Förslag till avgörande av generaladvokat Tamara Ćapeta föredraget den 9 juni 2022

1 Originalspråk: engelska.

2 EGT L 382, 1986, s. 17, svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 150.

3 Se, exempelvis, Saintier, S. och Scholes, J., Commercial Agents and the Law, Routledge, London, 2005, s. 116–118; Singleton, S., Commercial Agency Agreements: Law and Practice, femte utgåvan, Bloomsbury Professional, London, 2020, s. 99.

4 Ustawa z dnia 23 kwietnia 1964 r. Kodeks cywilny (civillagen av den 23 april 1964) (Dz. U., 2019, position 1145, i dess ändrade lydelse) (nedan kallad civillagen).

5 Genom agenturavtal upprättas ett varaktigt förhållande mellan den självständiga handelsagenten och huvudmannen. Agentens uppdrag är att hitta kunder till huvudmannen, förhandla med dem och om så är möjligt se till att det går att genomföra kommersiella transaktioner mellan huvudmannen och dessa kunder. Se direktiv 86/653, särskilt artiklarna 1.2 och 3. Denna beskrivning av agentens uppgifter bygger på de faktiska kommersiella förbindelser som uppstår i ett verkligt ekonomiskt sammanhang. Se, i detta avseende, dom av den 12 december 1996, Kontogeorgas ( C‑104/95, EU:C:1996:492, punkt 26).

6 För en analys av direktiv 86/653, se Saintier, S., Commercial agency in European Union private law, i Twigg-Flesner, C. (red.), The Cambridge Companion to European Union Private Law, Cambridge University Press, Cambridge, 2010, s. 273–285. Se även citat i fotnoterna 3 och 71 i detta förslag till avgörande. För en bredare diskussion, se, exempelvis Jansen, N. och Zimmermann, R., Commentaries on European Contract Laws, Oxford University Press, Oxford, 2018, s. 587–594.

7 Enligt artikel 2.1 första strecksatsen i direktiv 86/653 är direktivet inte tillämpligt på oavlönade handelsagenter.

8 Direktiv 86/653 antogs innan det som nu är artikel 114 FEUF infördes i fördragsramen genom europeiska enhetsakten, som trädde i kraft den 1 juli 1987. Det grundades på artiklarna 57.2 och 100 EEG (nuvarande artiklarna 53.1) och 115 FEUF).

9 Se, exempelvis, rådets dokument 7251/1/83 REV 1, 14 juni 1983; rådets dokument 9274/84, 19 september 1984; rådets dokument 7242/85, 6 juni 1985. Se, i detta avseende, även Lando, O., The EEC Draft Directive Relating to Self-Employed Commercial Agents: The English Law Commission versus the EC Commission, Rabels Zeitschrift für ausländisches und internationales Privatrecht/The Rabel Journal of Comparative and International Private Law, vol. 44, 1980, s. 1.

10 Det finns redan ett tjugotal avgöranden från domstolen som svar på begäran om förhandsavgörande från nationella domstolar om direktiv 86/653. Trots att direktivets lydelse är otydlig konstaterade kommissionen dock att direktiv 86/653 har varit en framgång eftersom antalet gränsöverskridande agenturtransaktioner har ökat. Se, i detta avseende, arbetsdokument från kommissionens avdelningar, utvärdering av direktiv 86/653 (Refit-utvärdering), SWD(2015) 146 final av den 16 juli 2015 (nedan kallad Refit-rapporten).

11 Det är värt att påpeka att även om den berörda serien agenturavtal ingicks före Polens anslutning till EU den 1 maj 2004 (se punkt 6 i detta förslag till avgörande) har inga frågor om tillämpligheten i tidsmässigt hänseende (ratione temporis) av direktiv 86/653 tagits upp vid domstolen i förevarande mål. Detta förefaller i vilket fall som helst inte vara problematiskt, mot bakgrund av EU-domstolens praxis, eftersom dessa agenturavtal fortsatt hade rättslig verkan efter den dagen. Se, i detta avseende, dom av den 3 juli 2019, UniCredit Leasing ( C‑242/18, EU:C:2019:558, punkt 32). Domstolen har i samband med direktiv 86/653 faktiskt inte tagit upp frågan i sin praxis som omfattar omständigheter som täcker perioden före respektive efter anslutning. Se dom av den 17 oktober 2013, Unamar ( C‑184/12, EU:C:2013:663, punkt 20); se, i detta avseende, även förslag till avgörande av generaladvokat Jacobs i målet Centrosteel ( C‑456/98, EU:C:2000:137, punkterna 21–25).

