Förslag till avgörande av generaladvokat Nicholas Emiliou föredraget den 14 januari 2025

1 Originalspråk: engelska.

2 Se artikel 2 FEU.

3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 19 oktober 2022 (EUT L 275, 2022, s. 33).

4 Se Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om tillräckliga minimilöner i Europeiska unionen av den 28 oktober 2020, COM(2020) 682 final (nedan kallat förslaget till minimilönedirektiv).

5 Von der Leyen, U., Politiska riktlinjer för nästa europeiska kommission 2019–2024; Inledningsanförande vid Europaparlamentets plenarsammanträde 16 juli 2019, Tal vid Europaparlamentets plenarsammanträde 27 november 2019, Europeiska unionens publikationsbyrå, Luxemburg, 2020, s. 10.

6 Se s. 2 i förslaget till minimilönedirektiv.

7 Se Schulten, T., och Müller, T., A paradigm shift towards Social Europe? The proposed Directive on adequate minimum wages in the European Union?, Italian Labour Law e-Journal, vol. 14, nr. 1, 2021, s. 7.

8 Förslaget till minimilönedirektiv, s. 2.

9 Se Omröstningsresultat Europaparlamentets och rådets direktiv om tillräckliga minimilöner i Europeiska unionen (första behandlingen), dokument ST_13171_2022_INIT, s. 2 (tillgängligt på adress: https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=consil%3AST_13171_2022_INIT).

10 Se Motiverat yttrande om tillämpningen av subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen, dokument ST_14106_2020_INIT, s. 4 (tillgängligt på engelska och danska på adress: https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=consil:ST_14106_2020_INIT).

11 Se Utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv om tillräckliga minimilöner i Europeiska unionen (första behandlingen) – Antagande av lagstiftningsakten – Uttalanden, dokument ST_12616_2022_ADD_1_REV_2, s. 2 (tillgängligt på adress: https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=consil%3AST_12616_2022_ADD_1_REV_2).

12 Se Out now: First 2022 data on minimum wages in the EU (tillgängligt på https://ec.europa.eu/eurostat/en/web/products-eurostat-news/-/ddn-20220128–2).

13 Arbetsdokument från kommissionens avdelningar, Resumé av konsekvensbedömningsrapporten, följedokument till förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om tillräckliga minimilöner (SWD(2020) 246 final).

14 Se artikel 1.1 i minimilönedirektivet. Se även artikel 5.1 däri, som rör målet att uppnå en skälig levnadsstandard, minska fattigdomen bland förvärvsarbetande, främja social sammanhållning och uppåtgående social konvergens och minska löneskillnaderna mellan könen.

15 Det fanns naturligtvis vissa undantag, såsom principen om lika lön för kvinnor och män för lika arbete, stadfäst i artikel 119 i EEG-fördraget (se dom av den 25 maj 1971, Defrenne, 80/70, svensk specialutgåva I 569, EU:C:1971:55).

16 Vissa sekundärrättsakter som syftade till att främja socialpolitiska mål hade antagits redan före Amsterdamfördraget, såsom rådets direktiv 93/104/EG av den 23 november 1993 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EGT L 307, 1993, s. 18), som antogs med stöd av artikel 118a i EG-fördraget (se dom av den 12 november 1996, Förenade kungariket/rådet, C‑84/94, EU:C:1996:431).

17 Se dom av den 21 december 2016, AGET Iraklis ( C‑201/15, EU:C:2016:972, punkt 76).

18 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/104/EG av den 19 november 2008 om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag (EUT L 327, 2008, s. 9).

19 Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EUT L 299, 2003, s. 9).

20 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 20 juni 2019 (EUT L 186, 2019, s. 105).

21 EUT C 428, 2017, s. 10.

22 Se skäl 12 i den europeiska pelaren för sociala rättigheter.

23 Se dom av den 18 december 2007 ( C‑341/05, EU:C:2007:809).

24 Se, bland annat, Rönnmar, M. Free movement of services versus national labour law and industrial relations systems: Understanding the Laval case from a Swedish and Nordic perspective, Cambridge Yearbook of European Legal Studies – 2007–2008, volym 10, Hart Publishing, 2008, s. 493–524.

25 Detta illustreras av den danska regeringens reaktioner under det lagstiftningsförfarande som ledde fram till antagandet av minimilönedirektivet, vilka jag har erinrat om i punkt 14 ovan.

26 Se https://normlex.ilo.org/dyn/normlex/en/f?p=NORMLEXPUB:12100:0:NO:P12100_ILO_CODE:C131.

27 Se Garben S. Choosing a tightrope instead of a rope bridge – The choice of legal basis for the AMW Directive, i Ratti, L., Brameshuber, E. och Pietrogiovanni, V. The EU Directive on Adequate Minimum Wages, Context, Commentary and Trajectories, Hart Publishing, 2024, s. 25.

