Förslag till avgörande av generaladvokat Jean Richard de la Tour föredraget den 3 mars 2022

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (EUT L 65, 2016, s. 1).

3 EUT L 348, 2008, s. 98.

4 Nedan kallad NPK.

5 DV nr 153, nedan kallad ZChRB.

6 Till följd av domstolens begäran om klarläggande har den hänskjutande domstolen preciserat att det i punkt 16 i Zakon za izmenenie i dopalnenie na zakona za chuzhdentsite v Republika Balgaria (lagen om ändring av utlänningslagen i Republiken Bulgarien, DV nr 36) av den 15 maj 2009 anges att kraven i direktiv 2008/115 har genomförts.

7 Jag erinrar om att det följer av fast rättspraxis att enligt det förfarande för samarbete med de nationella domstolarna som införts genom artikel 267 FEUF ankommer det på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. Domstolen kan i detta syfte beakta unionsrättsliga normer som den nationella domstolen inte har hänvisat till i sina tolkningsfrågor, i den mån dessa bestämmelser är nödvändiga för prövningen av det nationella målet. Se, bland annat, och dom av den 29 april 2021, Banco de Portugal m.fl. ( C-504/19, EU:C:2021:335, punkt 30 och där angiven rättspraxis och dom av den 23 november 2021, IS (Rättsstridigt beslut om hänskjutande) ( C-564/19, EU:C:2021:949, punkt 99)).

8 Se dom av den 6 december 2012, Sagor ( C-430/11, EU:C:2012:777, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

9 Se, bland annat, dom av den 3 juni 2021, Westerwaldkreis ( C-546/19, EU:C:2021:432, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

10 Det ska erinras om att det vid tolkningen av en unionsbestämmelse, enligt domstolens fasta praxis, inte endast är dess lydelse som ska beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som den ingår i. Se, som exempel, dom av den 14 oktober 2021, Dyrektor Z.Oddziału Regionalnego Agencji Restrukturyzacji i Modernizacji Rolnictwa ( C-373/20, EU:C:2021:850, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

11 Undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen).

12 Dom av den 17 december 2020, Generalstaatsanwaltschaft Hamburg ( C-416/20 PPU, EU:C:2020:1042, punkt 43).

13 Se skäl 33 i direktiv 2016/343.

14 Dom av den 26 juni 2007, Ordre des barreaux francophones et germanophone m.fl. ( C-305/05, EU:C:2007:383, punkt 29).

15 I artikel 47 andra stycket i stadgan föreskrivs att var och en har rätt att inom skälig tid få sin sak prövad i en rättvis och offentlig rättegång och inför en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag. Var och en ska ha möjlighet att erhålla rådgivning, låta sig försvaras och företrädas.

16 Nedan kallad stadgan.

17 Dom av den 29 juli 2019, Gambino et Hyka ( C-38/18, EU:C:2019:628, punkt 38).

18 Se, bland annat, dom av den 13 februari 2020, ( C-688/18, EU:C:2020:94, punkt 36), i vilken det hänvisas till Europadomstolens dom av den 23 november 2006, Jussila mot Finland (CE:ECHR:2006:1123JUD007305301, § 40), och dom av den 4 mars 2008, Hüseyin Turan mot Turkiet (CE:ECHR:2008:0304JUD001152902, § 31).

19 Se Europadomstolens dom av den 23 maj 2000, Van Pelt mot Frankrike (ECLI:CE:ECHR:2000:0523JUD003107096, § 66).

20 C-38/18, EU:C:2019:628, punkt 42.

21 Se dom av den 29 juli 2019, Gambino och Hyka ( C-38/18, EU:C:2019:628, punkt 43).

22 Det ska i detta hänseende erinras om att uttrycket förhandling [som ledde till beslutet] enligt domstolens praxis ska förstås som att det avser det förfarande som lett till domstolsbeslutet genom vilket personen definitivt dömts och att det, för det fall att brottmålsförfarandet har genomförts i flera instanser och resulterat i flera på varandra följande avgöranden, avser förfarandet i sista instans då den aktuella domstolen slutgiltigt fastställde den berörda personens skuld och ådömde vederbörande ett fängelsestraff efter att ha gjort en prövning av såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna i målet. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2017, Ardic ( C-571/17 PPU, EU:C:2017:1026, punkterna 64 och 65). Domstolen har slagit fast att nämnda begrepp ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom unionen oberoende av medlemsstaternas bedömningar av detsamma och andra materiella och processuella regler som till sin natur kan vara annorlunda (punkt 63). Domstolen har likaså preciserat att begreppet även omfattar en senare förhandling som leder till ett domstolsavgörande varigenom varaktigheten av ett eller flera tidigare utdömda straff slutgiltigt fastställts, under förutsättning att den myndighet som meddelat sistnämnda avgörande har haft ett visst utrymme att företa en skönsmässig bedömning (punkt 66).

23 När det gäller tolkningen av artiklarna 8 och 9 i direktiv 2016/343, se mitt förslag till avgörande i målet Spetsializirana prokuratura m.fl. (Rättegång mot en tilltalad som avvikit) ( C-569/20, EU:C:2022:26), som ännu inte avgjorts av domstolen, vilket rör frågan i vilken utsträckning en person som avvikit kan få en förnyad prövning.

