Förslag till avgörande av generaladvokaten Priit Pikamäe föredraget den 26 januari 2023

1 Originalspråk: franska.

2 Förklaring nr 52 som fogats till Lissabonfördraget och som undertecknats av 16 av de 27 medlemsstaterna.

3 Weyembergh, A., L’harmonisation des procédures pénales au sein de l’Union européenne, Archives de politique criminelle, nr 26, Pédone, 2004 (https://www.cairn.info/revue-archives-de-politique-criminelle-2004–1-page-37.htm).

4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 142, 2012, s. 1).

5 Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike), den 6 februari 2018, överklagande nr 17‑82826.

6 C‑312/93, EU:C:1995:437.

7 Rådets direktiv av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).

8 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (EUT L 65, 2016, s. 1).

9 Uttrycket ogiltigförklaring av förfarande kan skapa förvirring, i den meningen att det följer av fast praxis från Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) att räckvidden av en ogiltigförklaring, vars prövning ankommer på en domstol, avgörs av rättsakten, som är en nödvändig grund. Med andra ord omfattar ogiltigförklaringen endast rättsakter för vilka den ogiltigförklarade rättsakten utgör den nödvändiga grunden (se, bland annat, dom av den 15 oktober 2003, överklagande nr 03‑82.683).

10 Dom av den 19 september 2019, Rayonna prokuratura Lom ( C‑467/18, EU:C:2019:765, punkterna 51 och 52).

11 Dom av den 19 september 2019, Rayonna prokuratura Lom ( C‑467/18, EU:C:2019:765, punkt 53).

12 Se, analogt, dom av den 12 mars 2020, VW (Rätt till tillgång till försvarare vid utebliven inställelse) ( C‑659/18, EU:C:2020:201, punkterna 24–26), avseende artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet (EUT L 294, 2013, s. 1), som definierar tillämpningsområdet för detta direktiv i nästan identiska ordalag jämfört med artikel 2.1 i direktiv 2012/13 (dom av den 19 september 2019, Rayonna prokuratura Lom ( C‑467/18, EU:C:2019:765, punkt 38).

13 Dom av den 23 november 2021, IS (förklaring om att beslutet om hänskjutande är rättsstridigt) ( C‑564/19, EU:C:2021:949, punkt 121).

14 Europadomstolens dom av den 13 september 2016, Ibrahim m.fl. mot Förenade kungariket, CE:ECHR:2016:0913JUD005054108, § 272.

15 Även om artikel 6 i Europakonventionen inte uttryckligen nämner rätten att tiga och rätten att inte behöva vittna mot sig själv, utgör dessa rättigheter internationellt allmänt erkända normer, vilka utgör kärnan i begreppet rättvis rättegång som föreskrivs i denna artikel. Eftersom Europakonventionen har till syfte att garantera rättigheter som inte är teoretiska och illusoriska utan konkreta och effektiva, anser Europadomstolen att det i rätten att inte vittna mot sig själv, rätten att tiga och rätten till rättshjälp ingår att var och en som är anklagad, i den mening som avses i nämnda artikel 6, har rätt att bli informerad om dessa rättigheter (Europadomstolens dom av den 13 september 2016, Ibrahim m.fl. mot Förenade kungariket, CE:ECHR:2016:0913JUD005054108, §§ 266 och 272).

16 Europadomstolens dom av den 13 september 2016, Ibrahim m.fl. mot Förenade kungariket, CE:ECHR:2016:0913JUD005054108, § 266.

17 Det ska erinras om att inom ramen för det samarbetsförfarande som föreskrivs i artikel 267 FEUF utgör den omständigheten att den hänskjutande domstolen, formellt sett, har begränsat sina frågor till att avse tolkningen av en viss bestämmelse i unionsrätten inte hinder för att EU‑domstolen tillhandahåller den domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, oberoende av om det har hänvisats därtill i frågorna eller inte. Det ankommer härvidlag på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (dom av den 1 augusti 2022, TL (Avsaknad av tolk och översättning), C‑242/22 PPU, EU:C:2022:611, punkt 37).

