Förslag till avgörande av generaladvokat Nicholas Emiliou föredraget den 7 mars 2024

1 Originalspråk: engelska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning av den 12 december 2012 (EUT L 351, 2012, s. 1).

3 En paketresa är en kombination av minst två olika typer av resetjänster (exempelvis en flygning och inkvartering) avsedda för samma resa, som vanligen köps från ett enda försäljningsställe och/eller säljs till ett allomfattande pris eller marknadsförs som en paketresa (se artikel 3.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2302 av den 25 november 2015 om paketresor och sammanlänkade researrangemang, om ändring av förordning (EG) 2006/2004 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU samt om upphävande av rådets direktiv 90/314/EEG (EUT L 326, 2015, s. 1) (nedan kallat paketresedirektivet)).

4 I begäran om förhandsavgörande förklaras inte vad JX råkade ut för. Om han inte hade den visering som krävdes kom han naturligtvis inte fram till sin semesterdestination.

5 Se Latil, C., L’exécution défectueuse du contrat de vente de voyages à forfait en droit international privé, Revue critique de droit international privé, 2017, s. 199.

6 Se artikel 5.1 f i paketresedirektivet.

7 Se punkterna 5, 6 och 9 ovan.

8 Se, bland annat, Mankowski, P., Nielsen, P. A., Article 18, i Magnus, U., och Mankowski, P., Brussels Ibis Regulation – Commentary, Otto Schmidt, Köln, 2016, s. 512–513, § 10, och Dickinson, A., Lein, E., The Brussels I Regulation Recast, Oxford University Press, Oxford, 2015, § 6.67. Se, analogt, dom av den 3 maj 2007, Color Drack ( C‑386/05, EU:C:2007:262, punkt 30), dom av den 15 juli 2021, Volvo m.fl. ( C‑30/20, EU:C:2021:604, punkt 33), och dom av den 30 juni 2022, Allianz Elementar Versicherung ( C‑652/20, EU:C:2022:514, punkt 38).

9 Europeiska kommissionen, förslag till rådets förordning (EG) om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, (KOM(99)348 slutlig) (EGT C 376E, 1999, s. 1), motivering, s. 17.

10 Se, bland annat, Mankowski, P., Nielsen, P.A., a.a., s. 512–513, § 10. Se även punkt 61 nedan.

11 Detta är fallet även om talan inte grundar sig på konsumentavtalet i sig, utan på ett åsidosättande av en lagstadgad skyldighet (se punkt 13 ovan). Det räcker de facto att talan har väckts i samband med ett sådant avtal (se dom av den 11 juli 2002, Gabriel ( C‑96/00, EU:C:2002:436), punkt 58).

12 Se punkt 55 nedan. Även om transportavtal enligt artikel 17.3 i Bryssel Ia-förordningen inte omfattas av tillämpningsområdet för avsnitt 4, avser detta undantag inte paketreseavtal.

13 I denna bestämmelse anges endast, beträffande förordningens materiella tillämpningsområde, att den är tillämplig på privaträttens område.

14 Dom av den 1 mars 2005 (C‑281/02, nedan kallad domen i målet Owusu, EU:C:2005:120). Den domen rör konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad i Bryssel den 27 september 1968 (EGT L 304, 1978, s. 36), vilken senare ersattes med förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1), som i sin tur har ersatts med Bryssel Ia‑förordningen. En kontinuitet i tolkningen måste dock säkerställas vid fastställandet av tillämpningsområdet för den behörighetsordning som föreskrivs i dessa instrument (se, bland annat, dom av den 8 september 2022, IRnova ( C‑399/21, EU:C:2022:648, punkt 29)). När jag i det här förslaget hänvisar till avgöranden som rör dessa olika instrument gör jag följaktligen ingen åtskillnad mellan dem.

