Domstolens dom (tredje avdelningen) den 6 oktober 2022

I mål C‑266/21, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia, Bulgarien) genom beslut av den 26 april 2021, som inkom till domstolen samma dag, i brottmålet mot

DOMSTOLEN (tredje avdelningen), sammansatt av avdelningsordföranden K. Jürimäe, samt domarna N. Jääskinen, M. Safjan, N. Piçarra (referent) och M. Gavalec, generaladvokat: J. Richard de la Tour, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Tysklands regering, genom J. Möller, A. Hoesch och D. Klebs, samtliga i egenskap av ombud, Spaniens regering, av M.J. Ruiz Sánchez, i egenskap av ombud, Ungerns regering, genom M.Z. Fehér och R. Kissné Berta, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom S. Grünheid, P. Messina och I. Zaloguin, samtliga i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Rambeslut 2008/947

Direktiv 2006/126

Bulgarisk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning

Prövning av tolkningsfrågorna

Den andra frågan

Den första frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2 led 4 och artikel 4.1 d i rådets rambeslut 2008/947/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på domar och övervakningsbeslut i syfte att övervaka alternativa påföljder och övervakningsåtgärder (EUT L 337, 2008, s. 102) och av artikel 11.2 och 11.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/126/EG av den 20 december 2006 om körkort (omarbetning) (EUT L 403, 2006, s. 18).

2 Begäran har framställts i ett mål om verkställighet i Spanien av ett beslut om indragning av rätten att köra, som meddelats i Bulgarien mot en person som är bosatt i Spanien och som innehar ett körkort som utfärdats av sistnämnda medlemsstat i utbyte mot ett körkort som utfärdats av förstnämnda medlemsstat.

3 Artikel 1 i rambeslut 2008/947 har rubriken Syfte och tillämpningsområde. I punkt 2 i den artikeln föreskrivs följande:

4 I artikel 2 i detta rambeslut, som har rubriken Definitioner, föreskrivs följande:

5 Artikel 4 i rambeslutet avser Typer av alternativa påföljder och övervakningsåtgärder. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

6 Artikel 6 i rambeslutet har rubriken Förfarande för översändande av en dom och, i förekommande fall, övervakningsbeslut. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

7 I skäl 15 i direktiv 2006/126 föreskrivs följande:

8 Enligt artikel 2.1 i detta direktiv ska [k]örkort som är utfärdade av medlemsstaterna erkännas ömsesidigt.

9 I artikel 11 i direktivet, med rubriken Bestämmelser om utbyte, återkallelse, ersättande och erkännande av körkort, föreskrivs följande i punkterna 1, 2 och 4:

10 I artikel 12 första stycket i samma direktiv, med rubriken Permanent bosättningsort, föreskrivs följande:

11 Artikel 15 första meningen i direktiv 2006/126, med rubriken Ömsesidigt bistånd, har följande lydelse:

12 I artikel 78a i Nakazatelen kodeks (strafflagen) (nedan kallad NK) föreskrivs följande:

13 Genom dom av den 26 juni 2018, som vann laga kraft den 20 november 2019, fastslog Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia, Bulgarien), som är den hänskjutande domstolen i förevarande mål, att HV hade gjort sig skyldig till att i Bulgarien ha framfört ett motorfordon i strid med vägtrafiklagstiftningen och, av oaktsamhet, ha vållat fler än en person kroppsskada. Med stöd av artikel 78a.1 NK befriade nämnda domstol HV från straffrättsligt ansvar för denna överträdelse och påförde HV en administrativ sanktionsavgift på 1000 BGN (cirka 500 euro). Därutöver beslutade nämnda domstol, med stöd av artikel 78a.4 NK, att dra in HV:s rätt att framföra motorfordon under sex månader från och med den dag då domen vann laga kraft.

14 Åklagaren vid den hänskjutande domstolen underrättade den hänskjutande domstolen om att indragningen inte kunde verkställas i Bulgarien, eftersom HV är permanent bosatt i Spanien och hans körkort, som utfärdats av de bulgariska myndigheterna, bytts ut mot ett likvärdigt körkort som utfärdats av de spanska myndigheterna.