18 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 augusti 2022, TL (Avsaknad av tolk och översättning) ( C‑242/22 PPU, EU:C:2022:611, punkt 42).

19 Dom av den 13 september 2018, UBS Europe m.fl. ( C‑358/16, EU:C:2018:715, punkt 50).

20 Dom av den 23 november 2021, IS (Förklaring om att beslutet om hänskjutande är rättsstridigt) ( C‑564/19, EU:C:2021:949, punkt 101).

21 Denna precision förefaller nödvändig för att beteckna det nationella förfarandet, vilket regleras i artikel 385 första stycket i straffprocesslagen.

22 Det är intressant att konstatera att lagstiftaren även, på grundval av artikel 82.2 FEUF, får anta minimiregler avseende ömsesidig tillåtlighet av bevis mellan medlemsstaterna (punkt a), brottsoffers rättigheter (punkt c) och andra specifika delar av det straffrättsliga förfarandet än de som avses i punkterna a–c i denna bestämmelse, under förutsättning dessa delar i förväg har reglerats genom ett beslut som rådet har antagit med enhällighet efter Europaparlamentets godkännande. Villkoren för antagande av denna tredje typ av regler bör understrykas. Detsamma gäller artikel 82.3 avseende möjligheten för en rådsmedlem att invända mot ett utkast till direktiv, vilket enligt denne skulle påverka grundläggande aspekter av dennes straffrättsliga system negativt.

23 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juni 2019, Moro ( C‑646/17, EU:C:2019:489, punkterna 36 och 54), och, analogt, dom av den 19 september 2018, Milev ( C‑310/18 PPU, EU:C:2018:732, punkt 47).

24 Dom av den 11 mars 2020, SF (Europeisk arresteringsorder – Garanti för återsändande till den verkställande staten) ( C‑314/18, EU:C:2020:191, punkterna 35 och 36).

25 Yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europakonventionen) av den 18 december 2014 ( EU:C:2014:2454, punkterna 191 och 192).

26 Rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2002/584). Domstolen erkände, i dom av den 25 juli Minister for Justice and Equality (brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586), att en verkställande rättslig myndighet har rätt att avsluta överlämnandeförfarandet när det anges föreligga en risk för kränkning av den berörda personens grundläggande rätt till en rättvis rättegång utifrån en prövning i två skeden, nämligen genom att, på grundval av objektiva, trovärdiga, precisa och vederbörligen aktualiserade uppgifter om hur domstolssystemet fungerar i den utfärdande medlemsstaten, göra en bedömning av huruvida det föreligger systematiska, eller åtminstone allmänna, brister som medför en verklig risk för en kränkning av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång och, om detta är fallet, att på ett konkret och precist sätt kontrollera huruvida det finns grundad anledning att tro att denna person kommer att löpa en sådan risk om han eller hon överlämnas till den sistnämnda staten. Den betydande striktheten i denna prövning visar vikten och kraften av principen om ömsesidigt erkännande som har till syfte att fällande domar ska verkställas såsom de har avkunnats.

27 Rådets rambeslut av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (EUT L 327, 2008, s. 27). Det skäl som gjorde att verkställighet av den europeiska arresteringsordern fick vägras som angavs i domen av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586), skulle, i tillämpliga delar, utgöra en grund för att inte överföra dömda personer enligt rambeslut 2008/909.

28 Rådets rambeslut av den 24 juli 2008 om beaktande av fällande domar avkunnade i Europeiska unionens medlemsstater vid ett nytt brottmålsförfarande i en medlemsstat (EUT L 220, 2008, s. 32). Se dom av den 5 juli 2018, Lada ( C‑390/16, EU:C:2018:532, punkterna 37 och 38).

29 Tillämpningen av dessa båda principer nämns i punkt 19 i beslutet om hänskjutande.

30 Se, analogt, dom av den 1 augusti 2022, TL (Avsaknad av tolk och översättning) ( C‑242/22 PPU, EU:C:2022:611, punkt 78).

