Förslag Till Avgörande Av Generaladvokat Jean Richard de la Tour föredraget den 12 oktober 2023

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 351, 2012, s. 1.

3 Min kursivering.

4 För en erinran om de bestämmelser som föregick denna artikel, se fotnoterna 7, 11 och 12 i förevarande förslag till avgörande.

5 Jag antar att Nejvyšší soud (Högsta domstolen), som är hänskjutande domstol i målet, anser att Dúha reality och Inkreal s. r. o. (se punkt 9 i detta förslag till avgörande) har hemvist i den mening som avses i artikel 63.1 i förordning nr 1215/2012.

6 Den hänskjutande domstolen har hänvisat till dom av den 1 mars 2005, Owusu ( C‑281/02, EU:C:2005:120, punkterna 25 och 26), och dom av den 7 maj 2020, Parking och Interplastics ( C‑267/19 och C‑323/19, EU:C:2020:351, punkterna 30–35).

7 Se artikel 17 i konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32), undertecknad i Bryssel den 27 september 1968, i dess lydelse enligt senare konventioner om nya medlemsstaters tillträde till denna konvention (EGT C 27, 1998, s. 1) (nedan kallad Brysselkonventionen), och artikel 23 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).

8 Se dom av den 24 november 2022, Tilman ( C‑358/21, EU:C:2022:923, punkt 34, om även överensstämmelse vad gäller tolkningen med de identiska bestämmelserna i konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad den 30 oktober 2007 och godkänd på gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2009/430/EG av den 27 november 2008 (EUT L 147, 2009, s. 1) (nedan kallad Lugano II-konventionen)).

9 Se, bland annat, dom av den 18 november 2020, DelayFix ( C‑519/19, EU:C:2020:933, punkt 40).

10 Se dom av den 18 november 2020, DelayFix ( C‑519/19, EU:C:2020:933, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

11 Se artikel 17 första stycket första meningen i Brysselkonventionen, i dess ändrade lydelse enligt artikel 11 i konventionen om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungarikets Storbritannien och Nordirlands tillträde till konventionen (EGT L 304, 1978, s. 1) och enligt artikel 7 i konventionen av den 26 maj 1989 om Konungariket Spaniens och Republiken Portugals tillträde till nämnda konvention (EGT L 285, 1989, s. 1), enligt vilken [o]m parterna har träffat avtal om att en domstol eller domstolarna i en konventionsstat skall vara behöriga att avgöra en redan uppkommen tvist eller framtida tvister i anledning av ett bestämt rättsförhållande, och minst en av parterna har hemvist i en konventionsstat, skall endast den domstolen eller domstolarna i den staten vara behöriga.

12 Se artikel 23.1 i denna förordning där följande anges: [O]m parterna har träffat avtal om att en domstol eller domstolarna i en medlemsstat skall vara behöriga att avgöra en redan uppkommen tvist eller framtida tvister i anledning av ett bestämt rättsförhållande, och minst en av parterna har hemvist i en medlemsstat, skall endast den domstolen eller domstolarna i den medlemsstaten ha behörighet. En sådan behörighet skall vara exklusiv om parterna inte har träffat avtal om annat. …

13 Se dom av den 21 maj 2015, CDC Hydrogen Peroxide ( C‑352/13, EU:C:2015:335, punkt 68 och där angiven rättspraxis), och dom av den 8 mars 2018, Saey Home & Garden ( C‑64/17, EU:C:2018:173, punkt 30).

14 Se dom av den 17 januari 1980, Zelger ( 56/79, EU:C:1980:15, punkt 4), och dom av den 16 mars 1999, Castelletti ( C‑159/97, EU:C:1999:142, punkt 50 och där angiven rättspraxis). Se emellertid samma allmänna regel i skälen 8 och 13 i förordningarna nr 44/2001 respektive nr 1215/2012. Jämför artikel 5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (EUT L 201, 2012, s. 107). Se, för ett liknande resonemang, artikel 7 i rådets förordning (EU) 2016/1103 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden (EUT L 183, 2016, s. 1).

