Förslag till avgörande av generaladvokat Manuel Campos Sánchez-Bordona föredraget den 23 mars 2023

1 Originalspråk: spanska.

2 Den förra begäran om förhandsavgörande hade framställts direkt av en notarie. EU-domstolen fann att notarien inte var att betrakta som en domstol i den mening som avses i artikel 267 FEUF och avvisade därför begäran. Se beslut av den 1 september 2021, OKR (begäran om förhandsavgörande från en biträdande notarie) ( C‑387/20, EU:C:2021:751).

3 Europaparlamentets och rådets förordning av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (EUT L 201, 2012, s. 107).

4 Vad beträffar den första tolkningsfrågan, tycks det inte råda någon tvekan om svaret om det är så att det är en olycklig formulering i inledningen till förordning nr 650/2012 som har gett upphov till den hänskjutande domstolens tvivel. I flera skäl i förordningen används ordet medborgare (och även, i några versioner, uttrycket europeiska medborgare) som målgrupp för en förordning som syftar till att göra det lättare att i förväg utforma arvsrättsliga förhållanden med gränsöverskridande verkan och få tillgång till den inre marknadens fördelar. Om denna hänvisning skulle uppfattas så att den utesluter tredjelandsmedborgare på vars arv förordning nr 650/2012 av en eller annan anledning ska tillämpas, skulle det inte bara strida mot ordalydelsen av artikel 22 i förordningen utan även mot andra bestämmelser, exempelvis artikel 20, där det anges att förordningen är universellt tillämplig.

5 Närmare bestämt mot artikel 81 i lagen om notarieämbetet av den 14 februari 1991 (Dz. U. 1991 nr 22, poz. 91), enligt vilken en notarie får vägra att bestyrka rättsstridiga handlingar.

6 Jag skriver i princip, eftersom det föreligger oenighet om huruvida det bilaterala avtalet verkligen utesluter ett val av lex successionis, eller om inget föreskrivs där rörande detta: se fotnot 7. Det ankommer uteslutande på den hänskjutande domstolen att avgöra denna fråga och inte på EU-domstolen, som saknar behörighet att tolka det avtalet.

7 Detta är den tolkning av det bilaterala avtalet som notarien, kommissionen och den ungerska regeringen förespråkar. I likhet med OP i det nationella målet, har den polska regeringen i punkterna 27–30 i sitt skriftliga yttrande gjort gällande att avtalet bara återger status quo när det gällde frågan vilken lag som skulle tillämpas på arvet när avtalet ingicks. Den omständigheten att det inte finns någon hänvisning till lagval innebär helt enkelt att den frågan inte regleras i avtalet. Den hänskjutande domstolen är inte kategorisk på den här punkten. Om den omständigheten att inget föreskrivs om möjligheten att välja (den varken godtas eller nekas) ska tolkas som att det inte spelar någon roll för de stater som har undertecknat avtalet, kan det inte föreligga någon oförenlighet med förordning nr 650/2012.

8 Med undantag av Konungariket Spaniens yttrande, där även punkt 2 nämns i punkt 27 och följande punkter i yttrandet.

9 Förordning nr 650/2012 är inte tillämplig på Irland eller i Danmark. Ordet medlemsstat ska i fortsättningen anses syfta på de övriga medlemsstaterna.

10 Det är utan tvekan så att instrument av det här slaget omfattas av artikel 75.1 i förordning nr 650/2012.

11 Detta har den spanska (punkterna 28 och 30) och den ungerska regeringen (punkterna 10–16) gjort gällande i sina skriftliga yttranden.

12 Kommissionens skriftliga yttrande, punkt 34 och följande punkter, och notariens skriftliga yttrande, punkt 23 och följande punkter.

13 Konvention i Bryssel av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT 1972, L 299, s. 32; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 30; konsoliderad version i EGT C 27, 1998, s. 1).

14 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1). Bestämmelserna sammanfaller i hög grad och skillnaderna påverkar inte det som är av intresse i förevarande mål.

15 Jämförd med artiklarna 55 och 56.

16 Jämförd med artiklarna 69 och 70.

17 Europaparlamentets och rådet förordning (EU) av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1). Liksom i förordning nr 44/2001 ska artikel 71 jämföras med artiklarna 69 och 70.