31 Se punkt 8 i beslutet om hänskjutande.

32 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 mars 2010, Alassini m.fl. ( C‑317/08–C‑320/08, EU:C:2010:146, punkt 49), dom av den 27 juni 2013, Agrokonsulting-04 ( C‑93/12, EU:C:2013:432, punkterna 35 och 36), och dom av den 1 augusti 2022, TL (Avsaknad av tolk och översättning) ( C‑242/22 PPU, EU:C:2022:611, punkt 75).

33 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 augusti 2022, TL (Avsaknad av tolk och översättning) ( C‑242/22 PPU, EU:C:2022:611, punkt 76). Det ska understrykas att de nationella bestämmelserna avseende allmän ordning, vilka avser domstolarnas organisation sammansättning och behörighet, av vilka en överträdelse ska fastställas ex officio av den behöriga domstolen, naturligtvis inte har ett syfte som liknar det som eftersträvas med de unionsrättsliga bestämmelserna (se dom av den 7 juni 2007, van der Weerd m.fl. ( C‑222/05–C‑225/05, EU:C:2007:318, punkterna 29 och 30), samt dom av den 17 mars 2016, Bensada Benallal ( C‑161/15, EU:C:2016:175).

34 Dom av den 21 december 2021, Randstad Italia ( C‑497/20, EU:C:2021:1037, punkt 62).

35 Dom av den 14 december 1995, Peterbroeck ( C‑312/93, EU:C:1995:437, punkt 14), dom av den 7 juni 2007, van der Weerd m.fl. ( C‑222/05–C‑225/05, EU:C:2007:318, punkt 33), och dom av den 11 september 2019, Călin ( C‑676/17, EU:C:2019:700, punkt 42).

36 Dom av den 28 juni 2022, kommissionen/Spanien (Lagstiftarens överträdelse av unionslagstiftningen) ( C‑278/20, EU:C:2022:503, punkterna 59 och 60).

37 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 november 2002, Cofidis ( C‑473/00, EU:C:2002:705, punkt 37).

38 Enligt artikel 31 i straffprocesslagen, ska åklagarmyndigheten väcka allmänt åtal och yrka att lagen tillämpas, med beaktande av principen om opartiskhet som denna myndighet omfattas av. Åklagarmyndigheten ansvarar i sin roll som överordnad för kriminalpolisen, enligt artikel 39‑3 i straffprocesslagen, för att granska lagenligheten av de åtgärder som vidtagits av de utredande avdelningarna och ska se till att utredningarna leder till att sanningen kommer fram och beaktar både friande och fällande faktorer, med iakttagande av offrets, målsägandens och den tilltalades rättigheter.

39 Europadomstolens dom av den 29 mars 2010, Medvedyev m.fl. mot Frankrike, CE:ECHR:2010:0329JUD000339403, och dom av den 23 november 2010, Moulin mot Frankrike, CE:ECHR:2010:1123JUD003710406.

40 Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) dom av den 15 december 2010 (överklagande nr 10‑83.674) och av den 18 januari 2011 (överklagande nr 10‑84.980).

41 Conseil constitutionnel (Författningsdomstolen, Frankrike) dom av den 30 juli 2010, QPC nr 2010‑14/22.

42 Dom av den 12 december 2019, Parquet général du Grand-Duché de Luxembourg och Openbaar Ministerie (Åklagare i Lyon och Tours) ( C‑566/19 PPU och C‑626/19 PPU, EU:C:2019:1077, punkterna 52–58).

43 Domstolen erinrade i sin dom av den 26 juni 2007, Ordre des barreaux francophones et germanophone m.fl. ( C‑305/05, EU:C:2007:383, punkt 31), om att enligt rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna består begreppet rättvis rättegång i artikel 6 i Europakonventionen av flera delar, bland annat rätten till försvar, principen om jämlikhet i medel, rätten till domstolsprövning och rätten till en advokat i både tvistemål och brottmål.