12 Se, i detta avseende, beslut av den 6 mars 2003, Abbey Life Assurance ( C‑449/01, inte publicerat, EU:C:2003:133, punkterna 13–20) (om livförsäkring, livränta och sparande); dom av den 3 december 2015, Quenon K. ( C‑338/14, EU:C:2015:795, punkt 16) (om banktjänster och försäkring) och dom av den 17 maj 2017, ERGO Poist'ovňa ( C‑48/16, EU:C:2017:377, punkt 28) (om försäkringstjänster).

13 Med avseende på det första mål som gav upphov till denna fasta praxis: se dom av den 18 oktober 1990, Dzodzi ( C‑297/88 och C‑197/89, EU:C:1990:360, punkterna 36–43).

14 Se, i detta avseende, dom av den 16 mars 2006, Poseidon Chartering ( C‑3/04, EU:C:2006:176, punkterna 11–19); dom av den 28 oktober 2010, Volvo Car Germany ( C‑203/09, EU:C:2010:647, punkterna 23–28); dom av den 17 oktober 2013, Unamar ( C‑184/12, EU:C:2013:663, punkterna 30 och 31); dom av den 3 december 2015, Quenon K. ( C‑338/14, EU:C:2015:795, punkterna 17–19); och dom av den 17 maj 2017, ERGO Poist'ovňa ( C‑48/16, EU:C:2017:377, punkterna 29–32). Se även förslag till avgörande av generaladvokat Tanchev i målet The Software Incubator ( C‑410/19, EU:C:2020:1061, punkt 45 och fotnot 39).

15 Se, exempelvis, dom av den 12 december 2019, G.S. och V.G. (Risk för den allmänna ordningen) ( C‑381/18 och C‑382/18, EU:C:2019:1072, punkt 43), och dom av den 30 januari 2020, I.G.I. ( C‑394/18, EU:C:2020:56, punkt 48). Se även förslag till avgörande av generaladvokat Pikamäe i målet Deutsche Post m.fl. ( C‑203/18 och C‑374/18, EU:C:2019:502, punkterna 43–62); förslag till avgörande av generaladvokat Bobek i målet J & S Service ( C‑620/19, EU:C:2020:649, punkterna 27–96); och mitt förslag till avgörande målet Baltijas starptautiskā akadēmija och Stockholm school of economics in Riga ( C‑164/21 och C‑318/21, EU:C:2022:333, punkterna 57–64).

16 Se, exempelvis, Hesselink, M.W., Non-Mandatory Rules in European Contract Law, European Review of Contract Law, vol. 1, 2005, s. 44; Grigoleit, H.C., Mandatory Law (Fundamental Regulatory Principles), i Basedow, J. m.fl., Max Planck Encyclopedia of European Private Law, Oxford University Press, Oxford, 2012.

17 Se, i detta avseende, Hesselink, ovan fotnot 16 i detta förslag till avgörande, s. 56–61.

18 Se, i detta avseende, förslag till avgörande av generaladvokat Léger i målet Ingmar ( C‑381/98, EU:C:2000:230, punkterna 81–91), och förslag till avgörande av generaladvokat Szpunar i målet Agro Foreign Trade & Agency ( C‑507/15, EU:C:2016:809, punkterna 36 och 37).

19 Se direktiv 86/653, artikel 5 (Parterna får inte avtala om avvikelse från bestämmelserna i artikel 3 och 4.); artikel 13.1 (Avsägelse av denna rätt ska inte tillåtas.).