18 Rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet (EUT L 7, 2019, s. 1).

19 Rådets förordning (EU) 2016/1103 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden (EUT L 183, 2016, s. 1).

20 Det finns emellertid vissa skillnader mellan dem. Några av dessa anser jag är irrelevanta. Så är fallet med avsaknaden i artikel 75 i förordning nr 650/2012 av formuleringen utan att detta påverkar medlemsstaternas skyldigheter enligt artikel [307] 351 FEUF, vilken återfinns i andra förordningar. Den hänvisningen fanns med i artikel 45 i kommissionens förslag, KOM(2009) 154 slutlig, men den togs bort när den passerade parlamentet. Jag anser att hänvisningen till FEUF i de instrumenten bara är avsedd att utgöra en påminnelse. Det innebär att en avsaknad av den inte befriar medlemsstaterna från de skyldigheter som föreskrivs i FEUF i samband med arv som omfattas av förordningen (se, för ett liknande resonemang, punkt 80 och följande punkter i detta förslag till avgörande). Såsom framgår nedan kan däremot skillnaderna när det gäller avgränsningen av situationer där en europeisk förordning har företräde framför en internationell konvention (se, fotnot 21 nedan för Brysselkonventionen och de förordningar som följt efter den, samt fotnot 27 för andra) få konsekvenser när tolkningen av vissa samordningsklausuler ska tillämpas på andra.

21 Dom av den 14 juli 2016, Brite Strike Technologies ( C‑230/15, EU:C:2016:560, punkterna 49 och 50). Merparten av de konventioner som uteslutande ingåtts mellan medlemsstater har inte längre någon verkan mellan dem inom det materiella tillämpningsområde som omfattas av Brysselkonventionen eller av förordningarna nr 44/2001 och nr 1215/2012: se artiklarna 55 och 56 i Brysselkonventionen och artiklarna 69 och 70 i förordning nr 44/2001 och i förordning nr 1215/2012.

22 Dom av den 6 december 1994, Tatry ( C‑406/92, EU:C:1994:400, punkt 25).

23 Dom av den 4 maj 2010, TNT Express Nederland ( C‑533/08, EU:C:2010:243, punkterna 45–48) (nedan kallad domen TNT Express Nederland)

24 Domen TNT Express Nederland, punkt 49 och följande artiklar, dom av den 19 december 2013, Nipponkoa Insurance ( C‑452/12, EU:C:2013:858, punkt 36), och dom av den 4 september 2014, Nickel & Goeldner Spedition ( C‑157/13, EU:C:2014:2145, punkt 38). Jag ska återkomma till den osäkerhet som råder när det gäller den geografiska räckvidden (så att säga) av denna rättspraxis: se, punkt 41 nedan. Av den framgår, under alla förhållanden, att regeln om icke-påverkan inte innebär att det europeiska instrumentet automatiskt får stå tillbaka varje gång det kolliderar med en internationell konvention, vilket man kan få intryck av vid första anblicken.

25 Domen TNT Express Nederland, punkt 51, och dom av den 19 december 2013, Nipponkoa Insurance ( C‑452/12, EU:C:2013:858, punkt 37). Innebörden av detta i praktiken kommer till uttryck i punkt 55 i den förstnämnda domen: konventionen får … endast tillämpas inom unionen om den gör det möjligt att uppnå målen om fri rörlighet för domar på privaträttens område och om ömsesidigt förtroende mellan de rättsvårdande myndigheterna inom unionen på villkor som är minst lika fördelaktiga som de villkor som följer av förordning nr 44/2001. Se även punkt 38 i den sistnämnda domen och den avslutande formuleringen i punkt 39: artikel 71 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att den utgör hinder mot att en internationell konvention tolkas på ett sätt som inte säkerställer att förordningens underliggande ändamål och principer iakttas på villkor som är minst lika fördelaktiga som de villkor som föreskrivs i förordningen.

26 När bestämmelserna om behörighet, tillämplig lag och dylikt i samband med arv finns i en allmänt tillämplig konvention som innehåller allmänna regler om exempelvis litispendens, käromål som har samband med varandra eller erkännande och verkställighet av domar, måste det klarläggas huruvida dessa allmänna regler även är avsedda för arv som omfattas av konventionen, innan bestämmelserna i förordning nr 650/2012 tillämpas.

