Tribunalens dom (åttonde avdelningen i utökad sammansättning) den 30 april 2025

I mål T‑499/20

TRIBUNALEN (åttonde avdelningen i utökad sammansättning) sammansatt av ordföranden A. Kornezov samt domarna D. Petrlík, K. Kecsmár (referent), S. Kingston och L. Spangsberg Grønfeldt, justitiesekreterare: handläggaren S. Jund,

efter den skriftliga delen av förfarandet,

efter muntlig förhandling den 27 juni 2024,

följande

Dom

Bakgrund

Det angripna beslutet

Parternas yrkanden

Rättslig bedömning

Yrkandena om ogiltigförklaring

Bedömning av den första och den andra grunden

Den första grunden: Artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63 är rättsstridig

– Den första delgrunden: Artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63 är rättsstridig mot bakgrund av artikel 103.7 i direktiv 2014/59

– Den andra delgrunden: Artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63 är rättsstridig mot bakgrund av artikel 16 i stadgan

– Den tredje delgrunden: Artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63 är rättsstridig mot bakgrund av proportionalitetsprincipen

Den andra grunden: Åsidosättande av artikel 103.2 andra stycket i direktiv 2014/59 och artikel 70 i förordning nr 806/2014

Den tredje grunden: Åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen

Skadeståndsyrkandena

Rättegångskostnader

1 Sökandebolaget, Banco Cooperativo Español, SA, har med stöd av artikel 263 FEUF yrkat ogiltigförklaring av Gemensamma resolutionsnämndens (SRB) beslut SRB/ES/2022/79 av den 7 december 2022 om återkallande av SRB:s beslut SRB/ES/2020/16 av den 19 mars 2020 om beräkning av förhandsbidragen för år 2016 från Banco Cooperativo Español, SA, Hypo Vorarlberg Bank AG (tidigare Vorarlberger Landes- und Hypothekenbank AG) och Portigon AG till den gemensamma resolutionsfonden och om beräkning av deras förhandsbidrag till den gemensamma resolutionsfonden för år 2016 (nedan kallat det angripna beslutet), såvitt avser sökandebolaget, samt, med stöd av artikel 268 FEUF, yrkat ersättning för den skada som sökandebolaget påstår sig ha lidit till följd av detta beslut.

2 I Spanien är landsbygdskassor kooperativa kreditinstitut som tillhandahåller finansiella tjänster på landsbygden.

3 Sökandebolaget är ett kreditinstitut som år 1990 bildades av vissa landsbygdskassor, vilka är aktieägare i sökandebolaget. Sökandebolaget leder det nätverk som aktieägarna ingår i och tillhandahåller även banktjänster till privatpersoner och företag, däribland landsbygdskassorna. En av de viktigaste tjänster som erbjuds landsbygdskassorna är centraliserad likviditetsförvaltning.

4 Sökandebolaget och landsbygdskassorna ingick således den 25 januari 1994 ett likviditetsavtal (nedan kallat likviditetsavtalet) som syftade till att reglera sökandebolagets placering av landsbygdskassornas likvida medel för deras räkning. Enligt avtalet ska landsbygdskassorna överföra medel till sökandebolaget i syfte att placera dessa medel på interbankmarknaden eller penningmarknaden. Eftersom sökandebolaget i eget namn tar på sig motpartsrisken för samtliga investerade medel, innehåller klausul 4 i avtalet en garanti för att landsbygdskassorna ska stå för alla förluster eller förpliktelser som följer av sökandebolagets verksamhet på interbankmarknaden för deras räkning.

5 Sökandebolaget agerar även som mellanhand för att göra det möjligt för dess medlemmar att få tillgång till finansiering från Europeiska centralbanken (ECB), genom att direkt erhålla finansiering från ECB och genom att föra den vidare till landsbygdskassorna på samma villkor som ECB erbjuder.

6 För att få tillgång till ECB:s långfristiga refinansieringstransaktioner bildade sökandebolaget och ett visst antal landsbygdskassor en koncern i vars namn sökandebolaget deltog i ECB:s olika anbudsförfaranden. Sökandebolaget är huvudman inom denna koncern och ansvarar för förvaltningen och fördelningen mellan dess olika medlemmar av de belopp, rättigheter och skyldigheter som följer av sådana anbudsförfaranden.

7 På grund av den diversifierade verksamhet som sökandebolaget bedriver för landsbygdskassornas räkning omfattar sökandebolagets skulder vissa utestående belopp som även tas upp på skuldsidan i dessa kassors balansräkning i form av den garanti som kassorna ger sökandebolaget för denna verksamhet.

8 Genom beslut SRB/ES/SRF/2016/06 av den 15 april 2016 om beräkningen av förhandsbidrag för år 2016 till den gemensamma resolutionsfonden fastställde SRB, i enlighet med artikel 70.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 225, 2014, s. 1), förhandsbidragen till den gemensamma resolutionsfonden (nedan kallade förhandsbidragen) för år 2016 (nedan kallad bidragsperioden 2016) för de institut som omfattas av artikel 2, jämförd med artikel 67.4, i denna förordning (nedan kallade instituten), däribland sökandebolaget.

9 Genom beslut SRB/ES/SRF/2016/13 av den 20 maj 2016 om justering av förhandsbidragen för år 2016 till SRF, som kompletterade beslut SRB/ES/SRF/2016/06, korrigerade SRB beräkningen av dessa instituts förhandsbidrag för bidragsperioden 2016.

10 Den 19 mars 2020 antog SRB beslut SRB/ES/2020/16 om beräkningen av sökandebolagets förhandsbidrag för bidragsperioden 2016 (nedan kallat beslutet av den 19 mars 2020), genom vilket SRB återkallade och ersatte de beslut som nämns i punkterna 8 och 9 ovan (nedan kallade de ursprungliga besluten). Enligt skälen 7 och 8 i beslutet av den 19 mars 2020 syftade detta beslut till att avhjälpa de förfarandefel och brister i motiveringen i de ursprungliga besluten som tribunalen hade konstaterat i dom av den 28 november 2019, Banco Cooperativo Español/SRB ( T‑323/16, EU:T:2019:822), dom av den 28 november 2019, Hypo Vorarlberg Bank/SRB ( T‑377/16, T‑645/16 och T‑809/16, EU:T:2019:823), och dom av den 28 november 2019, Portigon/SRB ( T‑365/16, EU:T:2019:824).

11 Det framgår bland annat av punkterna 95 och 111 i domen av den 28 november 2019, Banco Cooperativo Español/SRB ( T‑323/16, EU:T:2019:822), att tribunalen ogiltigförklarade det första av de ursprungliga besluten i den del det avsåg sökandebolaget, eftersom kravet på bestyrkande av detta beslut inte var uppfyllt och eftersom förfarandet för dess antagande hade genomförts på ett sätt som uppenbart strider mot de processuella krav som gäller för hur ledamöterna i SRB:s verkställande session kan godkänna ett sådant beslut, vilket var en grund som tribunalen hade tagit upp på eget initiativ. Tribunalen uttalade sig däremot inte om beräkningen av storleken på sökandebolagets förhandsbidrag för bidragsperioden 2016.

12 I det mål som avgjordes genom domen av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB ( C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601), yrkade Europeiska kommissionen och SRB att domen av den 23 september 2020, Landesbank Baden-Württemberg/SRB ( T‑411/17, EU:T:2020:435), genom vilken tribunalen hade ogiltigförklarat SRB:s beslut om beräkning av förhandsbidragen för år 2017, i den del det avsåg sökandebolaget, skulle upphävas. I förstnämnda dom biföll domstolen SRB:s och kommissionens överklagande med avseende på kravet på bestyrkande av nämnda beslut, men konstaterade att beslutet inte var tillräckligt motiverat och att talan skulle bifallas, såvitt avser den första grund som Landesbank Baden-Württemberg hade åberopat i första instans (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 171).

13 Den 7 december 2022 antog SRB det angripna beslutet, genom vilket SRB återkallade och ersatte beslutet av den 19 mars 2020. Enligt skälen 19–22 i det angripna beslutet syftade detta beslut till att avhjälpa den bristande motivering som SRB hade konstaterat med anledning av dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden‑Württemberg och SRB ( C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601), samt beslut av den 3 mars 2022, SRB/Portigon och kommissionen ( C‑664/20 P, ej publicerat, EU:C:2022:161), och beslut av den 3 mars 2022, SRB/Hypo Vorarlberg Bank ( C‑663/20 P, ej publicerat, EU:C:2022:162).

14 Den 2 februari 2023 delgavs sökandebolaget det angripna beslutet av Autoridad de Resolución Ejecutiva (FROB, verkställande resolutionsmyndigheten, Spanien), i egenskap av nationell resolutionsmyndighet, i den mening som avses i artikel 3.1 led 3 i förordning nr 806/2014.

15 Det angripna beslutet innehåller en huvuddel som, vad gäller sökandebolaget, åtföljs av fem bilagor.

16 I punkterna 3–10 i det angripna beslutet beskrivs processen för att fastställa förhandsbidrag för bidragsperioden 2016, vilken var densamma för alla institut.

17 Det ska särskilt påpekas att SRB, i avsnitt 6 i det angripna beslutet, fastställde den årliga målnivån, vilken omnämns i artikel 4 i rådets genomförandeförordning (EU) 2015/81 av den 19 december 2014 om fastställande av enhetliga villkor för tillämpning av förordning nr 806/2014 vad gäller förhandsbidrag till den gemensamma resolutionsfonden (EUT L 15, 2015, s. 1), för bidragsperioden 2016 (nedan kallad den årliga målnivån).

18 SRB förklarade att den årliga målnivån hade fastställts till en åttondedel av 1,05 procent av de garanterade insättningarna i samtliga institut år 2015, beräknade vid årets slut, vilket belopp SRB hade fått fram på grundval av uppgifter som instituten hade lämnat i enlighet med artikel 14.2 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/63 av den 21 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU avseende förhandsbidrag till finansieringsarrangemang för resolution (EUT L 11, 2015, s. 44).

