Förslag till avgörande av generaladvokat Jean Richard de la Tour föredraget den 2 juni 2022

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98).

3 RT I 1998, 98, 1575, nedan kallad VSS. Den version som är tillämplig i det nationella målet är versionen av den 27 juni 2020 (RT I, 17.06.2020, 3), som var i kraft till och med den 14 juli 2021.

4 Den estniska regeringen anser att den hänskjutande domstolens saknar motiv för sitt beslut att det inte föreligger någon risk för att den berörda personen avviker.

5 Den spanska regeringen har understrukit att den anser att det skäl som avses i artikel 15.1 b i direktiv 2008/115 faktiskt gör det möjligt att hålla en person i förvar under de omständigheter som föreligger i förevarande mål.

6 Se dom av den 10 juni 2021, Ultimo Portfolio Investment (Luxembourg) ( C‑303/20, EU:C:2021:479, punkt 25).

7 Se däremot, vad gäller artikel 16.1 första meningen i detta direktiv, dom av den 10 mars 2022, Landkreis Gifhorn ( C‑519/20, EU:C:2022:178, punkt 100) (nedan kallad domen Landkreis Gifhorn).

8 Se dom av den 26 februari 1986, Marshall ( 152/84, EU:C:1986:84, punkt 48), och dom av den 5 oktober 2004, Pfeiffer m.fl. ( C‑397/01–C‑403/01, EU:C:2004:584, punkt 108).

9 Se dom av den 5 juli 2007, Kofoed ( C‑321/05, EU:C:2007:408, punkterna 42 och 45, och där angiven rättspraxis), och dom av den 26 februari 2019, N Luxembourg 1 m.fl. ( C‑115/16, C‑118/16, C‑119/16 och C‑299/16, EU:C:2019:134, punkterna 114–115).

10 Beträffande överensstämmelsen mellan andra språkversioner och den estniska språkversionen, se bland annat den tyska, den spanska, den italienska, den polska och den engelska språkversionen, vilka jag har kunnat kontrollera. Se, även, kommissionens rekommendation (EU) 2017/2338 av den 16 november 2017 om upprättande av en gemensam Handbok om återvändande som ska användas av medlemsstaternas behöriga myndigheter när de utför uppgifter i samband med återvändande (EUT L 339, 2017, s. 83, särskilt s. 140, punkt 14.1.1 och 14.1.2, nedan kallad handboken om återvändande), i vilken det anges att dessa två konkreta fall [som avses i artikel 15.1 a och b i direktiv 2008/115] täcker in de huvudsakliga scenarier man stöter på i praktiken som motiverar förvar för att förbereda återvändandet och genomföra avlägsnandet.

11 Se dom av den 24 februari 2021, M m.fl. (Överföring till en medlemsstat) ( C‑673/19, EU:C:2021:127, punkt 28).

12 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 96).

13 Se dom av den 17 december 2020, kommissionen/Ungern (Mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd) ( C‑808/18, EU:C:2020:1029, punkt 168 och där angiven rättspraxis).

14 Europaparlamentets och rådets förordning av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31), även kallad Dublin III-förordningen.

15 Se dom av den 13 september 2017, Khir Amayry ( C‑60/16, EU:C:2017:675, punkt 25). Domstolen har erinrat om att medlemsstaterna inte får hålla en person i förvar enbart av det skälet att vederbörande är föremål för det förfarande som fastställs genom förordningen.

16 Se, bland annat, domen Landkreis Gifhorn (punkt 39), och förslag till avgörande av den 3 mars 2022 i målet Sofiyska rayonna prokuratura m.fl. (Rättegång mot en tilltalad som avlägsnats från landet) ( C‑420/20, EU:C:2022:157, punkterna 80 och 81).

