Domstolens dom (tredje avdelningen) den 8 juni 2023

I mål C‑567/21, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) genom beslut av den 8 september 2021, som inkom till domstolen den 15 september 2021, i målet

DOMSTOLEN (tredje avdelningen), sammansatt av avdelningsordföranden K. Jürimäe samt domarna M. Safjan, N. Piçarra, N. Jääskinen (referent), och M. Gavalec, generaladvokat: P. Pikamäe, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: BNP Paribas SA, genom V. Bringer, N. Coutrelis och M. Lévis, avocats, TR, genom A. Lyon-Caen, T. Lyon-Caen och F. Thiriez, avocats, Frankrikes regering, genom A. Daniel och A.‑L. Desjonquères, båda i egenskap av ombud, Schweiz regering, genom N. Marville-Dosen och J. Schickel-Küng, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom S. Noë och W. Wils, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 16 februari 2023 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Förordning nr 44/2001

Utträdesavtalet

Nationell rätt

Fransk rätt

Nationell rätt i Förenade kungariket

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Inledande synpunkter

Den första frågan

Den andra och den tredje frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 33 och 36 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan BNP Paribas SA och TR. Målet rör TR:s uppsägning, vilken har prövats genom en dom som meddelats av en engelsk domstol, vars verkningar för frågan huruvida en talan som väckts senare vid fransk domstol ska avvisas, har resulterat i en tvist.

3 Skälen 2, 6, 16 och 19 i förordning nr 44/2001 har följande lydelse:

4 Kapitel III i förordningen rör erkännande och verkställighet. I avsnitt 1 i det kapitlet återfinns artikel 33 i den förordningen, med rubriken Erkännande. I den artikeln föreskrivs följande:

5 I avsnitt 1 återfinns även artikel 36 i förordning nr 44/2001. I den artikeln föreskrivs följande:

6 Denna förordning upphävdes och ersattes av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1). Enligt artikel 66.2 i förordning nr 1215/2012 ska förordning nr 44/2001 emellertid även fortsättningsvis tillämpas på domar som meddelats inom ramen för rättsliga förfaranden som har inletts före den 10 januari 2015 och som omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001.

7 Avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (EUT L 29, 2020, s. 7) (nedan kallat utträdesavtalet) ingicks den 17 oktober 2019 och trädde i kraft den 1 februari 2020.

8 Artikel 67 i det avtalet har rubriken Domstols behörighet, erkännande och verkställighet av rättsliga avgöranden samt därmed sammanhängande samarbete mellan centralmyndigheter. I punkt 2 a i den artikeln föreskrivs följande:

9 I artikel 126 i nämnda avtal föreskrivs en övergångsperiod som börjar löpa den dag då avtalet träder i kraft och upphör den 31 december 2020, under vilken unionsrätten, i enlighet med artikel 127.1 första stycket i avtalet, är tillämplig på och i Förenade kungariket, om inte annat föreskrivs i utträdesavtalet.

10 I artikel L. 1234‑5 första stycket i code du travail (lagen om arbete) föreskrivs följande:

11 I artikel L. 1234‑9 första stycket i lagen om arbete föreskrivs följande:

12 Enligt artikel L. 1235‑3 i lagen om arbete kan domstolen, om uppsägningen av en arbetstagare sker av skäl som inte utgör saklig grund, föreslå att arbetstagaren ska återinträda i tjänst i företaget med bibehållna förvärvade förmåner. Om någon av parterna vägrar detta, ska domstolen tillerkänna arbetstagaren ersättning som ska betalas av arbetsgivaren.

13 I artikel R. 1452‑6 i samma lag, i den lydelse som var gällande innan den upphävdes genom décret no 2016‑660, du 20 mai 2016, relatif à la justice prud’homale et au traitement judiciaire du contentieux du travail (JORF du 25 mai 2016, texte no 30) (dekret nr 2016‑660 av den 20 maj 2016 om arbetsdomstolarnas rättskipning och rättslig prövning av arbetstvister (JORF av den 25 maj 2016, text nr 30), föreskrevs följande:

14 Employment Rights Act 1996 (1996 års lag om anställningsrättigheter, nedan kallad ERA 1996) innehåller del X som har rubriken Ogrundad uppsägning.

15 I kapitel I del X, med rubriken Rätt att inte bli uppsagd utan saklig grund, återfinns section 98 som har följande lydelse:

16 I kapitel II i del X, med rubriken Talan vid ogrundad uppsägning, återfinns section 118. I denna föreskrivs att i de fall då en domstol beviljar ersättning för ogrundad uppsägning i enlighet med sections 112.4 och 117.3, ska denna ersättning bestå dels av en basic award (grundersättning), dels av en compensatory award (kompensationsersättning).