20 Se direktiv 86/653, artikel 15.2 (Parterna får inte enas om kortare uppsägningstider.).

21 Se direktiv 86/653, artikel 10.4 (Överenskommelser i syfte att avtala om avvikelse från punkt 2 och 3 till men för handelsagenten får inte träffas.); artikel 11.3 (Överenskommelser i syfte att avtala om avvikelse från punkt 1 till men för handelsagenten får inte träffas.); artikel 12.3 (Överenskommelser i syfte att avtala om avvikelse från punkt 1 och 2 till men för handelsagenten får inte träffas.).

22 Se direktiv 86/653, artikel 19 (Parterna får inte avtala om avvikelse från bestämmelserna i artikel 17 och 18 till men för handelsagenten före agenturavtalstidens utgång).

23 Se direktiv 86/653, artikel 6.1 (Om parterna inte har slutit något avtal …); artikel 15.5 (Såvida inte annat överenskommits mellan parterna …).

24 Utöver artikel 7 i direktiv 86/653 är detta även fallet till exempel i fråga om artiklarna 8, 9 och 10.1 i det direktivet.

25 Min kursivering. Ordet eller används i andra språkversioner av direktiv 86/653, till exempel i de tyska, spanska, franska, kroatiska, italienska, portugisiska och slovenska texterna.

26 Det bör påpekas att användningen av ordet eller förekommer i andra bestämmelser i direktiv 86/653 och att ingen av de bestämmelserna betecknas som bindande eller delvis bindande. Se direktiv 86/653, artikel 7.2). Se även artiklarna 8 och 10.1 i det direktivet, som kan tolkas som att de inför en icke bindande öppen mallbestämmelse. I vissa bestämmelser som i direktiv 86/653 uttryckligen anges som tvingande används däremot ordet och: se direktiv 86/653, artiklarna 11.1 och 17.2 a; se även artikel 17.3 i det direktivet, där lydelsen är och/eller.

27 Vad gäller de svårigheter som lagstiftaren möter i sökandet efter det bästa innehållet i icke bindande bestämmelser, se Hesselink, nämnd i fotnot 16 i detta förslag till avgörande, s. 77–83. För att hitta en lämplig bestämmelse kan man använda en sociologisk metod som tar hänsyn till befintlig praxis i fråga om vissa typer av avtal. Lagstiftarens val kanske också avspeglar dess förståelse av vilken typ av bestämmelse som är ekonomiskt mest effektiv eller vilken bestämmelse som avspeglar en lämplig avvägning mellan parternas intressen i typiska situationer.

28 Vad gäller vikten av icke bindande bestämmelser för att spara in på transaktionskostnader, se, exempelvis, Hesselink, nämnd i fotnot 16 i detta förslag till avgörande, s. 46; Storme, M.E., Freedom of Contract: Mandatory and Non-Mandatory Rules in European Contract Law European Review of Private Law, vol. 15, 2007, s. 233, på s. 237–238.

29 Av samma skäl kan artikel 7.1 b i direktiv 86/653 inte, vilket Rigall Arteria Management och den polska regeringen hävdar, tolkas som en delvis tvingande bestämmelse som enbart tillåter parterna att göra undantag om detta skulle vara till gagn för handelsagenten. Som jag har påpekat är den möjlighet som anges i den bestämmelsen endast ett av alla alternativ för att reglera agentens provision.

30 Se, i synnerhet, dom av den 12 juli 2005, kommissionen mot Frankrike ( C‑304/02, EU:C:2005:444, punkt 83), där domstolen ansåg att ordet eller i f.d. artikel 228.2 EG (numera artikel 260.2 FEUF) inte utesluter att ett engångsbelopp och ett löpande vite påförs samtidigt för samma överträdelse av unionsrätten av en medlemsstat.

31 Som framgår av domstolens fasta praxis vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska inte enbart lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i. Se, exempelvis, dom av den 16 februari 2017, Agro Foreign Trade & Agency ( C‑507/15, EU:C:2017:129, punkt 27).

32 Se, exempelvis, dom av den 25 maj 2016, Meroni ( C‑559/14, EU:C:2016:349, punkt 45) och dom av den 21 december 2021, Bank Melli Iran ( C‑124/20, EU:C:2021:1035, punkt 70).

