Förslag till avgörande av generaladvokat Priit Pikamäe föredraget den 9 mars 2023

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (EUT L 304, 2011, s. 64).

3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 20 maj 2019 om vissa aspekter på avtal om försäljning av varor, om ändring av förordning (EU) 2017/2394 och direktiv 2009/22/EG samt om upphävande av direktiv 1999/44/EG (EUT L 136, 2019, s. 28).

4 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier (EGT L 171, 1999, s. 12).

5 Direktiv 1999/44 var tillämpligt på alla avtal om försäljning av konsumentvaror, inklusive distansavtal, vilket tydligt framgår in fine av skäl 4 i direktivet.

6 Se skäl 21 i direktiv 1999/44.

7 I sitt förslag av den 8 oktober 2008 (KOM(2008) 614 slutlig), som ledde till antagandet av direktiv 2011/83, hade kommissionen föreslagit att fyra direktiv, däribland direktiv 1999/44, skulle ersättas med ett enda horisontellt instrument grundat på en fullständig harmonisering på konsumentskyddsområdet. Rådet förkastade detta tillvägagångssätt. Det framgår av skäl 63 och artikel 33 i direktiv 2011/83 att den enda ändringen av direktiv 1999/44 slutligen var införandet i direktivet av en artikel 8a, enligt vilken medlemsstaterna är skyldiga att informera kommissionen om antagandet av strängare nationella bestämmelser om konsumentskydd på vissa områden.

8 Se artiklarna 8 och 33 i direktiv 2011/83.

9 Det framgår att köpet av produkterna i fråga gjordes online från företaget Outdoor-Works genom mystery shopping på uppdrag av BB Sport. Enligt domstolens rättspraxis avses emellertid med näringsidkare, i den mening som avses i artikel 2 led 2 i direktiv 2011/83, inte bara den fysiska eller juridiska person som i samband med avtal som omfattas av detta direktiv agerar för ändamål som faller inom ramen för den egna närings- eller yrkesverksamheten, utan även den fysiska eller juridiska person som agerar i egenskap av mellanhand, i nämnde näringsidkares namn eller för dennes räkning. Såväl denna mellanhand som den huvudsakliga affärsidkaren kan härvid anses utgöra näringsidkare, i den mening som avses i ovannämnda bestämmelse, utan att det behöver röra sig om tillhandahållande av två olika tjänster (dom av den 24 februari 2022, Tiketa, C‑536/20, EU:C:2022:112, punkt 36). Jag noterar dock att det nationella målet avser en talan om upphörande av en otillbörlig affärsmetod som tillskrivs LACD och att den hänskjutande domstolen – på vilken det ankommer att, mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i varje mål, bedöma såväl sitt behov av ett förhandsavgörande för att kunna döma i målet som relevansen av tolkningsfrågorna – i syfte att lösa tvisten, frågar EU-domstolen vad som, i form av ett åtagande från en tillverkare, kan utgöra en garanti, i den mening som avses i direktiv 2011/83. Med hänsyn till den presumtion om relevans som gäller för tolkningsfrågor som ställs av de nationella domstolarna, och i den mån det inte är uppenbart att den tolkning av unionsrätten som dessa frågor syftar till inte har något samband med verkligheten eller föremålet för talan i det nationella målet, finns det skäl att besvara den hänskjutande domstolens frågor.

10 Se skäl 5 och 7 i direktiv 2011/83 och skäl 6 i direktiv 2019/771, samt dom av den 13 september 2018, Starman ( C‑332/17, EU:C:2018:721, punkt 27).

11 Även om EU-domstolen i dom av den 5 maj 2022, Victorinox ( C‑179/21, EU:C:2022:353), gjorde en jämförelse mellan artikel 6.1 m i direktiv 2011/83 och artikel 6.2 andra strecksatsen i direktiv 1999/44, var det som svar på en särskild fråga från den hänskjutande domstolen som inte gällde klassificeringen av en försäkran från tillverkaren som en garanti, utan den eventuella överensstämmelse av den information som enligt den förstnämnda bestämmelsen ska lämnas till konsumenten avseende de villkor för garantin som avses i den andra bestämmelsen. Under alla omständigheter medför tillämpningen av principen lex posterior derogat legi priori och den odelbara harmoniserade helhet som utgörs av artikel 2 led 14 och artikel 6 i direktiv 2011/83 enligt min mening att en tolkning tillsammans med de relevanta bestämmelserna i direktiv 1999/44 saknar syfte.