15 Se, bland annat, domen i målet Owusu (punkterna 25 och 26), dom av den 19 juli 2012, Mahamdia ( C‑154/11, EU:C:2012:491, punkt 39), och dom av den 8 september 2022, IRnova ( C‑399/21, EU:C:2022:648, punkt 27). Se även, implicit, skälen 3 och 26 i Bryssel Ia‑förordningen. Se även den förklarande rapport om Brysselkonventionen som utarbetats av P. Jenard (EGT C 59, 1979, s. 1) (nedan kallad Jenardrapporten), s. 8. I domen i målet Owusu klargjorde domstolen också att ett mål inte måste involvera två medlemsstater. Rättsförhållandets internationella karaktär kan härröra från kopplingar till ett tredjeland (se punkterna 24–26 i den domen).

16 Det ska betonas att förutsatt att målet har anknytning till ett annat land kan bestämmelsen om forum actoris för konsumenter, i motsats till vad den tjeckiska regeringen har hävdat, mycket väl användas för att lösa en konflikt om territoriell behörighet, när parterna, såsom i förevarande fall, endast tvistar om vilken domstol i en medlemsstat som är behörig att pröva målet.

17 Denna fråga har varit föremål för inte mindre än fem begäran om förhandsavgörande från tyska domstolar. Två mål (C‑317/20 och C‑62/22) återkallades innan EU-domstolen kunde meddela ett avgörande. Två mål (C‑108/23 och C‑648/23) har vilandeförklarats i avvaktan på att EU-domstolen meddelar sitt avgörande i förevarande mål.

18 Konsumenter köper vanligen resor från lokala researrangörer (se Latil, C., a.a.).

19 Se, bland annat, dom av den 14 september 2023, Club La Costa m.fl. ( C‑821/21, EU:C:2023:672, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

20 Se, bland annat, domen i målet Owusu (punkt 26), dom av den 17 november 2011, Hypoteční banka ( C‑327/10, EU:C:2011:745, punkterna 30 och 35), och dom av den 8 september 2022, IRnova ( C-399/21, EU:C:2022:648, punkt 28).

21 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 november 2011, Hypoteční banka ( C‑327/10, EU:C:2011:745, punkterna 32 och 33). Se även Rogerson, P., Article 1, i Magnus, U., och Mankowski, P., a.a., s. 59, § 6. Således utgör inte varje koppling till ett annat land en relevant internationell anknytning. En sådan anknytning måste vara tillräckligt betydande för att ge upphov till denna typ av frågor.

22 Förutsatt att de övriga villkoren för tillämpning av detta instrument är uppfyllda.

23 Se skäl 15 i Bryssel Ia‑förordningen.

24 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 januari 2015, Kolassa ( C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

25 Detta skulle kunna vara en svår och omtvistad uppgift när det andra landet inte är en medlemsstat och Bryssel Ia‑förordningen därför inte är tillämplig.

26 Se, bland annat, domen i målet Owusu (punkt 26) och dom av den 8 september 2022, IRnova ( C‑399/21, EU:C:2022:648, punkt 28). Se även Jenardrapporten, s. 8, och Mankowski, P., Nielsen, P. A., Introduction to Articles 17–19, i Magnus, U., och Mankowski, P., a.a., s. 448, §§ 23 och 24.

27 Se domen i målet Owusu (punkt 26) och dom av den 26 mars 1992, Reichert och Kockler ( C‑261/90, EU:C:1992:149, punkt 3), samt Hartley, T., a.a., § 2.05.

28 Med hänsyn till att domstolarna i det land där den skadeståndsgrundande händelsen ägde rum eller egendomen i fråga är belägen har bättre möjlighet att bedöma de faktiska omständigheterna, staters berättigade intresse av att reglera skador som inträffat inom deras territorium, staters sedvanliga befogenhet att kontrollera fast egendom inom det egna territoriet och så vidare.

29 I artikel 24.1 i Bryssel Ia-förordningen hänvisas till och med uttryckligen till det scenariot att parterna har hemvist i samma stat, medan den fasta egendomen ligger i en annan stat.