33 Se, exempelvis, dom av den 21 december 2021, Bank Melli Iran ( C‑124/20, EU:C:2021:1035, punkt 79). Som framgår av förklaringarna avseende stadgan kodifierar artikel 16 i stadgan rättspraxis från EU-domstolen, som redan erkänt avtalsfrihetens tillämplighet i unionsrätten. Se, i detta avseende, dom av den 5 oktober 1999, Spanien mot kommissionen ( C‑240/97, EU:C:1999:479, punkt 99) och dom av den 18 juli 2007, Société thermale d'Eugénie-Les-Bains ( C‑277/05, EU:C:2007:440, punkt 28); se även förslag till avgörande av generaladvokat Szpunar i målet Thelen Technopark Berlin ( C‑261/20, EU:C:2021:620, punkterna 75–84).

34 Se punkt 17 i förevarande förslag till avgörande. Enligt kommissionens utvärdering av direktiv 86/653 från 2015 är de flesta handelsagenter små och medelstora företag eller egenföretagare, medan en majoritet av huvudmännen också är små och medelstora företag. Se Refit-rapporten, ovan i fotnot 10 i detta förslag till avgörande, punkterna 3.2.3 och 6.

35 Enligt artikel 52.1 i stadgan får utövandet av de rättigheter som slås fast i stadgan begränsas, under förutsättning att begränsningarna föreskrivs i lag och att de är förenliga med fri- och rättigheternas väsentliga innehåll. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller mot behovet av skydd för andra människors fri- och rättigheter. Se, exempelvis, dom av den 21 december 2021, Bank Melli Iran ( C‑124/20, EU:C:2021:1035, punkt 83).

36 Se, exempelvis, dom av den 3 december 2015, Quenon K. ( C‑338/14, EU:C:2015:795, punkt 23); dom av den 16 februari 2017, Agro Foreign Trade & Agency ( C‑507/15, EU:C:2017:129, punkt 29) och dom av den 16 september 2021, The Software Incubator ( C‑410/19, EU:C:2021:742, punkt 48).

37 Andra och tredje skälen i direktiv 86/653 har följande lydelse:Skillnaderna inom gemenskapen mellan de nationella lagarna om handelsrepresentation påverkar i hög grad konkurrensvillkoren för och utövandet av denna näringsverksamhet samt försämrar både det befintliga skyddet för handelsagenter gentemot deras huvudmän och skyddet för affärsuppgörelser. Dessutom är dessa skillnader av sådant slag att de försvårar möjligheterna att ingå och genomföra avtal om handelsrepresentation mellan huvudman och handelsagent i olika medlemsstater. Varuhandeln mellan medlemsstaterna bör ske på villkor liknande dem som gäller inom ett enskilt medlemsland, vilket nödvändiggör ett inbördes närmande mellan medlemsstaternas rättssystem i den utsträckning som krävs för en väl fungerande gemensam marknad. I detta hänseende undanröjs inte de ovannämnda skillnaderna genom föreskrifterna om lagvalsklausuler, även om de skulle göras likformiga, och därför är den föreslagna harmoniseringen nödvändig, trots att dessa föreskrifter finns.

38 Se mitt förslag till avgörande i målet kommissionen mot Danmark (AOP Feta) ( C‑159/20, EU:C:2022:198, punkt 64).

39 Se, i detta avseende, Refit-rapporten, ovan fotnot 10 i detta förslag till avgörande, punkt 3.1.

40 Domstolen har bekräftat vikten av det mål för den inre marknaden som eftersträvas med direktiv 86/653. Se, exempelvis, dom av den 30 april 1998, Bellone ( C‑215/97, EU:C:1998:189, punkt 17), där domstolen, i samband med att den slog fast att nationella bestämmelser om registrering av avtal strider mot direktivet, att dessa bestämmelser i hög grad försvårar möjligheterna att ingå och genomföra agenturavtal mellan parter i olika medlemsstater.

