Förslag till avgörande av generaladvokat Laila Medina föredraget den 23 mars 2023

1 Originalspråk: engelska.

2 Se vidare Världsturismorganisationen (UNWTO), Secretary General’s Policy Brief on Tourism and Covid-19 (Generalsekreterarens policyöversikt avseende turism och covid-19) (tillgänglig på engelska på https://www.unwto.org/tourism-and-covid-19-unprecedented-economic-impacts).

3 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2302 av den 25 november 2015 om paketresor och sammanlänkade researrangemang, om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU samt om upphävande av rådets direktiv 90/314/EEG (EUT L 326, 2015, s. 1).

4 Se Terryn, E., Straetmans, G. och Colaert, V. (red.), Landmark Cases of EU Consumer Law, In Honour of Jules Stuyck, Intersentia, Cambridge – Antwerpen – Portland, 2013.

5 Dom av den 27 juni 2000, Océano Grupo Editorial och Salvat Editores ( C‑240/98–C‑244/98, EU:C:2000:346) (nedan kallad domen Océano Grupo).

6 Dom av den 21 november 2002, Cofidis ( C‑473/00, EU:C:2002:705).

7 Dom av den 14 mars 2013, Aziz ( C‑415/11, EU:C:2013:164). För en detaljerad analys av detta mål i samband med förfaranden för utmätning av intecknad egendom, se Fernández Seijo, J.M., La Tutela de los consumidores en los procedimientos judiciales, Especial Referencia a las ejecuciones hipotecarias, Wolters Kluwer, Barcelona, 2013.

8 Nicola, F. och Tichadou, E., Océano Grupo: A Transatlantic Victory for the Consumer and a Missed Opportunity for European Law, i Nicola, F. och Davies, B. (red), EU Law Stories, Contextual and Critical Histories of European Jurisprudence, Cambridge University Press, 2017, s. 390.

9 Emmanuel Carrères roman D’autres vies que la mienne (Folio, 2010) återger den personliga historien om den franske domaren Etienne Rigal, som var den som begärde förhandsavgörandet i domen av den 21 november 2002, Cofidis ( C‑473/00, EU:C:2002:705). Boken inspirerade i sin tur filmen Toutes nos envies (2010) (dir. Philippe Lioret), med Vincent Lindon i rollen som domaren.

10 Se Werbrouck, J. och Dauw, E., The national courts’ obligation to gather and establish the necessary information for the application of consumer law - the endgame?, European Law Review, 46(3), 2021, s. 331 och s. 337.

11 Poillot, E., Cour de justice, 3e ch., 11 mars 2020, Györgyné Lintner c/UniCredit Bank Hungary Zrt., aff. C‑511/17, EU:C:2020:188, i Picod, F. (red.), Jurisprudence de la CJUE 2020: décisions et commentaires, Bruylant, 2021, s. 966 (âge de raison på originalspråket franska).

12 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2015, Statoil Fuel & Retail ( C‑553/13, EU:C:2015:149, punkt 33).

13 Dom av den 9 september 2021, LatRailNet och Latvijas dzelzceļš ( C‑144/20, EU:C:2021:717, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

14 Punkt 20 ovan.

15 Rådets direktiv av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169). För en systematisk genomgång av denna rättspraxis, se Kommissionens tillkännagivande – Vägledning om tolkningen och tillämpningen av rådets direktiv 93/13/EEG om oskäliga villkor i konsumentavtal (EUT C 323, 2019, s. 4), avsnitt 5.

16 Dom av den 17 maj 2022, Ibercaja Banco ( C‑600/19, EU:C:2022:394, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

17 Dom av den 4 juni 2020, Kancelaria Medius ( C‑495/19, EU:C:2020:431, punkt 30 och där angiven rättspraxis). Se förslag till avgörande av generaladvokaten Saggio i de förenade målen Océano Grupo Editorial och Salvat Editores ( C‑240/98–C‑244/98, EU:C:1999:620, punkt 26), där generaladvokaten påpekar att direktiv 93/13 avser att skydda intressen som utgör en del av den allmänna ekonomiska ordningen och därför går längre än parternas särskilda intressen. Såsom har konstaterats i doktrinen påverkar den betydande obalans i avtalsförhållandet som följer av användningen av oskäliga avtalsvillkor inte endast konsumentens privata sfär, utan underminerar … den rättsliga och ekonomiska ordningen i sin helhet. Se Podimata, E., Standard Contract Terms and Rules on Procedure, i Essays in Honour of Konstantinos D. Kerameus, Ant. N. Sakkoulas; Bruylant, Aten, Bryssel, 2009, s. 1079–1093.

