Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar av den 27 oktober 2022

1 Originalspråk: franska.

2 Kommissionens förordning (EG) nr 1768/95 av den 24 juli 1995 om införande av genomförandebestämmelser för det undantag i jordbruket som föreskrivs i artikel 14.3 i rådets förordning (EG) nr 2100/94 om gemenskapens växtförädlarrätt (EGT L 173, 1995, s. 14).

3 Rådets förordning av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtförädlarrätt (EGT L 227, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 60, s. 196).

4 Det framgår av beslutet om hänskjutande att eftersom den enkla vanliga licensavgiften är 11,95 euro per deciton, har klaganden i målet vid den nationella domstolen betalat STV 537,75 euro (11,95 euro x 45 deciton).

5 Det vill säga för de två första regleringsåren beloppen 932,10 euro respektive 1218,90 euro, vilka motsvarar fyra gånger den allmänna licensavgiften, med avdrag för den enkla licensavgift som betalats i efterhand till ett belopp av 310,70 euro (11,95 euro x 26 deciton) respektive 406,30 euro (11,95 euro x 34 deciton), det vill säga ett totalt belopp på 2151 euro och, för det tredje regleringsåret, ett belopp på 1613,25 euro, vilket motsvarar fyra gånger den allmänna licensavgiften med avdrag för den enkla licensavgiften.

6 Med undantag för ett belopp på 0,25 euro.

7 Dom av den 5 juli 2012, Geistbeck ( C‑509/10, EU:C:2012:416, punkt 39) (nedan kallad domen Geistbeck) och dom av den 9 juni 2016, Hansson ( C‑481/14, EU:C:2016:419, punkterna 32–34) (nedan kallad domen Hansson).

8 Se dom av den 2 mars 1999, Spanien/kommissionen ( C‑179/97, EU:C:1999:109).

9 Dom av den 2 april 2020, Coty Germany ( C‑567/18, EU:C:2020:267, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

10 När det gäller en fråga om giltighet, se även, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juni 2007, Ordre des barreaux francophones et germanophone m.fl. ( C‑305/05, EU:C:2007:383, punkt 18).

11 Dom av den 10 december 2018, Wightman m.fl. ( C‑621/18, EU:C:2018:999, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

12 Se, bland annat, dom den 25 juni 2015, Saatgut-Treuhandverwaltung ( C‑242/14, EU:C:2015:422, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

13 I detta avseende har EU-domstolen redan hänvisat till bestämmelsens objektiva karaktär och konstaterat att det vid en jämförelse mellan dess ordalydelse och ordalydelsen i artikel 94.1 i samma förordning framgår att det saknas subjektiva rekvisit i punkt 1, se dom av den 20 oktober 2011, Greenstar-Kanzi Europe ( C‑140/10, EU:C:2011:677, punkt 48).

14 I skäl 17 i förordning (EG) nr 2100/94 anges att [u]tövandet av rättigheter knutna till gemenskapens växtförädlarrätt skall underställas begränsningar fastställda i bestämmelser som skall antas med hänsyn till allmänintresset. Enligt skäl 18 i denna förordning omfattar [detta] bland annat att jordbruksproduktionen skall säkras. Jordbrukare bör därför tillåtas att på vissa villkor använda skördeprodukten för förökningsändamål.

15 Se, bland annat, dom av den 25 juni 2015, Saatgut-Treuhandverwaltung ( C‑242/14, EU:C:2015:422, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

16 Dessa kriterier gäller bland annat avsaknaden av kvantitativa restriktioner av jordbrukarprivilegiet (artikel 14.3 första strecksatsen) och jordbrukarnas möjlighet att själv iordningställa den skördade produkten till utsäde (artikel 14.3 andra strecksatsen), undantaget för [s]må jordbrukare från skyldigheten att betala rimlig ersättning till rättsinnehavaren (artikel 14.3 tredje strecksatsen), innehavarnas exklusiva ansvar att kontrollera tillämpningen av privilegiet (artikel 14.3 femte strecksatsen) eller jordbrukarnas informationsskyldighet gentemot rättighetsinnehavaren (artikel 14.3 sjätte strecksatsen).