44 Se artiklarna 63‑4‑3 och 64‑4‑3 i straffprocesslagen.

45 Det ska påpekas att det, när det gäller åtal genom sådan kallelse som föreskrivs i artikel 390‑1 i straffprocesslagen, såsom är fallet beträffande de båda tilltalade i förevarande mål, i artikel 388‑4 i straffprocesslagen föreskrivs att parternas advokater får konsultera handlingarna i målet på domstolskansliet så snart kallelsen har utfärdats och senast två månader efter det att kallelsen har delgetts och att parterna eller deras advokat på begäran får erhålla en kopia av handlingarna i målet.

46 Se Murbach-Vibert, M., och Payen, H., Relevé d’office des nullités et office du juge pénal, AJ Pénal, Lyon, 2018, s. 403. Protokoll, som avser en sådan handling som ett förhör eller en genomsökning av en bil, har i princip endast ett upplysningsvärde och utgör således ett bevis bland övriga handlingar i målet, utan något högre värde. Protokollen är således föremål för domstolens bedömning, och det står parterna fritt att bestrida dem inom ramen för det kontradiktoriska förfarandet vid domstolen.

47 Som anges nedan inom ramen för den jämförande analysen av medlemsstaternas lagstiftningar, ingår denna bestämmelse i den franska lagstiftningen bland välkända mekanismer i dessa stater som möjliggör ett beaktande av den rättsstridiga karaktären av de processuella åtgärder som vidtagits eller de bevis som inhämtats i strid med de misstänkta eller tilltalade personernas processuella rättigheter genom mekanismer för ogiltighet eller otillåtlighet och/eller vid bedömningen av dessa åtgärders eller uppgifters bevisvärde.

48 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2021, Randstad Italia ( C‑497/20, EU:C:2021:1037, punkt 57), och dom av den 7 juli 2022, F. Hoffmann-La Roche m.fl. ( C‑261/21, EU:C:2022:534, punkt 57).

49 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juni 2007, van der Weerd m.fl. ( C‑222/05 - C‑225/05, EU:C:2007:318, punkt 41), och dom av den 26 april 2017, Farkas ( C‑564/15, EU:C:2017:302, punkterna 32 och 33). Generaladvokaten Mengozzi hade i sitt förslag till avgörande i målet Bensada Benallal ( C‑161/15, EU:C:2016:3, punkt 42), avseende en talan mot ett beslut om nekande av uppehållstillstånd, angett att den hänskjutande domstolen inte hade inte har ställt någon fråga till domstolen om effektivitetsprincipens räckvidd, eftersom den omständigheten [a]tt förvaltningsdomstolen i sista instans inte ex officio kan pröva, eller är tvungen att avvisa, en grund som avser åsidosättande av rätten att yttra sig och som har åberopats för första gången vid den betyder inte på något sätt att de nationella processuella reglerna gör det omöjligt eller orimligt svårt att vid de nationella domstolarna åberopa åsidosättande av en sådan rättighet. Det som är viktigt med avseende på effektivitetsprincipen är enligt domstolens praxis att parterna har en verklig möjlighet att vid en nationell domstol åberopa en grund som är hänförlig till unionsrätten … Med andra ord kräver denna princip inte att den nationella domstolen vidtar åtgärder för att avhjälpa parternas passivitet eller underlåtenhet när dessa enligt de nationella processuella reglerna har haft en verklig möjlighet att åberopa en grund avseende åsidosättande av unionsrätten. Eftersom detta är fallet i förevarande mål och klaganden i det nationella målet dessutom har företrätts av advokat allt sedan överklagandet ingavs i första instans, kräver tillämpningen av effektivitetsprincipen inte att den hänskjutande domstolen ex officio prövar en grund avseende åsidosättande av rätten att yttra sig, trots den vikt som denna rättighet har i unionens rättsordning. Det ska påpekas att domstolen, i domen av den 17 mars 2016, Bensada Benallal ( C‑161/15, EU:C:2016:175, punkt 28), uttryckligen följde detta förslag till avgörande och angav att i det nationella målet [uppkommer] endast frågan huruvida likvärdighetsprincipen har iakttagits och inte huruvida effektivitetsprincipen har iakttagits.