18 Dom av den 17 maj 2022, Ibercaja Banco ( C‑600/19, EU:C:2022:394, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

19 Dom av den 17 maj 2022, Unicaja Banco ( C‑869/19, EU:C:2022:397, punkt 24). Se Fekete, B. och Mancaleoni, A.M., Application of Primary and Secondary EU Law on the National Courts’ Own Motion, i Hartkamp, A., Sieburgh, C. och Devroe, W. (red), Cases, Materials and Text on European Law and Private Law, Hart Publishing, Oxford och Portland, Oregon, 2017, s. 440, där det framhålls att frågan om vilken ställning som bestämmelserna om konsumentavtal har – om de är enbart tvingande eller hänför sig till grunderna för rättsordningen – har varit en viktig fråga särskilt i nederländsk rätt, som traditionellt sett endast tillåter ex officio-tillämpning när det gäller bestämmelser som hänför sig till grunderna för rättsordningen och inte när det gäller tvingande bestämmelser (oavsett om de enbart har ett skyddssyfte eller inte).

20 Dom av den 17 maj 2022, Ibercaja Banco ( C‑600/19, EU:C:2022:394, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

21 Dom av den 4 juni 2015, Faber ( C‑497/13, EU:C:2015:357, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

22 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier (EGT L 171, 1999, s. 12).

23 Dom av den 3 oktober 2013, Duarte Hueros ( C‑32/12, EU:C:2013:637, punkt 39).

24 Dom av den 4 juni 2015, Faber ( C‑497/13, EU:C:2015:357, punkt 56).

25 Rådets direktiv av den 22 december 1986 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter (EGT L 42, 1987, s. 48; svensk specialutgåva, område 15, volym 7, s. 202).

26 Dom av den 4 oktober 2007, Rampion och Godard ( C‑429/05, EU:C:2007:575, punkt 65).

27 Rådets direktiv av den 20 december 1985 för att skydda konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler (EGT L 372, 1985, s. 31; svensk specialutgåva, område 15, volym 7, s. 83).

28 Dom av den 17 december 2009, Martín ( C‑227/08, EU:C:2009:792, punkt 29).

29 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66, och rättelser i EUT L 207, 2009, s. 14, i EUT L 199, 2010, s. 40, och i EUT L 234, 2011, s. 46).

30 Dom av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová ( C‑377/14, EU:C:2016:283, punkt 67).

31 Dom av den 5 mars 2020, OPR-Finance ( C‑679/18, EU:C:2020:167, punkt 23).

32 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2020, OPR-Finance ( C‑679/18, EU:C:2020:167, punkt 23 och där angiven rättspraxis). Angående de omständigheter under vilka en nationell domstol kan vara skyldig att på eget initiativ vidta åtgärder för bevisupptagning för att komplettera handlingarna i målet, se dom av den 11 mars 2020, Lintner ( C‑511/17, EU:C:2020:188, punkterna 35–38).

33 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2020, OPR-Finance ( C‑679/18, EU:C:2020:167, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

34 Se, för närmare detaljer, dom av den 17 maj 2022, Unicaja Banco ( C‑869/19, EU:C:2022:397, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

35 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 maj 2022, Unicaja Banco ( C‑869/19, EU:C:2022:397, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

36 Se dom av den 17 maj 2022, Unicaja Banco ( C‑869/19, EU:C:2022:397, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

37 Poillot, E., L’encadrement procédural de l’action des consommateurs i Sauphanor-Brouillaud, N. m.fl., Les contrats de consommation. Règles communes, L.G.D.J, Paris, 2013, s. 971 (un véritable régime européen du relevé d’office i fransk originalversion).

38 Micklitz, H., Theme VIII. Unfair Contract Terms – Public Interest Litigation Before European Courts, i Terryn, E., Straetmans, G. och Colaert, V. (red), a.a., not 4, s. 641.