27 I förordning nr 650/2012 föreskrivs inget om hur det förhåller sig med avtal som både medlemsstater och tredjeland är part i när det gäller förhållandet mellan dessa, vilket kan anses ha gjorts i artikel 45 i kommissionens förslag, KOM(2009) 154 slutlig, och till skillnad från förordning nr 4/2009.

28 Se punkt 32 första strecksatsen ovan.

29 Se punkt 32 sista strecksatsen ovan.

30 Jag syftar på den geografiska räckvidden. Vad beträffar principerna likställs i de domarna de principer som ligger bakom det civilrättsliga samarbetet inom unionen med de som reglerar just den förordning vars förenlighetsklausul är aktuell här.

31 Punkt 52.

32 Domen TNT Express Nederland, punkterna 53 och 54, och dom av den 19 december 2013, Nipponkoa Insurance ( C‑452/12, EU:C:2013:858, punkt 38).

33 Dom av den 4 september 2014 (C‑157/13, EU:C:2014:2145).

34 Domen TNT Express Nederland och dom av den 19 december 2013, Nipponkoa Insurance ( C‑452/12, EU:C:2013:858), handlade om reglerna om litispendens, erkännande och verkställighet i konventionen om fraktavtal vid internationell godsbefordran på väg, undertecknad i Genève den 19 maj 1956, i dess lydelse enligt protokollet av den 5 juli 1978, undertecknat i Genève den 5 juli 1978 (CMR-konventionen), när de ska tillämpas i mål (eller beslut) med två medlemsstater. De faktiska omständigheterna i dom av den 4 september 2014, Nickel & Goeldner Spedition ( C‑157/13, EU:C:2014:2145), rörde en enda medlemsstat. Det handlade där om att få klarlagt huruvida en behörighetsbestämmelse i CMR-konventionen eller behörighetsbestämmelsen i förordning nr 44/2001 skulle tillämpas.

35 Dom av den 21 januari 2010, kommissionen/Tyskland ( C‑546/07, EU:C:2010:25, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

36 Idem, punkterna 43 och 44.

37 Bestämmelserna om arv i det bilaterala avtalet skiljer sig avsevärt från bestämmelserna i förordning nr 650/2012. I förordningen används den enhetliga modellen för att handlägga arv medan den motsatta modellen används i konventionen, med alla dess konsekvenser (det vill säga när det gäller tillämplig lag, internationell behörighet och erkännande och verkställighet av utländska domar). Om de polska myndigheterna skulle tvingas gynna universalitetsprincipen i fråga om arv på grund av att det är den som ligger till grund för förordning nr 650/2012, skulle det innebära att den bilaterala konventionen åsidosattes under sådana förhållanden som sannolikt är av störst intresse, det vill säga varje gång ett arv efter en polsk medborgare omfattar fast egendom i Ukraina. Eftersom det bilaterala avtalet inte bara föreskriver att lagen i den stat där den avlidne var medborgare ska tillämpas på den lösa egendomen och lex rei sitae på den fasta (artikel 37), utan även att dessa regler måste iakttas för att avgöranden ska erkännas ömsesidigt (artiklarna 49 och 50.6), skulle det polska avgörandet inte erkännas i Ukraina. Däremot skulle Polen fortfarande vara skyldigt att erkänna ukrainska avgöranden rörande fast egendom som är belägen i Polen.

38 Eller följden av att de tillämpas.

39 Vad beträffar artikel 75 i förordning nr 650/2012, är det datumet då förordningen antogs som är relevant. Hur det än förhåller sig med det var Polen och Ukraina tredjeländer när de ingick det bilaterala avtalet, eftersom Polen då ännu inte hade anslutit sig till unionen. Utsikterna för att Ukraina kommer att ansluta sig i framtiden liksom den önskan att stärka banden som kommer till uttryck i Associeringsavtalet mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Ukraina, å andra sidan (EUT L 161, 2014, s. 3) har av den hänskjutande domstolen och av några av parterna i målet vid EU-domstolen anförts som argument för att föra tolkningen av det bilaterala avtalet närmare förordning nr 650/2012. Det är emellertid något oklart om, när och hur dessa avsiktsförklaringar kommer att förverkligas och de är därför inte användbara när det gäller att tolka avtalets innehåll i nuläget.