17 Den 25 augusti 1998 anställde BNP Paribas, tidigare BNP SA, svaranden i det nationella målet enligt ett avtal som upprättats enligt engelsk rätt för att han skulle arbeta i detta franska bolags filial i London (Förenade kungariket).

18 Den 2 april 2009 undertecknade dessa parter ett avtal om tillsvidareanställning, som upprättats enligt fransk rätt, i vilket det föreskrevs att den berörda personen skulle utstationeras i Singapore. Han placerades därefter, i enlighet med ett tillägg till detta avtal av den 16 augusti 2010, vid filialen i London.

19 Genom skrivelse av den 30 september 2013 sades svaranden i det nationella målet upp på grund av ett allvarligt fel i tjänsten som härrörde ur händelser som inträffat under hans utstationering i Singapore. Han bestred uppsägningen.

20 Det framgår av handlingarna i målet att denna arbetstagare den 20 december 2013 väckte talan vid Employment Tribunal, London Central (Arbetsdomstolen i London, Förenade kungariket) (nedan kallad den engelska domstolen) om fastställelse av ogrundad uppsägning och om skadestånd för detta, samtidigt som han reserverade sig för att även kunna framställa betalningskrav som hade samband med uppsägningen av anställningsavtalet.

21 Genom dom av den 26 september 2014 (nedan kallad den brittiska domen) biföll nämnda domstol talan enligt den nationella rätten i Förenade kungariket och hänsköt de andra frågorna, avseende ersättningsanspråk, till en senare förhandling. BNP Paribas betalade 81175 brittiska pund (GBP) (cirka 96517 euro) till honom som kompensationsersättning. I den domen angav nämnda domstol bland annat att BNP Paribas hade genomfört påföljder gentemot sin anställde i enlighet med den franska lagen om arbete, men att ombudet för detta bolag hade godtagit att tvisten skulle avgöras med stöd av ERA 1996 och rättspraxis från Förenade kungariket.

22 Den 27 november 2014 väckte nämnda arbetstagare talan vid Conseil de prud’hommes de Paris (Arbetsdomstolen i Paris, Frankrike) och yrkade att BNP Paribas skulle förpliktas att betala olika belopp till honom, särskilt skadestånd för uppsägning utan saklig grund, kompensationsersättning för uppsägningstid, avgångsvederlag samt bonus och tillägg enligt anställningsavtalet. Genom dom av den 17 maj 2016 avvisades dessa yrkanden på grund av den brittiska domens rättskraft.

23 Genom dom av den 22 maj 2019 upphävde Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) domen av den 17 maj 2016. Den domstolen ansåg att den brittiska domen hade rättskraft, i den mån som det däri hade konstaterats att uppsägningen inte hade stöd av någon saklig grund, men att de yrkanden som hade framställts av arbetstagaren i Frankrike emellertid kunde tas upp till prövning. Nämnda domstol påpekade att det i den ansökan som hade ingetts till den engelska domstolen uttryckligen angavs att den berörda personen yrkade på grund- och kompensationsersättning, men inte på ersättning och sociala förmåner i samband med uppsägningen av hans anställningsavtal, som han avsåg att erhålla genom att väcka talan vid en annan domstol. Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris) fann att de yrkanden om ekonomisk ersättning som hade framställts vid den engelska domstolen inte var desamma och inte rörde samma sak som dem som hade framställts vid Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris), vilket innebar att de inte omfattades av någon rättskraft. Nämnda domstol förpliktade BNP Paribas att betala skadestånd för uppsägning utan saklig grund, kompensationsersättning för uppsägningstid, avgångsvederlag samt bonus och tillägg med tillämpning av fransk rätt och det anställningsavtal som är i fråga i det nationella målet.