39 Dom av den 4 juni 2015, Faber ( C‑497/13, EU:C:2015:357, punkt 38).

40 För närmare detaljer, se mitt svar på den första frågan.

41 I detta skäl hänvisas till de bestämmelser i EUF-fördraget som den andra frågan refererar till, nämligen artikel 169.1 och 169.2 a FEUF, där det föreskrivs att unionen ska bidra till att uppnå en hög konsumentskyddsnivå genom åtgärder som antas enligt artikel 114 FEUF.

42 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2007, Rampion och Godard ( C‑429/05, EU:C:2007:575, punkt 65).

43 Dom av den 5 mars 2020, OPR-Finance ( C‑679/18, EU:C:2020:167, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

44 Se punkt 43 ovan.

45 Dom av den 4 juni 2015, Faber ( C‑497/13, EU:C:2015:357, punkt 55).

46 För ett liknande resonemang, se Werbrouck, J. och Dauw, E., a.a., not 10, s. 330.

47 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 februari 2013, Banif Plus Bank ( C‑472/11, EU:C:2013:88, punkt 31).

48 Punkt 48.

49 För en detaljerad jämförande analys av de vägledande principerna för civilprocessen och effekterna av unionens konsumentlagstiftning, se Hess, B. och Law, S. (red), Implementing EU Consumer Rights by National Procedural Law: Luxembourg Report on European Procedural Law, Volume II, Beck, Hart, Nomos, 2019.

50 Se Beka, A., The Active Role of Courts in Consumer Litigation, Applying EU Law of the National Courts’ Own Motion, Intersentia, Cambridge, Antwerpen, Chicago, 2018, s. 354, där det påpekas att den aktiva konsumentdomstolen inte är en förmyndaraktig domstol och att den verkar inom civilrättens gränser, även om den anpassats efter konsumenttvisternas särdrag.

51 Dom av den 11 mars 2020, Lintner ( C‑511/17, EU:C:2020:188, punkt 30).

52 Dom av den 11 mars 2020, Lintner ( C‑511/17, EU:C:2020:188, punkt 31).

53 Dom av den 3 oktober 2019, Dziubak ( C‑260/18, EU:C:2019:819, punkt 53).

54 Dom av den 3 oktober 2019, Dziubak ( C‑260/18, EU:C:2019:819, punkt 54).

55 Se Biardeaud, G. och Flores, P., Crédit à la consommation, Protection du consommateur, Delmas Express, Paris, 2012, s. 300.

56 Den spanska och den finska regeringen har påpekat att ett möjligt skäl till att en kärande framställer ett yrkande som är lägre än det belopp som denne har rätt till kan vara att det är möjligt att föra sin egen talan under en viss beloppsgräns. En annan anledning kan, beroende på vad som föreskrivs i den nationella lagstiftningen, vara att domar som meddelas i småmålsförfaranden inte kan överklagas. Den finska regeringen har noterat att om käranden måste bära sina egna kostnader i händelse av att yrkandet bifalls endast delvis och ifall vederbörande är osäker på utgången, kan han eller hon välja att framställa ett yrkande på ett lägre belopp.

57 Med tanke på pandemin kan en konsument exempelvis anse att risken för att avtalet ska sägas upp bör fördelas på ett rättvist sätt.