19 I avsnitt 7 i det angripna beslutet beskrev SRB den metod som skulle tillämpas för att beräkna förhandsbidragen för bidragsperioden 2016. I skäl 95 i nämnda beslut angav SRB att med avseende på denna period hade 60 procent av förhandsbidragen beräknats på nationell basis, det vill säga på grundval av uppgifter som hade lämnats av institut som är auktoriserade på den berörda deltagande medlemsstatens territorium (nedan kallad nationell basis), i enlighet med artikel 103 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 2014, s. 190) och i enlighet med artikel 4 i delegerad förordning 2015/63. Resterande förhandsbidrag (det vill säga 40 procent) beräknades på basis av bankunionen, det vill säga på grundval av uppgifter som hade lämnats av samtliga institut som är auktoriserade på samtliga medlemsstaters territorier som deltar i den gemensamma resolutionsmekanismen (nedan kallade unionsbasis och de deltagande medlemsstaterna), i enlighet med artiklarna 69 och 70 i förordning nr 806/2014 och artikel 4 i genomförandeförordning 2015/81.

20 Därefter beräknade SRB förhandsbidragen för instituten, såsom sökandebolaget, genom att tillämpa följande huvudsakliga steg.

21 I det första steget av beräkningen av förhandsbidragen beräknade SRB, i enlighet med artikel 70.2 andra stycket a i förordning nr 806/2014, det grundläggande årliga bidraget för varje institut, vilket ska vara proportionellt mot beloppet för ett instituts skulder, exklusive kapitalbas och garanterade insättningar, i förhållande till de totala skulderna, exklusive kapitalbas och garanterade insättningar, för alla institut auktoriserade på samtliga de deltagande medlemsstaternas territorier. I enlighet med artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63 drog SRB av vissa typer av skulder från institutets totala skulder som ska beaktas vid fastställandet av detta bidrag.

22 I det andra steget av beräkningen av förhandsbidragen justerade SRB det årliga grundbidraget i förhållande till det berörda institutets riskprofil, i enlighet med artikel 70.2 andra stycket b i förordning nr 806/2014. Den bedömde denna riskprofil på grundval av de fyra riskpelare som anges i artikel 6 delegerad förordning 2015/63, vilka utgörs av riskindikatorer. För att klassificera instituten efter deras risknivå, fastställde SRB först – för varje riskindikator som tillämpades för bidragsperioden 2016 – intervaller (bins) som instituten grupperades i, i enlighet med punkt 3, under rubriken Steg 2, i bilaga I till den delegerade förordningen. De institut som hörde till samma intervall tilldelades ett gemensamt värde för en viss riskindikator, kallat diskretiserat värde. Genom att kombinera de diskretiserade värdena för varje riskindikator beräknade SRB det berörda institutets multiplikator för justering i förhållande till riskprofilen (nedan kallad multiplikatorn för riskjustering). Genom att multiplicera institutets grundläggande årliga bidrag med institutets multiplikator för riskjustering fick SRB fram det riskjusterade grundläggande årliga bidraget för detta institut.

23 Därefter lade SRB ihop alla riskjusterade grundläggande årliga bidrag för att få en gemensam nämnare som användes för att beräkna den andel av den årliga målnivån som varje institut skulle betala.

24 Slutligen beräknade SRB förhandsbidraget för varje institut genom att fördela den årliga målnivån mellan samtliga institut på grundval av förhållandet mellan, å ena sidan, det riskjusterade grundläggande årliga bidraget och, å andra sidan, den gemensamma nämnaren.

25 Bilaga I till det angripna beslutet innehåller sökandebolagets individuella sammanställning, vilken innehåller resultaten av beräkningen av sökandebolagets förhandsbidrag. I formuläret redovisas beloppet för sökandebolagets årliga grundbidrag och värdet på sökandebolagets justeringsmultiplikator, både på unionsbasis och på nationell basis, och för varje riskindikator anges numret på det intervall som sökandebolaget hade placerats i. I nämnda individuella sammanställning redogörs det dessutom för uppgifter som används vid beräkningen av förhandsbidragen för samtliga berörda institut och som SRB fastställde genom att addera eller kombinera de individuella uppgifterna för alla dessa institut. Slutligen innehåller detta formulär de uppgifter som sökandebolaget hade lämnat i deklarationsformuläret avseende dess förhandsbidrag och som hade använts vid beräkningen av detta bidrag.

26 Bilaga II till det angripna beslutet omfattar statistiska uppgifter avseende beräkningen av förhandsbidragen för varje deltagande medlemsstat, i sammanfattad och aggregerad form. I bilagan anges bland annat det totala förhandsbidragsbelopp som ska betalas av de berörda instituten i var och en av dessa medlemsstater. I bilagan förtecknas även, för varje riskindikator, antalet intervaller, antalet institut som hör till varje intervall samt minimi- och maxvärdet för dessa intervaller. Vad beträffar de intervaller som avser nationell basis, har dessa värden av sekretesskäl minskats eller höjts med ett slumpmässigt belopp, varvid den ursprungliga fördelningen av instituten har bibehållits.

27 I bilagorna IIIa, IIIb och IVa till det angripna beslutet undersöks de synpunkter som andra institut än sökandebolaget hade lämnat under ett samrådsförfarande som SRB hade genomfört före antagandet av det angripna beslutet.

28 I bilaga IVb till det angripna beslutet, med rubriken Bedömning av de kommentarer som [sökandebolaget] lämnade inom ramen för samrådet om förhandsbidragen till [SRF] för år 2016, som innehåller konfidentiella uppgifter, undersöks de synpunkter som sökandebolaget hade framfört under samrådsförfarandet.

29 Sökandebolaget har yrkat att tribunalen ska

30 SRB har yrkat att tribunalen ska

31 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

32 Sökandebolaget har anfört tre grunder. Den första grunden avser en invändning om rättsstridighet avseende artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63. Den andra grunden, som har åberopats för det fall tribunalen bifaller talan såvitt avser den första grunden, avser åsidosättande av artikel 103.2 andra stycket i direktiv 2014/59 och artikel 70 i förordning nr 806/2014. Den tredje grunden avser åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen.

33 I inlagan om justering av talan, som ingavs med stöd av artikel 86 i tribunalens rättegångsregler, angav sökandebolaget att det vidhöll samtliga argument i ansökan, samtidigt som det preciserade att eftersom beslutet av den 19 mars 2020 har återkallats och ersatts av det angripna beslutet, ska sökandebolagets yrkanden förstås så, att de avser det angripna beslutet i stället för beslutet av den 19 mars 2020.

34 SRB bestrider de tre grunderna i sak och ifrågasätter huruvida de två första grunderna kan tas upp till prövning i sak.

35 Genom den första grunden har sökandebolaget bestritt lagenligheten av artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63, bland annat i den mån som denna bestämmelse inte från beräkningen av förhandsbidragen undantar vissa skulder som har uppkommit inom ramen för den verksamhet som sökandebolaget bedriver för landsbygdskassornas räkning. Genom sin andra grund har sökandebolaget framfört argument om vilka rättsliga följder en sådan rättsstridighet bör föranleda.

36 SRB har i huvudsak gjort gällande att den första och den andra grunden inte kan tas upp till prövning, på grund av att sökandebolaget saknar berättigat intresse av att få saken prövad. Sökandebolaget har nämligen yrkat att tribunalen ska förklara att en bestämmelse som inte var tillämplig vid beräkningen av dess förhandsbidrag för bidragsperioden 2016 inte får tillämpas. Härav följer enligt SRB att sökandebolaget inte har något intresse av att få fastställt att den aktuella bestämmelsen är rättsstridig.

37 Sökandebolaget har bestritt SRB:s argument.

38 Enligt fast rättspraxis kan en invändning om rättsstridighet som framställs accessoriskt med stöd av artikel 277 FEUF, i samband med att en annan rättsakts lagenlighet ifrågasätts inom ramen för talan om huvudsaken, tas upp till prövning enbart om det finns ett samband mellan denna andra rättsakt och de bestämmelser som invändningen om rättsstridighet avser. Syftet med artikel 277 FEUF är inte att göra det möjligt för en part att ifrågasätta tillämpligheten av vilken rättsakt med allmän giltighet som helst till stöd för vilken talan som helst. Räckvidden av en invändning om rättsstridighet är därför begränsad till vad som är nödvändigt för prövningen av målet. Härav följer att den rättsakt med allmän giltighet som påstås vara rättsstridig måste vara direkt eller indirekt tillämplig på det fall som talan avser och att det måste föreligga ett direkt rättsligt samband mellan det angripna individuella beslutet och den aktuella rättsakten med allmän giltighet (dom av den 30 april 2019, Wattiau/parlamentet, T‑737/17, EU:T:2019:273, punkt 56, och dom av den 16 juni 2021, Krajowa Izba Gospodarcza Chłodnictwa i Klimatyzacji/kommissionen, T‑126/19, EU:T:2021:360, punkt 33).

39 En invändning om rättsstridighet kan dessutom endast tas upp till prövning om utgången av prövningen av denna invändning kan medföra en fördel för den part som har framställt den (se dom av den 6 juli 2022, MZ/kommissionen, T‑631/20, EU:T:2022:426, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

40 Det framgår emellertid även av fast rättspraxis att artikel 277 FEUF ska ges en tillräckligt vidsträckt tolkning för att säkerställa en effektiv lagenlighetskontroll av institutionernas rättsakter med allmän giltighet till förmån för personer som inte har möjlighet att väcka direkt talan mot sådana rättsakter. Tillämpningsområdet för artikel 277 FEUF ska således anses omfatta sådana akter antagna av institutionerna som varit relevanta för antagandet av det beslut som är föremål för talan om ogiltigförklaring, i den meningen att beslutet i huvudsak grundar sig på dessa rättsakter, även om de inte formellt utgjorde rättslig grund för sistnämnda beslut. Vid prövningen av en invändning om rättsstridighet får dessutom bestämmelserna i ett och samma system inte delas upp på ett konstlat sätt (se dom av den 16 juni 2021, Krajowa Izba Gospodarcza Chłodnictwa i Klimatyzacji/kommissionen, T‑126/19, EU:T:2021:360, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

41 I artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63 anges på vilka villkor en skuld ska undantas vid beräkningen av förhandsbidragen. I punkterna 18 och 19 i bilaga IVb till det angripna beslutet förklarade SRB varför de skulder som hade uppkommit inom ramen för den verksamhet som sökandebolaget bedriver för landsbygdskassornas räkning inte kunde undantas från beräkningen av sökandebolagets förhandsbidrag enligt artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63.