24 BNP Paribas överklagade denna dom till Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike), som är den hänskjutande domstolen i förevarande mål. BNP Paribas har särskilt åberopat artikel 33 i förordning nr 44/2001 till stöd för att fransk domstol inte hade möjlighet att pröva den berörde arbetstagarens yrkanden på grund av den brittiska domen. Nämnda bolag anser i detta hänseende för det första att invändningen om rättskraft borde ha bedömts med hänsyn till den utländska domens rättskraft och verkan i den medlemsstat där den meddelades och att det borde ha undersökts huruvida den domen utgjorde hinder för att domstolarna i en annan medlemsstat prövar yrkanden som hade kunnat framställas redan i samband med den talan som väckts i den första medlemsstaten. För det andra har bolaget, i det nationella målet, gjort gällande att de yrkanden som arbetstagaren har framställt i Frankrike rör samma sak, nämligen ersättning för följderna av uppsägningen och det anställningsavtal som undertecknades den 2 april 2009, som de yrkanden som redan har prövats av den engelska domstolen, vilket innebär att de omfattas av rättskraften av den dom som meddelats av den engelska domstolen och därför inte kan tas upp till prövning.

25 Cour de cassation (Högsta domstolen) vill i detta avseende för det första få klarhet i huruvida ett erkännande av en dom som meddelats av en domstol i en medlemsstat, mot bakgrund av artiklarna 33 och 36 i förordning nr 44/2001, kan medföra att en talan, mellan samma parter och som grundar sig på samma avtal, vilken har väckts senare i en annan medlemsstat i syfte att pröva yrkanden som inte har framställts vid nämnda utländska domstol, inte kan tas upp till prövning när det i lagstiftningen i ursprungsmedlemsstaten, det vill säga den första staten, föreskrivs en regel om koncentrerad handläggning av yrkanden eller att yrkandena ska samlas i en och samma instans och det eventuellt i lagstiftningen i den medlemsstat där domen görs gällande, det vill säga den andra staten, föreskrivs en liknande regel.

26 BNP Paribas har enligt den hänskjutande domstolen, i förevarande fall, vad gäller den nationella rätten i Förenade kungariket åberopat regeln om abuse of process som fastställts i domen av den 20 juli 1843, Henderson v. Henderson som meddelats av Court of Chancery (England and Wales) (Finansdomstolen (England och Wales), Förenade kungariket), enligt vilken parterna, när deras fråga blir föremål för en tvist vid en behörig domstol, är skyldiga att lägga fram saken i dess helhet för den domstolen så att samtliga aspekter av frågan kan avgöras slutligt, med förbehåll för överklagande. Den hänskjutande domstolen har i fråga om fransk rätt vidare påpekat att den så kallade regeln om att yrkandena ska samlas i en och samma instans i artikel R. 1452–6 i lagen om arbete, enligt vilken samtliga yrkanden som har samband med ett anställningsavtal mellan samma parter i princip ska prövas i en och samma instans, fortfarande var i kraft när talan väcktes vid Conseil de prud’hommes de Paris (Arbetsdomstolen i Paris).

27 För det fall domstolen skulle finna att verkningarna av en utländsk dom, i den mening som avses i artikel 36 i förordning nr 44/2001, under sådana omständigheter inte får till följd att en sådan talan ska avvisas, vill den hänskjutande domstolen för det andra få klarhet i vilken betydelse det har för tillämpningen av artiklarna 33 och 36 i den förordningen att saken eventuellt är identisk, särskilt med hänsyn till de specifika yrkanden som i förevarande fall har framställts vid den engelska domstolen respektive vid de franska domstolarna.

28 Den hänskjutande domstolen vill i detta avseende få klarhet i huruvida samtliga yrkanden som syftar till att det ska utdömas ekonomiska påföljder för bristande uppfyllelse av förpliktelser som uppkommit till följd av ett och samma anställningsavtal ska anses röra samma sak, eller om det ska göras åtskillnad mellan dessa yrkanden beroende på om de hänför sig till antingen skyldigheter som är förenade med fullgörandet av det avtalet eller till skyldigheter som följer av att avtalet upphör att gälla.

29 Den hänskjutande domstolen vill dessutom närmare bestämt få klarhet i huruvida saken avseende, å ena sidan, kompensationsersättning vid ogrundad uppsägning, såsom den som föreskrivs i den nationella rätten i Förenade kungariket genom ERA 1996, och, å andra sidan, ersättning som ska betalas vid uppsägning utan saklig grund, såsom den som föreskrivs i fransk rätt i artikel L. 1235‑3 i lagen om arbete, eller eventuellt, kompensationsersättning för uppsägningstid och avgångsvederlag, vilka föreskrivs i artikel L. 1234‑5 första stycket respektive artikel L. 1234‑9 första stycket i denna lag, är identisk.

30 För det tredje vill den hänskjutande domstolen slutligen få klarhet i huruvida en sådan talan som den om ogrundad uppsägning i Förenade kungariket och en talan om betalning av bonus eller tillägg som föreskrivs i ett anställningsavtal ska anses röra samma sak, när respektive talan grundar sig på samma avtalsförhållande mellan parterna.