50 Dom av den 7 juni 2007, van der Weerd m.fl. ( C‑222/05–C‑225/05, EU:C:2007:318, punkterna 39 och 40).

51 Den rättsliga grunden för detta direktiv är den tidigare artikel 100 A i fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen som föreskrev att åtgärder för tillnärmning av sådana bestämmelser i lagar och andra författningar i medlemsstaterna som syftar till att upprätta den inre marknaden och få den att fungera kunde vidtas.

52 Cour de cassation, Contentieux des clauses abusives: illustration d’un dialogue des juges, Recueil annuel des études, La Documentation française, 2022.

53 Dom av den 11 mars 2020, Lintner ( C‑511/17, EU:C:2020:188, punkt 23), och dom av den 17 maj 2022, SPV Project 1503 m.fl. ( C‑693/19 och C‑831/19, EU:C:2022:395, punkterna 51 och 52). Domstolen har slagit fast att med hänsyn till karaktären på och betydelsen av det allmänintresse som ligger bakom det skydd som direktiv 93/13 är ägnat att ge konsumenterna, måste artikel 6 i nämnda direktiv anses vara likvärdig med de nationella bestämmelser som inom den nationella rättsordningen utgör tvingande rätt som tillåter den nationella domstolen att ex officio pröva om ett avtalsvillkor är oskäligt (dom av den 30 maj 2013, Asbeek Brusse och de Man Garabito, C‑488/11, EU:C:2013:341, punkterna 44–46).

54 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 maj 2022, SPV Project 1503 m.fl. ( C‑693/19 och C‑831/19, EU:C:2022:395, punkterna 53–55 och 58).

55 Dom av den 6 oktober 2009, Asturcom Telecomunicaciones ( C‑40/08, EU:C:2009:615, punkt 41), dom av den 17 maj 2022, SPV Project 1503 m.fl. ( C‑693/19 och C‑831/19, EU:C:2022:395, punkt 60), och dom av den 30 juni 2022, Profi Credit Bulgaria (Kompensation ex officio vid oskäligt avtalsvillkor) ( C‑170/21, EU:C:2022:518, punkt 48).

56 Det framgår av domstolens praxis att de nationella domstolarnas behörighet har betraktats som nödvändig för att garantera konsumenterna ett effektivt skydd, bland annat mot bakgrund av den icke försumbara risken att dessa förblir ovetande om sina rättigheter eller möter svårigheter att utöva av dem. Domstolen har slagit fast att, i tvister som ofta avser ett begränsat värde, kan advokatarvodena vara högre än det belopp som står på spel, vilket, utöver omöjligheten att få tillgång till rättshjälp, kan avskräcka en konsument från att försvara sig mot en oskälig klausul.

57 Dom av den 12 december 2019, Parquet général du Grand-Duché de Luxembourg och Openbaar Ministerie (Åklagare i Lyon och Tours) ( C‑566/19 PPU och C‑626/19 PPU, EU:C:2019:1077, punkt 43).

58 Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU av den 20 oktober 2010 om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 280, 2010, s. 1), direktiv 2013/48, direktiv 2016/343 och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1919 av den 26 oktober 2016 om rättshjälp för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden och för eftersökta personer i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder (EUT L 297, 2016, s. 1).

59 Det ska påpekas att Europadomstolen anser att det är i utredningsskedet som den tilltalade ofta befinner sig i en särskilt sårbar situation och att denna sårbarhet, i de flesta fall, endast kan kompenseras på ett lämpligt sätt genom biträde av en advokat (Europadomstolens dom av den 27 november 2008, Salduz mot Turkiet, CE:ECHR:2008:1127JUD003639102, §§ 52 och 54, samt Europadomstolens dom av den 13 september 2016, Ibrahim m.fl. mot Förenade kungariket, CE:ECHR:2016:0913JUD005054108, § 253), varvid det ska erinras om att tillgång till en advokat garanteras i direktiv 2013/48 och den nationella rätten.