42 Sökandebolaget har genom sin invändning om rättsstridighet gjort gällande att artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63 ska tolkas så, att den inte gör det möjligt att vid beräkningen av sökandebolagets förhandsbidrag undanta sådana skulder som de skulder som har uppkommit inom ramen för den verksamhet som sökandebolaget bedriver för landsbygdskassornas räkning. Sökandebolaget menar därför att denna bestämmelse strider mot artikel 103.2 i direktiv 2014/59, artikel 70.2 och 6 i förordning nr 806/2014, artikel 16 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och proportionalitetsprincipen, eftersom dessa bestämmelser ålade kommissionen att, vid antagandet av den delegerade förordningen, säkerställa att systemet med undantag för skulder, såsom det föreskrivs i artikel 5.1 i den delegerade förordningen, gör det möjligt att utesluta sådana skulder vid beräkningen av förhandsbidragen.

43 Om förevarande invändning om rättsstridighet bifalls, så ankommer det således på SRB att ompröva sin ståndpunkt avseende sökandebolagets begäran om att undanta de berörda skulderna vid beräkningen av dess förhandsbidrag. I så fall ankommer det på kommissionen att vidta åtgärder för att säkerställa en behandling av dessa skulder som är förenlig med de regler av högre rang som anges i punkt 42 ovan, i förekommande fall genom att utvidga tillämpningsområdet för de undantag som föreskrivs i artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63.

44 Under dessa omständigheter konstaterar tribunalen att det finns ett direkt rättsligt samband mellan det angripna beslutet och artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63 och att sökandebolaget har ett intresse av att få till stånd en eventuell ogiltigförklaring av denna bestämmelse.

45 Detta gäller i än högre grad eftersom SRB:s i punkt 36 ovan beskrivna argument bygger på en konstlad uppdelning av bestämmelserna i det system för beräkning av förhandsbidrag som införts genom delegerad förordning 2015/63, med följden att artikel 277 FEUF fråntas dess ändamålsenliga verkan, eftersom sökandebolaget inte skulle ha möjlighet att bestrida lagenligheten av en bestämmelse som föreskriver att vissa skulder ska undantas från beräkningen när den påstådda rättsstridigheten inte beror på förekomsten av detta uteslutande, utan snarare på villkoren för detta uteslutande (se, analogt, dom av den 16 juni 2021, Krajowa Izba Gospodarcza Chłodnictwa i Klimatyzacji/kommissionen, T‑126/19, EU:T:2021:360, punkt 42).

46 Mot denna bakgrund ska SRB:s invändning om rättegångshinder ogillas.

47 Den första grunden, som består av tre delar, avser att artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63 är rättsstridig mot bakgrund av, för det första, artikel 103.7 i direktiv 2014/59, för det andra, artikel 16 i stadgan och, för det tredje, proportionalitetsprincipen.

48 Sökandebolaget har gjort gällande att den verksamhet som bolaget bedriver för landsbygdskassornas räkning endast innebär en låg risknivå, eftersom sökandebolaget åtnjuter garantier från landsbygdskassorna enligt likviditetsavtalet. Kommissionen borde således ha inkluderat de skulder som är knutna till dessa verksamheter i de skulder som avses i artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63, enligt vilken vissa skulder undantas från beräkningsgrunden för förhandsbidragen. Kommissionen har genom att underlåta att så göra åsidosatt artikel 103.7 i direktiv 2014/59, enligt vilken kommissionen är skyldig att anta en delegerad akt för att precisera hur förhandsbidragen ska anpassas i förhållande till institutens riskprofil.

49 Kommissionen har, genom att inte i artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63 föreskriva att sådana skulder som de som beskrivs i punkt 48 ovan ska undantas, skapat en situation med dubbelräkning av de skulder som är knutna till den verksamhet som sökandebolaget bedriver för landsbygdskassornas räkning, detta på grund av att även landsbygdskassorna redovisar en skuld för den garanti som de ger sökandebolaget för denna verksamhet.

50 Den omständigheten att en sådan dubbelräkning av skulder kan ge upphov till ett åsidosättande av artikel 103.7 i direktiv 2014/59 illustreras av den omständigheten att kommissionen har föreskrivit flera undantag i artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63 för att undvika en sådan dubbelräkning.

51 Sökandebolaget har i detta avseende åberopat en uppenbar parallellitet mellan, å ena sidan, vissa av dess skulder som har uppkommit inom ramen för den verksamhet som sökandebolaget bedriver för landsbygdskassornas räkning och, å andra sidan, de skulder som undantagits från beräkningsunderlaget enligt, för det första, artikel 5.1 a i delegerad förordning 2015/63, avseende koncerninterna skulder, för det andra, artikel 5.1 b i denna förordning, avseende skulder som skapats av ett institut som är medlem i ett institutionellt skyddssystem, och, för det tredje, artikel 5.1 f i samma förordning, avseende subventionerade lån.

52 När sökandebolaget tillfrågades om innebörden av sina argument vid förhandlingen, preciserade bolaget att det inte gör gällande att likabehandlingsprincipen har åsidosatts, utan endast menar att artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63 är oförenlig med artikel 103.7 i direktiv 2014/59.

53 SRB, som stöds av kommissionen, har bestritt sökandebolagets argument.

54 Det ska i detta sammanhang påpekas att enligt artikel 103.7 i direktiv 2014/59 har kommissionen befogenhet att anta delegerade akter för att specificera begreppet bidragsjusteringar i förhållande till institutens riskprofil.

55 Inom ramen för befogenhet som har delegerats med stöd av artikel 290 FEUF, förfogar kommissionen likaså, vid utövandet av den befogenhet som den har tilldelats, över ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning, bland annat när den måste göra komplicerade bedömningar och uppskattningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 maj 2017, Dyson/kommissionen, C‑44/16 P, EU:C:2017:357, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

56 Så är fallet i fråga om fastställandet av kriterierna för riskjustering av förhandsbidragen enligt artikel 103.7 i direktiv 2014/59 (dom av den 20 december 2023, Landesbank Baden-Württemberg/SRB, T‑389/21, EU:T:2023:827, punkt 106, och dom av den 20 december 2023, Banque postale/SRB, T‑383/21, EU:T:2023:845, punkt 153).

57 I det avseendet ska det påpekas att förhandsbidragens specifika beskaffenhet, såsom framgår av skälen 105–107 i direktiv 2014/59 och skäl 41 i förordning nr 806/2014, består i att i försäkringssyfte säkerställa att finanssektorn ger den gemensamma resolutionsmekanismen tillräckliga finansiella medel för att den ska kunna fullgöra sina uppgifter, samtidigt som de berörda instituten ges incitament att driva verksamhet enligt en mindre riskfylld modell (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 113).

58 Såsom framgår av skäl 114 i direktiv 2014/59 har unionslagstiftaren gett kommissionen i uppdrag att genom en delegerad akt precisera hur institutens bidrag till finansieringsarrangemangen för resolution ska justeras i proportion till deras riskprofil.

59 På samma sätt preciseras det i skäl 107 i direktivet att dessa bidrag bör stå i proportion till institutens kredit-, likviditets- och marknadsrisk, detta för att säkerställa en rättvis beräkning av förhandsbidrag till nationella finansieringsarrangemang och uppmuntra till mindre riskfylld verksamhet.

60 Av det ovan anförda följer att kommissionen borde ha utarbetat regler för justering av förhandsbidragen i förhållande till institutens riskprofil genom att eftersträva två sammanlänkade mål, nämligen dels att säkerställa att det tas hänsyn till de olika risker som institutens verksamheter ger upphov till, oavsett om det är fråga om bankverksamhet eller mer allmänt finansiell verksamhet, dels att ge dessa institut incitament att driva verksamhet enligt en mindre riskfylld modell.

61 Såsom framgår av de handlingar som avser antagandet av delegerad förordning 2015/63, särskilt handlingarna JRC:s tekniska studie till stöd för kommissionens lagstiftning på nivå 2 om riskbaserade bidrag till (den gemensamma) resolutionsfonden och Arbetsdokument från kommissionens avdelningar: uppskattningar av tillämpningen av den föreslagna metoden för beräkning av bidrag till finansieringsarrangemangen för resolution, kräver utarbetandet av sådana regler för justering av förhandsbidragen i förhållande till institutens riskprofil att kommissionen gör komplicerade bedömningar och uppskattningar, eftersom den måste undersöka de olika uppgifter som ligger till grund för hur de olika typerna av risker uppfattas inom bank- och finanssektorn.

62 Mot denna bakgrund förfogade kommissionen över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning för att, med stöd av artikel 103.7 i direktiv 2014/59, anta regler som preciserar begreppet bidragsjusteringar i förhållande till institutens riskprofil.

63 Mot denna bakgrund ska, vad beträffar metoden för justering av de grundläggande årliga bidragen enligt artikel 103.7 i direktiv 2014/59, unionsdomstolens prövning begränsas till en kontroll av att det vid utövandet av det utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen har getts inte har förekommit uppenbara fel eller maktmissmissbruk, eller att kommissionen inte uppenbart har överskridit gränserna för detta utrymme för skönsmässig bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 juli 2011, Etimine, C‑15/10, EU:C:2011:504, punkt 60).

64 Det ankommer följaktligen på sökandebolaget att visa att artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63 är behäftad med sådana fel, eftersom denna bestämmelse inte utesluter sådana skulder som de skulder som har uppkommit inom ramen för den verksamhet som sökandebolaget bedriver för landsbygdskassornas räkning vid beräkningen av sökandebolagets förhandsbidrag.