15 Se dom av den 9 november 2000, Coreck ( C‑387/98, EU:C:2000:606, punkt 15), och dom av den 7 juli 2016, Hőszig ( C‑222/15, EU:C:2016:525, punkt 43).

16 Se skälen 14 och 15 i förordning nr 1215/2012, och dom av den 7 juli 2016, Hőszig ( C‑222/15, EU:C:2016:525, punkt 44), och dom av den 18 november 2020, DelayFix ( C‑519/19, EU:C:2020:933, punkt 38).

17 Se även, för en erinran om att tvisten måste avse frågor på privaträttens område i den mening som avses i förordning nr 1215/2012, Nourissat, C., L’avenir des clauses attributives de juridiction d’après le règlement Bruxelles I bis, Mélanges en l’honneur du professeur Bernard Audit: les relations privées internationales, Librairie générale de droit et de jurisprudence, Issy-les-Moulineaux, 2014, s. 567–579, särskilt s. 570.

18 Se artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1896/2006 av den 12 december 2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande (EUT L 399, 2006, s. 1) och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 861/2007 av den 11 juli 2007 om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande (EUT L 199, 2007, s. 1). Se, beträffande förordning nr 1896/2006, dom av den 7 maj 2020, Parking och Interplastics ( C‑267/19 och C‑323/19, EU:C:2020:351, punkt 33). För en jämförelse, se Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 2008, s. 6) (nedan kallad Rom I-förordningen), Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, 2007, s. 40) (nedan kallad Rom II-förordningen) och rådets förordning (EU) nr 1259/2010 av den 20 december 2010 om genomförande av ett fördjupat samarbete om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad (EUT L 343, 2010, s. 10) (nedan kallad Rom III-förordningen). Enligt artikel 1.1 i förordningarna är kriteriet för tillämplighet att det rör sig om i situationer som innebär [eller där det föreligger en, i ROM III-förordningen] lagkonflikt. I den tyska språkversionen av dessa artiklar används begreppet Verbindung zum Recht verschiedener Staaten, det vill säga anknytningen till lagstiftningen i flera stater.

19 Se dom av den 7 maj 2020, Parking och Interplastics ( C‑267/19 och C‑323/19, EU:C:2020:351, punkt 35).

20 Se dom av den 1 mars 2005, Owusu ( C‑281/02, EU:C:2005:120, punkt 25).

21 Se dom av den 17 november 2011, Hypoteční banka ( C‑327/10, EU:C:2011:745, punkt 29).

22 Se dom av den 25 februari 2021, Markt24 ( C‑804/19, EU:C:2021:134, punkt 32), och dom av den 8 september 2022, IRnova ( C‑399/21, EU:C:2022:648, punkt 27).

23 Se, avseende de mål som eftersträvas med nämnda förordning, artikel 3.2 FEU och artikel 67 FEUF.

24 Enligt skäl 26 i förordning nr 1215/2012 bör en dom som har meddelats av domstolarna i en medlemsstat behandlas som om den hade meddelats i den anmodade medlemsstaten.