60 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation) (EGT L 201, 2002, s. 37), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/136/EG av den 25 november 2009 (EUT L 337, 2009, s. 11) (nedan kallat direktiv 2002/58).

61 Dom av den 6 oktober 2020, La Quadrature du Net m.fl. ( C‑511/18, C‑512/18 och C‑520/18, EU:C:2020:791, punkterna 226–228), och dom av den 2 mars 2021, Prokuratuur (Villkor för tillgång till uppgifter om elektroniska kommunikationstjänster) ( C‑746/18, EU:C:2021:152, punkt 44).

62 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98).

63 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 96).

64 Europaparlamentets och rådets förordning av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31).

65 Dom av den 8 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid och X (Prövning ex officio av förvar) ( C‑704/20 och C‑39/21, EU:C:2022:858, punkt 94).

66 Dom av den 8 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid och X (Prövning ex officio av förvar) ( C‑704/20 och C‑39/21, EU:C:2022:858, punkterna 83 och 85).

67 Dom av den 8 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid och X (Prövning ex officio av förvar) ( C‑704/20 och C‑39/21, EU:C:2022:858, punkterna 74, 86 och 94).

68 Europadomstolen har understrukit att en invändning om att rättigheter som föreskrivs uttryckligen eller underförstått i artikel 6 i Europakonventionen har åsidosatts, under utredningen i ett straffrättsligt förfarande, i allmänhet görs under själva rättegången, vid diskussionen om godtagande av insamlade bevis. Även om denna domstol principiellt inte ska uttala sig om godtagandet av vissa typer av bevis, ska den pröva huruvida förfarandet, inbegripet det sätt på vilket bevisen har inhämtats, har varit rättvist som helhet. Europadomstolen beaktar i detta syfte olika faktorer, bland annat de rättsliga bestämmelser som reglerar det skede av förfarandet som föregår själva rättegången och godtagandet av bevisen under detta förfarande, samt om dessa bestämmelser har iakttagits, huruvida klaganden har haft en möjlighet att bestrida bevisningens äkthet och motsätta sig att de framställs, hur dessa bevis har använts och, i synnerhet, huruvida de utgör en integrerad eller viktig del av den bevisning som legat till grund för den fällande domen, samt vilken vikt som har tillmätts övriga bevis i målet och huruvida det i den nationella lagstiftningen eller i nationell rättspraxis finns andra garantier (Europadomstolens dom av den 13 september 2016, Ibrahim m.fl. mot Förenade kungariket, CE:ECHR:2016:0913JUD005054108, §§ 254 och 274).

69 Europadomstolens dom av den 13 september 2016, Ibrahim m.fl. mot Förenade kungariket, CE:ECHR:2016:0913JUD005054108, §§ 250, 251 och 273.

70 Europadomstolens dom av den 19 december 1989, Kamasinski mot Österrike, CE:ECHR:1989:1219JUD000978382, § 65, Europadomstolens dom av den 24 november 1993, Imbrioscia mot Schweiz, CE:ECHR:1993:1124JUD001397288, § 41, och Europadomstolens dom av den 26 juli 2011, Huseyn m.fl. mot Azerbajdzjan, CE:ECHR:2011:0726JUD003548505, § 180.