30 Se dom av den 8 september 2022 (C‑399/21, EU:C:2022:648, punkt 28).

31 Eftersom meddelandet av ett patent … innebär ett utövande av nationell suveränitet (se, i detta avseende, mitt förlag till avgörande i målet BSH Hausgeräte ( C-339/22, EU:C:2024:159, punkterna 60 och 61 samt där angiven rättspraxis). Endast när parterna har hemvist i samma stat, talan väcks vid domstolarna i den staten och alla faktorer som rimligen är relevanta för behörigheten hänför sig till den staten är Brysselordningen inte tillämplig, eftersom en internationell behörighetskonflikt inte kan uppstå i ett sådant fall. Se dom av den 14 juli 2022, EPIC Financial Consulting ( C‑274/21 och C‑275/21, EU:C:2022:565, punkterna 56–59). Se även Briggs, A., Civil Jurisdiction and Judgments, Informa Law, Oxon, 2015, sjätte utgåvan, s. 56, och Hartley, T., a.a., § 2.02. och 2.03.

32 Dom av den 7 maj 2020 (C‑267/19 och C‑323/19, EU:C:2020:351).

33 Dom av den 3 juni 2021 (C‑280/20, EU:C:2021:443).

34 Dom av den 8 februari 2024 (C‑566/22, EU:C:2024:123).

35 Europaparlamentets och rådets förordning av den 12 december 2006 (EUT L 399, 2006, s. 1), artikel 3.1.

36 Se dom av den 7 maj 2020, Parking och Interplastics ( C‑267/19 och C‑323/19, EU:C:2020:351, punkterna 27–36).

37 Dom av den 8 februari 2024, Inkreal ( C‑566/22, EU:C:2024:123, punkterna 19–24).

38 Se, bland annat, Nuyts. A, Chronique de DIP, Journal de droit européen, 2023, nr 74, och Pailler, L., Commentaire de CJUE, 7 mai 2020, aff. C‑267/19 och C‑323/19, Journal du droit international (Clunet), 2021.

39 Se skälen 4–10 samt artiklarna 1.1 och 18–22 i förordning nr 1896/2006.

40 Om Bryssel Ia‑förordningen inte vore tillämplig i det scenariot, skulle det frånta vissa av dess bestämmelser deras ändamålsenliga verkan. I artikel 24 beviljas, rörande vissa frågor, exklusiv behörighet för domstolarna i en viss medlemsstat, även när parterna har hemvist i en annan medlemsstat. Om talan trots artikel 24 väcks vid en domstol i den medlemsstat där parterna har hemvist är det uppenbart att denna bestämmelse bör tillämpas och att domstolen i fråga bör förklara sig obehörig.

41 Gäldenären i en sådan inhemsk tvist kan vilja få till stånd att en dom som meddelats av domstolen för vederbörandes hemvist ska erkännas eller verkställas i en annan medlemsstat, dit borgenären exempelvis kan ha flyttat sina tillgångar.

42 Dom av den 7 maj 2020 (C‑267/19 och C‑323/19, EU:C:2020:351).

43 Dom av den 3 juni 2021 (C‑280/20, EU:C:2021:443).

44 Dom av den 8 februari 2024 (C‑566/22, EU:C:2024:123).

45 Europaparlamentets och rådets förordning av den 17 juni 2008 (EUT L 177, 2008, s. 6), artikel 1.1.

46 Europaparlamentets och rådets förordning av den 11 juli 2007 (EUT L 199, 2007, s. 40), artikel 1.1.

47 Se skäl 7 i Rom I- respektive Rom II‑förordningen.

48 Se, bland annat, Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike), 5 november 2008, nr 07–18.064, FR:CCASS:2008:C101090, Mankowski, P., Nielsen, P. A., Introduction to Articles 17–19, i Magnus, U., och Mankowski, P., a.a., s. 448, §§ 23 och 24, Latil, C., a.a., Ancel, M.-E., Commerce électronique – Un an de droit international privé du commerce électronique, Communication Commerce électronique, 2014, nr 1, Bogdanov, S., Arrêt Maletic: un pas supplémentaire dans la protection des consommateurs face au commerce électronique des voyages à forfait, European Journal of Consumer Law, 2015, s. 433–442, särskilt s. 439, Chalas, C., Compétence en matière de contrat conclu avec une agence de voyages, Revue critique de droit international privé, 2014, s. 639.