17 Se domen Landkreis Gifhorn (punkt 40).

18 Vad gäller principen om att förvar ska användas som en sista utväg, se de europeiska referenser som jag erinrade om i mitt förslag till avgörande i målet Landkreis Gifhorn ( C‑519/20, EU:C:2021:958, punkt 34). Se även bilagan till FN:s generalförsamlings resolution 74/195 av den 19 december 2018, med titeln Den globala pakten för säker, ordnad och reguljär migration, även kallad Marrakechpakten om migration, i vilken medlemsstaterna uppmanas att [e]ndast ta migranter i förvar som en sista utväg och söka alternativa lösningar (mål 13).

19 Dom av den 28 april 2011, El Dridi ( C‑61/11 PPU, EU:C:2011:268, punkt 41). Se, även, dom av den 17 december 2020, kommissionen/Ungern (Mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd) ( C‑808/18, EU:C:2020:1029, punkt 248 och där angiven rättspraxis).

20 Se domen Landkreis Gifhorn (punkt 37 och där angiven rättspraxis).

21 Se dom av den 2 juli 2020, Stadt Frankfurt am Main ( C‑18/19, EU:C:2020:511, punkt 38).

22 Domen Landkreis Gifhorn (punkt 38).

23 Se domen Landkreis Gifhorn (punkt 41).

24 Se dom av den 15 mars 2017, Al Chodor ( C‑528/15, EU:C:2017:213, punkterna 38 och 40), och dom av den 17 september 2020, JZ (Fängelse i händelse av brott mot inreseförbud) ( C‑806/18, EU:C:2020:724, punkt 41), som är den senaste domen som tar upp Europadomstolens dom av den 21 oktober 2013, Del Río Prada mot Spanien (CE:ECHR:2013:1021JUD 004275009, § 125), som domstolen regelbundet hänvisar till. Vad gäller domstolens fasta praxis avseende förfarandet för tredjelandsmedborgares återvändande, och om den strikta regleringen av förvar i syfte att säkerställa att dessa medborgares grundläggande rättigheter iakttas, se, särskilt, dom av den 28 april 2011, El Dridi ( C‑61/11 PPU, EU:C:2011:268, punkt 42), dom av den 5 juni 2014, Mahdi ( C‑146/14 PPU, EU:C:2014:1320, punkt 55), dom av den 7 juni 2016, Affum ( C‑47/15, EU:C:2016:408, punkt 62), och domen Landkreis Gifhorn (punkt 40 och där angiven rättspraxis).

25 Se, bland annat, dom av den 15 mars 2017, Al Chodor ( C‑528/15, EU:C:2017:213, punkt 39).

26 Se, dom av den 15 mars 2017, Al Chodor ( C‑528/15, EU:C:2017:213, punkterna 41 och 42), där begreppet risk för avvikande tolkades på grundval av definitionen i artikel 2 n i förordning nr 604/2013, som hänvisar till nationell rätt för definitionen av de objektiva kriterierna för en risk för avvikande. Dess ordalydelse är i huvudsak identisk med definitionen i artikel 3.7 i direktiv 2008/115.

27 C‑357/09 PPU, EU:C:2009:741.

28 Se punk 70 i domen.

29 I direktiv 2008/115 nämns uttryckligen hänsyn till allmän ordning eller nationell säkerhet i artikel 6.2, vad gäller beslut om återvändande, i artikel 7.4, om villkor för att vägra eller förkorta en tidsfrist för frivillig avresa (se dom av den 11 juni 2015, Zh. och O., C‑554/13, EU:C:2015:377, punkterna 50–52, 60 och 62), och i artikel 11.2 och 11.3, om inreseförbud.

30 Se handboken för återvändande (s. 92 och 93), i vilken det anges kriterier som kan tyda på att det föreligger en risk för avvikande och erinras om medlemsstaternas möjlighet att i nationell lagstiftning kvalificera vissa objektiva omständigheter som en motbevisbar presumtion.

31 Min kursivering.

32 Även om beslut om förvar ska fattas från fall till fall utifrån den berörda personens beteende, ska de ändå grundas på objektiva kriterier. Se dom av den 14 maj 2020, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság Dél-alföldi Regionális Igazgatóság ( C‑924/19 PPU och C‑925/19 PPU, EU:C:2020:367, punkt 274 och där angiven rättspraxis), och domen Landkreis Gifhorn (punkt 37).