17 Det rör sig således om illegal plantering eller, med andra ord, illegal återsådd.

18 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 april 2003, Schulin ( C‑305/00, EU:C:2003:218, punkt 71), Geistbeck (punkt 23), och dom av den 25 juni 2015, Saatgut-Treuhandverwaltung ( C‑242/14, EU:C:2015:422, punkt 22).

19 Se punkt 33 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

20 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 april 2003, Schulin ( C‑305/00, EU:C:2003:218, punkt 71), Geistbeck (punkterna 23 och 25), och dom av den 25 juni 2015, Saatgut-Treuhandverwaltung ( C‑242/14, EU:C:2015:422, punkt 22).

21 Domen i det ovannämnda målet Geistbeck (punkt 28). Användningen av samma begrepp, särskilt i den franska språkversionen, är i detta avseende vilseledande. [S]å är emellertid inte fallet i andra språkversioner, däribland den tyska och den engelska språkversionen.

22 Domen Geistbeck (punkterna 30 och 31).

23 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Geistbeck, punkt 32. Låt oss ta ett påhittat exempel: om avgiften för tillåten användning som utsäde är 10 euro skulle den rimliga ersättning som jordbrukaren ska betala enligt artikel 14.1 i förordning nr 2100/94 vara 5 euro. Om villkoren i artikel 14.3 i samma förordning däremot inte är uppfyllda, skulle jordbrukaren däremot i samma fall inte kunna omfattas av sitt privilegium och han skulle vara tvungen att betala rimlig ersättning enligt artikel 94.1 i förordningen, som då skulle vara 10 euro.

24 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Jääskinen i målet Geistbeck ( C‑509/10, EU:C:2012:187, punkt 58).

25 Se punkterna 81 och 82 i detta förslag till avgörande.

26 Se punkt 37 i detta förslag till avgörande.

27 Se punkt 35 i detta förslag till avgörande.

28 Genom kommissionens förordning (EG) nr 2605/98 av den 3 december 1998 om ändring av förordning (EG) nr 1768/95 (EGT L 328, 1998, s. 6) infördes punkt 5 i artikel 5 i förordning nr 1768/95. Denna bestämmelse har följande lydelse: Om, när det gäller punkt 2, inget sådant avtal som avses i punkt 4 har ingåtts, skall ersättningen enligt punkt 2 uppgå till 50 procent av de belopp som erlagts för produktion av förökningsmaterial på licens.

29 Dom av den 28 oktober 1982, Dorca Marina m.fl. ( 50/82–58/82, EU:C:1982:378, punkt 13).

30 Det framgår tydligt av de allmänna överväganden, som jag nyss har gjort vad gäller förhållandet mellan principen om rättsinnehavarens tillstånd och jordbrukarprivilegiet, att de argument som klaganden i det nationella målet har anfört i detta avseende saknar grund. Se punkt 33 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

31 Se, analogt, dom av den 20 maj 2021, Renesola UK ( C‑209/20, EU:C:2021:400, punkt 31 och följande punkter).

32 Se i detta avseende punkterna 37–46 i förevarande förslag till avgörande.

33 Det ska erinras om att det mål som gav upphov till denna dom. Jørn Hansson, som var innehavare av unionens växtförädlarrätt avseende en särskild sorts prästkragar, och bolaget Jungpflanzen, som under sju år hade odlat och sålt denna blomsort under en annan beteckning, var parter i detta mål som avsåg ersättning för den skada som Jørn Hansson hade lidit på grund av en otillåten försäljning av den berörda sorten.

34 Domen i målet Hansson (punkt 30).

35 Domen i målet Hansson (punkt 31). Detta belopp motsvarar i princip 100 procent av de licensavgifter som fastställts för certifierat utsäde. I exemplet i fotnot 23 i detta förslag till avgörande skulle det röra sig om en betalning av ett belopp på 10 euro.