15 Den 27 oktober 2020 översände den hänskjutande domstolen ett intyg i enlighet med rambeslut 2008/947 till Juzgado Central de lo Penal (Nationella brottmålsdomstolen, Spanien). I avsnitt j) punkt 4 i detta intyg, med rubriken Typ av övervakningsåtgärd(er) eller alternativ(a) påföljd(er), var rutan påföljder som rör beteende, bosättning, utbildning, fritid, eller som innebär begränsningar eller villkor för utövandet av yrkesverksamhet ikryssad. I punkt 5 i detta avsnitt preciserades att den alternativa påföljden bestod i en indragning av rätten att framföra motorfordon under en period av sex månader.

16 Genom beslut av den 17 februari 2021 vägrade Juzgado Central de lo Penal (Nationella brottmålsdomstolen) att erkänna den översända domen och att verkställa den påföljd som utdömts mot HV, med motiveringen att denna påföljd inte ingick bland de straff som föreskrivs dels i Ley 23/2014 de reconocimiento mutuo de resoluciones penales en la Unión Europea (lag nr 23/2014 om ömsesidigt erkännande av domar i brottmål inom Europeiska unionen) av den 20 november 2014 (BOE nr 282 av den 21 november 2014, s. 1), dels i de rambeslut som avser verkställigheten av straff och övervakningsbeslut inom Europeiska unionen. Denna domstol motiverade också sitt beslut med stöd av direktiv 2006/126.

17 Den hänskjutande domstolen anser att denna vägran gör det omöjligt att effektivt verkställa det beslut om indragning av rätten att köra som fattats mot HV, vilket i praktiken leder till att HV inte kan straffas. Ett sådant beslut omfattas emellertid av tillämpningsområdet för rambeslut 2008/947, eftersom det utgör en alternativ påföljd, genom en anvisning rörande beteende, i den mening som avses i artikel 2.4 och artikel 4.1 d i detta rambeslut.

18 Den hänskjutande domstolen anser också att territorialprincipen i straffrätt och ordningsbestämmelser, som anges i artikel 11.2 i direktiv 2006/126, kan komma att stå i strid med principen om ömsesidigt erkännande av brottmålsdomar, såsom den kommer till uttryck i rambeslut 2008/947. Enligt den hänskjutande domstolen uppkommer frågan vilken av dessa båda unionsrättsakter som är tillämplig för att avgöra huruvida ett nytt intyg enligt rambeslutet ska översändas till Juzgado Central de lo Penal (Nationella brottmålsdomstolen).

19 Mot denna bakgrund beslutade Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

20 Den tyska regeringen har uttryckt tvivel om huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning, eftersom det inte finns något anhängigt mål vid den hänskjutande domstolen och denna uppenbarligen vill få bekräftat att de spanska myndigheterna har brutit mot unionsrätten, vilket inte kan bli föremål för en begäran om förhandsavgörande.

21 Det följer av fast rättspraxis att det uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. Frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras således vara relevanta. En tolkningsfråga från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 november 2021, IS (Hänskjutandebeslutets rättsstridighet), C‑564/19, EU:C:2021:949, punkterna 60 och 61 och där angiven rättspraxis).

22 I detta sammanhang, och såsom framgår av själva ordalydelsen i artikel 267 FEUF, måste det begärda förhandsavgörandet vara nödvändigt för att den hänskjutande domstolen ska kunna döma i saken i det mål som är anhängigt vid den (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny, C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

23 I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen, efter det att åklagarmyndigheten har väckt talan, har att ta ställning till hur beslutet om att dra in HV:s rätt att framföra motorfordon ska verkställas i ett förfarande som är anhängigt vid den hänskjutande domstolen. I detta sammanhang vill den hänskjutande domstolen, såsom angetts i punkt 18 ovan, få klarhet i om den ska grunda sig på direktiv 2006/126 eller på rambeslut 2008/947 vid avgörandet av huruvida ett intyg enligt detta rambeslut ånyo ska översändas till Juzgado Central de lo Penal (Nationella brottmålsdomstolen).