33 Se dom av den 11 juni 2015, Zh. och O. ( C‑554/13, EU:C:2015:377, punkterna 50–52, 60 och 62), om tolkningen av artikel 7.4 i direktiv 2008/115, som rör villkoren för att neka eller förkorta en tidsfrist för frivillig avresa, däribland risk för allmän ordning. I denna dom slog domstolen fast att begreppet risk för allmän ordning förutsätter att det utöver den störning av ordningen i samhället som varje lagöverträdelse innebär, föreligger ett verkligt, aktuellt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse (punkt 60). Domstolen preciserades dessutom att för att bedöma ett sådant hot då den berörda person från ett tredjeland som misstänks för att ha begått en straffbar gärning som utgör brott enligt nationell rätt eller har dömts för en sådan gärning, kan gärningens art och svårighetsgrad samt den tid som har förflutit sedan gärningen begicks vara relevanta (punkt 62). Se även, vad gäller kravet på att det måste föreligga ett sådant hot för att hålla en tredjelandsmedborgare i förvar i en fängelseanläggning i avvaktan på avlägsnande, dom av den 2 juli 2020, Stadt Frankfurt am Main ( C‑18/19, EU:C:2020:511, punkterna 45 och 46).

34 Se, som exempel på sannolikheten för att ett attentat ska begås i samband med beslutet om avlägsnande, dom av den 2 juli 2020, Stadt Frankfurt am Main ( C‑18/19, EU:C:2020:511, punkterna 14 och 15).

35 En sådan logik skulle kunna motivera ett förvar av andra återkommande skäl, till exempel en risk för självmord eller varje annan förutsebar allvarlig hälsorisk, vilket skulle kunna tvinga den berörda personen att vara inlagd på sjukhus under en längre eller kortare tid och systematiskt försena avlägsnandet av vederbörande.

36 Se punkterna 44 och 45 i förevarande förslag till avgörande. Kommissionen tog för övrigt upp denna aspekt av frågan i handboken om återvändande (s. 140, punkt 3). Där preciserade kommissionen att [s]yftet med artikel 15 [i direktiv 2008/115 inte är] att skydda samhället från personer som utgör ett hot mot allmän ordning eller säkerhet. Det i och för sig legitima syftet att 'skydda samhället' bör uppnås med hjälp av annan lagstiftning, särskilt straffrättsliga bestämmelser, förvaltningsrätt och lagstiftning som omfattar avbrytande av laglig vistelse med hänvisning till allmän ordning. … Om man utifrån den berörda personens tidigare beteende kan dra slutsatsen att personen sannolikt inte kommer att följa lagen och kommer att försöka undvika återvändande kan detta motivera bedömningen att det finns risk för avvikande.

37 Jag erinrar om att enligt artikel 2.2 b i direktiv 2008/115 får medlemsstaterna besluta att inte tillämpa detta direktiv på tredjelandsmedborgare som har ådömts att återvända som en straffrättslig påföljd, eller som en följd av en straffrättslig påföljd, i enlighet med den nationella lagstiftningen, eller som är föremål för utlämningsförfaranden. Vid förhandlingen vid EU-domstolen uppgav den estniska regeringen inte att den hade utnyttjat denna möjlighet.

38 Den estniska regeringen har emellertid inte lämnat några uppgifter som svar på domstolens skriftliga fråga angående denna punkt. Den hänskjutande domstolen har endast angett att [m]ed hänsyn till de omständigheter som utmärker klaganden (ålder, hälsotillstånd), agerandet och förhållandena (anknytning till Estland, avsaknad av fast bostad) var det inte möjligt att med gott resultat säkerställa verkställigheten av avlägsnandet på ett lika effektivt sätt med andra övervakningsåtgärder (10 § punkt 2 VSS).

39 Vad gäller detta krav, se skäl 2 i direktiv 2008/115 och, bland annat, domen Landkreis Gifhorn (punkt 39 och där angiven rättspraxis).