36 Som jag redan har påpekat i punkt 41 i detta förslag till avgörande måste man skilja mellan detta begrepp rimlig ersättning och begreppet i artikel 14.3 i denna förordning. Se i detta avseende även punkt 42 i detta förslag till avgörande.

37 Domen i målet Hansson (punkterna 31 och 32).

38 Domen i målet Hansson, punkt 33. Min kursivering. Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Saugmandsgaard Øe i målet Hansson ( C‑481/14, EU:C:2016:73, punkt 30), och av generaladvokaten Jääskinen i målet Geistbeck ( C‑509/10, EU:C:2012:187, punkt 40).

39 Se hans förslag till avgörande i målet Hansson ( C‑481/14, EU:C:2016:73, punkt 34): Användningen av lydelsen 'ersätta [rättsinnehavaren] för eventuell ytterligare skada som uppstått' utesluter nämligen enligt min uppfattning varje tolkning enligt vilken nämnda bestämmelse har ett så kallat straffliknande syfte, bestående i att bevilja [rättsinnehavaren] en ersättning som överstiger det belopp som var nödvändigt för att ersätta den skada som denna har åsamkats.

40 Domen i målet Hansson (punkterna 34 och 35). I sitt förslag till avgörande i detta mål (C‑481/14, EU:C:2016:73, punkt 35), preciserade generaladvokaten Saugmandsgaard Øe att [a]ndra bestämmelser i denna förordning tillåter [däremot] … att intrångsgöraren åläggs skyldigheter utöver ersättningen av denna skada. Det straffliknande syftet kan således uppnås genom straffrättsliga påföljder, vilka, i enlighet med artikel 107 i nämnda förordning, omfattas av medlemsstaternas nationella rättsordning, i avsaknad av harmonisering på EU-nivå. Min kursivering.

41 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (EUT L 157, 2004, s. 45 och rättelser i EUT L 195, 2004, s. 16). I skäl 17 i det direktivet anges att [b]eslut om de åtgärder, förfaranden och sanktioner som anges i detta direktiv bör i varje enskilt fall ske så att vederbörlig hänsyn tas till omständigheterna i det enskilda fallet, inklusive särdragen hos de olika typerna av immateriella rättigheter och, när det är lämpligt, om intrånget har begåtts avsiktligt eller oavsiktligt. I skäl 26 i nämnda direktiv anges att [f]ör att rättighetshavaren skall erhålla ersättning för den faktiska skada som har orsakats av ett intrång som har begåtts trots att intrångsgöraren visste eller rimligen borde ha vetat att det utgjorde ett intrång, bör skadeståndet fastställas med beaktande av alla relevanta aspekter, såsom rättighetshavarens inkomstförlust, den otillbörliga vinst som intrångsgöraren har gjort och, i förekommande fall, ideell skada som rättighetshavaren har lidit. Om det exempelvis är svårt att fastställa omfattningen av den faktiska skadan, bör skadeståndet i stället kunna fastställas på grundval av faktorer som t.ex. de royalties eller avgifter som skulle ha utgått om intrångsgöraren hade begärt tillstånd att utnyttja rättigheten. Syftet är inte att införa ett straffliknande skadestånd, utan att införa en möjlighet till ersättning baserad på en objektiv beräkningsgrund som samtidigt beaktar rättighetshavarens kostnader, t.ex. kostnader för identifiering och utredning.