12 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 januari 2010, Plus Warenhandelsgesellschaft ( C‑304/08, EU:C:2010:12, punkterna 29–32).

13 I den första tolkningsfrågan hänvisas till begreppet garant, vilket omfattar det enligt min mening mer suggestiva begreppet tillverkare, vilket motsvarar LACD:s situation. För att underlätta läsbarheten i förevarande förslag till avgörande, anser jag att det är bättre att använda det sistnämnda uttrycket och begreppet näringsidkare, som motsats till begreppet konsument. I dom av den 5 maj 2022, Victorinox ( C‑179/21, EU:C:2022:353, punkterna 35 och 36), slog domstolen dessutom fast att när en tillverkare säljer sin vara till en konsument, direkt eller via en annan person som agerar i tillverkarens namn och för dennes räkning, betraktas tillverkaren som en näringsidkare, i den mening som avses i artikel 2 led 12 i direktiv 2011/83. Den garanti som vederbörande ger kan således inte anses motsvara något annat än den utfästelse som näringsidkaren ger, i den mening som avses i artikel 2 led 14 i detta direktiv, och inte den utfästelse som tillverkaren ger, i den mening som avses i sistnämnda bestämmelse. Sistnämnda uttryck hänför sig till en situation där näringsidkaren inte är samma person som tillverkaren.

14 I LACD:s förklaring, såsom den återgetts i begäran om förhandsavgörande, hänvisas endast till ett eventuellt återlämnande av den förvärvade varan, utan att det uttryckligen anges att återbetalning av varan ska ske. Detta förefaller minst sagt märkligt och motsägelsefullt i förhållande till garantins natur, vilken syftar till återbetalning av priset, byte eller reparation. Vid en genomgång av LACD:s yttrande undanröjs emellertid all tvetydighet, eftersom det däri anges att det inte råder något tvivel om att kunden när som helst kan returnera T-shirten, antingen till affärsidkaren eller till LACD, och att kunden återbetalas köpet där T-shirten returneras.

15 Dom av den 14 juli 2016, Verband Sozialer Wettbewerb ( C‑19/15, EU:C:2016:563, punkt 23).

16 Dom av den 7 april 2022, Fuhrmann-2 ( C‑249/21, EU:C:2022:269, punkt 21).

17 Dom av den 13 september 2018, Wind Tre och Vodafone Italia ( C‑54/17 och C‑55/17, EU:C:2018:710, punkt 46).

18 Dom av den 23 januari 2019, Walbusch Walter Busch ( C‑430/17, EU:C:2019:47, punkterna 36 och 42).

19 Dom av den 21 januari 2016, Viiniverla ( C‑75/15, EU:C:2016:35, punkt 25).

20 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, 2005, s. 22).

21 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 april 2022, Fuhrmann-2 ( C‑249/21, EU:C:2022:269, punkt 31).

22 Dom av den 14 maj 2020, NK (Utkast till ett enfamiljshus) ( C‑208/19, EU:C:2020:382, punkt 39).

23 Se artikel 3.3 andra stycket i direktiv 1999/44 och artikel 13.2 och 13.3 i direktiv 2019/771.

24 Se, bland annat, dom av den 16 juni 2011, Gebr. Weber och Putz ( C‑65/09 och C‑87/09, EU:C:2011:396, punkterna 58 och 73), dom av den 23 maj 2019, Fülla ( C‑52/18, EU:C:2019:447, punkterna 52–54), och dom av den 12 mars 2020, Verbraucherzentrale Berlin ( C‑583/18, EU:C:2020:199, punkterna 31 och 36).

25 Dom av den 5 maj 2022, Victorinox ( C‑179/21, EU:C:2022:353, punkterna 45 och 46).

26 Artikel 9 i direktiv 2011/83, i vilken det hänvisas till artiklarna 13.2 och 14 i direktivet.

27 Se, analogt, dom av den 3 september 2009, Messner ( C‑489/07, EU:C:2009:502, punkt 20), avseende Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal (EGT L 144, 1997, s. 19).