49 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Richard de la Tour i målet Inkreal ( C‑566/22, EU:C:2023:768, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

50 FTI har hänvisat till vissa tyska domstolars resonemang, att eventuell underlåtenhet i uppfyllandet av de förpliktelser som följer av avtalet, inbegripet i ett annat land, endast har verkningar inom ramen för det redan befintliga, interna avtalsförhållandet. Den omständigheten att uppfyllelseorten ligger utomlands är endast en konsekvens av avtalsförhållandet och påverkar inte dess karaktär. Med all respekt bör, enligt min mening, ett avtalsförhållandes internationella karaktär för tillämpningen av Bryssel Ia‑förordningen fastställas mot bakgrund av det breda och pragmatiska kriterium som anges i punkt 30 ovan och inte mot bakgrund av ett så invecklat resonemang.

51 Se, bland annat, dom av den 24 november 2020, Wikingerhof ( C‑59/19, EU:C:2020:950, punkt 28 och där angiven rättspraxis). I motsats till vad den tjeckiska regeringen har hävdat är den omständigheten att uppfyllelseorten inte enligt Bryssel Ia‑förordningen utgör en behörighetsgrund för de särskilda underkategorier av avtal som omfattas av avsnitt 4 inte relevant. Åtskillnad ska göras mellan frågan om huruvida ett mål är sådant att det kan ge upphov till frågor om den internationella behörigheten och det svar som förordningen ger på dessa frågor i det aktuella fallet (se dom av den 17 november 2011, Hypoteční banka ( C‑327/10, EU:C:2011:745, punkt 31)). Såsom anges i punkt 33 ovan hjälper förordningens bestämmelser till att avgöra huruvida ett mål har internationell anknytning endast i den mån de bekräftar att vissa anknytningsfaktorer utgör rimliga behörighetsgrunder och som sådana ökar sannolikheten för att domstolar i andra länder ska anses behöriga att pröva och avgöra målet i fråga. Uppfyllelseorten utgör en sådan faktor. Den omständigheten att unionslagstiftaren inte valde denna grund för vissa konsumentavtal ändrar inte saken. Den tjeckiska regeringens argument skulle också kunna leda till det bisarra resultatet att samma paketreseavtal skulle betraktas som inhemskt när det ingåtts av en konsument och således omfattas av avsnitt 4, men internationellt när det ingåtts av en resenär inom ramen för dennes yrkesverksamhet och då omfattas av artikel 7.1.

52 Se Hartley, T., a.a., § 7.06. I den mån FTI:s invändning är avsedd att betyda att ett sådant mål har en närmare koppling till den medlemsstat där båda avtalsparterna har sin hemvist, ska det påpekas att även om detta kan vara riktigt, är det inte relevant för att avgöra frågan om internationalitet. Det som spelar roll är att det finns en koppling till destinationslandet som eventuellt kan vara behörighetsgrundande, inte den relativa styrkan i de kopplingar som målet har med olika länder.