25 Se punkt 22 i förevarande förslag till avgörande.

26 Min kursivering. Se även skälen 3 och 5 i förordning nr 1215/2012.

27 Se Audit, B., och d’Avout, L., Droit international privé, (nionde utgåvan, Librairie générale de droit et de jurisprudence, Paris, 2022, punkt 625 (sidorna 539 och 540) och punkt 628 (s. 544). Se även Gaudemet-Tallon, H., och Ancel, M.-E., Compétence et exécution des jugements en Europe, Règlements 44/2001 och 1215/2012, Conventions de Bruxelles (1968) et de Lugano (1998 och 2007), sjätte utgåvan, Librairie générale de droit et de jurisprudence, collection Droit des affaires, Paris, 2018, punkt 82 (s. 117) och punkt 141 (s. 189). Se, beträffande behovet av att klargöra detta villkor, en undersökning som utförts för kommissionen av Milieu SRL med rubriken Study to support the preparation of a report on the application of Regulation (EU) no 1215/2012 on jurisdiction and the recognition and enforcement of judgments in civil and commercial matters (Brussels Ia Regulation (nedan kallad undersökning som utförts för kommissionen, januari 2023, s. 14, sidorna 54–59 samt sidorna 263 och 264. Se dessutom analysen med rubriken Regulation Brussels Ia: a standard for free circulation of judgments and mutual trust in the European Union, som är en detaljerad analys, av den 31 juli 2022, av nationell praxis i samtliga nuvarande medlemsstater och i Förenade kungariket avseende tillämpningen av artikel 25 i förordning nr 1215/2012, utförd på grundval av samma frågor som i den undersökning som Internationaal Juridisch Instituut utfört för kommissionen (frågorna nr 41–49) inom ramen för det av kommissionen finansierade projektet JUDGTRUST, sidorna 34–38 och sidorna 163–176.

28 Se Mankowski, P., Article 25 Brüssel Ia-VO, i Rauscher, T., och Leible, S., Europäisches Zivilprozess- und Kollisionsrecht: EuZPR/EuIPR: Kommentar. Volym I, Brüssel Ia-Verordnung, femte utgåvan, Otto Schmidt, Köln, 2021, särskilt punkterna 32 och 35, Hausmann, R., Gerichtsstands-und Schiedsvereinbarungen, i Reithmann, C., och Martiny, D., Internationales Vertragsrecht, nionde utgåvan, Otto Schmidt, Köln, 2022, punkt 7.19 och följande punkter, Dörner, H., Artikel 25 [Zulässigkeit und Form von Gerichtsstandsvereinbarungen], i Saenger, I., Zivilprozessordnung: familienverfahren, gerichtsverfassung, europäisches verfahrensrecht: handkommentar, nionde utgåvan, Nomos, Baden-Baden, 2021, särskilt punkt 6. För motsatt synsätt, se Staudinger, H., Gerichtsstands-und Schiedsvereinbarungen, Internationale Zuständigkeit für Vertragsklagen; Gerichtsstands- und Schiedsvereinbarungen, De Gruyter, Berlin, 2011, punkt 241, Geimer, R., Artikel 25 EuGVVO, Zöller, R., Zivilprozessordnung, 33:e utgåvan, Otto Schmidt, Köln, 2020, punkt 3.

29 Se Brosch, M., och Kahl, L.-M., Article 25, i Requejo Isidro, M., Brussels I bis: A Commentary on Regulation (EU) no 1215/2012, Edward Elgar Publishing, Cheltenham, 2022, sidorna 344–374, särskilt punkt 25.03, och, för ett motsatt resonemang, Magnus, U., Article 25, i Magnus, U., och Mankowski, P., European Commentaries on Private International Law, Brussels I bis Regulation, 2:a utgåvan, Otto Schmidt, Cologne, 2023, sidorna 579–642, särskilt punkt 25 (s. 599).