65 För det första följer det av artikel 103.2 i direktiv 2014/59 och artikel 70.2 i förordning nr 806/2014 att varje institut i princip är skyldigt att betala förhandsbidrag och att alla dess skulder i princip ska beaktas vid beräkningen av dessa bidrag, med avdrag för kapitalbas och garanterade insättningar. Alla undantag från denna princip, såsom de som föreskrivs i artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63, ska följaktligen tolkas restriktivt (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 12 oktober 2017, Kamin und Grill Shop, C‑289/16, EU:C:2017:758, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

66 Ett sådant synsätt överensstämmer med den omständigheten att systemet med förhandsbidrag har ett försäkringssyfte, såsom det har erinrats om i punkt 57 ovan. I enlighet med denna logik kommer nämligen alla institut i åtnjutande av förhandsbidragen genom stabiliteten i det finansiella systemet som säkerställs genom SRF, och detta gäller även de institut som påstås ha en mindre sannolikhet att behöva bli föremål för resolution med hänsyn till de skulder som de innehar.

67 Dessutom ska förhandsbidragen, i enlighet med artikel 103.2 i direktiv 2014/59 och artikel 70.2 i förordning nr 806/2014, justeras i förhållande till institutens riskprofil. I artikel 103.7 i direktiv 2014/59 föreskrivs åtta omständigheter som kommissionen ska beakta när den antar den däri omnämnda delegerade akt som ska antas för att precisera begreppet bidragsjusteringar i förhållande till institutens riskprofil. Institutets riskexponering ingår visserligen bland dessa omständigheter, vilket innebär att kommissionen var skyldig att beakta den vid antagandet av delegerad förordning 2015/63, men denna faktor utgör endast ett av de åtta kriterier som kommissionen ska beakta vid utarbetandet av en sådan rättsakt.

68 Däremot finns det inget i artikel 103.7 i direktiv 2014/59 som tyder på att kommissionen skulle vara skyldig att fästa större vikt vid en eller flera av de faktorer som räknas upp i denna bestämmelse, såsom institutets riskexponering. I denna bestämmelse anges inte heller på vilket sätt kommissionen ska beakta denna exponering.

69 I artikel 103.7 h i direktiv 2014/59 föreskrivs visserligen att kommissionen, vid justeringen av förhandsbidragen i förhållande till de berörda institutens riskprofil, ska beakta den omständigheten att institutet tillhör ett internationellt skyddssystem, men i bestämmelsen nämns inte några andra kategorier av kommersiell eller avtalsmässig anslutning som kommissionen ska beakta i de delegerade akter som den har befogenhet att anta.

70 För det andra kan sökandebolaget inte med framgång göra gällande att den verksamhet som bolaget bedriver för landsbygdskassornas räkning endast innebär en låg risknivå.

71 När det gäller den analogi som sökandebolaget har gjort med det undantag som enligt artikel 5.1 a i delegerad förordning 2015/63 gäller för vissa koncerninterna skulder, ska det inledningsvis påpekas att det framgår av skälen 8 och 9 i nämnda förordning att inom koncerner skulle en beräkning av bidragen på enhetsnivå leda till att vissa skulder räknas två gånger när det grundläggande årliga bidraget fastställs för de olika enheterna inom koncernen, eftersom de skulder som följer av avtal mellan olika enheter inom samma koncern skulle sammanräknas med bland de sammanlagda skulder som ska beaktas vid beräkningen av det årliga bidraget för varje enhet. Därför bör metoderna för att fastställa det grundläggande årliga bidraget preciseras ytterligare, för att återspegla hur koncernens enheter är knutna till varandra och för att undvika dubbelräkning av koncerninterna exponeringar. För att garantera lika spelregler mellan enheter som ingår i en koncern och institut som ingår i ett och samma institutionella skyddssystem eller som är permanent underställda samma centrala företagsenhet, bör de båda sistnämnda kategorierna behandlas på samma sätt. Vid beräkningen av en koncernenhets årliga grundläggande bidrag bör de sammanlagda skulder som beaktas inte omfatta skulder som har uppstått genom ett avtal som koncernenheten har ingått med en annan enhet i samma koncern. Detta undantag bör dock endast vara möjligt om var och en av de berörda koncernenheterna är etablerad i unionen, helt och fullt omfattas av samma konsolidering och är föremål för centraliserad riskbedömning, riskmätning och riskkontroll, och om det inte finns några rådande eller förutsebara väsentliga praktiska eller rättsliga hinder för en snabb återbetalning av de berörda skulderna när de förfaller. Genom denna regel bör man kunna förhindra att vissa skulder utelämnas från underlaget för beräkning av bidragen i sådana fall där man inte kan garantera att koncerninterna exponeringar för lån skulle täckas i det fall koncernens finansiella ställning försämras.

72 Domstolen har i detta avseende understrukit att syftet med artikel 5.1 a i delegerad förordning 2015/63 inte var att helt utesluta alla former av dubbelräkning av skulderna, utan enbart att utesluta en sådan praxis i den mån det går att garantera att koncerninterna exponeringar för lån kan täckas i det fall koncernens finansiella ställning försämras (dom av den 3 december 2019, Iccrea Banca, C‑414/18, EU:C:2019:1036, punkt 94).

73 Frågan är således huruvida det finns tillräckliga garantier, i den mening som avses i rättspraxis, för att de finansiella exponeringarna kommer att täckas vid en försämring av den finansiella ställningen för det nätverk som i förevarande fall består av sökandebolaget och de lokala landsbygdskassorna. Sökandebolaget har i detta avseende bland annat hänvisat till klausul 4 i likviditetsavtalet, i vilken det föreskrivs att landsbygdskassorna gemensamt garanterar alla eventuella fallissemang från sökandebolagets sida till följd av de investeringar som detta bolag har gjort på interbankmarknaden med de medel som erhållits, samt påstått att detta avtal är permanent och bindande.

74 Tribunalen konstaterar att likviditetsavtalets påstådda permanenta och bindande karaktär inte kan anses fastställd redan genom den omständigheten att detta avtal inte har ändrats sedan år 1994. Även om varje ändring av likviditetsavtalet måste godkännas av Banco de España (Spaniens centralbank), är det inte desto mindre så, att var och en av landsbygdskassorna, enligt klausul 5 i avtalet, ensidigt kan frånträda avtalet genom skriftlig anmälan till sökandebolagets styrelse med verkan från utgången av den andra månaden efter mottagandet av underrättelsen till nämnda styrelse. I artikel 113.7 f i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 2013, s. 1) föreskrivs däremot särskilt en anmälningsskyldighet på minst 24 månader innan avtalet om inrättande av ett internationellt skyddssystem sägs upp.

75 Sökandebolaget bekräftade dessutom vid förhandlingen att det nätverk som bolaget bildade tillsammans med de landsbygdskassor som var aktieägare i bolaget inte helt och hållet utgjorde en enhetlig konsolidering och inte var föremål för ett lämpligt centraliserat förfarande för bedömning, mätning och kontroll av risker, vilket innebar att sökandebolagets situation skilde sig från såväl från den situation som gäller för koncerner, såsom bland annat framgår av skäl 9 i delegerad förordning 2015/63, som nämns i punkt 71 ovan, som situationen för internationella skyddssystem (se bland annat artikel 113.7 i förordning nr 575/2013 och punkt 87 nedan). Sökandebolaget har inte förklarat hur det, i avsaknad av en sådan konsolidering och centraliserad tillsyn, skulle vara möjligt att kontrollera och försäkra sig om att de medel som landsbygdskassorna förfogar över är tillräckliga för att täcka de skulder som omfattas av de säkerheter som enligt sökandebolaget följer av likviditetsavtalet.

76 Under alla omständigheter gjorde SRB en riktig bedömning när den gjorde gällande att delegerad förordning 2015/63 inte föreskriver att skulder ska undantas från beräkningen av varje instituts förhandsbidrag från fall till fall, utan endast på grundval av vissa kategorier av skulder som definieras på ett abstrakt, objektivt och allmänt sätt. Det ska särskilt påpekas att sökandebolaget inte har bestritt SRB:s påstående att även om det finns nätverk av landsbygdskassor i flera medlemsstater, så kan de avtalsvillkor och bestämmelser som gäller för deras verksamhet variera avsevärt från ett fall till ett annat. Sökandebolagets argument, i den mån det grundar sig på särdragen i dess individuella situation, såsom den följer av likviditetsavtalet, kan således inte medföra att artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63 ska anses vara rättsstridig.

77 Sökandebolaget har följaktligen inte visat att det fanns tillräckliga garantier för att den kreditexponering som uppstod genom den verksamhet som bolaget bedrev för landsbygdskassornas räkning skulle täckas i händelse av en försämring av den finansiella ställningen för det nätverk som i förevarande fall består av sökandebolaget självt och av de landsbygdskassor som är aktieägare i detsamma.

78 För det tredje kan sökandebolaget inte vinna framgång med sina argument att det föreligger en uppenbar parallellism mellan sökandebolagets situation och den situation som avses i artikel 5.1 a, b eller f i delegerad förordning 2015/63.

79 För det första framgår det av artikel 5.1 a i delegerad förordning 2015/63 och skäl 9 i denna förordning, vilka nämns i punkt 71 ovan, att koncerninterna skulder som har uppstått genom transaktioner som ett institut genomfört med ett annat institut inom en och samma koncern får undantas vid beräkningen av förhandsbidragen endast om de villkor som anges i denna artikel är uppfyllda.

80 Begreppet koncern definieras i artikel 2.1 led 26 i direktiv 2014/59 som ett moderföretag och dess dotterbolag. Begreppen dotterbolag och moderföretag definieras i artikel 2.1 leden 5 och 6 i nämnda direktiv genom hänvisning till artikel 4 i förordning nr 575/2013, i vilken det hänvisas till artiklarna 1 och 2 i rådets sjunde direktiv 83/349/EEG av den 13 juni 1983 baserat på artikel 54.3 g i fördraget om sammanställd redovisning (EGT L 193, 1983, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 1, s. 59), vilka i huvudsak motsvarar artikel 22.1–22.5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU av den 26 juni 2013 om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa typer av företag, om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG och om upphävande av rådets direktiv 78/660/EEG och 83/349/EEG (EUT L 182, 2013, s. 19). Det följer av dessa definitioner att förhållandet moderföretag–dotterbolag förutsätter att moderföretaget har en röstmajoritet, som utövas av aktieägarna eller delägarna i dess dotterbolag, en rätt att utse och entlediga vissa personer i dotterbolagets ledning eller att utöva ett bestämmande inflytande över detta dotterbolag (dom av den 3 december 2019, Iccrea Banca, C‑414/18, EU:C:2019:1036, punkterna 85 och 86).