41 Se, i det avseendet, det femte skälet i direktiv 86/653, där det hänvisas till principerna i nuvarande artikel 151 FEUF om socialpolitik när medlemsstaternas lagar rörande handelsagenter harmoniseras.

42 Unionslagstiftarens möjlighet, eller rentav skyldighet, att pröva olika frågeställningar (däribland frågor om harmonisering för vilka unionen saknar fristående behörighet) när den antar bestämmelser om tillnärmning av de nationella lagstiftningarna i syfte att säkerställa upprättandet av den inre marknaden och dess funktion, bekräftades i domstolens praxis om nuvarande artikel 114 FEUF. Se, bland annat, dom av den 5 oktober 2000, Tyskland mot parlamentet och rådet (Reklam för tobak) ( C‑376/98, EU:C:2000:544), eller, mer nyligen, dom av den 4 maj 2016, Polen mot parlamentet och rådet ( C‑358/14, EU:C:2016:323), och dom av den 4 maj 2016, Philip Morris Brands m.fl. ( C‑547/14, EU:C:2016:325).

43 Se, i detta avseende, dom av den 17 januari 2008, Chevassus-Marche ( C‑19/07, EU:C:2008:23, punkt 22); dom av den 19 april 2018, CMR ( C‑645/16, EU:C:2018:262, punkt 33); och dom av den 17 maj 2017, ERGO Poist'ovňa ( C‑48/16, EU:C:2017:377, punkt 41). Se även förslag till avgörande av generaladvokat i målet Honyvem Informazioni Commerciali ( C‑465/04, EU:C:2005:641, punkt 31).

44 Se, i detta avseende, förslag till avgörande av generaladvokat Szpunar i ERGO Poist'ovňa ( C‑48/16, EU:C:2017:15, punkterna 36 och 37).

45 Se, i detta avseende, Weatherill, S., Why Object to the Harmonization of Private Law by the EC?, European Review of Private Law, vol. 12, 2004, s. 633, på s. 635. Se även Zamir, E. och Ayres, I., A Theory of Mandatory Rules: Typology, Policy, and Design, Texas Law Review, vol. 99, 2020, s. 283, på s. 292.

46 Se, i detta avseende, dom av den 4 juni 2020, Trendsetteuse ( C‑828/18, EU:C:2020:438, punkt 30).

47 Se, i detta avseende, dom av den 26 mars 2009, Semen ( C‑348/07, EU:C:2009:195, punkt 31).

48 För synpunkter som bekräftar att harmonisering kan genomföras genom icke bindande bestämmelser, se, exempelvis, Hesselink, ovan i fotnot 16 i detta förslag till avgörande; Storme, ovan i fotnot 28 i detta förslag till avgörande; Gutman, K., The Constitutional Foundations of European Contract Law: A Comparative Analysis, Oxford University Press, Oxford, 2014.

49 Se, i detta avseende, dom av den 30 april 1998, Bellone ( C‑215/97, EU:C:1998:189, punkterna 11 och 16) och dom av den 28 oktober 2010, Volvo Car Germany ( C‑203/09, EU:C:2010:647, punkt 40); beslut av den 6 mars 2003, Abbey Life Assurance ( C‑449/01, ej publicerat, EU:C:2003:133, punkt 15). Se även, bland annat, förslag till avgörande av generaladvokat Wahl i målet Quenon K. ( C‑338/14, EU:C:2015:503, punkt 39), och förslag till avgörande av generaladvokat Szpunar i målet Agro Foreign Trade & Agency ( C‑507/15, EU:C:2016:809, punkterna 48–54).

50 Se kommissionen, lika rättigheter för handelsagenter. Förslag till rådets direktiv om samordning av medlemsstaternas lagstiftning om (självständiga) handelsagenter, KOM(76) 670 av den 13 december 1976, (nedan kallat förslaget).