30 Se Schlossers rapport om konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungarikets Storbritannien och Nordirland tillträde till konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, samt till protokollet om domstolens tolkning av denna konvention (EGT C 59, 1979, s. 71), punkt 174, Gothot, P., och Holleaux, D., La Convention de Bruxelles du 27 septembre 1968: compétence judiciaire et effets des jugements dans la CEE, Jupiter, Paris, 1985, punkt 167 (s. 99), Gaudemet-Tallon, H., och Ancel, M.-E., ovan anförd, punkt 141 (s. 189), i förlängningen, Sindres, D., Compétence judiciaire, Reconnaissance et Exécution des décisions en matière civile et Commerciale. – Compétence. – Règles ordinaires de compétence. – Dispositions générales. – Article 4 du règlement (UE) no 1215/2012, JurisClasseur Droit international, LexisNexis, Paris, 2 november 2021, häfte 584–125, punkt 27, Audit, B., och d’Avout, L., ovan anförd, punkt 675 (sidorna 587 och 588). För ett motsatt resonemang, se rapport från M.P. Jenard om Brysselkonventionen (EGT C 59, 1979, s. 1), s. 38, Droz, G., Compétence judiciaire et effets des jugements dans le Marché commun (Étude de la Convention de Bruxelles du 27 septembre 1968), Dalloz, Paris, 1972, punkt 207 (sidorna 129 och 130), Beraudo, J.-P., och Beraudo, M.-J., Convention de Bruxelles/Conventions de Lugano. Règlement (CE) no 44/2001/Règlement (UE) no 1215/2012. – Généralités et champs d’application, JurisClasseur procédure civile, LexisNexis, Paris, 24 mars 2023, häfte 2100–15, punkt 46.

31 Såvitt jag vet följer det bland annat av följande domar att olika faktorer beaktas för att karakterisera den internationella situationen: i Tyskland, inom ramen för konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, som utfärdats i Lugano den 16 september 1988 (EGT L 319, 1988, s. 9), dom från Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland), av den 23 juli 1998 (II ZR 286/97), i Frankrike, domar från Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike), första avdelningen för civilmål, av den 4 oktober 2005 (nr 02–12.959), och av den 30 september 2020 (nr 19–15.626), i Italien domar från Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien), i utökad sammansättning, av den 30 december 1998 (nr 12907), och av den 14 februari 2011 (nr 3568, punkt 5.2), och dom av den 10 maj 2019 (nr 12585, punkt 5), och i Portugal, domar från Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen, Portugal), av den 26 januari 2016 (540/14.4TVLSB.S1), och av den 4 februari 2016 (536/14.6TVLSB.L1.S1). För ett motsatt resonemang, har följande domar meddelats i Österrike, beslut av Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike), av den 5 juni 2007 (10 Ob 40/07s), och dom av den 29 juni 2020 (2 Ob 104/19m, punkt 2), och i Nederländerna, dom från Gerechtshof Arnhem-Leeuwarden (Appellationsdomstolen i Arnhem-Leeuwarden, Nederländerna), av den 27 oktober 2015 (200.157.017/01, punkterna 3.10 och 3.12), och dom från rechtbank Rotterdam (Domstolen i Rotterdam, Nederländerna), av den 1 april 2016 (4080627 CV EXPL 15–3441, punkt 3.4). Se emellertid en avvikande dom från rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam, Nederländerna) av den 11 april 2019 (7342297 CV EXPL 18–25262, punkterna 9–11). Hoge Raad der Nederlanden (Högsta domstolen i Nederländerna) har inte meddelat någon dom.

32 Se, i detta hänseende, Stark, L., L’internationalité en droit international privé, doktorsavhandling försvarad den 28 november 2020, sidorna 27 och 28.

33 Se dom av den 24 juni 1986, Anterist ( 22/85, EU:C:1986:255, punkt 13), och dom av den 8 mars 2018, Saey Home & Garden ( C‑64/17, EU:C:2018:173, punkt 24).

34 Se i detta avseende Stark, L., ovan anförd, s. 261, och, för ett liknande resonemang, Sindres, D., ovan anförd, punkt 27.

35 Se Rom I-, Rom II- och Rom III-förordningarna.

36 Se i detta avseende Mailhé, F., Convention attributive de juridiction, Espace judiciaire civil européen, Arrêts de la CJUE et commentaires, Bruylant, Bryssel, 2020, sid. 476–480, särskilt punkt 571 (s. 478), enligt vilken medlemsstaternas domstolars fungibilitet fortfarande endast gäller rättsförhållanden som, på grund av förekomsten av utländska inslag, inte längre i sig omfattas av behörigheten hos enbart domstolarna i en medlemsstat.