40 Se punkt 80 och följande punkter nedan.

41 I ett visst skede kunde denna tidsmässiga omständighet tillmätas viss betydelse när det gällde tolkningen av artikel 351 FEUF. I sin dom av den 28 oktober 2022, Generalstaatsanwaltschaft München (Utlämning och ne bis in idem) ( C‑435/22 PPU, EU:C:2022:852, punkt 126), slog domstolen fast att så inte är fallet. Jag vill erinra om att vad beträffar artikel 75 i förordning nr 650/2012, är det datumet då förordningen antogs som är relevant.

42 Artikel 41 i det bilaterala avtalet. Om all lös egendom i kvarlåtenskapen finns i en avtalsslutande stat, dödsbodelägarna är överens om det och en av dem ansöker om det, kan i undantagsfall hela arvsmålet prövas vid myndigheterna i den staten. Om jag inte misstar mig har denna lagvalsregel inte ändrats.

43 Som jag tidigare påpekat ankommer det på den hänskjutande domstolen att avgöra hur denna aspekt av det bilaterala avtalet ska tolkas för de stater som är part i det.

44 Det är inte ovanligt att tekniska lösningar i förordning nr 650/2012 beskrivs genom hänvisning till de principer som ligger till grund för dem: P. Lagarde, Les principes de base du nouveau règlement européen sur les successions, Revue Critique de Droit International Privé, 2012, s. 691–732. Denna metod är inte helt riskfri, vilket framgår i förevarande mål: den omständigheten att ett val av tillämplig lag eller av behörig domstol får göras enligt förordningen, innebär inte nödvändigtvis att parternas rätt att själva avtala om behörig domstol blir en princip som ligger till grund för instrumentet.

45 Skäl 23 och 27. I artikeldelen, bland annat artiklarna 4 och 21.1.

46 Artikel 4, artikel 10.

47 Skäl 37 in fine och artikel 21.

48 Skäl 42 och artikel 23.

49 Jag använder här det ord som förekommer i flera olika skäl i förordning nr 650/2012.

50 Att tillgångarna är av olika art eller att de finns i olika stater, innebär då inte ytterligare en svårighet för dem.

51 Genom att alla eller en stor del av alla aspekter av ett arv med gränsöverskridande verkan omfattas av en enda rättsordning, minskar mängden problem (och deras styrka) som är karaktäristiska för återskapandet av dess regelverk.

52 Se det arbetsdokument från kommissionens avdelningar som åtföljde förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar och officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg, SEC(2009) 410, s. 12. Artikel 75.1 (artikel 45.1 i kommissionens förslag, KOM(2009) 154 slutlig) kan också sägas ha antagits i vetskap om att avvisandet av en enhetlig lösning i flera medlemsstater även var (är) den lösning som valts i internationella avtal med tredjeländer.

53 Dom av den 12 oktober 2017, Kubicka ( C‑218/16, EU:C:2017:755, punkt 43), dom av den 21 juni 2018, Oberle ( C‑20/17, EU:C:2018:485, punkterna 54–56), dom av den 7 april 2022, V A och Z A (Subsidiär behörighet att pröva arvsmål) ( C‑645/20, EU:C:2022:267, punkt 38), och dom av den 9 september 2021, UM (Gåvoavtal vid dödsfall) ( C‑277/20, EU:C:2021:708, punkt 33).

54 Dom av den 16 juli 2020, E.E. (Domstols behörighet och tillämplig lag på arv) ( C‑80/19, EU:C:2020:569, punkt 41).

55 Dom av den 12 oktober 2017, Kubicka ( C‑218/16, EU:C:2017:755), dom av den 21 juni 2018, Oberle ( C‑20/17, EU:C:2018:485), och dom av den 9 september 2021, UM (Gåvoavtal vid dödsfall) ( C‑277/20, EU:C:2021:708). I dessa mål skulle alternativet till förordningen ha varit en nationell lag och inte ett annat europeiskt instrument.

