Domstolens dom (femte avdelningen) den 8 juni 2023

I mål C‑640/21, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Tribunalul Cluj (Appellationsdomstolen i Cluj, Rumänien), genom beslut av den 25 augusti 2021, som inkom till domstolen den 19 oktober 2021, i målet

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden E. Regan samt domarna D. Gratsias (referent), M. Ilešič, I. Jarukaitis och Z. Csehi, generaladvokat: J. Richard de la Tour, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Rumäniens regering, genom E. Gane och A. Rotăreanu, båda i egenskap av ombud, Estlands regering, av M. Kriisa, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom A. Armenia, F. Clotuche-Duvieusart och F. Moro, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att ha hört generaladvokatens förslag till avgörande vid förhandlingen den 26 januari 2023,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Förordning (EEG) nr 2913/92

Unionens tullkodex

Delegerad förordning (EU) 2015/2446

Rumänsk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första och den andra tolkningsfrågan

Den tredje frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 173 och 174 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen (EUT L 269, 2013, s. 1) (nedan kallad unionens tullkodex).

2 Begäran har ingetts inom ramen för en tvist mellan SC Zes Zollner Electronic SRL (nedan kallat ZZE), som är ett rumänskt bolag, och Direcția Regională Vamală Cluj – Biroul Vamal de Frontieră Aeroport Cluj-Napoca (Regionala tullmyndigheten i Cluj – Gränstullkontoret vid Cluj-Napoca flygplats, Rumänien). Tvisten rör tullmyndighetens beslut att ålägga ZZE en administrativ sanktionsavgift för att ha undandragit 5000 komponenter till elektroniska integrerade kretsar från tullkontroll samt dess beslut att kräva betalning av ett belopp motsvarande tullvärdet av dessa varor, jämte importtullar och andra avgifter som ska erläggas.

3 I artikel 66 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4) föreskrivs följande:

4 Skäl 15 i unionens tullkodex har följande lydelse:

5 I artikel 5 i kodexen, med rubriken Definitioner, föreskrivs följande i punkterna 16, 26 och 33:

6 Artikel 15 i tullkodexen har rubriken Uppgifter till tullmyndigheterna. I punkt 2 i den artikeln föreskrivs följande:

7 Artikel 42 i nämnda kodex, med rubriken Tillämpning av påföljder, har följande lydelse:

8 I artikel 139 i unionens tullkodex, med rubriken Anmälan till tullen av varors ankomst, föreskrivs följande i punkterna 1 och 7:

9 Artikel 158 i tullkodexen har rubriken Tulldeklaration av varor och tullövervakning av unionsvaror. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

10 Artikel 172 i nämnda kodex, med rubriken Godtagande av en tulldeklaration, har följande lydelse:

11 I artikel 173 i tullkodexen, med rubriken Ändring av en tulldeklaration, föreskrivs följande:

12 Artikel 174 i nämnda kodex, med rubriken Ogiltigförklarande av en tulldeklaration, har följande lydelse:

13 I artikel 175 i samma kodex, med rubriken Delegering av befogenheter, föreskrivs följande:

14 I artikel 148 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/2446 av den 28 juli 2015 om komplettering av förordning nr 952/2013 vad gäller närmare regler avseende vissa bestämmelser i unionens tullkodex (EUT L 343, 2015, s. 1), som antogs bland annat med stöd av artikel 175 i unionens tullkodex, föreskrivs följande:

15 Enligt artikel 68 i Legea nr. 86/2006 privind Codul Vamal al României (lag nr 86/2006 om Rumäniens tullkodex) (Monitorul Oficial al României, del I, nr 350 av den 19 april 2006, nedan kallad Rumäniens tullkodex), i den lydelse som gällde vid den tidpunkt som är avgörande för omständigheterna i det nationella målet, fick varor, med tullmyndighetens samtycke, undersökas eller bli föremål för en provtagning, på begäran, för hänförande till en godkänd tullbehandling.

16 I artikel 100 i Rumäniens tullkodex föreskrivs följande:

17 Enligt artikel 653.1 a i Hotărârea Guvernului nr. 707/2006 pentru aprobarea Regulamentului de aplicare a Codului Vamal al României (regeringsbeslut nr 707/2006 om godkännande av tillämpningsförordningen för Rumäniens tullkodex) av den 7 juni 2006 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 520 av den 15 juni 2006) (nedan kallad tillämpningsförordningen för Rumäniens tullkodex) utgör undandragande från tullkontroll av alla slags varor som ska hänföras till ett tullförfarande en administrativ överträdelse som kan leda till en administrativ sanktionsavgift på mellan 3000 och 8000 rumänska leu (RON). Varorna ska dessutom bli föremål för förverkande i detta fall.