24 Se, exempelvis, Europeisk konvention om inbördes rättshjälp i brottmål, undertecknad i Strasbourg den 20 april 1959.

25 Se, vad gäller skälens värde, förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Planet49 ( C-673/17, EU:C:2019:246, punkt 71).

26 Se, exempelvis, Europadomstolens dom av den 28 augusti 1991, FCB mot Italien (ECLI:CE:ECHR:1991:0828JUD001215186), och dom av den 31 mars 2005, Mariani mot Frankrike (CE:ECHR:2005:0331JUD004364098), avseende åsidosättande av artikel 6 i Europakonventionen. När det gäller risk för förföljelse, se bland annat Europadomstolens dom av den 2 oktober 2018, Bivolaru mot Rumänien (CE:ECHR:2018:1002JUD006658012), om att denna artikel i Europakonventionen inte har åsidosatts. Vad gäller hälsoskäl, se, som ett exempel, Europadomstolens beslut av den 12 februari 2004, De Lorenzo mot Italien (nr 69264/01, CE:ECHR:2004:0212DEC006926401), angående att nämnda artikel i Europakonventionen inte hade åsidosatts. Vad gäller uthyrning i ett främmande land, se Europadomstolens dom av den 24 mars 2005, Stoichkov mot Bulgarien (CE:ECHR:2005:0324JUD000980802), angående ett åsidosättande av samma artikel i Europakonventionen.

27 CE:ECHR:1991:0828JUD001215186.

28 Detta skiljer direktiv 2016/343 från Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU av den 25 oktober 2012 om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF (EUT L 315, 2012, s. 57), i vilket artikel 17 ägnas åt rättigheter för brottsoffer som är bosatta i en annan medlemsstat.

29 Se dom av den 22 december 2017, Ardic ( C-571/17 PPU, EU:C:2017:1026) och dom av den 13 februari 2020, Spetsializirana prokuratura (Förhandling i den tilltalades utevaro) ( C-688/18, EU:C:2020:94).

30 EUT L 327, 2008, s. 27. Se även artikel 2 i rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 om ändring av rambesluten 2002/584/RIF, 2005/214/RIF, 2006/783/RIF, 2008/909/RIF och 2008/947/RIF och om stärkande av medborgarnas processuella rättigheter och främjande av tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på ett avgörande när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen (EUT L 81, 2009, s. 24), i den del den tillägger artikel 4a till rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1). Enligt själva lydelsen i denna artikel har den verkställande rättsliga myndigheten en möjlighet att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder, som utfärdats i syfte att verkställa ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd, när den berörda personen inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet, förutom när det i den europeiska arresteringsordern anges att villkoren i leden a–d i nämnda bestämmelse är uppfyllda. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 2020, Generalstaatsanwaltschaft Hamburg ( C-416/20 PPU, EU:C:2020:1042, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

31 Se exempelvis Europadomstolens dom av den 17 januari 2012, Othman (Abu Qatada) mot Förenade kungariket (CE:ECHR:2012:0117JUD000813909, § 258 och 259).

32 Se skälen 2 och 11 i direktiv 2008/115 samt dom av den 18 december 2014, Abdida ( C-562/13, EU:C:2014:2453, punkt 42) och dom av den 2 juli 2020, Stadt Frankfurt am Main ( C-18/19, EU:C:2020:511, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

33 Dom av den 11 juni 2015, Zh. och O. ( C-554/13, EU:C:2015:377, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

34 Se punkterna 69 och 70 i domen.

35 Unionslagstiftaren integrerar här praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna enligt vilken varken ordalydelsen eller andemeningen i artikel 6 i Europakonventionen hindrar en person från att, uttryckligen eller underförstått, frivilligt avstå från garantier för en rättvis rättegång. Detta avstående måste emellertid framgå på ett otvetydigt sätt. Se, exempelvis, Europadomstolens dom av den 1 mars 2006, Sejdovic mot Italien (CE:ECHR:2006:0301JUD005658100, § 86), och dom av den 13 mars 2018, Vilches Coronado m.fl. mot Spanien (CE:ECHR:2018:0313JUD005551714, § 36). Se även dom av den 13 februari 2020, Spetsializirana prokuratura (Förhandling som hålls i den tilltalades utevaro) ( C-688/18, EU:C:2020:94, punkt 37).

36 För det fall dessa villkor inte kan uppfyllas på grund av att den tilltalade, trots de ansträngningar som de behöriga nationella myndigheterna har gjort i detta avseende, inte kan hittas, krävs enligt artikel 8.4 och artikel 9 i direktiv 2016/343 att medlemsstaterna säkerställer en ny rättegång.