24 Den begärda tolkningen av unionsrätten förefaller därför vara nödvändig för att den nationella domstolen ska kunna döma i saken.

25 Begäran om förhandsavgörande kan därför upptas till sakprövning.

26 Den hänskjutande domstolen har ställt denna fråga, som ska prövas först, för att få klarhet i huruvida artikel 11.2 jämförd med artikel 11.4 andra stycket i direktiv 2006/126 ska tolkas så, att den tillåter en medlemsstat i vilken innehavaren av ett körkort, som har utfärdats av denna medlemsstat, har sin permanenta bosättningsort, att inom sitt territorium vägra att erkänna och att verkställa en annan medlemsstats beslut gentemot nämnda körkortsinnehavare, om att dra in dennes rätt att framföra motorfordon på grund av ett trafikbrott som begåtts på sistnämnda medlemsstats territorium, också när körkortet har utfärdats i utbyte mot ett körkort som tidigare utfärdats av den medlemsstat där detta trafikbrott begicks.

27 För det första framgår det av artikel 11.2 i direktiv 2006/126, jämförd med skäl 15 i samma direktiv, att av skäl som har samband med trafiksäkerheten och om inte annat följer av tillämpningen av territorialprincipen i straffrätt och ordningsbestämmelser får den medlemsstat där innehavaren av ett körkort som har utfärdats av en annan medlemsstat har sin permanenta bosättningsort, i den mening som avses i artikel 12 i detta direktiv, tillämpa sina nationella bestämmelser om begränsning, omhändertagande, återkallelse och ogiltigförklaring av körkort och, om det behövs, byta ut körkortet i detta syfte. Denna bestämmelse avser således en situation där innehavaren av ett körkort har sin permanenta bosättningsort i en annan medlemsstat än den som utfärdat körkortet (se, analogt, dom av den 23 april 2015, Aykul, C‑260/13, EU:C:2015:257, punkt 52).

28 I förevarande fall har HV:s körkort utfärdats av den medlemsstat där HV har sin permanenta bosättningsort, i utbyte mot det körkort som utfärdats till HV av den medlemsstat där HV har varit föremål för ett beslut om indragning av rätten att köra på grund av ett trafikbrott som begåtts på den sistnämnda statens territorium och som är i fråga i målet vid den nationella domstolen. Denna situation omfattas således inte av artikel 11.2 i direktiv 2006/126. När en person väl har bytt ut sitt körkort som erhållits i en första medlemsstat, mot ett körkort som utfärdats av den medlemsstat där personen har sin permanenta bosättningsort, ska han eller hon nämligen inte längre anses vara innehavare av ett körkort som utfärdats av en annan medlemsstat i den mening som avses i denna bestämmelse.

29 För det andra och vad gäller artikel 11.4 andra stycket i direktiv 2006/126 konstaterar domstolen att det av andra stycket i den punkten följer att en medlemsstat ska vägra att erkänna giltigheten av ett körkort utfärdat av en annan medlemsstat till en person vars körkort har begränsats, omhändertagits eller återkallats på den förstnämnda medlemsstatens territorium. Det följer av uttrycket ska vägra att erkänna att det i denna bestämmelse inte föreskrivs en möjlighet utan en skyldighet för den berörda medlemsstaten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 april 2012, Hofmann, C‑419/10, EU:C:2012:240, punkt 53, och dom av den 28 oktober 2020, Kreis Heinsberg, C‑112/19, EU:C:2020:864, punkt 37).

30 Artikel 11.4 andra stycket i direktiv 2006/126 avser åtgärder som vidtagits med tillämpning av en medlemsstats straffrätt och ordningsbestämmelser och som inom denna medlemsstats territorium påverkar giltigheten av ett körkort som utfärdats av en annan medlemsstat (dom av den 23 april 2015, Aykul, C‑260/13, EU:C:2015:257, punkt 61). Den skyldighet som föreskrivs i denna bestämmelse syftar således till att säkerställa en effektiv verkställighet av ett beslut om indragning av en rätt att köra som beviljats av samma medlemsstat som har meddelat beslutet om indragning, i enlighet med territorialitetsprincipen i straffrätt och ordningsbestämmelser, vilken anges i artikel 11.2 i direktiv 2006/126. Enligt denna princip är nämligen den medlemsstat på vars territorium ett trafikbrott har begåtts ensam behörig att vidta sanktionsåtgärder för sådana brott genom att, i förekommande fall, fatta ett beslut om indragning av rätten att köra (se, analogt, dom av den 20 november 2008, Weber, C‑1/07, EU:C:2008:640, punkt 38, och dom av den 23 april 2015, Aykul, C‑260/13, EU:C:2015:257, punkt 62).