37 Se punkt 29 i förevarande förslag till avgörande.

38 Se Magnus, U., ovan, punkt 25 (s. 599).

39 Avseende intresset av en vid tolkning av artikel 25 i förordning nr 1215/2012 för att kunna tillämpa denna bestämmelse enhetligt, som kommissionen har åberopat, se Magnus, U., ovan, punkterna 25 och 26 (sidorna 599 och 600). Vad gäller tillämpningen av nationell rätt och internationella konventioner som är begränsad till avtal om val av domstol som avser domstolarna i en tredje stat, se Mailhé, F., ovan, punkt 571 (s. 477), där denna kommentar grundas på antagandet att villkoret om internationalitet av avtalet om val av domstol är uppfyllt (se punkt 571, s. 478). Se, även, Gaudemet-Tallon, H., och Ancel, M.-E., ovan, punkt 139 (sidorna 185 och 186). Se även, för en erinran om argumentet avseende detta intresse, den undersökning som utfördes för kommissionen, sidorna 263 och 264.

40 Se punkt 27 i förevarande förslag till avgörande

41 Se punkt 36 i förevarande förslag till avgörande.

42 Se punkt 33 i förevarande förslag till avgörande. Se även, vad gäller kontrollen av eventuella rättsmissbruk, Mankowski, P., ovan, punkt 35, samt Stein, F., och Jonas, M., Artikel 25, Kommentar zur Zivilprozessordnung, band 12 EuGVVO, tjugotredje utgåvan, 2022, Mohr Siebeck, Tubingue, punkt 23.

43 Se avseende den särskilda beskaffenheten hos bankklausuler Gaudemet-Tallon, H., Conflit de juridiction. – Contrat de prêt. – Clause attributive de juridiction. – Validité. – Conditions, Journal du droit international (Clunet), LexisNexis, Paris, nr 3, sidorna 734–743, särskilt sidorna 739 och 740. Se även, Kleiner, C., L’élection du for en matière bancaire et financière: entre clauses asymétriques, clauses modèles et quasi-réglementaires, Les clauses attributives de compétence internationale: de la prévisibilité au désordre, actes du colloque du 21 novembre 2019 au Centre de recherche en droit international privé et du commerce international (CRDI), under ledning av Laazouzi, M., utgivare Panthéon-Assas, Paris, 2021, sidorna 47–73, särskilt sidorna 48–55.

44 Se punkt 13 i förevarande förslag till avgörande.

45 Se dom av den 1 mars 2005, Owusu ( C‑281/02, EU:C:2005:120, punkt 26), dom av den 17 november 2011, Hypoteční banka ( C‑327/10, EU:C:2011:745, punkt 30), och dom av den 8 september 2022, IRnova ( C‑399/21, EU:C:2022:648, punkt 28).

46 Se dom av den 1 mars 2005, Owusu ( C‑281/02, EU:C:2005:120, punkt 26), och dom av den 8 september 2022, IRnova ( C‑399/21, EU:C:2022:648, punkterna 26 och 31).

47 Se dom av den 17 november 2011, Hypoteční banka ( C‑327/10, EU:C:2011:745, punkt 34). Jämför dom av den 7 maj 2020, Parking och Interplastics ( C‑267/19 och C‑323/19, EU:C:2020:351, punkt 33), och dom av den 3 juni 2021, Generalno konsulstvo na Republika Bulgaria, C‑280/20, EU:C:2021:443, punkterna 30–37), i vilka det anges att åtminstone en av parterna har sin hemvist eller sin vanliga vistelseort i en annan stat än den medlemsstat där den domstol vid vilken talan väckts är belägen.