42 Vad gäller detta direktiv erinrar jag om att EU-domstolen, som svar på en fråga gällande tolkningen av dess artikel 13, med rubriken Skadestånd, fann att direktivet enligt artikel 2.1 ska tillämpas utan att det påverkar de medel som föreskrivs eller kan komma att föreskrivas i nationell lagstiftning, förutsatt att dessa medel är gynnsammare för rättsinnehavaren. Se dom av den 25 januari 2017, Stowarzyszenie Oławska Telewizja Kablowa ( C‑367/15, EU:C:2017:36, punkt 22). Jag kommer att återkomma till denna dom i punkterna 86–88 i detta förslag till avgörande. I artikel 13.1 i direktiv 2004/48 föreskrivs följande: Medlemsstaterna skall se till att de behöriga rättsliga myndigheterna, efter ansökan från den skadelidande parten, förpliktar den som har begått immaterialrättsintrång och som visste eller rimligen borde ha vetat att han eller hon ägnade sig åt intrångsgörande verksamhet, att betala ett skadestånd till rättighetshavaren som är lämpligt i förhållande till den faktiska skada som denne har orsakats till följd av intrånget. När de rättsliga myndigheterna fastställer skadeståndet: a) skall de beakta alla relevanta omständigheter, såsom de negativa ekonomiska konsekvenserna, däribland utebliven vinst, för den skadelidande parten, den otillbörliga vinst som intrångsgöraren har gjort och, där så är lämpligt, omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse, såsom ideell skada som rättighetshavaren har förorsakats genom intrånget, eller b) kan de, som ett alternativ till a) där så är lämpligt, fastställa skadeståndet till ett engångsbelopp på grundval av sådana faktorer som åtminstone det belopp som skulle ha betalats i royalty eller avgift om intrångsgöraren hade begärt tillstånd att nyttja den immateriella rättigheten i fråga.

43 Domen i målet Hansson (punkterna 36–40).

44 Domen i målet Hansson (punkterna 33–43 och 56).

45 Domen i målet Hansson (punkt 57).

46 Domen i målet Hansson (punkt 58).

47 Se domen i målet Hansson (punkt 59).

48 Kommissionen har vid förhandlingen gjort gällande att ett sådant lägsta schablonbelopp för skadestånd även gör det möjligt för jordbrukaren att beräkna det ersättningsbelopp som ska betalas vid upprepade och avsiktliga överträdelser från jordbrukarens sida, vilket bidrar till rättssäkerheten för såväl jordbrukaren som rättsinnehavaren av den skyddade växtsorten.

49 STV har för sin del gjort gällande att den omtvistade bestämmelsen syftar till att återställa balansen mellan de intressen som rättsinnehavare av skyddade växtsorter har och jordbrukarnas intressen, med beaktande av de nackdelar som rättsinnehavarna har i förhållande till jordbrukarprivilegiet för jordbrukarna. Det ska emellertid påpekas att det är den rimliga ersättning som avses i artikel 14.3 fjärde strecksatsen i förordning nr 2100/94 som har till syfte att säkerställa en sådan balans. I den omtvistade bestämmelsen föreskrivs ersättning för den skada som innehavaren har lidit i den mening som avses i artikel 94.2 i förordning nr 2100/94, om den berörda jordbrukaren vid upprepade tillfällen och avsiktligt har underlåtit att fullgöra sin skyldighet enligt artikel 14.3 fjärde strecksatsen i förordning nr 2100/94.

50 Dom av den 25 januari 2017 ( C‑367/15, EU:C:2017:36, punkterna 23, 25, 26 och 31). Se, för en motsatt uppfattning, förslag till avgörande av generaladvokat Sharpston i målet Stowarzyszenie Oławska Telewizja Kablowa ( C‑367/15, EU:C:2016:900). Se, även, fotnot 42 i detta förslag till avgörande. Det ska erinras om att EU-domstolen i den domen preciserade att även om ersättningen för en skada som beräknas på grundval av ett belopp motsvarande två gånger den hypotetiska ersättningen i vissa särskilda fall på ett så tydligt och betydande sätt överstiger den skada som faktiskt lidits att ett sådant krav skulle kunna utgöra rättsmissbruk, framgår det emellertid av de yttranden som framförts av den berörda regeringen vid förhandlingen att den nationella domstolen enligt lagstiftningen i det nationella målet i ett sådant fall inte skulle vara bunden av den skadelidande rättsinnehavarens yrkande.