81 Under dessa omständigheter kan man inte styrka att det föreligger ett moderföretag–dotterbolagsförhållande genom att endast hänvisa till de ekonomiska relationerna mellan flera institut, om inte något av dem kontrollerar de övriga medlemmarna i den sammanslutning som de tillsammans utgör (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 december 2019, Iccrea Banca, C‑414/18, EU:C:2019:1036, punkt 87).

82 I förevarande fall medger sökandebolaget att ingen av de landsbygdskassor som är delägare i sökandebolaget utövar faktisk kontroll över detta bolag och att ingen av landsbygdskassorna kan föreskriva hur sökandebolaget ska bedriva sin verksamhet eller fastställa dess förvaltningsstrategi. Sökandebolaget har vidare medgett att det inte utövar kontroll över landsbygdskassorna. Sökandebolaget har således inte visat att affärs- och avtalsförbindelserna mellan bolaget och landsbygdskassorna kännetecknades av samma grad av kontroll som en koncern, i den mening som avses i artikel 5.1 a i delegerad förordning 2015/63, vilket sökandebolaget medgav vid förhandlingen.

83 Vad gäller den av sökandebolaget kritiserade dubbelräkningen av skulder har EU-domstolen redan slagit fast, såsom det har erinrats om i punkt 72 ovan, att artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63 inte syftar till att utesluta alla former av dubbelräkning av skulder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 december 2019, Iccrea Banca, C‑414/18, EU:C:2019:1036, punkt 94). Såsom har påpekats i punkt 74 ovan har sökandebolaget inte heller visat att det finns tillräckliga garantier för att kreditexponeringarna kan täckas vid en försämring av den finansiella ställningen för det nätverk som sökandebolaget ingår i, tillsammans med de landsbygdskassor som är aktieägare i detsamma.

84 Beaktandet av principerna om likabehandling, icke-diskriminering och proportionalitet kan inte heller motivera ett annat resultat, eftersom det i delegerad förordning 2015/63 görs åtskillnad mellan situationer som uppvisar betydande särdrag som har ett direkt samband med de risker som är förenade med de aktuella skulderna (se dom av den 3 december 2019, Iccrea Banca, C‑414/18, EU:C:2019:1036, punkt 95 och där angiven rättspraxis).

85 I domen av den 3 december 2019, Iccrea Banca ( C‑414/18, EU:C:2019:1036), slog domstolen dessutom fast att artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63 inte ger de behöriga myndigheterna något utrymme för skönsmässig bedömning för att utesluta vissa skulder vid riskjusteringen av de bidrag som avses i artikel 103.2 i direktiv 2014/59, utan tvärtom, på ett detaljerat sätt, anger på vilka villkor en skuld kan undantas på detta sätt.

86 Det är visserligen riktigt att tolkningsfrågan i domen av den 3 december 2019, Iccrea Banca ( C‑414/18, EU:C:2019:1036), inte avsåg lagenligheten av artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63. I den domen analyserade domstolen det aktuella regelverket, vilket bland annat omfattade direktiv 2014/59 och principerna om likabehandling, icke-diskriminering och proportionalitet, varefter den kom fram till att det inte fanns någon grund för en extensivare tolkning av de undantag som räknas upp i artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63. Det följer således av den domen att det sätt på vilket kommissionen hade utövat sina delegerade befogenheter i detta avseende, enligt domstolen, var förenligt med artikel 103.7 i direktiv 2014/59.

87 För det andra avser artikel 5.1 b i delegerad förordning 2015/63 institut som är medlemmar i ett internationellt skyddssystem, i den mening som avses i artikel 2.1 led 8 i direktiv 2014/59, och som har fått tillstånd av den behöriga myndigheten att tillämpa artikel 113.7 i förordning nr 575/2013 genom ett avtal med ett annat institut som är medlem i samma internationella skyddssystem.

88 Enligt artikel 2.1 led 8 i direktiv 2014/59 är ett internationellt skyddssystem ett system som uppfyller kraven i artikel 113.7 i förordning nr 575/2013. I artikel 113.7 i förordning nr 575/2013 definieras ett internationellt skyddssystem som ett avtalsgrundat eller lagstadgat skyddssystem som skyddar [de berörda instituten] och särskilt sörjer för deras likviditet och solvens för att vid behov undvika konkurs. Detta ansvarssystem ska uppfylla de kumulativa villkor som räknas upp i denna bestämmelse, däribland avseende lämplig tillsyn, tillgång till instrument för övervakning, klassificering och kontroll av risker och motsvarande möjligheter till inflytande, tillgång till medel och möjlighet till fri överföring eller återbetalning av eget kapital från motparterna, offentliggörande av vissa sammanställda eller aggregerade rapporter, krav på att medlemmarna ska lämna en uppsägningstid på minst 24 månader om de vill upphöra med det institutionella skyddssystemet, med undantag för otillbörligt skapande av kapitalbas och ett tillräckligt brett och i huvudsak homogent deltagande.

89 I förevarande fall har sökandebolaget inte visat att det i förhållandet mellan sökandebolaget och landsbygdskassorna finns skyldigheter som motsvarar de kumulativa skyldigheter som föreskrivs i artikel 113.7 i förordning nr 575/2013.

90 Detsamma gäller den påstådda parallelliteten mellan sökandebolagets situation och den situation som beskrivs i artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63, det vill säga avseende subventionerade lån som beviljas av utvecklingsbanker.

91 I artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63 anges att avdrag ska göras, vid beräkningen av förhandsbidrag [n]är det gäller institut som sysslar med subventionerade lån, [för] ett mellanvarande instituts skulder till den utvecklingsbank som är upphov till det subventionerade lånet eller en annan utvecklingsbank eller ett annat mellanvarande institut och [för] skulder som den utvecklingsbank som är upphov till det subventionerade lånet har till sina finansierande parter i den utsträckning som beloppet av dessa skulder motsvaras av det institutets subventionerade lån.

92 Med subventionerat lån avses enligt artikel 3 led 28 i delegerad förordning 2015/63 ett lån som beviljas av en utvecklingsbank eller via ett mellanvarande institut och som beviljas på icke-konkurrensutsatt och icke-vinstdrivande grund, med syfte att främja allmänpolitiska mål på central eller regional nivå i en medlemsstat.

93 I förevarande fall har sökandebolaget inte visat att, vad gäller de banktjänster som det tillhandahåller bland annat landsbygdskassorna (se punkterna 5 och 6 ovan), de lån som omfattas av sådana tjänster motsvarar eller liknar lån som beviljas av en utvecklingsbank eller via ett mellanvarande institut och som beviljas på icke-konkurrensutsatt och icke-vinstdrivande grund, med syfte att främja allmänpolitiska mål på central eller regional nivå i en medlemsstat.

94 För det fjärde ska det, i den mån sökandebolaget har kritiserat kommissionen för att inte ha gett SRB något utrymme för skönsmässig bedömning för att utesluta situationer som liknar dem som räknas upp i artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63, erinras om, såsom framgår av punkt 65 ovan, att undantagen i denna artikel utgör undantag från principen att alla skulder, med avdrag för kapitalbas och garanterade insättningar, ska beaktas, vilket innebär att artikel 5.1 i den delegerade förordningen ska tolkas restriktivt. Under dessa omständigheter kan kommissionen inte klandras för att inte ha gett SRB ett utrymme för skönsmässig bedömning som gör det möjligt för SRB att utvidga tillämpningsområdet för dessa undantag.

95 För det femte kan tribunalen inte godta sökandebolagets argument som grundar sig på den omständigheten att nätverk av kooperativ, såsom de som sökandebolaget ingår i, utgör en kategori som är erkänd enligt regelverket för banktillsyn, däribland kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/61 av den 10 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 när det gäller likviditetstäckningskravet för kreditinstitut (EUT L 11, 2015, s. 1). Även om särdragen hos sådana nätverk beaktas i tillsynen över institut, innebär detta inte att de ska beaktas på samma sätt vad gäller finansieringen av den gemensamma resolutionsmekanismen, eftersom det rör sig om bestämmelser som reglerar helt skilda aspekter av banksektorn. Tillsynsbestämmelserna syftar bland annat till att säkerställa att finansinstituten har tillräckliga resurser för att bära de risker som är förknippade med deras finansiella verksamhet, medan bidragen till SRF, enligt förordning nr 806/2014 och delegerad förordning 2015/63, är avsedda att inrätta en fond som under vissa omständigheter kan ge stöd vid resolution. Kommissionen förklarade vid förhandlingen, utan att motsägas av sökandebolaget på denna punkt, att de skulder som uppkommit i samband med driften av nätverken av jordbrukskassor inte hade uteslutits från beräkningen av förhandsbidragen enligt artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63, eftersom tillsynsmyndigheterna för sådana nätverk, i avsaknad av krav på centraliserad tillsyn och tillräcklig insyn och kontroll, inte kan försäkra sig om de aktuella enheternas finansiella sundhet eller deras långsiktiga solvens. Kommissionen menar därför att det är fråga om en situation som står i kontrast till den situation som internationellt skyddssystem och koncerner befinner sig i, såsom framgår av skäl 9 i delegerad förordning 2015/63, som nämns i punkt 71 ovan.

96 Mot denna bakgrund kan talan inte vinna bifall såvitt avser den första grundens första del.

97 Sökandebolaget har gjort gällande att artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63 strider mot artikel 16 i stadgan, eftersom den på ett oproportionerligt sätt begränsar sökandebolagets näringsfrihet genom att förhindra att ett betydande belopp av skulder som tagits upp i dess balansräkning undantas från underlaget för beräkningen av sökandebolagets förhandsbidrag, utan något samband med detta bolags riskprofil.