48 Se Droz, G., Synthesis of the Discussions of 11 and 12 March 1991, Civil jurisdiction and judgements in Europe, Proceedings of the Colloquium on the Interpretation of the Brussels Convention by the Court of Justice Considered in the Context of the European Judicial Area, Luxembourg, 11 and 12 March 1991, Butterworths, London, 1992, sidorna 253–271, särskilt s. 263. Se, även, Gaudemet-Tallon, H., och Ancel, M.-E., ovan, punkt 142 (s. 190).

49 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 november 2011, Hypoteční banka ( C‑327/10, EU:C:2011:745, punkt 31).

50 För en erinran om diskussionerna i doktrinen avseende denna artikel, se Stark, L., ovan, s. 137.

51 Se Magnus, U., ovan, punkt 26 (s. 599) och punkt 40 (s. 606), och Calvo Caravaca, A.-L., och Carrascosa González, J., Tratado de derecho internacional privado, band II, Tirant lo Blanch, Valence, 2020, s. 2538. Se, för ett motsatt resonemang, Francq, S., La refonte du Règlement Bruxelles I: champ d’application et compétence, Revue de droit commercial belge, 2013, sidorna 307–333, särskilt s. 319 och fotnot 70.

52 Se, i detta avseende, den bedömning som gjorts av Stark, L., ovan, särskilt sidorna 47–49.

53 Se även artikel 14.2 i Rom II-förordningen.

54 Konventionen återfinns i bilaga I till rådets beslut 2009/397/EG av den 26 februari 2009 om undertecknande på Europeiska gemenskapens vägnar av konventionen om avtal om val av domstol (EUT L 133, 2009, s. 1) och godkändes genom rådets beslut 2014/887/EU av den 4 december 2014 om godkännande på Europeiska unionens vägnar av Haagkonventionen av den 30 juni 2005 om avtal om val av domstol (EUT L 353, 2014, s. 5) och trädde i kraft den 1 oktober 2015 i medlemsstaterna med undantag för Konungariket Danmark (1 september 2018) (nedan kallad 2005 års Haagkonvention), tillgänglig på följande webbplats: https://www.hcch.net/fr/instruments/conventions/full-text/?cid=98. I artikel 1.1 i 2005 års Haagkonvention anges att denna konvention ska tillämpas på exklusiva avtal om val av domstol i internationella tvistemål. Se, beträffande förhållandet mellan förordning nr 1215/2012 och nämnda konvention, Magnus U., ovan, punkt 10 (sidorna 590–592).

55 Se, angående denna samordning, dom av den 27 april 2023, A1 och A2 (Försäkring av en fritidsbåt) ( C‑352/21, EU:C:2023:344, punkt 46).

56 Se, i detta avseende punkt 38 i förevarande förslag till avgörande. Se, för en beskrivning av olika tänkbara kriterier, Stark, L., ovan, sidorna 33 och 34. Se, som exempel, frågan om anknytning till ett annat land som Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen) genom sin tredje fråga hade hänskjutit till EU-domstolen i det mål som gav upphov till beslut av domstolens ordförande av den 10 mars 2017, Sociedade Metropolitana de Desenvolvimento ( C‑136/16, ej publicerat, EU:C:2017:237), som har avförts från domstolens register, och den analys som gjordes av Kleiner, C., ovan, sidorna 59–61. Se även, beträffande harmonisering av tolkningar av förordningarna nr 1896/2006 och nr 1215/2012, dom av den 7 maj 2020, Parking och Interplastics ( C-267/19 och C‑323/19, EU:C:2020:351, punkterna 34 och 35).

57 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 november 2013 i målet Maletic ( C‑478/12, EU:C:2013:735, punkterna 25–29). Se även analysen av denna dom av Stark, L., ovan, särskilt sidorna 32–33. Se, även, Audit, B., och d’Avout, L., ovan, sidorna 586–596, särskilt punkt 675 (s. 588) och fotnot 258. Se dessutom översikten av de kriterier som används av vissa domstolar som anges i den undersökning som utförts för kommissionen, sidorna 58 och 59.