18 I artikel 654 i tillämpningsförordningen för Rumäniens tullkodex föreskrivs att, vid en sådan administrativ överträdelse som avses i artikel 653.1 a, är den som begår denna gärning, när varorna inte längre kan identifieras, skyldig att betala ett belopp som svarar mot varornas tullvärde, jämte importtullar och annan tull som lagligen ska betalas i form av fastställda skatter och avgifter vid tidpunkten för varornas övergång till fri omsättning, varvid denna åtgärd, när det gäller tullskuldens upphörande, ska ha samma rättsliga verkan som förverkande av varorna.

19 Enligt artikel 655 i nämnda förordning utgör de handlingar som avses i artiklarna 651–653 administrativa överträdelser om de inte begås under sådana omständigheter att de enligt strafflagstiftningen utgör brott.

20 ZZE gjorde två beställningar om totalt 10000 elektroniska integrerade kretsar hos ett schweiziskt bolag. Det sistnämnda bolaget utfärdade för detta ändamål två separata fakturor, nämligen faktura nr VFE19-03168 av den 2 juli 2019, som avsåg en kvantitet på 5000 komponenter och ett belopp på 4950 euro, och faktura nr VFE19-03169 av den 2 juli 2019, som även den avsåg en kvantitet på 5000 komponenter och ett belopp på 4950 euro. Transporten av de berörda varorna ombesörjdes av ett bolag som tillhandahöll budtjänster.

21 Den 4 juli 2019 mottog ZZE importhandlingen avseende flygfraktsedel nr 1Z3022056899895681, för ett kolli som vägde 2,7 kilogram och vars värde uppgick till 4950 euro. På grundval av detta dokument har endast de varor som är hänförliga till faktura nr VFE19-03169 av den 2 juli 2019, inbegripet transportkostnader, deklarerats vid Gränstullkontoret vid Cluj-Napoca flygplats.

22 När försändelsen mottogs i Satu Mare (Rumänien) konstaterade ZZE:s anställda att den innehöll en mängd som var dubbelt så stor som den som angavs på faktura nr VFE19-03169 av den 2 juli 2019 och att leverantören samma dag hade utfärdat faktura nr VFE19-03168 som inte hade bokförts i deklarationen till tullmyndigheterna.

23 Av denna anledning ingav ZZE, den 9 juli 2019, en ansökan till Gränstullkontoret vid Cluj-Napoca flygplats om att den konstaterade oegentligheten skulle avhjälpas genom att tullmyndigheterna antar ett beslut om att reglera situationen och därvid beräkna de relevanta tullförpliktelserna.

24 Den 2 september 2019 utfärdade den behöriga tullmyndigheten en rapport, enligt vilken ZZE avsiktligen hade undandragit de varor som var hänförliga till faktura nr VFE19-03168 av den 2 juli 2019 från tullkontroll. Denna myndighet ålade därför sistnämnda bolag böter på 3000 RON för att ha gjort sig skyldigt till den administrativa överträdelse som avses i artikel 653.1 a i tillämpningsförordningen för Rumäniens tullkodex och en kompletterande sanktion på 27839 RON enligt artikel 654 i nämnda förordning.

25 ZZE överklagade denna rapport till rumänsk domstol.

26 ZZE:s överklagande ogillades i första instans av Judecătoria Cluj-Napoca (Förstainstansdomstolen i Cluj-Napoca, Rumänien). Enligt nämnda domstol kan den överträdelse som avses i artikel 653.1 a i tillämpningsförordningen för Rumäniens tullkodex begås såväl uppsåtligen som av oaktsamhet. Den omständigheten att ZZE, några dagar efter det att de mottagna varorna hade frigjorts, hade vänt sig till den behöriga tullmyndigheten för att rätta till situationen kunde enligt nämnda domstol inte utgöra grund för att anse att de påtalade gärningarna inte utgör en överträdelse.

27 Nämnda domstol ansåg dessutom att artikel 173 i unionens tullkodex inte var tillämplig i det aktuella fallet, eftersom den bestämmelsen inte tillåter ändring av en tulldeklaration om en sådan ändring gör tulldeklarationen tillämplig på andra varor än dem som den omfattade från början.