31 Av detta följer att artikel 11.4 andra stycket i direktiv 2006/126, jämförd med territorialprincipen i straffrätt och ordningsbestämmelser, inte innebär att ett beslut om indragning av rätten att köra, som meddelats inom en medlemsstats territorium, måste erkännas och verkställas i andra medlemsstater, till exempel den medlemsstat där körkortsinnehavaren har sin permanenta bosättningsort, i den mening som avses i artikel 12 första stycket i direktivet. Det är nämligen endast den medlemsstat som har fattat beslutet om indragning av rätten att köra som är behörig att inom sitt territorium säkerställa verkställigheten av ett sådant beslut, även i en situation där den person till vilken beslutet är riktat har sin permanenta bosättningsort i en annan medlemsstat.

32 Den omständigheten, som den hänskjutande domstolen har påpekat, att HV varit innehavare av ett körkort som utfärdades av de bulgariska myndigheterna innan den medlemsstat i vilken HV nu har sin permanenta bosättningsort utfärdade det körkort – genom ett utbyte i enlighet med artikel 11.1 i direktiv 2006/126 – som HV innehade vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet, saknar följaktligen betydelse för frågan huruvida det mot HV riktade beslutet om indragning av rätten att köra, på grund av att denne gjort sig skyldigt till ett rättsstridigt beteende i Bulgarien, kan verkställas i Spanien.

33 I detta sammanhang ska det emellertid tilläggas att artikel 15 första meningen i direktiv 2006/126 ålägger medlemsstaterna att bistå varandra vid genomförandet av detta direktiv och att utbyta upplysningar om de körkort som de har utfärdat, bytt ut, ersatt, förnyat eller återkallat.

34 Denna bestämmelse skulle kunna bidra till en effektiv verkställighet av ett beslut om indragning av rätten att köra, som meddelats i en annan medlemsstat än den där den berörda personen har sin permanenta bosättningsort. På begäran av denna medlemsstat och i enlighet med punkt 3 tredje meningen a, rubrikerna 13 och 14 samt punkt 4 a i bilaga I till detta direktiv, får nämligen den medlemsstat där den berörda personen har sin permanent bosättningsort föra in eventuella uppgifter om förbud mot att köra i den sistnämnda medlemsstaten på körkortet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 april 2021, Stadt Pforzheim (Förseningar om körkort), C‑56/20, EU:C:2021:333, punkterna 45 och 46).

35 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 11.2 och 11.4 andra stycket i direktiv 2006/126 ska tolkas så, att den tillåter en medlemsstat i vilken innehavaren av ett körkort, som har utfärdats av denna medlemsstat, har sin permanenta bosättningsort, att inom sitt territorium vägra att erkänna och att verkställa en annan medlemsstats beslut gentemot nämnda körkortsinnehavare, om att dra in rätten att framföra motorfordon på grund av ett trafikbrott som begåtts på sistnämnda medlemsstats territorium, också när körkortet har utfärdats i utbyte mot ett körkort som tidigare utfärdats av den medlemsstat där detta trafikbrott begicks.

36 Med hänsyn till svaret på den andra frågan och till den omständigheten att endast direktiv 2006/126 reglerar en situation i vilken en medlemsstat, med stöd av sin nationella lagstiftning och på grund av ett rättsstridigt beteende, drar in rätten att köra för innehavaren av ett körkort som har utfärdats av en annan medlemsstat, eftersom det där föreskrivs att en sådan indragning enbart har verkan i den andra medlemsstaten, saknas det anledning att besvara den första frågan.

37 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: bulgariska.