45 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 september 2014, kommissionen/rådet ( C‑114/12, EU:C:2014:2151, punkt 75), och dom av den 20 november 2018, kommissionen/rådet (AMP Antarctique) ( C‑626/15 och C‑659/16, EU:C:2018:925, punkt 115).

46 Kommissionen har anfört att ett sådant bemyndigande inte gavs efter ingåendet av Marrakechfördraget om att underlätta tillgången till publicerade verk för personer som är blinda, synsvaga eller har annat läshandikapp, som antogs av WIPO den 27 juni 2013 och som innehåller samma bestämmelser om mellanstatliga organisationers rösträtt (se artikel 13.3 i detta fördrag). Jag anser att detta argument är verkningslöst. Avsaknaden av åtgärder för att åtgärda vissa problem i samband med genomförandet av ett avtal innebär nämligen inte att det inte behöver vidtas några åtgärder med avseende på samma problem inom ramen för ett annat avtal.

47 Av samma skäl saknar det betydelse att vissa av de intervenerande medlemsstaterna anser att det är nödvändigt att ge medlemsstaterna möjlighet att säkerställa skyddet för geografiska beteckningar som inte är harmoniserade inom unionen. Det framgår nämligen inte av motiveringen till det angripna beslutet att denna omständighet utgjorde ett av skälen till att det omtvistade bemyndigandet gavs. Det åberopade argumentet ifrågasätter dessutom domstolens konstaterande i domen av den 25 oktober 2017, kommissionen/rådet (Reviderad Lissabonöverenskommelse), enligt vilket unionen har exklusiv befogenhet på det område som omfattas av Genèveakten (se punkt 14 i förevarande förslag till avgörande).

48 C‑22/20, EU:C:2021:250.

49 Förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet kommissionen/Sverige (Avloppsreningsverk) ( C‑22/20, EU:C:2021:250, punkt 35).

50 Dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och CRU ( C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 104 och där angiven rättspraxis).

51 Dom av den 30 april 2019, Italien/rådet (Fiskekvoter för svärdfisk i Medelhavet) ( C‑611/17, EU:C:2019:332, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

52 Ett sådant förslag är nödvändigt för det fall domstolen skulle bifalla talan såvitt avser den första grunden.