51 I utkast till artikel 12.1 anges följande: Handelsagenten ska ha rätt till provision på handelstransaktioner som genomförs i avtalsvalutan a) när transaktionen har förmedlats av handelsagenten, eller b) när transaktionen ingås med tredje man, med vilken agenten tidigare har förhandlat eller kommit överens om en transaktion som omfattas av villkoren för dennes agentur, eller c) när handelsagenten utses för att täcka ett visst geografiskt område eller en viss grupp av personer och transaktionen ingås i det geografiska området eller med en person som tillhör den grupp, oavsett om transaktionen har förhandlats eller överenskommits på annat sätt än genom den handelsagenten. Se förslaget, angivet i fotnot 50 i detta förslag till avgörande, s. 10.

52 Se förslaget, ovan fotnot 50 i detta förslag till avgörande, utkast till artikel 35.1, s. 16 och kommentar s. 25–26.

53 Se Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande om förslaget till rådets direktiv om samordning av medlemsstaternas lagstiftning om (självständiga) handelsagenter (EGT C 59, 1978, s. 31) (ej översatt till svenska), punkterna 2.9.6–2.9.8.

54 Se Europaparlamentets betänkande om Europeiska gemenskapernas kommissions förslag (dok. 514/76) till direktiv om samordning av medlemsstaternas lagstiftning om (självständiga) handelsagenter, motivering, dokument 222/78, av den 27 juli 1978, punkterna 110 och 111, och resolutionen om Europaparlamentets yttrande över Europeiska gemenskapernas kommissionens förslag till rådets direktiv om samordning av medlemsstaternas lagstiftning om (självständiga) handelsagenter, av den 12 september 1978 (EGT C 239, 1978, s. 18) (ej översatt till svenska), punkt 17.

55 Se kommissionen, ändring av förslaget till rådets direktiv om samordning av medlemsstaternas lagstiftning om (självständiga) handelsagenter, KOM(78) 773 slutlig, av den 22 januari 1979 (nedan kallat det ändrade förslaget), motiveringen, s. 8–9, och utkast till artikel 35.1, s. 21.

56 I kommissionens ändrade förslag var utkastet till artikel 12.1 oförändrat, med undantag för led b, som ändrades på följande sätt: i de fall transaktionen ingås med tredje man som han tidigare skaffat som kund för samma slags uppgörelser. Se det ändrade förslaget, ovan fotnot 55 i detta förslag till avgörande, motiveringen s. 4 och utkastet till artikel 12.1, s. 10–11.

57 Se, i detta avseende, rådets dokument 6877/80, den 6 maj 1980, s. 16. Det är värt att notera att, vilket angavs i vissa institutionella handlingar som utfärdades i ett tidigt skede, majoriteten av medlemsstaterna förordade den icke bindande utformningen av utkastet till artikel 12, medan kommissionen betraktade den som tvingande, med möjlighet till avvikelser i förekommande fall. Se rådets dokument 7527/81, den 23 juni 1981, s. 4. När utkastet till artikel 35 sedan avlägsnades verkade majoriteten av medlemsstaternas delegationer ställa sig bakom utkastet till artikel 12.1 som tvingande. Se, exempelvis, rådets dokument 7381/83, av den 9 juni 1983, s. 8 fotnot 4; rådets dokument 7379/86, av den 4 juni 1986, s. 8 fotnot 6. Detta togs emellertid inte in i den slutliga versionen av direktiv 86/653.

58 Se, i detta avseende, rådets dokument 5442/82, den 10 mars 1982, s. 2; rådets dokument 7013/83, den 18 maj 1983, s. 5; rådets dokument 7778/83, den 17 juni 1983, s. 9; rådets dokument 7379/86, den 4 juni 1986, s. 22.

59 Dessutom fanns det ett förslag från vissa medlemsstater vid den tidpunkten (nämligen Konungariket Danmark, med stöd från Förbundsrepubliken Tyskland, Konungariket Nederländerna och Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland) om att inkludera en bestämmelse i förslaget till direktiv för att bekräfta avtalsfriheten och således klargöra att om det inte angavs att en viss bestämmelse i förslaget till direktiv var tvingande, stod det parterna fritt att avvika från den. Det förslaget togs inte in i den slutliga lydelsen. Se, i detta avseende, rådets dokument 7013/83, den 18 maj 1983, s. 5; rådets dokument 7251/83, den 14 juni 1983, s. 7.