98 SRB, som stöds av kommissionen, bestrider sökandebolagets argument.

99 Det skydd som ges i denna artikel omfattar friheten att utöva en ekonomisk eller kommersiell verksamhet, avtalsfriheten och den fria konkurrensen (se dom av den 21 december 2021, Bank Melli Iran, C‑124/20, EU:C:2021:1035, punkt 79 och där angiven rättspraxis).

100 Näringsfriheten är emellertid inte en absolut rättighet. Den kan bli föremål för omfattande myndighetsingrepp, som i det allmännas intresse begränsar hur näringsverksamhet får bedrivas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 januari 2013, Sky Österreich, C‑283/11, EU:C:2013:28, punkterna 45 och 46 och där angiven rättspraxis, och dom av den 21 december 2021, Bank Melli Iran, C‑124/20, EU:C:2021:1035, punkterna 80 och 81 och där angiven rättspraxis).

101 Denna omständighet är även av betydelse för frågan på vilket sätt vilket unionens rättsakter ska bedömas mot bakgrund av artikel 52.1 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 januari 2013, Sky Österreich, C‑283/11, EU:C:2013:28, punkt 47, och dom av den 21 december 2021, Bank Melli Iran, C‑124/20, EU:C:2021:1035, punkt 82).

102 Enligt artikel 52.1 i stadgan ska varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i stadgan vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors fri- och rättigheter (dom av den 22 januari 2013, Sky Österreich, C‑283/11, EU:C:2013:28, punkt 48, och dom av den 21 december 2021, Bank Melli Iran, C‑124/20, EU:C:2021:1035, punkt 83).

103 Även om det i förevarande fall antas att den omständigheten att sökandebolaget är skyldigt att betala förhandsbidrag utan att vissa av dess skulder får undantas från beräkningsunderlaget för det grundläggande årliga bidraget enligt artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63 utgör ett ingrepp i sökandebolagets näringsfrihet, ska det inledningsvis påpekas att denna bestämmelse har antagits på grundval av artiklarna 69 och 70 i förordning nr 806/2014 och artiklarna 102 och 103 i direktiv 2014/59, vilket innebär att det föreskrivs i lag att det är omöjligt att undanta de aktuella skulderna.

104 Vad gäller sökandebolagets argument att villkoret att det väsentliga innehållet i näringsfriheten ska iakttas inte är uppfyllt, eftersom det förhandsbidrag som sökandebolaget ska betala motsvarar cirka 20 procent av resultatet för det räkenskapsår för vilket detta bidrag beräknas, ska det dessutom påpekas att sökandebolagets skyldighet att betala förhandsbidrag inte medför något förbud för detta bolag, eller företag i allmänhet, att bedriva en sådan verksamhet. De aktuella åtgärderna är dessutom av tillfällig karaktär, eftersom de endast är tillämpliga under den inledande period som föreskrivs i artikel 69.1 i förordning nr 806/2014. De är således förenliga med det väsentliga innehållet i näringsfriheten (se, analogt, dom av den 12 juli 2018, Spika m.fl., C‑540/16, EU:C:2018:565, punkt 38).

105 De berörda institutens skyldighet att bidra till SRF är dessutom tänkta som ett medel för att uppnå ett mål av allmänintresse, såsom framgår av punkt 57 ovan, närmare bestämt att i försäkringssyfte säkerställa att finanssektorn ger den gemensamma resolutionsmekanismen tillräckliga finansiella medel för att den ska kunna fullgöra sina uppgifter, samtidigt som de berörda instituten ges incitament att driva verksamhet enligt en mindre riskfylld modell.

106 Mot bakgrund av det mål som anges i punkt 105 ovan ankommer det på SRB att samla in bidrag från de berörda instituten för att finansiera genomförandet av den gemensamma resolutionsmekanismen, vilken syftar till att stärka dessa instituts stabilitet i de deltagande medlemsstaterna och förhindra att eventuella kriser sprids till icke deltagande medlemsstater, i enlighet med skäl 12 i förordning nr 806/2014, och därigenom underlätta den inre marknadens funktion i dess helhet.

107 Vad vidare gäller frågan huruvida det är proportionerligt, med hänsyn till de mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen, att utesluta sökandebolagets situation från de fall som föreskrivs i artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63, har sökandebolaget hävdat att denna bestämmelse inte tar hänsyn till det specifika och konkreta mål som unionslagstiftaren har föreskrivit, enligt vilket beräkningsmetoden ska återspegla varje instituts riskprofil.

108 Det ska i detta hänseende preciseras att skyldigheten för de berörda instituten att bidra till SRF, såsom framgår av punkt 105 ovan, syftar till att uppnå ett mer omfattande mål än det som sökandebolaget har tagit upp. Det är med hänsyn till detta mål som artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63 syftar till att förhindra att vissa skulder undantas från beräkningsgrunden för förhandsbidragen i sådana fall där man inte kan garantera att koncerninterna exponeringar för lån skulle täckas vid en försämring av den finansiella ställningen för det berörda institutet eller för den koncern som det tillhör.

109 I sökandebolagets argument beaktas inte heller den omständigheten att ett instituts riskprofil inte enbart bedöms med hjälp av artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63, utan även med hjälp av de riskindikatorer som anges i artiklarna 6 och 7 i den delegerade förordningen, vilka i förekommande fall gör det möjligt att beakta de aspekter av institutets verksamhet som visar på en låg riskprofil.

110 Slutligen har sökandebolaget inte visat att det fanns mindre ingripande medel för att uppnå det eftersträvade målet på ett lika effektivt sätt. Mot bakgrund av den bedömning som bland annat gjorts i punkterna 70–93 ovan kan sökandebolaget inte vinna framgång med sitt påstående att kommissionen lika väl hade kunnat välja att undanta sådana skulder som de som är knutna till den verksamhet som sökandebolaget bedriver för landsbygdskassornas räkning på grund av att det finns tillräckliga garantier enligt det ovan i punkt 4 nämnda likviditetsavtalet, av de skäl som angetts ovan i punkterna 74–96, och kan under alla omständigheter inte vara tillräckligt för att visa att de berörda instituten till följd av detta avtal uppmuntras att driva sin verksamhet på ett mindre riskfyllt sätt.

111 Under dessa omständigheter har sökandebolaget inte visat att artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63 strider mot artikel 16 i stadgan.

112 Härav följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den första grundens andra del.

113 Sökandebolaget anser att kommissionen har åsidosatt proportionalitetsprincipen genom att anta artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63.

114 SRB, som stöds av kommissionen, bestrider sökandebolagets argument.

115 Tribunalen erinrar i detta hänseende om att proportionalitetsprincipen, vilken ingår bland de allmänna principerna i unionsrätten, innebär att unionsinstitutionerna i sitt handlande ska säkerställa att de legitima mål som eftersträvas i den berörda lagstiftningen uppnås och att de inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska den åtgärd väljas som är minst ingripande och de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (dom av den 4 maj 2016, Philip Morris Brands m.fl., C‑547/14, EU:C:2016:325, punkt 165, och dom av den 20 januari 2021, ABLV Bank/SRB, T‑758/18, EU:T:2021:28, punkt 142, se även, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juni 2010, Vodafone m.fl., C‑58/08, EU:C:2010:321, punkt 51).

116 Det framgår av punkt 62 ovan att kommissionen förfogade över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning för att, med stöd av artikel 103.7 i direktiv 2014/59, anta regler som preciserar begreppet bidragsjusteringar i förhållande till institutens riskprofil.

117 Under dessa omständigheter och i enlighet med rättspraxis (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juni 2015, Gauweiler m.fl., C‑62/14, EU:C:2015:400, punkterna 80, 81 och 91, och dom av den 21 december 2022, Firearms United Network m.fl./kommissionen, T‑187/21, ej publicerad, EU:T:2022:848, punkterna 122 och 123 och där angiven rättspraxis), ska tribunalens prövning av huruvida proportionalitetsprincipen har iakttagits begränsas till en undersökning huruvida artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63 är uppenbart olämplig i förhållande till det mål som kommissionen avser att uppnå, huruvida nämnda bestämmelse inte uppenbart går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål eller huruvida den inte medför olägenheter som är uppenbart oproportionerliga i förhållande till det eftersträvade målet.

118 För det första har sökandebolaget, såsom framgår av punkt 149 i ansökan, inte bestritt att artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63 är ägnad att bidra till att det mål som anges i punkt 57 ovan uppnås.

119 Vad för det andra gäller frågan huruvida den åtgärd som föreskrivs i artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63 är nödvändig, ska det erinras om att denna bestämmelse, från beräkningsunderlaget för förhandsbidrag, utesluter belopp som förekommer i skulderna för institut som av olika skäl anses vara mindre riskfyllda.

120 Det framgår av punkterna 54–96 ovan att sökandebolagets anmärkning att kommissionen felaktigt uteslöt skulder som är knutna till den verksamhet som sökandebolaget bedriver för landsbygdskassornas räkning från artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63 ska underkännas.

121 Under dessa omständigheter kunde kommissionen, mot bakgrund av det stora utrymme för skönsmässig bedömning som den förfogar över, anse att det, för att uppnå det mål som anges i punkt 57 ovan, inte var önskvärt att från den grundläggande beräkningen av förhandsbidragen, med stöd av artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63, undanta de skulder som är knutna till den verksamhet som sökandebolaget bedriver för landsbygdskassornas räkning, med motiveringen att det inte fanns tillräckliga garantier för att den kreditexponering som uppstod genom den verksamhet som sökandebolaget bedrev för landsbygdskassornas räkning skulle täckas i händelse av en försämring av sökandebolagets finansiella ställning. Det är således inte uppenbart att denna bestämmelse går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

122 För det tredje har sökandebolaget, såsom även framgår av punkt 110 ovan, inte visat att det mål som anges i punkt 57 ovan skulle kunna uppnås på ett lika effektivt sätt genom en mindre ingripande åtgärd, det vill säga, i förevarande fall, att i artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63 inkludera skulder som är knutna till den verksamhet som sökandebolaget bedriver för landsbygdskassornas räkning.