31 Mot denna bakgrund beslutade Cour de cassation (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

32 Vad för det första gäller tillämpligheten i tiden (ratione temporis) av förordning nr 44/2001, ska det påpekas att denna förordning har upphävts och ersatts av förordning nr 1215/2012, men att enligt artikel 66.2 i förordning nr 1215/2012 ska förordning nr 44/2001 även fortsättningsvis tillämpas på domar som meddelats inom ramen för rättsliga förfaranden som har inletts före den 10 januari 2015.

33 I samband med en ansökan om erkännande eller verkställighet av en dom som meddelats i en annan medlemsstat, ska man således för att avgöra vilken av dessa båda förordningar som är tillämplig i tiden (ratione temporis), utgå från den dag då den talan som ledde till den dom vars erkännande eller verkställighet begärs väcktes (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 juni 2019, Weil, C‑361/18, EU:C:2019:473, punkt 24).

34 I förevarande fall väcktes den talan som ledde till den dom vars erkännande är i fråga den 20 december 2013 vid den engelska domstolen. Härav följer att förordning nr 44/2001 är tillämplig i tiden (ratione temporis) i det mål som är anhängigt vid den hänskjutande domstolen.

35 Vad för det andra gäller den geografiska tillämpligheten (ratione loci) av förordning nr 44/2001, trots Förenade kungarikets utträde ur Europeiska unionen, ska det påpekas att enligt artikel 67.2 a i utträdesavtalet, jämförd med artiklarna 126 och 127 i samma avtal, ska förordning nr 1215/2012 i Förenade kungariket, och i medlemsstaterna i situationer som involverar Förenade kungariket tillämpas på erkännande och verkställighet av domar i rättsliga förfaranden som inletts före övergångsperiodens utgång, det vill säga den 31 december 2020.

36 Härav följer att bestämmelserna om erkännande och verkställighet i förordning nr 44/2001, vilken redan hade upphävts och ersatts av förordning nr 1215/2012 när utträdesavtalet antogs, även fortsättningsvis är tillämpliga på samma villkor.

37 Eftersom den brittiska domen vars erkännande begärs i Frankrike meddelades inom ramen för ett rättsligt förfarande som inleddes den 20 december 2013, är förordning nr 44/2001 i förevarande fall geografiskt tillämplig (ratione loci) i det nationella målet.

38 Vad för det tredje gäller tolkningen av förordning nr 44/2001 ska det erinras om att eftersom förordningen numera har ersatt konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, i dess lydelse enligt senare konventioner om nya medlemsstaters tillträde till denna konvention (nedan kallad Brysselkonventionen), i förhållandena mellan medlemsstaterna, gäller EU-domstolens tolkning av bestämmelser i konventionen, såsom följer av skäl 19 i nämnda förordning, även för bestämmelser i förordningen som kan anses likvärdiga (dom av den 14 september 2017, Nogueira m.fl., C‑168/16 och C‑169/16, EU:C:2017:688, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

39 Med hänsyn till de bestämmelser som särskilt avses i förevarande begäran om förhandsavgörande ska det påpekas att det finns en sådan likvärdighet mellan å ena sidan artiklarna 26 och 29 i Brysselkonventionen och å andra sidan artiklarna 33 och 36 i förordning nr 44/2001, eftersom ordalydelsen i de förstnämnda artiklarna i huvudsak återges i de sistnämnda artiklarna. Därför gäller den tolkning som domstolen redan har tillhandahållit när det gäller de förstnämnda artiklarna även för de sistnämnda artiklarna.

40 Vad för det fjärde och sista gäller räckvidden av de frågor som ställts i förevarande mål, ska det preciseras att den situation som är aktuell i det nationella målet motsvarar den situation som avses i artikel 33.3 i förordning nr 44/2001, nämligen den situation då utgången av ett mål som handläggs vid en domstol i en medlemsstat, det vill säga den medlemsstat där domen görs gällande, är beroende av om en dom som har meddelats i en annan medlemsstat, den så kallade ursprungsmedlemsstaten, ska erkännas. Det framgår vidare av P. Jenards rapport om Brysselkonventionen (EGT C 59, 1979, s. 44) att artikel 26 tredje stycket i denna konvention, som motsvarar artikel 33.3 i förordningen, avser de fall där ett erkännande åberopas som en prejudiciell fråga, det vill säga som en invändning om rättskraft under ett annat förfarande, för att förhindra att den omständigheten att en talan väcks i denna andra medlemsstat, vilken avser frågor som är identiska med dem som avgjorts genom denna dom, medför att den domen ifrågasätts.