37 Enligt rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna ska de nationella domstolarna visa den omsorg som krävs genom att kalla den tilltalade i vederbörlig ordning. Se, för ett exempel, Europadomstolens dom av den 12 februari 1985, Colozza mot Italien (CE:ECHR:1985:0212JUD000902480, § 32), och dom av den 12 juni 2018, M.T.B. mot Turkiet (CE:ECHR:2018:0612JUD004708106, § § 49–53). Detta innebär att han eller hon ska få information om rättegången inte bara så att han eller hon får kännedom om datum, tid och plats för förhandlingen, utan även så att han har tillräckligt med tid för att förbereda sitt försvar och bege sig till domstolen. Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolens dom av den 28 augusti 2018, Vyacheslav Korchagin mot Ryssland (CE:ECHR:2018:0828JUD001230716, § 65).

38 Se även skäl 37 i direktiv 2016/343.

39 Se skäl 12 i direktiv 2016/343.

40 Se, bland annat, Europadomstolens dom av den 14 juni 2001, Medenica mot Schweiz (CE:ECHR:2001:0614JUD002049192), där Europadomstolen med avseende på den berörda personen, som hade underrättats i god tid om att åtal väckts och om datumet för förhandlingen, fann att vederbörandes försvar under förhandlingen garanterades av de två advokater som denne själv utsett (§ 56).

41 Se Europadomstolens dom av den 13 februari 2001, Krombach mot Frankrike (CE:ECHR:2001:0213JUD002973196, § 89), och dom av den 1 mars 2006, Sejdovic mot Italien (CE:ECHR:2006:0301JUD005658100, § 91).

42 Se, bland annat, Europadomstolens dom av den 1 mars 2006, Sejdovic mot Italien (CE:ECHR:2006:0301JUD005658100, § 91). Min kursivering.

43 Jag erinrar i detta sammanhang om att uttrycket förhandling [som ledde till beslutet] enligt domstolen ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom unionen oberoende av medlemsstaternas bedömningar av detsamma och andra materiella och processuella regler som till sin natur kan vara annorlunda. Domstolen har definierat detta begrepp som det förfarande som leder till att den berörda personen slutligt fälls av en domstol. För det fall att brottmålsförfarandet har genomförts i flera instanser och resulterat i flera på varandra följande avgöranden, har domstolen funnit att uttrycket avser förfarandet i sista instans då den aktuella domstolen slutgiltigt fastställde den berörda personens skuld och ådömde vederbörande ett fängelsestraff efter att ha gjort en prövning av såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna i målet. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2017, Ardic ( C-571/17 PPU, EU:C:2017:1026, punkterna 63–65 och där angiven rättspraxis).

44 Se, för ett exempel, Europadomstolens dom av den 12 februari 1985, Colozza mot Italien (CE:ECHR:1985:0212JUD000902480, § 32), och dom av den 12 juni 2018, M.T.B. mot Turkiet (CE:ECHR:2018:0612JUD004708106, § 49–53). Enligt praxis från denna domstol kan ett sådant avstående varken härledas ur vag eller inofficiell kännedom (se, bland annat, Europadomstolen, den 23 maj 2006, Kounov mot Italien (CE:ECHR:2006:0523JUD002437902, § 47)), eller ur en enkel presumtion eller enbart den omständigheten att personen har avvikit (se Europadomstolens dom av den 12 februari 1985, Colozza mot Italien (CE:ECHR:1985:0212JUD000902480, § 28).

45 Se Europadomstolens dom av den 1 mars 2006, Sejdovic mot Italien (CE:ECHR:2006:0301JUD005658100, § 98 och 99); dom av den 23 maj 2006, Kounov mot Bulgarien (CE:ECHR:2006:0523JUD002437902, § 47), dom av den 26 januari 2017, Lena Atanasova mot Bulgarien, (CE:ECHR:2017:0126JUD005200907, § 52), och dom av den 2 februari 2017, Ait Abbou mot Frankrike (CE:ECHR:2017:0202JUD004492113, § 62–65).

46 Se Europadomstolen den 12 februari 1985, Colozza mot Italien, CE:ECHR:1985:0212JUD000902480, § 28).

47 Se skälen 2, 3, 4 och 10 i direktiv 2016/343.

48 Det ska emellertid påpekas att denna regel har många undantag. I artikel 269.4 NPK preciseras särskilt att den berörda personens närvaro inte är obligatorisk om detta inte hindrar att den objektiva sanningen utrönas, när vederbörande befinner sig utanför Republiken Bulgarien och hans eller hennes hemvist är okänd.

49 Se även skäl 35 i direktiv 2016/343.

50 Se den uppfattningen hos domaren Giovanni Bonello i Europadomstolens dom av den 21 januari 1999, Van Geyseghem mot Belgien (ECLI:CE:ECHR:1999:0121JUD002610395) som kom till samma slutsats.

51 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 september 2018, Milev ( C-310/18 PPU, EU:C:2018:732, punkterna 45–47) och dom av den 13 februari 2020, Spetsializirana prokuratura (Förhandling i den tilltalades utevaro) ( C-688/18, EU:C:2020:94, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

52 Se, bland annat, Europadomstolens dom av den 23 november 1993, Poitrimol mot Frankrike (CE:ECHR:1993:1123JUD001403288, § 35), och dom av den 9 juli 2015, Tolmachev mot Estland, ECLI:CE:ECHR:2015:0709JUD007374813, § 47).