123 Vad vidare gäller förekomsten av eventuella olägenheter som är uppenbart oproportionerliga i förhållande till det mål som anges i punkt 57 ovan, konstaterar tribunalen att enbart påståendet att artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63 äventyrar sökandebolagets uppdrag i förhållande till landsbygdskassorna och fråntar detta bolag dess ekonomiska existensberättigande inte räcker för att styrka att det föreligger sådana olägenheter. Det finns nämligen ingenting i handlingarna i målet som tyder på att sökandebolagets uppdrag äventyrades av att dess förhandsbidrag för bidragsperioden 2016 beräknades utan att de aktuella skulderna undantogs från detta, i enlighet med bland annat artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63.

124 Sökandebolagets argument gör det inte möjligt att förstå skälen till att det, såsom bolaget har påstått, var nödvändigt att eftersträva en större samstämmighet mellan tillsynsområdet och resolutionsområdet. Sökandebolaget har exempelvis inte på något sätt jämfört det mål som eftersträvas med systemet med förhandsbidrag med bestämmelserna om tillsyn.

125 Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första grundens tredje del. Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser någon del av den första grunden.

126 Genom den andra grunden har sökandebolaget yrkat att tribunalen, för det fall den bifaller talan såvitt avser den första grunden, ska pröva det angripna beslutet utan att beakta bestämmelserna i artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63. Enligt sökandebolaget ska detta beslut prövas enbart med hänvisning till de kriterier som anges i motsvarande bestämmelser i direktiv 2014/59 och i förordning nr 806/2014.

127 Eftersom talan inte kan vinna bifall på den första grunden, kan talan följaktligen inte heller vinna bifall på den andra grunden.

128 Sökandebolaget har gjort gällande att det angripna beslutet strider mot rättssäkerhetsprincipen, eftersom det i artikeldelen föreskrivs att det angripna beslutet träder i kraft den 15 april 2016, det vill säga vid den tidpunkt då det första av de ursprungliga besluten trädde i kraft. Rättssäkerhetsprincipen utgör hinder för att det fastställs att en rättsakts giltighetstid ska börja löpa vid en tidpunkt som ligger före rättsaktens offentliggörande. I undantagsfall kan en unionsrättsakt ha retroaktiv verkan om det eftersträvade målet så kräver, om de berörda personernas berättigade förväntningar vederbörligen respekteras och om rättsaktens retroaktiva verkan klart framgår av den berörda bestämmelsen. I det förevarande fallet är dessa villkor inte uppfyllda.

129 SRB har bestritt sökandebolagets argument.

130 Det angripna beslutet antogs den 7 december 2022 och trädde, i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 4 i dess artikeldel, i kraft den 15 april 2016, det vill säga vid den tidpunkt då det första av de ursprungliga besluten trädde i kraft, vilka i sin tur, också här med verkan från och med den 15 april 2016, hade ersatts av beslutet av den 19 mars 2020, såsom framgår av punkterna 10 och 13 ovan. Det sistnämnda beslutet trädde också i kraft den 15 april 2016, i enlighet med vad som föreskrevs i artikel 3 i dess artikeldel.

131 Det framgår av skälen 19–22 i det angripna beslutet att detta syftade till att avhjälpa den bristande motiveringen i beslutet av den 19 mars 2020 som SRB hade konstaterat med anledning av dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB ( C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601), samt beslut av den 3 mars 2022, SRB/Portigon och kommissionen ( C‑664/20 P, ej publicerat, EU:C:2022:161), och beslut av den 3 mars 2022, SRB/Hypo Vorarlberg Bank ( C‑663/20 P, ej publicerat, EU:C:2022:162), avseende beräkningen av förhandsbidragen för bidragsperioden 2017.

132 Såsom framgår av skälen 6–8 i beslutet av den 19 mars 2020 antogs det beslutet för att avhjälpa förfarandefel och bristande motivering i de ursprungliga besluten, vilka tribunalen hade konstaterat i dom av den 28 november 2019, Banco Cooperativo Español/SRB ( T‑323/16, EU:T:2019:822), dom av den 28 november 2019, Hypo Vorarlberg Bank/SRB ( T‑377/16, T‑645/16 och T‑809/16, EU:T:2019:823), och dom av den 28 november 2019, Portigon/SRB ( T‑365/16, EU:T:2019:824).

133 Det angripna beslutet och de ovannämnda domarna och besluten ändrade följaktligen inte omfattningen av sökandebolagets skyldighet att betala ett förhandsbidrag för bidragsperioden 2016, såsom denna skyldighet hade fastställts i det andra av de ursprungliga besluten och såsom den förelåg för denna bidragsperiod.

134 Beräkningen av sökandebolagets förhandsbidrag för bidragsperioden 2016 och storleken på detta bidrag var nämligen densamma i det andra av de ursprungliga besluten, i beslutet av den 19 mars 2020 och i det angripna beslutet. De enda nya omständigheter som infördes genom det angripna beslutet ingick i en mer omfattande motivering av beräkningen av sökandebolagets förhandsbidrag för bidragsperioden 2016.

135 I skälen 188–194 i det angripna beslutet redogjorde SRB för skälen till att beslutets verkan i tiden fastställdes på det sätt som beskrivs ovan i punkt 130. SRB preciserade bland annat att den hade förfarit på detta sätt för att bibehålla det rättsförhållande genom vilken de berörda institutens förhandsbidrag hade uppburits under bidragsperioden 2016 och för att säkerställa giltigheten av betalningen av dessa bidrag.

136 Enligt rättspraxis utgör rättssäkerhetsprincipen hinder för att det fastställs att en unionsrättsakt ska gälla vid en tidpunkt som ligger före dess antagande, utom när det eftersträvade målet i undantagsfall kräver det och de berörda personernas berättigade förväntningar vederbörligen respekteras (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 november 1990, Fedesa m.fl., C‑331/88, EU:C:1990:391, punkt 45 och där angiven rättspraxis, och dom av den 5 september 2014, Éditions Odile Jacob/kommissionen, T‑471/11, EU:T:2014:739, punkt 102 och där angiven rättspraxis).

137 Vad för det första beträffar frågan huruvida de syften som skulle uppnås med det angripna beslutet krävde att det fick verkan vid en tidpunkt före dess antagande, ska hänsyn tas till det sammanhang i vilket beslutet fattades.

138 I detta avseende framgår det av punkterna 10–13 ovan att den dom genom vilken det första av de ursprungliga besluten ogiltigförklarades och de domar som ledde till återkallandet av beslutet av den 19 mars 2020 varken innebar att sökandebolagets skyldighet att betala sitt förhandsbidrag för bidragsperioden 2016 i enlighet med tillämpliga bestämmelser upphävdes eller att bidragsbeloppet sänktes, vilket sökandebolaget inte har bestritt.

139 Om SRB under dessa särskilda förutsättningar inte hade antagit det angripna beslutet och gett det verkan från och med den dag då det första av de ursprungliga besluten fick verkan, så skulle det angripna beslutet inte ha kunnat ha verkan under perioden 15 april 2016–7 december 2022, under vilken period sökandebolaget skulle ha varit befriad från skyldigheten att betala förhandsbidrag för 2016 års bidragsperiod, trots att sökandebolaget omfattades av denna skyldighet enligt artikel 2, artikel 67.4 och artiklarna 69 och 70 i förordning nr 806/2014. På samma sätt skulle den gemensamma resolutionsfonden under samma period, i strid med samma bestämmelser, ha gått miste om medel från sökandebolagets förhandsbidrag, vilket skulle ha inkräktat på genomförandet av direktiv 2014/59, förordning nr 806/2014 och delegerad förordning 2015/63 (se, analogt, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkterna 176 och 177).

140 Syftet med att det angripna beslutet antogs med verkan från och med den 15 april 2016 var följaktligen att säkerställa att det angripna beslutet var tillämpligt vid den tidpunkt då sökandebolagets skyldighet att betala ett förhandsbidrag för bidragsperioden 2016 uppkom och, således, att undvika ett utfall som stred mot den tillämpliga lagstiftningen. Risken att ett sådant legitimt mål och ett sådant allmänintresse skulle skadas gjorde att det krävdes att beslutet fick verkan före dess antagande, det vill säga samma dag som beslutet av den 19 mars 2020, som det ersatte.

141 För det andra finns det inte något som tyder på att sökandebolagets eller tredje mans berättigade förväntningar inte respekterades på ett korrekt sätt under omständigheterna i det nu aktuella fallet. Sökandebolaget kan inte med framgång göra gällande vare sig att domen av den 28 november 2019, Banco Cooperativo Español/SRB ( T‑323/16, EU:T:2019:822), gav upphov till berättigade förväntningar på att det angripna beslutet inte skulle få verkan före det datum då det antogs, eller att de domar genom vilka det första av de ursprungliga besluten ogiltigförklarades, och vilka ledde till att beslutet av den 19 mars 2020 återkallades, kunde ge upphov till berättigade förväntningar på att sökandebolaget skulle vara skyldigt att betala sitt förhandsbidrag för bidragsperioden 2016 först från och med ett senare datum, när ett nytt beslut hade antagits. För att så ska vara fallet krävs enligt rättspraxis att en institution har lämnat sökanden tydliga, ovillkorliga och samstämmiga uppgifter i detta avseende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 september 2021, FVE Holýšov I m.fl./kommissionen, C‑850/19 P, ej publicerad, EU:C:2021:740, punkt 34 och där angiven rättspraxis), men så är här inte fallet (se punkterna 133 och 134 ovan).