41 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 33 i förordning nr 44/2001, jämförd med artikel 36 i samma förordning, ska tolkas så, att den utgör hinder för att erkännandet, i den medlemsstat där domen görs gällande, av en i ursprungsmedlemsstaten meddelad dom rörande ett anställningsavtal, leder till avvisning av yrkanden som framställts vid en domstol i den förstnämnda medlemsstaten på grund av att det i ursprungsmedlemsstatens lagstiftning föreskrivs en processuell regel om att samtliga yrkanden avseende det aktuella anställningsavtalet ska samlas i en och samma instans.

42 Såsom generaladvokaten har påpekat, i punkt 37 i sitt förslag till avgörande, definieras begreppet erkännande inte i förordning nr 44/2001, i vilken det endast anges, i artikel 33.1, att en dom som har meddelats i en medlemsstat ska erkännas i de andra medlemsstaterna utan att något särskilt förfarande behöver anlitas och, i artikel 36, att en utländsk dom aldrig får omprövas i sak.

43 Enligt fast rättspraxis ska bestämmelserna i förordning nr 44/2001 tolkas självständigt och med hänsyn tagen till dess systematik och syften (dom av den15 november 2012, Gothaer Allgemeine Versicherung m.fl., C‑456/11, EU:C:2012:719, punkt 25, och dom av den 7 mars 2018, E.ON Czech Holding, C‑560/16, EU:C:2018:167, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

44 Vad gäller syftena med förordning nr 44/2001 framgår det av skälen 2, 6 och 16 i förordningen att denna särskilt syftar till att säkerställa fri rörlighet för domar på privaträttens område som meddelats i de medlemsstater som är bundna av förordningen, genom att göra reglerna om domstols behörighet enhetligare och genom att förenkla de formaliteter som uppställs för erkännande och verkställighet av dessa domar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2018, Società Immobiliare Al Bosco, C‑379/17, EU:C:2018:806, punkt 45 och där angiven rättspraxis, och dom av den 12 december 2019, Aktiva Finants, C‑433/18, EU:C:2019:1074, punkt 25).

45 När det gäller det system som inrättats genom förordning nr 44/2001 betonas i skäl 16 i förordningen vikten av det ömsesidiga förtroendet mellan de rättsvårdande myndigheterna i unionen, särskilt när medlemsstaternas domstolar har att tillämpa gemensamma behörighetsregler. Detta ömsesidiga förtroende motiverar att de domar som har meddelats i en medlemsstat erkänns automatiskt, såsom föreskrivs i artikel 33.1 i förordningen, och innebär att sådana domar inte ska omprövas i sak, såsom föreskrivs i artikel 36 i förordningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2012, Gothaer Allgemeine Versicherung m.fl., C‑456/11, EU:C:2012:719, punkterna 28, 35 och 37, dom av den 26 september 2013, Salzgitter Mannesmann Handel, C‑157/12, EU:C:2013:597, punkterna 31 och 32, och dom av den 16 juli 2015, Diageo Brands, C‑681/13, EU:C:2015:471, punkt 40).

46 Detta förtroende förutsätter även att bestämmelserna om principen om erkännande av en sådan dom, såsom bestämmelserna i artikel 33 i förordning nr 44/2001, inte tolkas restriktivt, medan de bestämmelser som föreskriver undantag från denna princip ska tolkas restriktivt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2012, Gothaer Allgemeine Versicherung m.fl., C‑456/11, EU:C:2012:719, punkterna 28 och 30, dom av den 16 juli 2015, Diageo Brands, C‑681/13, EU:C:2015:471, punkt 41, och dom av den 20 juni 2022, London Steam-Ship Owners’ Mutual Insurance Association, C‑700/20, EU:C:2022:488, punkt 77 och där angiven rättspraxis).

47 Såsom domstolen redan har erinrat om genom att citera ur P. Jenards rapport som nämns i punkt 40 ovan, ska erkännande i detta sammanhang leda till att domarna får den rättskraft och verkan som de har i den stat där de har meddelats. En utländsk dom som erkänns med stöd av artikel 33 i förordning nr 44/2001 ska således i princip ha samma verkningar i den stat där domen görs gällande som i ursprungsstaten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2012, Gothaer Allgemeine Versicherung m.fl., C‑456/11, EU:C:2012:719, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

48 Såsom generaladvokaten har påpekat, i punkterna 42–52 i sitt förslag till avgörande, följer det av denna rättspraxis att när erkännande av en dom som har meddelats i en medlemsstat åberopas med stöd av förordning nr 44/2001, ska det i princip endast hänvisas till lagstiftningen i ursprungsmedlemsstaten för att avgöra vilka verkningar domen ska ha i den medlemsstat där domen görs gällande. En sådan dom ska vidare i princip tillerkännas den rättskraft och verkan som den har i ursprungsmedlemsstaten.