53 Se domen i målet Owusu (punkt 26).

54 Se artikel 1.1 i Rom I‑förordningen. Se även artikel 1.1 i Rom II‑förordningen.

55 Se dom av den 14 september 2023, Diamond Resorts Europe m.fl. ( C‑632/21, EU:C:2023:671, punkterna 51–53).

56 Se van Calster, G., European Private International Law, Hart Publishing, Oxford, 2016, s. 240.

57 Uppfyllelseorten utgör ett relevant anknytningskriterium, eftersom en stat rimligen kan vilja reglera avtal som uppfylls inom dess territorium. Uppfyllelseorten avses uttryckligen i olika bestämmelser i Rom I‑förordningen (se, bland annat, artiklarna 5.1, 5.2 d och e, 6.4 a, 8.2 och 9.3). Den omständigheten att ett sådant avtal, när det gäller att fastställa tillämplig lag, kan anses ha en närmare anknytning till den ort där båda parterna har hemvist är inte relevant när det gäller att i tidigare led avgöra huruvida situationen har internationell anknytning. Det som spelar roll är huruvida det föreligger en anknytning till ett annat land som kan vara relevant ur lagvalshänseende, inte den relativa styrkan i anknytningen till olika länder.

58 Dom av den 14 november 2013 (C‑478/12, EU:C:2013:735).

59 Dom av den 14 november 2013, Maletic ( C‑478/12, EU:C:2013:735, punkt 29).

60 Se den litteratur som det hänvisas till i fotnot 48 ovan.

61 Det ska erinras om att konsumenter inte kan åberopa regeln om forum actoris för att väcka talan mot någon som inte är part i konsumentavtalet (se punkt 21 ovan).

62 Jag kan inte heller se varför det skulle utgöra en omotiverad skillnad i behandling om samma tyska konsument kan väcka talan mot samma tyska researrangör vid en annan domstol i Tyskland beroende på om tvisten rör ett avtal för en resa till Berlin (Tyskland) eller ett avtal för en utlandsresa, som den tjeckiska regeringen har hävdat. Denna skillnad i behandling härrör helt enkelt från de olika behörighetsordningar som är tillämpliga på de båda avtalen, vilket i sin tur motiveras av att det sistnämnda avtalets internationella anknytning är sådan att det uppkommer en fråga om behörighet som inte möjligtvis kan uppkomma avseende det förstnämnda avtalet.

63 Brysselordningen är i övrigt fientlig mot forum actoris (se, bland annat, dom av den 20 januari 2005, Gruber ( C‑464/01, EU:C:2005:32, punkt 33).

64 Se, för samma åsikt, Mankowski, P., Nielsen, P. A., Introduction to Articles 17–19, i Magnus, U., och Mankowski, P., a.a., s. 448, § 23.

65 Se dom av den 30 september 2021, Commerzbank ( C‑296/20, EU:C:2021:784, punkterna 42–44).

66 Se Dickinson, A., och Lein, E., a.a., § 6.68, Hartley, T., a.a., § 11.12.

67 Se skäl 18 i Bryssel Ia‑förordningen.

68 Se, bland annat, Dickinson, A., and Lein, E., a.a., §§ 6.56 och 6.64

69 Se, för ett liknande resonemang, bland annat, dom av den 14 september 2023, Club La Costa m.fl. ( C‑821/21, EU:C:2023:672, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

70 Se dom av den 27 juni 2000, Océano Grupo Editorial och Salvat Editores ( C‑240/98–C‑244/98, EU:C:2000:346, punkterna 22 och 23).

71 Som exempel har kommissionen angett en konsument som har hemvist i Passau (Tyskland) och måste väcka talan i Flensburg (Tyskland) (omkring tio timmar bort med bil), medan det skulle vara två timmars resa om talan måste väckas i Linz (Österrike).

72 Enligt mitt förmenande var detta skydd också avsett att uppmuntra konsumenterna att konsumera utanför den egna statens gränser, på den inre marknaden (se förslag till avgörande av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona i målet Commerzbank ( C‑296/20, EU:C:2021:733, punkt 26)). Som kommissionen har hävdat kan tillämpningen av denna bestämmelse emellertid inte begränsas till detta scenario (vilket visas av den omständigheten att den är tillämplig på näringsidkare i tredjeland). Den syftar allmänt till att skydda konsumenter i internationella avtal.

73 Vilket är fallet i det nationella målet, eftersom Nürnberg ligger två timmar med bil från München.