142 Artikel 266 FEUF förpliktar dessutom endast den institution från vilken den ogiltigförklarade rättsakten härrör att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen om ogiltigförklaring. Den berörda institutionen är enligt denna bestämmelse på detta sätt skyldig att se till att de rättsakter som ska ersätta den ogiltigförklarade rättsakten inte är behäftade med samma rättsstridigheter som de som slagits fast i nämnda dom (se dom av den 11 december 2017, Léon Van Parys/kommissionen, T‑125/16, EU:T:2017:884, punkt 49 och där angiven rättspraxis). För att rätta sig efter en dom om ogiltigförklaring och följa den fullt ut, ska institutionerna iaktta inte bara domslutet i domen utan även de domskäl som domslutet grundar sig på och som utgör det nödvändiga stödet för detta, i den meningen att de är nödvändiga för att fastställa den exakta innebörden av domslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 november 2007, Italien/kommissionen, C‑417/06 P, ej publicerad, EU:C:2007:733, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

143 Härav följer att SRB, för att anta ett nytt beslut som är förenligt med de skäl som utgör nödvändigt stöd för domslutet i domen av den 28 november 2019, Banco Cooperativo Español/SRB ( T‑323/16, EU:T:2019:822), var skyldig att iaktta de formkrav som hade åsidosatts under förfarandet för antagande av det omtvistade beslutet. Denna omständighet kan inte ha gett upphov till några förväntningar hos sökandebolaget på att det angripna beslutet inte skulle få verkan före dagen för det ersättande beslutet eller att sökandebolaget självt skulle vara skyldigt att betala förhandsbidrag för bidragsperioden 2016 först från och med ett senare datum, när ett nytt beslut hade antagits (se, analogt, dom av den 11 januari 2024, Eurobolt m.fl./kommissionen och Stafa Group, C‑517/22 P, EU:C:2024:9, punkterna 55 och 56 och där angiven rättspraxis).

144 Tribunalen finner således att det angripna beslutet, i motsats till vad sökandebolaget har påstått, inte innebär ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen, eftersom de villkor som anges i punkt 136 ovan är uppfyllda och eftersom SRB i förevarande fall hade rätt att fastställa utgångspunkten för det angripna beslutets giltighet till ett tidigare datum än det datum då det antogs, det vill säga den 15 april 2016, vilket motsvarar datumet för det första av de ursprungliga besluten. Detsamma gäller för övrigt beslutet av den 19 mars 2020.

145 Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall såvitt avser den tredje grunden. Sökandebolagets yrkande om ogiltigförklaring ska således ogillas.

146 Sökandebolaget har gjort gällande att unionen har ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar som gör att sökandebolaget har rätt att kräva dröjsmålsränta från och med den 23 juni 2016, vilket var den dag då sökandebolaget betalade sitt förhandsbidrag för bidragsperioden 2016 på grundval av det första av de ursprungliga besluten, vilket senare ogiltigförklarades av tribunalen i dess dom av den 28 november 2019, Banco Cooperativo Español/SRB ( T‑323/16, EU:T:2019:822), i den del det avsåg sökandebolaget. SRB är i synnerhet skyldig att betala sökandebolaget denna ränta, eftersom SRB inte har återbetalat sitt förhandsbidrag till sökandebolaget efter denna ogiltigförklaring. SRB har med andra ord gjort en obehörig vinst. Under dessa omständigheter har sökandebolaget grundat sina yrkanden på såväl obehörig vinst som artiklarna 268 och 340 FEUF.

147 SRB har bestritt sökandebolagets argument.

148 Vad till att börja med gäller sökandebolagets rätt att väcka talan på grund av obehörig vinst, räcker det att erinra om att en talan som grundar sig på en sådan vinst inte omfattas av reglerna om utomobligatoriskt skadeståndsansvar i strikt mening. För att ett sådant skadeståndsansvar ska kunna göras gällande krävs att flera villkor är uppfyllda, nämligen att det handlande som läggs unionen till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan handlandet och den åberopade skadan. En sådan talan skiljer sig från en talan som väckts med stöd av nämnda regler på så sätt att det inte krävs att sökanden styrker att svaranden handlat rättsstridigt, eller ens att svaranden alls har agerat, utan endast att sökanden styrker att svaranden gjort en vinst utan giltig rättslig grund och att sökanden gjort en härmed sammanhängande förlust (se dom av den 23 november 2022, Westfälische Drahtindustrie m.fl./kommissionen, T‑275/20, EU:T:2022:723, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

149 En sådan talan som grundar sig på obehörig vinst kan inte vinna framgång i förevarande mål, eftersom sökandebolaget, såsom har påpekats i punkterna 139–144 ovan, sedan den 15 april 2016 var skyldigt att betala sitt förhandsbidrag för bidragsperioden 2016 enligt artikel 2, artikel 67.4 och artiklarna 69 och 70 i förordning nr 806/2014. Sökandebolagets skyldighet bestod även efter domen av den 28 november 2019, Banco Cooperativo Español/SRB ( T‑323/16, EU:T:2019:822), eftersom denna dom inte medförde att sökandebolagets skyldighet att bidra till SRF för bidragsperioden 2016 upphävdes i enlighet med ovannämnda bestämmelser. Med hänsyn till det datum då beslutet av den 19 mars 2020 och det angripna beslutet trädde i kraft, det vill säga den 15 april 2016, ankom det i förevarande fall inte på SRB att, för att undvika att erhålla en obehörig vinst, till sökandebolaget återbetala hela eller en del av sitt förhandsbidrag för bidragsperioden 2016.

150 Domstolen erinrar dessutom om att enligt artikel 340 andra stycket FEUF ska, vad beträffar utomobligatoriskt ansvar, unionen ersätta skada, som orsakats av dess institutioner eller av dess anställda under tjänsteutövning, i enlighet med de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar.

151 Enligt rättspraxis förutsätter unionens utomobligatoriska ansvar enligt artikel 340 andra stycket FEUF, att ett antal villkor är uppfyllda, nämligen att det föreligger en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan åsidosättandet av den skyldighet som åligger den som är ansvarig för handlandet och den skada som de drabbade personerna har lidit (se dom av den 5 mars 2024, Kočner/Europol, C‑755/21 P, EU:C:2024:202, punkt 117 och där angiven rättspraxis).

152 Om något av de villkor som omnämns i punkt 151 ovan inte är uppfyllt, så ska talan ogillas i sin helhet, utan att det är nödvändigt att pröva de andra villkoren för att unionen ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar (se dom av den 9 september 2008, FIAMM m.fl./rådet och kommissionen, C‑120/06 P och C‑121/06 P, EU:C:2008:476, punkt 165 och där angiven rättspraxis, och dom av den 21 december 2023, United Parcel Service/kommissionen, C‑297/22 P, EU:C:2023:1027, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

153 Såsom framgår av bedömningen av de grunder som har åberopats till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring har sökandebolaget i förevarande fall inte visat att det föreligger en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter. Följaktligen ska även de aktuella skadeståndsyrkandena ogillas i den del de grundar sig på artiklarna 268 och 340 FEUF.

154 Denna slutsats påverkas inte av domen av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos ( C‑301/19 P, EU:C:2021:39), och domen av den 11 juni 2024, kommissionen/Deutsche Telekom ( C‑221/22 P, EU:C:2024:488), vilka sökandebolaget har åberopat i sina inlagor respektive vid förhandlingen.

155 I punkt 56 i domen av den 11 juni 2024, kommissionen/Deutsche Telekom ( C‑221/22 P, EU:C:2024:488), erinrade domstolen om att det framgår av rättspraxis att när penningbelopp har uppburits i strid med unionsrätten, oavsett om det är av en nationell myndighet eller av en av unionens institutioner, organ eller byråer, så ska dessa belopp återbetalas och ränta ska erläggas på denna återbetalning för hela perioden från den dag då beloppen betalades till dess att de återbetalas, vilket är ett uttryck för en allmän princip om att felaktigt betalda belopp ska återbetalas.

156 Såsom domstolen slog fast i punkt 62 i domen av den 11 juni 2024, kommissionen/Deutsche Telekom ( C‑221/22 P, EU:C:2024:488), och såsom framgår av punkterna 103 och 104 i domen av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos ( C‑301/19 P, EU:C:2021:39), gäller dessutom att när en unionsinstitution, ett unionsorgan eller en unionsbyrå enligt artikel 266 första stycket FEUF är skyldig att betala ränta på det penningbelopp som ska återbetalas, så förfogar den inte över något utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller lämpligheten av att betala denna ränta, vilket innebär att den omständigheten att unionsrätten inte har iakttagits i sig är tillräcklig för att fastställa att det föreligger en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten för att unionen ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar.

157 Till skillnad från vad som var fallet med sökandena i första instans i de mål som avgjordes genom domen av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos ( C‑301/19 P, EU:C:2021:39), och domen av den 11 juni 2024, kommissionen/Deutsche Telekom ( C‑221/22 P, EU:C:2024:488), i vilka domstolen slutgiltigt slog fast att de böter som då var i fråga hade betalats felaktigt, var sökandebolaget från och med den 15 april 2016 fortfarande skyldig att betala det förhandsbidrag som bolaget skulle betala för bidragsperioden 2016 enligt artikel 2, artikel 67.4 och artiklarna 69 och 70 i förordning nr 806/2014, vars belopp inte sänktes (se punkterna 138 och 149 ovan).

158 Till skillnad från de beslut som var aktuella i de mål som avgjordes genom dom av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos ( C‑301/19 P, EU:C:2021:39), och dom av den 11 juni 2024, kommissionen/Deutsche Telekom ( C‑221/22 P, EU:C:2024:488), trädde såväl det angripna beslutet som beslutet av den 19 mars 2020 i kraft, utan att rättssäkerhetsprincipen åsidosattes (se punkt 144 ovan), vid ett tidigare datum än det datum då de antogs, det vill säga den 15 april 2016, vilket innebär att det inte ska betalas någon dröjsmålsränta för perioden från den 23 juni 2016, då sökandebolaget betalade sitt förhandsbidrag för bidragsperioden 2016, till den dag då något av dessa beslut antogs.

159 SRB var således inte skyldig att återbetala förhandsbidragen jämte ränta.

160 Mot bakgrund av det ovan anförda ska sökandebolagets skadeståndsyrkanden ogillas.

161 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökandebolaget har tappat målet och ska därför bära sina rättegångskostnader och ersätta SRB:s rättegångskostnader i enlighet med SRB:s yrkande.

162 I enlighet med artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska kommissionen bära sina rättegångskostnader.

1 Rättegångsspråk: svenska.