58 Enligt Stark, L, ovan, s. 385, är fastställandet av tidpunkten för bedömningen av den internationella karaktären av största vikt. Se, i detta avseende, de förtydliganden som görs i artikel 3.3 i förordningarna nr 1896/2006 och nr 861/2007.

59 Det ska preciseras att det följer av mål C‑136/16, som det hänvisas till i fotnot 56 i förevarande förslag till avgörande (avfört från EU-domstolens register), att en annan fråga kan uppkomma på området. Det är frågan om det är möjligt att underlåta att tillämpa en prorogationsklausul. I sin begäran om förhandsavgörande avsåg den hänskjutande domstolen ett fall där valet av domstolar i en annan medlemsstat än den i vilken parterna är medborgare medför allvarliga olägenheter för en av parterna och det inte finns något intresse hos den andra parten som motiverar ett sådant val.

60 Se, exempelvis, dom av den 30 september 2021, Commerzbank ( C‑296/20, EU:C:2021:784, punkterna 39 och 59).

61 Så är även fallet med förordning nr 650/2012 (artikel 5), och förordning 2016/1103 (artikel 7) och 2005 års Haagkonvention (artikel 1). När det gäller bristen på samstämmighet under förhandlingarna om denna konvention, se Ancel, M.-E., L’internationalité à la lumière de la convention d’electio fori, Le monde du droit: écrits rédigés en l’honneur de Jacques Foyer, Economica, Paris, 2008, sidorna 21–47, särskilt s. 36, och, när det gäller avsaknaden av synpunkter i denna fråga, Van Loon, H., Quelques aspects de la mondialisation dans le domaine des conflits de juridictions, Droit international privé: travaux du Comité français de droit international privé, 17e année, 2004–2006, utgivare A. Pedone, Paris, 2008, sidorna 227–253. Vad däremot gäller rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet (EUT L 7, 2009, s. 1), se artikel 4.1 första och andra styckena, där det föreskrivs att villkoren för att utse behörig domstol ska vara uppfyllda vid den tidpunkt då avtalet om val av domstol ingås eller vid den tidpunkt då talan väcks.

62 Diskussionerna är av samma slag som de som rör kravet på hemvist i de artiklar som föregick artikel 25 i förordning nr 1215/2012. Se, i detta avseende, Droz, G., Synthesis of the Discussions of 11 and 12 March 1991, ovan, särskilt s. 262, och Gaudemet-Tallon, H., och Ancel, M.-E., ovan. punkt 136 (sidorna 181 och 182).

63 Se Gaudemet-Tallon, H., och Ancel, M.-E., ovan, punkt 143 (s. 191), och Kleiner, C., ovan, s. 61, och Henriques, S., Os Pactos de Jurisdição, no Regulamento (CE) no 44 de 2001, Coimbra Editora, Coimbra, 2006, sidorna 60 och 61, och Ferreira Pinto, F., A., Contractos de swap concluídos entre entidades com sede em território nacional – jurisdição e lei aplicável, i Lobo Moutinho, J., Henrique, S., Vaz de Sequeira, E., och Garcia Marques, P., Homenagem ao Professor Doutor Germano Marques da Silva, vol. I, Universidade Católica Editora, Lisbonne, sidorna 799–824, särskilt s. 805.

64 Se, till förmån för detta kriterium, Hausmann, R., ovan, punkt 7.23 § 7, och Calvo Caravaca, A-L., samt Carrascosa González, J., Tratado de Derecho internacional privado, band I, ovan, s. 122 och följande sidor (enligt dessa författare måste hänsyn tas till att det internationella inslaget försvinner efter det att avtalet har ingåtts).

65 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 juni 1986, Anterist ( 22/85, EU:C:1986:255, punkt 14).

66 Se skäl 3 i förordning nr 1215/2012 och dom av den 10 mars 1992, Powell Duffryn ( C‑214/89, EU:C:1992:115, punkt 20). Klausulen har följaktligen verkningar om en internationell situation har blivit inhemsk vid tidpunkten för tvisten.