28 När det gäller den administrativa sanktionsavgift som ZZE hade ålagts ansåg Förstainstansdomstolen att den motsvarade det lägsta sanktionsbelopp som föreskrivs i lagen och att den stod i proportion till den faktiska fara för samhället som gärningarna utgör. Förstainstansdomstolen ansåg vidare att den ytterligare sanktionsåtgärd som ZZE ålades i enlighet med artikel 654 i tillämpningsförordningen för Rumäniens tullkodex var lämplig. Nämnda domstol beaktade närmare bestämt den omständigheten att, med hänsyn till den tid som hade förflutit mellan den dag då de aktuella varorna undandrogs tullkontroll och den dag då tullmyndigheterna kontaktades vad dessa beträffar, och med hänsyn till att ZZE, under år 2019, hade genomfört åtta andra importer av varor av samma slag från samma leverantör, var motparten i det nationella målet inte säker på att de varor som hade undandragits tullkontroll fortfarande kunde identifieras. Dessutom kunde ZZE ha anmält de aktuella varorna efter det att bolaget hade kontaktat tullmyndigheterna i ärendet, vilket ZZE inte gjorde.

29 ZZE överklagade detta beslut till Tribunalul Cluj (Appellationsdomstolen i Cluj, Rumänien), som är den hänskjutande domstolen.

30 Den hänskjutande domstolen konstaterar att tullmyndigheterna och de rumänska domstolarna har intagit olika synsätt när det gäller tolkningen av artikel 173 i unionens tullkodex och särskilt av punkt 3 i denna artikel, vilket strider mot rättssäkerhetsprincipen. Den hänskjutande domstolen anser att även om artikel 173 i tullkodexen inte skulle anses tillämplig i ett sådant fall som det som är aktuellt i det nationella målet, borde det emellertid finnas en annan rättslig möjlighet att rätta till ett sådant fel som det som klaganden i det nationella målet påstår sig ha begått, det vill säga antingen det förfarande som föreskrivs i artikel 174 i nämnda kodex eller ett annat rättsmedel som inte medför sådana allvarliga sanktioner att klaganden avskräcks från att rätta sig efter gällande lagstiftning.

31 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende, med hänvisning till de i punkterna 20–23 i förevarande dom beskrivna omständigheterna i det nationella målet, understrukit att ZZE inte var i ond tro.

32 Mot denna bakgrund beslutade Tribunalul Cluj (Appellationsdomstolen i Cluj) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU‑domstolen:

33 Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den andra frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artiklarna 173 och 174 i unionens tullkodex ska tolkas så, att de är tillämpliga i det fall då deklaranten, efter att ha gett in sin tulldeklaration och efter det att varorna frigjorts, konstaterar att en större kvantitet varor än vad som ursprungligen deklarerats borde ha varit föremål för nämnda deklaration.

34 Vad för det första gäller artikel 173 i unionens tullkodex föreskrivs i punkt 1 en möjlighet för deklaranten att begära rättelse av sin deklaration efter det att den har tagits emot av tullmyndigheterna, under förutsättning att rättelsen inte gör deklarationen tillämplig på andra varor än dem som den omfattade från början.

35 Enligt punkt 2 i nämnda artikel får en sådan rättelse inte göras om den begärs efter det att tullmyndigheterna har underrättat deklaranten om att de avser att undersöka varorna, efter det att tullmyndigheterna har fastställt att uppgifterna i tulldeklarationen är felaktiga eller efter det att nämnda myndigheter har frigjort varorna.

36 I punkt 3 i samma artikel i unionens tullkodex föreskrivs en möjlighet för tullmyndigheterna att på deklarantens begäran och inom tre år från mottagandet av deklarationen ändra den efter det att varorna har frigjorts, så att deklaranten ska kunna fullgöra sina skyldigheter som hör samman med hänförande av varorna till det berörda tullförfarandet.

37 Av artikel 173.1 i unionens tullkodex, jämförd med artikel 173.3 i samma tullkodex, kan således slutsatsen dras att en rättelse av en tulldeklaration inte under några omständigheter får tillåtas om den begärda rättelsen får till följd att tulldeklarationen blir tillämplig på andra varor än dem som ursprungligen omfattades av densamma. För att avgöra huruvida denna artikel är tillämplig i det fall som beskrivs i punkt 33 i förevarande dom måste EU-domstolen tolka vad som avses med begreppet andra varor än dem som [tulldeklarationen] omfattade från början, i den mening som avses i punkt 1 i nämnda artikel.