28 Se dom av den 15 april 2008, Impact ( C‑268/06, EU:C:2008:223, punkt 122) (nedan kallad domen i målet Impact). Jag erinrar om att det i artikel 151 FEUF föreskrivs följande: Unionens och medlemsstaternas mål ska … vara att främja sysselsättningen, att förbättra levnads- och arbetsvillkor och därigenom möjliggöra en harmonisering samtidigt som förbättringarna bibehålls, att åstadkomma ett fullgott socialt skydd, en dialog mellan arbetsmarknadens parter och en utveckling av de mänskliga resurserna för att möjliggöra en varaktigt hög sysselsättning samt att bekämpa social utslagning.

29 Dom av den 13 september 2007 ( C‑307/05, EU:C:2007:509, punkt 41) (nedan kallad domen i målet Del Cerro Alonso).

30 Punkterna 124 och 125.

31 Dom av den 10 juni 2010 ( C‑395/08 och C‑396/08, EU:C:2010:329, punkt 37) (nedan kallad domen i de förenade målen Bruno m.fl.).

32 Dom av den 19 juni 2014 ( C‑501/12–C‑506/12, C‑540/12 och C‑541/12, EU:C:2014:2005, punkt 33) (nedan kallad domen i de förenade målen Specht m.fl.).

33 Arbetsdokument från kommissionens avdelningar, Konsekvensbedömningsrapport, Följedokument till Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om tillräckliga minimilöner, COM(2020) 682 final, s. 71 (SWD(2020) 245 final). [Se även fotnot 13 ovan för en Resumé av konsekvensbedömningsrapporten (SWD(2020) 246 final), som finns tillgänglig på svenska.] I detta dokument angav kommissionen att det följer av artikel 153.5 FEUF och av domstolens praxis vad gäller tolkningen av denna bestämmelse (bland annat i domarna i målet Del Cerro Alonso och i målet Impact) att även om åtgärder på EU-nivå inte får syfta till att harmonisera minimilönenivån i hela unionen eller till att inrätta en enhetlig metod för sättande av minimilöner, så kan de bestå i att fastställa en ram som inte inkräktar på medlemsstaternas och arbetsmarknadsparternas befogenhet att fastställa de närmare villkoren för minimilönesättningen och i synnerhet minimilönenivån (se s. 72).

34 Se även förslaget till minimilönedirektiv, i vilket kommissionen angav att eftersom det föreslagna direktivet inte innehåller några åtgärder som direkt påverkar lönenivån, följer det fullt ut gränserna för unionens åtgärder enligt artikel 153.5 i EUF-fördraget.

35 Se även, bland annat, Yttrande från Europeiska regionkommittén – Tillräckliga minimilöner i Europeiska unionen (EUT C 175, 2021, s. 89), enligt vilket den rättsliga grund[en], artikel 153 i EUF-fördraget, … inte medger direkt inblandning i fastställandet av lönenivåer inom EU, men däremot tillåter att det fastställs mål och en process som fullt ut erkänner befintlig nationell lagstiftning om minimilöner och arbetsmarknadsparternas roll.

36 Min kursivering.

37 Min kursivering.

38 Min kursivering.

39 Se, exempelvis, artikel 4.1 och artikel 5.1 i minimilönedirektivet.

40 Se Garben S., fotnot 27, a.a., s. 25.

41 Förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott (C‑268/06, EU:C:2008:2, punkterna 173–176).

42 Punkt 176. Min kursivering.

43 Se domen i målet Impact, punkt 123 (min kursivering).

44 Punkt 124.

45 Se punkt 39 ovan.

46 Se även domarna i målet Del Cerro Alonso (punkt 40), i målet Impact (punkt 123) och i de förenade målen Bruno m.fl. (punkt 36). Jag återkommer till denna fråga i punkterna 67–69 nedan.

47 Se, i detta hänseende, dom av den 11 november 2004, Delahaye ( C‑425/02, EU:C:2004:706, punkt 33). Se även dom av den 22 december 2010, Gavieiro Gavieiro och Iglesias Torres ( C‑444/09 och C‑456/09, EU:C:2010:819, punkt 58).

48 Ramavtalet om visstidsarbete ingicks den 18 mars 1999 och ingår som en bilaga till rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (EGT L 175, 1999, s. 43).

49 Direktiv av den 15 december 1997 om ramavtalet om deltidsarbete undertecknat av UNICE, CEEP och EFS (EGT L 14, 1998, s. 9).