67 Se, i detta hänseende, skäl 15 i förordning nr 1215/2012, där det anges att hänsynen till partsautonomin gör det berättigat att använda någon annan anknytning än hänsynen till svarandens hemvist, samt Treppoz, E., L’imprévisibilité du juge élu, Les clauses attributives de compétence internationale: de la prévisibilité au désordre, ovan, sidorna 91–105, särskilt punkt 1 och fotnot 1. Se emellertid dom av den 24 oktober 2018, Apple Sales International m.fl. ( C‑595/17, EU:C:2018:854, punkt 34).

68 Min uppfattning grundar sig på följande domar som är de mest precisa som jag har kunnat finna: dom från Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) av den 4 oktober 2005 (nr 02–12.959) och dom från Sąd Apelacyjny w Katowicach (Appellationsdomstolen i Katowice, Polen) av den 21 januari 2016 (V ACz 52/16). Följande domstolar har emellertid uttalat sig för en prövning vid den tidpunkten då talan väcks: i Tyskland, dom från Oberlandesgericht München (Regionala överdomstolen i München, Tyskland), av den 31 mars 1987 (6 W 788/87); i Österrike, dom från Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen), av den 5 juni 2007 (10 Ob 40/07s), till följd av vilken rättsregeln Rechtssatz inrättades, i Italien, dom från Corte suprema di cassazione (Kassationsdomstolen), gemensamma avdelningar, av den 4 mars 2019 (nr 6280), i enlighet med regeln om perpetuatio jurisdictionis (oförändrad domstolsbehörighet) i nationell rätt.

69 För en motsatt uppfattning, se Stark, L., ovan, s. 394. Om den processuella aspekten av klausulen skulle ges företräde, skulle en eventuell jämförelse med domen av den 13 november 1979 i målet Sanicentral ( 25/79, EU:C:1979:255, punkterna 6 och 7, angående tolkningen av övergångsbestämmelserna i Brysselkonventionen), på vilken de analyser och beslut som det hänvisas till i fotnoterna 64 och 68 i detta förslag till avgörande grundar sig, och med domen av den 24 november 2022, Tilman ( C‑358/21, EU:C:2022:923, punkt 30) angående den tidsmässiga tillämpningen av Lugano II-konventionen i Förenade kungariket), behöva undersökas. Med hänsyn till föremålet för dessa avgöranden kan deras tillämpningsområde nämligen begränsas till tolkningen av bestämmelser som avser unionsrättens tillämpning i tiden.

70 Se, beträffande de reflektioner som gjorts i doktrinen i detta avseende, Ancel, M.-E., ovan, särskilt punkt 18 in fine (s. 36), och Stark, L, ovan, särskilt sidorna 393–396.

71 Se Gaudemet-Tallon, H., och Ancel, M.-E., ovan, punkt 143 (s. 191) med en hänvisning i fotnot 67, till Gothot, P., och Holleaux, D., ovan, punkt 168 (s. 100).

72 Se, vad gäller kravet på precision, dom av den 16 mars 1999, Castelletti ( C‑159/97, EU:C:1999:142, punkt 48), och den rättspraxis som anges i fotnot 15 i förevarande förslag till avgörande. Se även, exempelvis, Kleiner, C., ovan, s. 61, enligt vilken en framtida händelse, såsom uppfyllelseorten för en förpliktelse som inte har fullgjorts, kan utgöra ett relevant kriterium. För en kritik av denna lösning, se Stark, L, ovan, s. 393.

73 En sådan lösning skulle kunna bemöta de reservationer som har gjorts av Geimer, R., EuGVVO Art. 25, i Geimer, R, och Schütze, R, A, Europäisches Zivilverfahrensrecht, fjärde utgåvan, C.H. Beck, München, 2020, särskilt punkt 39.