71 Europadomstolens dom av den 13 maj 1980, Artico mot Italien, CE:ECHR:1980:0513JUD000669474, §§ 33 och 36.

72 Europadomstolens dom av den 10 oktober 2002, Czekalla mot Portugal, CE:ECHR:2002:1010JUD003883097, §§ 65, 66, 68 och 71. I en dom av den 20 januari 2009, Güveç mot Turkiet, CE:ECHR:2009:0120JUD007033701, § 131, tillämpade Europadomstolen exceptionellt sin praxis avseende ett faktiskt rättegångsbiträde i en situation där detta biträde utfördes av en privat advokat med under omständigheter som skilde sig betydligt från omständigheterna i förevarande mål. Mot bakgrund av klagandens ringa ålder (15 år), allvaret i de brott som han var tilltalad för (bland annat separatistverksamhet, för vilken vid den tidpunkten kunde medföra dödsstraff), uppenbart motstridiga anklagelser som framställts mot vederbörande av polisen och av ett vittne, uppenbara brister i det sätt på vilket han företrätts av sin advokat (vilken vid flera förhör inte hade inställt sig) och ett flertal tillfällen då den tilltalade varit frånvarande vid förhör, fastställde Europadomstolen att den nationella domstolen borde ha agerat skyndsamt för att garantera klaganden ett faktiskt rättegångsbiträde.

73 Europadomstolens dom av den 9 november 2018, Beuze mot Belgien, CE:ECHR:2018:1109JUD007140910, § 148.

74 Det är i detta hänseende möjligt att åberopa att en handling i förfarandet är rättsstridig, men antyder att den tilltalade är oskyldig, eller under alla omständigheter otillräcklig för att fastställa att vederbörande är oskyldig mot bakgrund av de övriga giltiga bevis som ingår bland handlingarna i målet, eller situationen för en tilltalad som redan har ersatt offret före förhandlingen och önskar erkänna sitt straffrättsliga ansvar vid denna förhandling.

75 Denna slutsats gäller oavsett vilken ställning de båda tilltalades ombud har, det vill säga om de är advokater som utsetts för rättegångsbiträde eller om de avlönas av de tilltalade, vilket inte har preciserats i beslutet om hänskjutande. Svarandena i det nationella målet hänvisade vid flera tillfällen under förhandlingen till Europadomstolens dom av den 7 oktober 2008, Bogumil mot Portugal, CE:ECHR:2008:1007JUD003522803, §§ 46–50, beträffande en person som biträddes av en biträdande jurist och därefter en advokat som hade utsetts ex officio som endast ingrep i förfarandet för att begära att befrias från sitt uppdrag och således ersatt av en ny advokat som utsågs ex officio på själva förhandlingsdagen och som hade kunnat ta del av handlingarna under lite mer än fem timmar före förhandlingen, en tid som ansågs vara för kort för ett allvarligt mål som kunde leda till utdömande av ett långt fängelsestraff. Mot denna bakgrund, som skiljer sig helt från omständigheterna i förevarande mål, fann Europadomstolen att den nationella domstolen på eget initiativ hade kunnat skjuta upp förhandlingen.

76 Se forskningsrapport 22/006 avseende brottmålsdomstolars prövning ex officio av åsidosättande av den tilltalades rätt att bli informerad om sina processuella rättigheter, som på domstolens begäran upprättats inom ramen för förevarande mål av domstolens direktorat för forskning och dokumentation. Det ska endast hänvisas till den del av denna rapport som avser domskedet som inte föregåtts av någon förberedande utredning som motsvarar det nationella målet. Bortsett från den omständigheten att dokumentet endast avser lagstiftningen i 19 medlemsstater, visar dess innehåll den objektiva svårigheten i att bedöma nationella rättssystem, mot bakgrund av förhållandet mellan de processrättsliga bestämmelserna och domstolarnas organisation, de nationella rättsliga bestämmelser och den nationella rättspraxis som hör samman med dessa, vilka ibland är motstridiga, samt kommentarer i doktrinen.

77 Jag delar, i detta hänseende, fullständigt Europadomstolens konstaterande att en brottmålsrättegång i allmänhet innebär en komplex interaktion mellan olika aspekter av det straffrättsliga förfarandet (Europadomstolens dom av den 13 september 2016, Ibrahim m.fl. mot Förenade kungariket, CE:ECHR:2016:0913JUD005054108, § 274).