56 Dom av den 7 april 2022, V A och Z A (Subsidiär behörighet att pröva arvsmål) ( C‑645/20, EU:C:2022:267, punkt 37).

57 Dom av den 16 juli 2020, E.E. (Domstols behörighet och tillämplig lag på arv) ( C‑80/19, EU:C:2020:569, punkt 69), och dom av den 7 april 2022, V A och Z A (Subsidiär behörighet att pröva arvsmål) ( C‑645/20, EU:C:2022:267, punkterna 44 och 45).

58 Skäl 28 in fine och 32 samt artikel 13.

59 Artikel 12.1.

60 Även i de sällsynta fall där den lag som normalt sett är tillämplig får träda tillbaka till förmån för en annan enligt undantagsklausulen i artikel 21.2.

61 Så är fallet i förevarande mål: om OP:s lagval godtas ska den polska notarien och eventuellt en domstol tillämpa en utländsk lag.

62 Artiklarna 5–7.

63 Exempelvis utseende av och befogenheter för boutredningsmän i vissa situationer: skäl 44 och artikel 29 i förordning nr 650/2012.

64 Skäl 54 och artikel 30 i förordning nr 650/2012.

65 Innehållet i den bestämmelsen fanns inte med i kommissionens förslag till förordning (KOM(2009) 154 slutlig). Varför den slutligen fördes in förklaras inte i betänkandet från parlamentets utskott för rättsliga frågor av den 6 mars 2013, dokument A7–0045/2012.

66 Detta åskådliggörs på ett bra sätt i A. Bonomi, Successions internationales: conflits de lois et de juridictions, Kurser i internationell rätt vid akademin i Haag, vol. 350, s. 71–418, särskilt s. 107–108: La prétention d’un Etat étranger à soumettre, selon l’approche unitaire, les immeubles à la loi nationale ou à la loi du dernier domicile (ou de la dernière résidence habituelle) du de cujus, est […] entièrement irréaliste.

67 Möjligheterna att tillämpa den egna lagen, i egenskap av lex rei sitae och på grund av att den är det, är begränsade. Artikel 31 i förordning nr 650/2012 illustrerar detta: om den sakrätt som åberopas enligt den lag som är tillämplig på arvet är okänd i lagen i den medlemsstat där rätten åberopas (vilket normalt sett är den medlemsstat där egendomen som rättigheten gäller är belägen, ersätter lex rei sitae inte lex successionis. Det åligger medlemsstaterna att säkerställa den okända sakrättens kontinuitet genom att anpassa den till den närmast likvärdiga sakrätten enligt den statens lagstiftning.

68 Båda dessa grunder för att inte erkänna ett avgörande finns med i artikel 50 i det bilaterala avtalet mellan Polen och Ukraina av den 24 maj 1993.

69 Dom av den 28 oktober 2022, Generalstaatsanwaltschaft München (Utlämning och ne bis in idem) ( C‑435/22 PPU, EU:C:2022:852, punkterna 119 och 121).

70 Se exempelvis dom av den 22 oktober 2020, Ferrari ( C‑720/18 och C‑721/18, EU:C:2020:854), beträffande förhållandet mellan artikel 12.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/95/EG av den 22 oktober 2008 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EUT L 299, 2008, s. 25), och den i Berlin undertecknade konventionen av den 13 april 1892 mellan Schweiz och Tyskland om ömsesidigt skydd för patent, mönster, modeller och varumärken, i dess ändrade lydelse.

71 Se, bland annat, dom av den 22 oktober 2020, Ferrari ( C‑720/18 och C‑721/18, EU:C:2020:854, punkt 67), och dom av den 28 oktober 2022, Generalstaatsanwaltschaft München (Utlämning och ne bis in idem) ( C‑435/22 PPU, EU:C:2022:852, punkt 122).

72 Dom av den 22 oktober 2020, Ferrari ( C‑720/18 och C‑721/18, EU:C:2020:854, punkt 68).

73 Se domen i föregående fotnot, punkterna 69 och 72.

74 I denna kontext skulle det bilaterala avtalet kunna tolkas så (under förutsättning att den tolkningen iakttar folkrätten) att en avsaknad av bestämmelser om den avlidnes möjlighet att göra lagval är liktydigt med en likgiltighet rörande detta, vilket innebär att det står de stater som är part i avtalet fritt att reglera denna aspekt på det sätt som de finner lämpligt.