49 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att lagstiftningen i ursprungsmedlemsstaten ålägger parterna att samla alla sina yrkanden avseende samma rättsförhållande i en och samma instans, vid äventyr av att de annars avvisas. Det ska således fastställas huruvida en sådan processuell regel omfattas av rättskraften och verkan av en dom som meddelats i ursprungsmedlemsstaten när domen erkänns i den medlemsstat där domen görs gällande, vilket får till följd att nya yrkanden som framställs senare vid en domstol i den medlemsstat där domen görs gällande, mellan samma parter och på grundval av samma rättsförhållande, inte kan tas upp till prövning.

50 Det ska i detta hänseende påpekas att en sådan regel i nationell rätt om koncentrerad handläggning av yrkanden är av processuell karaktär och syftar till att undvika att yrkanden som har samband med ett och samma rättsförhållande mellan parter ger upphov till flera olika förfaranden, både med hänsyn till intresset av en god rättskipning som i de berörda parternas intresse. En sådan regel är emellertid inte avsedd att reglera den rättskraft och verkan som en dom har i den medlemsstat där den har meddelats, i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 47 ovan. Nämnda regel är således inte avsedd att tillämpas för att fastställa verkningarna av en dom vars erkännande har åberopats för att invända mot att en talan mellan samma parter och avseende samma rättsförhållande, vilken har väckts i en annan medlemsstat efter denna dom, kan tas upp till prövning.

51 Såsom generaladvokaten har påpekat, i punkterna 58–62 i sitt förslag till avgörande, skulle en motsatt tolkning riskera att äventyra tillämpningen av bestämmelserna om erkännande i kapitel III i förordningen. En motsatt tolkning skulle även kunna äventyra genomförandet av de bestämmelser som enhetligt fastställer behörighet för medlemsstaternas domstolar i kapitel II i förordningen, eftersom detta skulle kunna hindra en part från att framställa nya yrkanden vid en domstol som likväl anses vara behörig enligt förordningen.

52 Domstolen har under alla omständigheter funnit att ett erkännande i princip får till följd att utländska domar får samma rättskraft och verkan som de har i den medlemsstat där de meddelades, det förhåller sig dock annorlunda vid verkställighet av en dom eftersom det vid verkställighet inte finns någon anledning att låta domen medge sådana rättigheter som den inte medger i ursprungsmedlemsstaten eller sådana rättsverkningar som en dom av samma slag, som har meddelats direkt i den medlemsstat där verkställighet begärs, inte skulle få (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 april 2009, Apostolides, C‑420/07, EU:C:2009:271, punkt 66 och där angiven rättspraxis, och dom av den 4 oktober 2018, Società Immobiliare Al Bosco, C‑379/17, EU:C:2018:806, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

53 När en utländsk dom erkänns i den medlemsstat där domen görs gällande integreras den på samma sätt i rättsordningen i den medlemsstaten och de processuella reglerna i den staten är tillämpliga.

54 Det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra vilka processuella regler som är tillämpliga till följd av att den dom som meddelats i ursprungsmedlemsstaten erkänns och de eventuella processuella följderna för senare framställda yrkanden.

55 Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 33 i förordning nr 44/2001, jämförd med artikel 36 i samma förordning, ska tolkas så, att den utgör hinder för att erkännandet, i den medlemsstat där domen görs gällande, av en i ursprungsmedlemsstaten meddelad dom rörande ett anställningsavtal, leder till avvisning av yrkanden som framställts vid en domstol i den förstnämnda medlemsstaten på grund av att det i ursprungsmedlemsstatens lagstiftning föreskrivs en processuell regel om att samtliga yrkanden avseende det aktuella anställningsavtalet ska samlas i en och samma instans – utan att detta påverkar processuella regler i den förstnämnda medlemsstaten som kan vara tillämpliga efter det att domen blivit erkänd.

56 Med hänsyn till svaret på den första frågan saknas anledning att besvara den andra och den tredje frågan.

57 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: franska.