60 När det gäller det historiska sammanhanget för direktiv 86/653 är det värt att påpeka att Beneluxkonventionen om handelsagenter, som undertecknades i Haag den 26 november 1973, men som inte trädde i kraft på grund av att den inte ratificerades av Konungariket Belgien och Storhertigdömet Luxemburg, låg till grund för diskussionerna under beslutsprocessen för det direktivet. Artikel 5.1 i den konventionen, som liknande utkastet till artikel 12.1 i kommissionens ursprungliga och ändrade förslag, nämndes inte i den specifika förteckningen över tvingande bestämmelser i artikel 19 i konventionen.

61 Se förslaget, ovan fotnot 50 i detta förslag till avgörande, utkast till artikel 11, s. 10, och kommentar, s. 20. Artikel 11 första stycket motsvarar till stora delar artikel 6.2 i direktiv 86/653 och andra stycket i den artikeln motsvarar artikel 6.3 i direktiv 86/653. I det tredje stycket i utkastet till den artikeln, som inte återfinns i direktiv 86/653, angavs följande: Agenturavtal som utesluter agentens rätt till provision ska vara ogiltiga. Se även det ändrade förslaget, ovan fotnot 55 i detta förslag till avgörande, motiveringen s. 3 och utkastet till artikel 11, s. 10 (där en hänvisning till ersättning in natura läggs till och följdordningen ändras för vissa stycken).

62 Se, i detta avseende, rådets dokument 9253/80, av den 13 augusti 1980, s. 11 (första behandling); rådets dokument 7527/81, av den 23 juni 1981, s. 3 (andra behandling); rådets dokument 7348/82, av den 2 juni 1982, s. 11–12 (tredje behandling). Som anges i vissa institutionella handlingar verkar lydelsen av artikel 6.3 i direktiv 86/653 i själva verket härröra från vissa ändringsförslag från Konungariket Belgien och Förbundsrepubliken Tyskland avseende utkasten till artiklarna 12 och 13 (motsvarande artiklarna 7 och 8 i direktiv 86/653). Se rådets dokument 6877/80, av den 6 maj 1980, s. 15 och 19.

63 Se direktiv 86/653, artiklarna 5, 13.1, 15.2 och 19.

64 Se, i detta avseende, förslag till avgörande av generaladvokat Cosmas i målet Kontogeorgas ( C‑104/95, EU:C:1996:274, punkt 23, fotnot 13).

65 Det är viktigt att påpeka att domstolen baserade sina slutsatser om den tvingande karaktären hos artiklarna 17 och 18 i direktiv 86/653 på den uttryckliga bestämmelsen i artikel 19 i direktivet, som förbjuder avvikelse från de bestämmelserna till men för handelsagenten. Se dom av den 9 november 2000, Ingmar ( C‑381/98, EU:C:2000:605, särskilt punkterna 21–24); se även, i det avseendet, domarna av den 17 oktober 2013, Unamar ( C‑184/12, EU:C:2013:663, punkt 40), och den 19 april 2018, CMR ( C‑645/16, EU:C:2018:262, punkterna 32 och 34–36).

66 Se, vad beträffar artikel 17 i direktiv 86/653, dom av den 26 mars 2009, Semen ( C‑348/07, EU:C:2009:195, punkterna 19 och 20); dom av den 28 oktober 2010, Volvo Car Germany ( C‑203/09, EU:C:2010:647, punkt 44); dom av den 3 december 2015, Quenon K. ( C‑338/14, EU:C:2015:795, punkt 28); och dom av den 7 april 2016, Marchon Germany ( C‑315/14, EU:C:2016:211, punkt 27). Se även kommissionen, Rapport om tillämpningen av artikel 17 i rådets direktiv om samordningen av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter (86/653/EEG), KOM(96) 364 slutlig, av den 23 juli 1996, särskilt s. 2–4.

67 Se, i detta avseende, dom av den 17 januari 2008, Chevassus-Marche ( C‑19/07, EU:C:2008:23, punkterna 17–21), och dom av den 17 maj 2017, ERGO Poist'ovňa ( C‑48/16, EU:C:2017:377, punkt 40).