38 Domstolen erinrar om att vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 16 juli 2020, Pfeifer & Langen, C‑97/19, EU:C:2020:574, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

39 Vad för det första gäller ordalydelsen i artikel 173.1 sista meningen i unionens tullkodex, konstaterar domstolen att användningen av adjektivet andra gör denna bestämmelse tillräckligt vid för att utesluta varje rättelse av varor som inte omfattas av den ursprungliga deklarationen, inbegripet varor som kvantitativt sett överstiger de deklarerade varorna. Även om de berörda varorna kvalitativt är identiska med de varor som omfattas av deklarationen, motsvarar en sådan överskottskvantitet just de varor som ursprungligen inte omfattades av nämnda tulldeklaration.

40 För det andra stöds en restriktiv tolkning av artikel 173.1 i unionens tullkodex – enligt vilken det inte är möjligt att göra en rättelse rörande varor som utgör en överskottskvantitet i förhållande till de varor som omfattas av den ursprungliga tulldeklarationen – av det sammanhang i vilket denna bestämmelse ingår och i vilket punkt 3 i artikel 173 ingår. I denna punkt 3 föreskrivs visserligen en möjlighet att rätta en tulldeklaration efter det att varorna har frigjorts, men endast så att deklaranten ska kunna fullgöra sina skyldigheter som hör samman med hänförande av varorna till det berörda tullförfarandet. Eftersom en vara inte kan anses ha hänförts till ett sådant förfarande förrän den har deklarerats, kan artikel 173 i unionens tullkodex endast avse varor som har kommit till tullmyndigheternas kännedom genom den tulldeklaration som begärs rättad. Detta kan emellertid inte vara fallet beträffande en kvantitet varor som överstiger den kvantitet som ursprungligen deklarerats.

41 Vidare följer det av domstolens praxis att unionens tullkodex grundar sig på ett deklareringssystem för att i möjligaste mån begränsa tullformaliteter och tullkontroller och samtidigt förebygga bedrägerier och oegentligheter som kan skada unionens budget. Det är på grund av den betydelse som förhandsdeklarationerna har för en väl fungerande tullunion som det i artikel 15 i unionens tullkodex föreskrivs en skyldighet för deklaranten att lämna riktiga och fullständiga uppgifter (dom av den 9 juli 2020, Unipack, C‑391/19, EU:C:2020:547, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

42 Denna skyldighet följer av principen om att tulldeklarationen inte kan återkallas när den väl har tagits emot. Undantagen från denna princip är noggrant reglerade genom den unionsrättsliga lagstiftningen på området (dom av den 17 september 2014, Baltic Agro, C‑3/13, EU:C:2014:2227, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

43 Även om denna princip om oåterkallelighet, inom ramen för unionens tullkodex, mildras av den i artikel 173 i tullkodexen föreskrivna möjligheten att rätta en tulldeklaration, utgör denna möjlighet icke desto mindre ett undantag från denna princip, som ska tolkas restriktivt.

44 En sådan tolkning ligger dessutom i linje med unionslagstiftarens avsikt. Såsom framgår av en jämförelse mellan artikel 173.3 i unionens tullkodex, såsom den antagits av unionslagstiftaren, och den text som kommissionen hade föreslagit i detta avseende i artikel 149 i dess förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om fastställande av en tullkodex för unionen (COM(2012) 64 final), var det nämligen unionslagstiftaren som, i artikel 173, lade till det villkor som det har erinrats om i punkt 40 i förevarande dom, enligt vilket en sådan rättelse efter det att varorna har frigjorts endast kan begäras för att en sökande ska kunna uppfylla sina skyldigheter att hänföra varorna till det berörda tullförfarandet, vilket är ett uttryck för lagstiftarens vilja att begränsa möjligheterna att rätta tulldeklarationer.

45 Vad för det tredje gäller de mål som eftersträvas med den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet, ska det påpekas att dessa ger stöd för en tolkning av artikel 173.1 i unionens tullkodex som utesluter möjligheten att göra en rättelse för varor som kvantitativt sett överstiger vad som angetts i den ursprungliga tulldeklarationen. Detta gäller i synnerhet syftet att bekämpa bedrägeri, vilket anges i skäl 15 i tullkodexen.