78 Jag hänvisar till den irländska regeringens bedömningar av den påverkan som en prövning ex officio har på ett straffrättsligt system vilken präglas av att en framträdande majoritet av de mål som behandlas inom ramen för förenklade förfaranden för erkännande av skuld som ligger till grund för en organisation som omfattar ett litet antal domare i förhållande till antalet advokater.

79 Utöver det nödvändiga förhöret av åklagarmyndigheten, borde det hållas ett förhör med brottsoffren för vilka medlemsstaterna, i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU av den 25 oktober 2012, om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF (EUT L 315, 2012, s. 57), garanterar en möjlighet att delta i det straffrättsliga förfarandet och, i synnerhet att höras under förfarandet och att tillhandahålla bevis. Det kan således förekomma situationer där ett brottsoffer, som i förekommande fall är bosatt i en annan medlemsstat än den där brottet har begåtts och åtal har väckts, som inte inställer sig vid förhandlingen, skriftligen har begärt skadestånd av den brottsmisstänkte. Ett iakttagande av en kontradiktoriskt förfarande bör leda till ett uppskjutande av rättegången och den därefter följande diskussionen om den tilltalade personens öde, i syfte att garantera att denne är närvarande vid dagen för utvisning och en eventuell häktning i väntan på rättegång, även om denne fortfarande, med anledning av sin av sin bakgrund vid domstolarna, skulle kunna dömas till ett villkorligt fängelsestraff.

80 Bör det anses att förbudet mot en prövning ex officio gör det franska systemet mindre skyddande än en annan rättsordning som föreskriver detta, men inte omfattar den bestämmelse, som föreskrivs i ovannämnda rättssystem, enligt vilken tilltalade personer eller deras advokat ska få sista ordet i ett straffrättsligt förfarande?

81 Weyembergh, A., L’harmonisation des procédures pénales au sein de l’Union européenne, Archives de politique criminelle, nr 26, Pédone, 2004, s. 60 (https://www.cairn.info/revue-archives-de-politique-criminelle-2004–1-page-37.htm). Det ska påpekas att domstolen, i domen av den 26 februari 2013, Melloni ( C‑399/11, EU:C:2013:107, punkterna 55–64), beträffande principerna om ömsesidigt förtroende och erkännande, slog fast att automatiken i utlämnandet av en person som dömts i sin utevaro och är föremål för en europeisk arresteringsorder ska gälla även om den verkställande medlemsstaten i sin grundlag utvecklar en striktare tolkning av rätten till en rättvis rättegång.

82 Det svar som domstolen ska ge måste även omfatta artikel 51.2 i stadgan, enligt vilken denna stadga inte innebär någon utvidgning av tillämpningsområdet för unionsrätten utanför unionens befogenheter, varken [medför] någon ny befogenhet eller någon ny uppgift för unionen och heller inte [ändrar] de befogenheter och uppgifter som fastställs i fördragen. Tolkningen av de relevanta bestämmelserna i direktiv 2012/13, jämfört med artiklarna 47 och 48 i stadgan, får således inte medföra någon överdriven inblandning i de nationella processrättsliga systemen.

83 Det ska påpekas att domstolen, för sin del och trots att ett flertal gånger uppmanats till detta i generaladvokaternas förslag till avgörande, inte såvitt jag vet har fastställt att åsidosättande av försvarsrättigheterna är en fråga av allmänt intresse och således får eller ska prövas ex officio av unionsdomstolarna. Vidare drog domstolen, i sin dom av den 17 mars 2016, Bensada Benallal ( C‑161/15, EU:C:2016:175), av den grundläggande karaktär som den allmänna principen om iakttagande av rätten till försvar har i unionsrätten, inte slutsatsen att den skulle likställas med nationella tvingande regler, enligt vilka ett eventuellt åsidosättande av dem ska prövas ex officio av domstolarna, vilket är av likvärdig betydelse inom nationell rätt.

84 Persiska brev, brev 79.

85 Se Europeiska kommissionens rapport 2022 om rättssystemens effektivitet (https://www.coe.int/en/web/cepej/cepej-work/evaluation-of-judicial-systems).