58 Punkt 38.

59 Två exempel kan ges i detta hänseende. Det första är domen av den 17 maj 2022, Unicaja Banco ( C‑869/19, EU:C:2022:397) (nedan kallad domen Unicaja Banco). Sammanhanget i den domen är mycket specifikt. Den ska läsas mot bakgrund av domen av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl. ( C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980) (nedan kallad domen Gutiérrez Naranjo), i vilken EU‑domstolen fann att artikel 6.1 i direktiv 93/13 utgjorde hinder för praxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien) som tidsmässigt begränsade verkan av avtalets återgång i samband med fastställandet i domstol av att en viss typ av villkor (golvränteklausul) var oskäligt, så att enbart belopp som felaktigt erlagts med tillämpning av ett sådant villkor efter dagen för domstolsbeslut att förklara villkoret oskäligt, skulle återbäras. I domen Unicaja Banco slog EU-domstolen i huvudsak fast att principen ne ultra petita inte kunde hindra en domstol, som hade att pröva ett överklagande av en dom som tidsmässigt begränsade återbetalningen av de belopp som felaktigt erlagts av konsumenten i enlighet med ett avtalsvillkor som förklarats vara oskäligt, från att på eget initiativ pröva en grund som avsåg åsidosättande av artikel 6.1 i direktiv 93/13 och förordna om full återbetalning av dessa belopp, när bristen på bestridande av den berörda konsumenten inte kunde hänföras till att denna varit helt passiv. I det fallet kunde den omständigheten att en konsument inte överklagat inom den föreskrivna fristen förklaras av att när EU‑domstolen meddelande domen Gutiérrez Naranjo m.fl. hade fristen enligt nationell rätt för att överklaga eller inge ett anslutningsöverklagande redan löpt ut. Det andra exemplet är domen av den 3 oktober 2013, Duarte Hueros ( C‑32/12, EU:C:2013:637). I det målet hade konsumenten endast begärt att få häva köpeavtalet på grund av fel i den köpta varan. Den nationella domstolen ansåg att konsumenten, eftersom bristen på avtalsenlighet var ringa, inte hade rätt att häva avtalet men hade rätt till prisavdrag. Käranden kunde emellertid inte längre medges prisavdrag som gottgörelse. EU-domstolen konstaterade att i det specifika sammanhanget var tillämpningen av principen att domstolsavgöranden måste överensstämma med de yrkanden som framställts av parterna ägnad att äventyra effektiviteten av konsumentskyddet, eftersom det enligt den spanska processlagstiftningen inte var tillåtet för den nationella domstolen att på eget initiativ tillerkänna konsumenten ett skäligt prisavdrag för en vara, trots att den sistnämnde varken fick precisera sitt ursprungliga yrkande eller väcka en ny talan i detta syfte.

60 Dom av den 30 juni 2022, Profi Credit Bulgaria (Kvittning ex officio i händelse av oskäliga avtalsvillkor) ( C‑170/21, EU:C:2022:518, punkt 44).

61 Reglerna för hur tvisteföremålet kan utvecklas kan variera beroende på rättssystemet. Enligt den franska civilprocesslagen får de yrkanden som parterna framställt i princip inte ändras, utom när det gäller tilläggsyrkanden om de har ett tillräckligt samband med de ursprungliga yrkandena (artikel 4 i Code de Procédure Civile (civilprocesslagen)). Se Cadiet, L, Normand, J. och Amrani-Mekki, S., Théorie Générale du Procès, 3:e upplagan, Thémis droit, Puf, 2020, s. 741, där det förklaras att principen om förbud mot ändringar av tvisteföremålet har förvandlats till en princip om förändringsbarhet som kontrolleras av domstolarna (principe directeur du procès, l’immutablité du litige s’est muée, au fil du temps, en principe de mutabilité contrôlée du litige). I det tyska civilrättsliga förfarandet gäller enligt 263 § i Zivilprozessordnung (civilprocesslagen) (nedan kallad ZPO) att när målet har anhängiggjorts är ändringar av det framställda yrkandet i regel beroende av motpartens samtycke eller att domstolen anser att en sådan ändring är ändamålsenlig. I 264 § ZPO föreskrivs dock vissa undantag från bestämmelserna om ändring av talan enligt 263 § ZPO, som av processekonomiska skäl tillåter käranden att göra ändringar (Bacher, K., i Vorwerk, V. och Wolf, C., BeckOK ZPO, 47:e upplagan, Verlag Beck München, 2022, 264 § punkt 1). Syftet är att nya rättstvister ska undvikas och att parterna, och även rättsväsendet, ska slippa gripa sig an samma sak vid upprepade tillfällen (se Foeerste, U., i Musielak, H.-J. och Voit, W., ZPO – Zivilprozessordnung, 19:e upplagan, Verlag Franz Vahlen, 2022, 264 § punkt 1).

62 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 mars 2020, Lintner ( C‑511/17, EU:C:2020:188, punkt 39).

63 Dom av den 31 maj 2018, Sziber ( C‑483/16, EU:C:2018:367, punkt 50).