46 Såsom framgår av punkt 41 i förevarande dom är nämligen deklarantens skyldighet att i sina deklarationer lämna korrekta och fullständiga uppgifter av avgörande betydelse för att tullkontrollerna ska fungera väl och för att bekämpa bedrägerier och oegentligheter. Det är således förenligt med detta syfte att strikt begränsa möjligheterna till rättelse av tulldeklarationer. För det andra framgår det även av detta skäl 15 att tullkontroller är nödvändiga för att uppnå detta syfte.

47 Domstolen har redan haft tillfälle att, i mål som rör ändring av tulldeklarationer efter det att varorna har frigjorts, understryka betydelsen av möjligheten att anmäla de berörda varorna. Domstolen har vidare understrukit de svårigheter som kan uppstå när en sådan anmälan inte längre är möjlig, exempelvis när de uppgifter som ska kontrolleras kräver en fysisk kontroll av varorna. Detta gäller särskilt ändringar av materiella uppgifter om varorna, såsom varornas art eller egenskaper (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 oktober 2005, Overland Footwear, C‑468/03, EU:C:2005:624, punkterna 47 och 48, och dom av den 16 juli 2020, Pfeifer & Langen, C‑97/19, EU:C:2020:574, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

48 Sådana överväganden förklarar varför unionslagstiftaren, för att säkerställa att målet bedrägeribekämpning kan uppnås, genom artikel 173.1 i unionens tullkodex, under alla omständigheter ville utesluta att en deklarant, genom en rättelse av de materiella delarna i tulldeklarationen, kan undandra sig den ursprungliga skyldigheten att deklarera de berörda varorna till tullmyndigheterna.

49 Mot bakgrund av det ovan anförda konstaterar domstolen att begreppet andra varor än dem som [tulldeklarationen] omfattade från början, i den mening som avses i artikel 173.1 i tullkodexen, ska tolkas så, att detta begrepp omfattar varor som kvantitativt sett som överstiger vad som angavs i den ursprungliga tulldeklarationen.

50 Artikel 173 i unionens tullkodex ska följaktligen tolkas så, att en begäran om rättelse av en tulldeklaration inte kan godtas när den syftar till att ändra deklarationen till att avse en kvantitet varor som överstiger den kvantitet varor som anges i deklarationen.

51 Vad för det andra gäller artikel 174 i unionens tullkodex, föreskrivs i denna artikel att tullmyndigheterna i vissa fall som avses i punkt 1 i den artikeln får ogiltigförklara en redan mottagen tulldeklaration. Såsom har slagits fast i mål som rör förordning nr 2913/92, vars artikel 66 återges i artikel 174 i unionens tullkodex, upphör den tullskuld som följer av den ogiltigförklarade deklarationen vid en ogiltigförklaring, varvid den sistnämnda upphör att gälla (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2020, Pfeifer & Langen, C‑97/19, EU:C:2020:574, punkterna 39 och 40 och där angiven rättspraxis).

52 Såsom anges i artikel 174.2 i tullkodexen är, om inget annat föreskrivs, en sådan ogiltigförklaring emellertid endast möjlig innan varorna har frigjorts. Efter ett sådant frigörande är artikel 174 i princip inte tillämplig.

53 Artikel 175 i tullkodexen ger emellertid kommissionen befogenhet att anta delegerade akter för att fastställa i vilka fall tulldeklarationen kan ogiltigförklaras efter det att varorna har frigjorts i enlighet med artikel 174.2 i tullkodexen. Det är bland annat på grundval av denna bestämmelse som kommissionen har antagit delegerad förordning 2015/2446, i vilken det, i artikel 148, föreskrivs i vilka fall det är tillåtet att ogiltigförklara en tulldeklaration även efter det att varorna har frigjorts. Såsom framgår av själva ordalydelsen i denna bestämmelse kan omständigheterna i det nationella målet inte inordnas i något av de fall som avses i artikel 148 i delegerad förordning 2015/2446, vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

54 Mot bakgrund av det ovan anförda ska artikel 174 i unionens tullkodex tolkas så, att en ansökan om ogiltigförklaring av en tulldeklaration, i ett sådant fall som det som beskrivs i punkt 33 i förevarande dom, inte kan bifallas när ansökan har ingetts efter det att varorna har frigjorts, utan att för den skull omfattas av de fall som kommissionen har fastställt med tillämpning av artikel 175 i tullkodexen.