68 Som anges av den tyska regeringen har det bekräftats i tysk rättspraxis att de bestämmelser i tysk rätt som införlivar artikel 7.1 b i direktiv 86/653 betraktas som icke bindande.

69 I detta avseende hävdar Rigall Arteria Management och Bank Handlowy att det dominerande synsättet i polsk rättspraxis är att artikel 761 § 1 i civillagen är icke bindande. Rigall Arteria Management påpekar dock att åsikterna går isär i den akademiska litteraturen och den polska regeringen betonar, precis som anges i tolkningsfrågan, att Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) kommer att pröva frågan för första gången i förevarande mål.

70 Det bör påpekas att Rigall Arteria Management i sina skriftliga yttranden nämner tre medlemsstater (Tyskland, Österrike och Polen) i vilka de berörda nationella bestämmelser som införlivar artikel 7.1 b i direktivet 86/653 uppenbarligen betraktas som icke bindande och en medlemsstat (Belgien) i vilken de uppenbarligen är tvingande, medan Bank Handlowy hänvisar till sju medlemsstater (Tjeckien, Tyskland, Italien, Österrike, Polen, Finland och Sverige) som uppenbarligen betraktar sådana bestämmelser som icke bindande. Se dessutom, i detta avseende, Bogaert, G. och Lohmann, U. (red.), Commercial Agency and Distribution Agreements: Law and Practice in the Member States of the European Union, tredje utgåvan, Kluwer, Haag, 2000, s. 67–676.

71 I en stor del av den akademiska litteraturen betraktas bestämmelserna i 7.1 b i direktiv 86/653 som icke bindande. Se, exempelvis, Crahay, P., La directive européenne relative aux agents commerciaux indépendents, Tijdschrift voor Belgish Handelsrecht/Revue de droit commercial belge, vol. 10, 1987, s. 564, på s. 576–580; Saintier och Scholes, ovan fotnot 3 i detta förslag till avgörande, s. 109 och 115–118; Randolph, F. och Davey, J., The European Law of Commercial Agency, tredje utgåvan, Hart, Oxford, 2010, s. 79–80; Singleton, ovan i fotnot 3 i detta förslag till avgörande, s. 98. Det finns emellertid också andra synsätt. De Theux, A., Le statut européen de l'agent commercial: Approche critique de droit comparé, Publications des Facultés universitaires Saint-Louis, Bryssel, 1992, s. 116–117 och 357–365, hävdar till exempel att sådana bestämmelser bör betraktas som delvis tvingande. Se även Rott-Pietrzyk, E. and Grochowski, M., Prowizja agenta w czasie trwania umowy (imperatywny czy dyspozytywny charakter regulacji i wynikające z tego konsekwencje), Transformacje Prawa Prywatnego, 2018, s. 73, som, vilket Rigall Arteria Management nämner, hävdar att artikel 761 § 1 i civillagen bör uppfattas som en tvingande bestämmelse.

72 Det är värt att notera att, precis som angavs av Rigall Arteria Management, vad beträffar det akademiska arbetet inom ramen för europeisk privaträtt förefaller en akademisk grupp i sitt arbete betrakta be berörda bestämmelserna om provision som tvingande (se Research Group on the Existing EC Private Law (Acquis Group), Principles of the Existing EC Contract Law (Acquis Principles), Contract II: General Provisions, Delivery of Goods, Package Travel and Payment Services, Sellier, München, 2009, artikel 7:H-02: Mandatory Nature, s. 36). Andra akademiska grupper förefaller emellertid inta en annan ståndpunkt i sitt arbete och anger alltså inte att sådana bestämmelser är tvingande (se, i det avseendet, Hesselink, M.W. m.fl. (red.), Principles of European Law, Commercial Agency, Franchise and Distribution Contracts, Sellier, München, 2006, s. 93–95 och 173–177; von Bar, C. och Clive, E. (red.), Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law. Draft Common Frame of Reference (DCFR), den fullständiga utgåvan, vol. 3, Sellier, München, 2009, s. 2282–2283 och 2349–2353).