51 Det vill säga 50 procent av de licensavgifter som fastställts för certifierat utsäde.

52 Domen i målet Hansson (punkt 57).

53 Det vill säga om en sådan person upprepade gånger och avsiktligt har underlåtit att uppfylla sin skyldighet enligt artikel 14.3 fjärde strecksatsen i förordning [nr 2100/94].

54 Det bör noteras att kommissionen, som svar på en fråga som domstolen ställde vid förhandlingen, har anfört att skälet till införandet av ett sådant lägsta schablonbelopp i den omtvistade bestämmelsen inte framgår av de förberedande handlingarna till denna förordning.

55 Se punkterna 39–42 i detta förslag till avgörande.

56 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Geistbeck (punkt 32).

57 Domen i målet Hansson (punkt 46) och domen i målet Geistbeck (punkt 36).

58 Domen i målet Hansson (punkterna 33–43 och punkt 56). Min kursivering.

59 Punkt 59.

60 Domen i målet Hansson (punkt 35).

61 Eller specifikt att ersätta den intrångslidande parten för de vinster och fördelar som intrångsgöraren har uppnått (punkt 43).

62 Se i detta avseende punkterna 63 och 64 i detta förslag till avgörande. Det bör noteras att kommissionen vid förhandlingen konstaterade att om jordbrukaren kan bevisa den exakta omfattningen av den skada han har lidit, ger den omtvistade bestämmelsen inte den domstol vid vilken målet anhängiggjorts möjlighet att minska det schablonbelopp som föreskrivs i den bestämmelsen.

63 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Hansson (punkt 57).

64 Domen i målet Hansson (punkt 34). Såsom generaladvokaten Saugmandsgaard Øe erinrade om i sitt förslag till avgörande i målet Hansson ( C‑481/14, EU:C:2016:73, punkt 35, fotnot 9), föreslog kommissionen år 2013 att förordning nr 2100/94 skulle ändras så, att den tvingade medlemsstaterna att införa faktiska, proportionerliga och avskräckande straffrättsliga sanktioner (förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om produktion och tillhandahållande på marknaden av växtförökningsmaterial, av den 6 maj 2013 (COM(2013) 262 final, s. 98)). Detta förslag avvisades genom en resolution av Europaparlamentet av den 11 mars 2014 (T7‑0185/2014) och drogs därefter tillbaka av kommissionen (EUT C 80, 2015, s. 20).

65 Domen i målet Hansson (punkt 35).

66 Se, i detta avseende, punkt 70 i detta förslag till avgörande.

67 Det ska i detta hänseende erinras om att det i artikel 94.2 andra meningen i förordning nr 2100/94 föreskrivs att vid ringa försumlighet kan sådana krav sänkas i förhållande till graden av ringa försumlighet, dock inte i sådan utsträckning att de blir lägre än den fördel som den överträdande parten haft till följd av överträdelsen. Av denna bestämmelse kan e contrario dras slutsatsen att det krävs en särskild bestämmelse i förordningen för att en sådan bestämmelse som den omtvistade ska kunna antas, i vilken det föreskrivs en ökning av denna rätt till ersättning, utöver den skada som har orsakats.

68 Se fotnot 67 i detta förslag till avgörande. Det ska särskilt erinras om att det i artikel 94.2 andra meningen i förordning nr 2100/94 föreskrivs en möjlighet att minska beloppet för rätten till ersättning för den skada som innehavaren har lidit vid ringa försumlighet, dock inte i sådan utsträckning att det blir lägre än den fördel som den överträdande parten haft till följd av överträdelsen.

69 Domen i målet Hansson (punkt 59).

70 Dom av den 25 januari 2017 ( C‑367/15, EU:C:2017:36).

71 Se, i detta avseende, artikel 1 i direktiv 2004/48.

72 Se generaladvokatens förslag till avgörande i målet Hansson ( C‑481/14, EU:C:2016:73, punkt 52).

73 Dom av den 25 januari 2017 ( C‑367/15, EU:C:2017:36).