50 Direktiv av den 27 november 2000 (EGT L 303, 2000, s. 16; rättelse EGT L 2, 2001, s. 42).

51 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 5 juli 2006 (EUT L 204, 2006, s. 23). Se särskilt artikel 1 andra stycket b i detta direktiv, där det anges att det innehåller bestämmelser för att genomföra principen om likabehandling i fråga om bland annat [a]rbetsvillkor, inklusive lön.

52 Direktiv av den 29 juni 2000 (EGT L 180, 2000, s. 22). Se artikel 3.1 c i nämnda direktiv, där det anges att detta direktiv ska tillämpas på alla personer, såväl inom den offentliga som den privata sektorn, inklusive offentliga organ, i fråga om bland annat [a]nställnings- och arbetsvillkor, inklusive avskedande och löner.

53 Detta direktiv syftar, ungefär som rådets direktiv 97/81/EG om deltidsarbete, till att säkerställa att principen om likabehandling iakttas, inbegripet i fråga om löner, såvitt avser en viss kategori arbetstagare (i detta fall tillfälligt anställda).

54 Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster (EGT L 18, 1997, s. 1). Se, i detta hänseende, dom av den 8 december 2020, Ungern/parlamentet och rådet ( C‑620/18, EU:C:2020:1001, punkterna 71–85), som rörde Ungerns yrkande att domstolen skulle ogiltigförklara Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/957 om ändring av utstationeringsdirektivet [Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/957 av den 28 juni 2018 om ändring av direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster (EUT L 173, 2018, s. 16); rättelse EUT L 91, 2019, s. 77] på grund av att det stred mot artikel 153.5 FEUF. Domstolen fann att talan inte kunde vinna bifall såvitt avsåg denna grund eftersom ändringsdirektivet begränsar sig till att samordna medlemsstaternas bestämmelser vad gäller utstationering av arbetstagare i syfte att se till att dessa arbetstagare omfattas av vissa, eller nästan samtliga, arbets- och anställningsvillkor som föreskrivs i värdmedlemsstaten, däribland bestämmelserna om den lön som ska utbetalas dem.

55 Se, särskilt, artikel 7 i arbetstidsdirektivet, med rubriken Årlig semester, där det i punkt 1 föreskrivs följande: Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får en årlig betald semester om minst fyra veckor i enlighet med vad som föreskrivs genom nationell lagstiftning eller praxis angående rätten till och beviljandet av en sådan semester.

56 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 22 oktober 2008 (EUT L 283, 2008, s. 36). Detta direktiv syftar till att garantera betalning av arbetstagares utestående fordringar (inklusive löner) vid arbetsgivarens insolvens, men har inte till syfte att reglera löneförhållanden.

57 För ytterligare ett exempel i detta hänseende, se Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1158 av den 20 juni 2019 om balans mellan arbete och privatliv för föräldrar och anhörigvårdare och om upphävande av rådets direktiv 2010/18/EU (EUT L 188, 2019, s. 79), där det i skäl 31 föreskrivs att [m]edlemsstaterna bör fastställa en lämplig nivå på den betalning eller ersättning som betalas för den minimiperiod av föräldraledighet … som inte kan överföras till den andra föräldern. Ordet lämplig förekommer emellertid endast i ingressen till detta direktiv och inte i någon av dess bestämmelser. Vidare framgår det av artikel 1 att syftet med detta instrument inte är att fastställa nivån på denna betalning eller slå fast hur den ska fastställas, utan att fastställa minimikrav som syftar till att uppnå jämställdhet mellan könen i fråga om möjligheter på arbetsmarknaden och behandling i arbetslivet genom att göra det lättare för arbetstagare som är föräldrar eller anhörigvårdare att förena arbete och familjeliv.

58 Vilket till exempel skulle vara fallet med ett direktiv som endast rör de lägsta lönerna och inte alla löner.

59 Se punkt 52 ovan.

60 Förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott (C‑268/06, EU:C:2008:2, punkt 173).

61 Se Menegatti E. Much ado about little: the Commission proposal for a Directive on adequate wages, Italian Labour Law e-journal (1) vol. 14, 2021, s. 29.

62 Man skulle även kunna nämna artikel 4.2 i minimilönedirektivet, där det föreskrivs att [h]andlingsplanen ska innehålla en tydlig tidsplan och konkreta åtgärder för att successivt öka kollektivavtalstäckningsgraden, med full respekt för arbetsmarknadens parters autonomi.

63 Min kursivering.

64 Dessa kriterier är a) de lagstadgade minimilönernas köpkraft, med hänsyn tagen till levnadskostnaderna, b) lönernas allmänna nivå och fördelning, c) lönernas ökningstakt och d) den långsiktiga nationella produktivitetsnivån och produktivitetsutvecklingen.