55 Mot bakgrund av allt detta ska den första och den andra frågan besvaras enligt följande. Artiklarna 173 och 174 i unionens tullkodex ska tolkas så, att de inte är tillämpliga i det fall då deklaranten, efter att ha gett in sin tulldeklaration och efter det att varorna frigjorts, konstaterar att en större kvantitet varor än vad som ursprungligen deklarerats borde ha varit föremål för nämnda deklaration, och detta av följande skäl:

56 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida unionens tullkodex ska tolkas så, att när en deklarant, efter det att varorna har frigjorts, konstaterar att kvantiteten importerade varor är större än den som anges i tulldeklarationen, kan deklaranten reglera sin situation med tillämpning av andra bestämmelser i tullkodexen än artiklarna 173 och 174, utan att i förekommande fall åläggas några sanktioner.

57 Det ska i detta hänseende påpekas att deklaranten i ett sådant fall, enligt artikel 139.1 och artikel 158.1 i tullkodexen, under alla omständigheter är skyldig att deklarera varje kvantitet varor som överstiger den kvantitet som anges i deklarationen. Nämnda kodex utesluter emellertid inte att tullmyndigheterna, samtidigt som de godtar en sådan för sent ingiven deklaration, kan ålägga deklaranten sanktioner vid åsidosättande av tullagstiftningen.

58 Enligt artikel 42.1 i samma kodex ska nämligen varje medlemsstat fastställa sanktioner för överträdelser av tullagstiftningen, vilka ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.

59 Enligt domstolens praxis är de sanktioner som föreskrivs i nämnda artikel 42 inte bara avsedda att vidtas för eventuella bedrägerier eller olaglig verksamhet, utan för varje överträdelse av tullagstiftningen (dom av den 4 mars 2020, Schenker, C‑655/18, EU:C:2020:157, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

60 Det ska härvidlag erinras om att medlemsstaterna har befogenhet att välja de sanktioner som de finner lämpliga om unionens lagstiftning inte har harmoniserats i fråga om tillämpliga sanktioner för bristande efterlevnad av villkor som föreskrivs i ett regelverk som införts genom denna lagstiftning. De är dock skyldiga att vid utövandet av denna befogenhet följa unionsrätten och dess allmänna principer, följaktligen också proportionalitetsprincipen (dom av den 4 mars 2020, Schenker, C‑655/18, EU:C:2020:157, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

61 I synnerhet får de administrativa eller repressiva åtgärder som tillåts enligt nationell lagstiftning inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med denna lagstiftning och de får inte heller vara orimliga i förhållande till nämnda mål (dom av den 4 mars 2020, Schenker, C‑655/18, EU:C:2020:157, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

62 När tullmyndigheterna i ett fall som det vid den nationella domstolen tillämpar en nationell lagstiftning, vilken måste vara förenlig med de principer som det erinras om i punkterna 59 och 60 i förevarande dom, ska de följaktligen, såväl vid den rättsliga kvalificeringen av den överträdelse som eventuellt har begåtts, som vid, i förekommande fall, fastställandet av de påföljder som är hänförliga till att tullagstiftningen inte har iakttagits, beakta samtliga relevanta omständigheter, i förekommande fall även deklarantens goda tro, för att säkerställa att sanktionerna är effektiva, proportionella och avskräckande.

63 Mot bakgrund av det ovan anförda ska unionens tullkodex, särskilt artikel 42, artikel 139.1 och artikel 158.1 i denna, tolkas enligt följande. När en deklarant, efter det att varorna har frigjorts, konstaterar att kvantiteten importerade varor är större än den som anges i tulldeklarationen, så är denne skyldig att inge en ny deklaration avseende denna överskottskvantitet. Om tullmyndigheterna, när det gäller en sådan för sent ingiven deklaration, har att tillämpa nationell lagstiftning som föreskriver sanktioner i enlighet med artikel 42 i tullkodexen gäller följande. De ska, såväl vid den rättsliga kvalificeringen av den överträdelse som eventuellt har begåtts, som vid, i förekommande fall, fastställandet av sanktioner som är hänförliga till att tullagstiftningen inte har iakttagits, beakta samtliga relevanta omständigheter, i förekommande fall även deklarantens goda tro, för att säkerställa att dessa sanktioner är effektiva, proportionella och avskräckande.

64 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: rumänska.