65 Se även, i detta hänseende, skäl 26 i minimilönedirektivet.

66 Se Sagan, A. och Schmidt, A., The procedure for setting adequate statutory minimum wages (Article 5), i Ratti, L., Brameshuber, E. och Pietrogiovanni, V. The EU Directive on Adequate Minimum Wages, Context, Commentary and Trajectories, Hart Publishing, 2024, s. 202.

67 Se även Blanke, T., Fair and just working conditions (Article 31), European Labour Law and the EU Charter of Fundamental Rights, Bercusson, B (red.), Nomos, Baden Baden, 2002, s. 537; och Bogg, A. Article 31: Fair and just working conditions, i Peers, S., Hervey, T, Kenner, J. och Ward, A. (red.) - The EU Charter of Fundamental Rights: A commentary, Hart Publishing, London, 2014, s. 855 och 856. Frågan huruvida artikel 31.1 i stadgan omfattar arbetsvillkor såsom löneförhållanden har diskuterats i doktrinen, eftersom denna bestämmelse ursprungligen verkar ha införts i syfte att säkerställa arbetstagarnas hälsa och säkerhet (som skyddas genom rådets direktiv 89/391/EEG av den 12 juni 1989 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet (EGT L 183, 1989, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 4, s. 146).

68 Min kursivering.

69 Se Sjödin, E., European minimum wage: A Swedish perspective on EU’s competence in social policy in the wake of the proposed directive on adequate minimum wages in the EU, European Labour Law Journal, vol. 13(2), 2022, s. 283.

70 Detsamma gäller för de övergripande bestämmelserna (i kapitel III) och slutbestämmelserna (i kapitel IV) i minimilönedirektivet.

71 Min kursivering.

72 Min kursivering.

73 Se Menegatti E. Much ado about little: the Commission proposal for a Directive on adequate wages, Italian Labour Law e-Journal, vol. 14, nr 1, 2021, s. 25.

74 Enligt OECD är det för närvarande endast åtta av 27 medlemsstater som når upp till det tröskelvärde på 80 procent som anges i artikel 4.2 i minimilönedirektivet (både Danmark och Sverige tycks ligga över detta tröskelvärde) (se https://www.oecd.org/en/data/datasets/oecdaias-ictwss-database.html).

75 Det förefaller nämligen varken finnas någon allmänt erkänd metod för att mäta kollektivavtalstäckningen eller någon allmänt accepterad databas över täckningen i de respektive medlemsstaterna.

76 Se punkterna 67–69 ovan.

77 I artikel 12.1 i stadgan föreskrivs att [v]ar och en har rätt till frihet att delta i fredliga sammankomster samt till föreningsfrihet på alla nivåer, särskilt på det politiska, fackliga och medborgerliga området, vilket innebär rätten för var och en att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen (min kursivering).

78 I artikel 28 i stadgan, som har rubriken Förhandlingsrätt och rätt till kollektiva åtgärder, föreskrivs följande: Arbetstagare och arbetsgivare, eller deras respektive organisationer, har i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis rätt att förhandla och ingå kollektivavtal på lämpliga nivåer och att i händelse av intressekonflikter tillgripa kollektiva åtgärder för att försvara sina intressen, inbegripet strejk.

79 Gemenskapsstadgan om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter, som antogs vid Europeiska rådets möte i Strasbourg den 9 december 1989 och som återges i kommissionens dokument KOM(1989)0471 av den 2 oktober 1989. Där fastställs de huvudprinciper som ligger till grund för den europeiska arbetsrättsliga modellen.

80 Se ingressen till stadgan: Med beaktande av unionens behörighet och uppgifter samt subsidiaritetsprincipen bekräftas i denna stadga de rättigheter som har sin grund särskilt i … unionens och Europarådets sociala stadgor ….

81 Artikel 11 i gemenskapsstadgan om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter syftade nämligen å ena sidan till att skydda arbetsgivares och arbetstagares föreningsrätt, bestående i att efter eget val bilda branschorganisationer eller fackföreningar för att försvara sina ekonomiska och sociala intressen. Å andra sidan rörde artikel 12 däri rätten att förhandla och ingå kollektivavtal i enlighet med nationell lagstiftning och praxis.

82 Se domen i målet Impact, punkt 122. Jag erinrar om att det i artikel 151 FEUF föreskrivs följande: Unionens och medlemsstaternas mål ska … vara att främja sysselsättningen, att förbättra levnads- och arbetsvillkor och därigenom möjliggöra en harmonisering samtidigt som förbättringarna bibehålls, att åstadkomma ett fullgott socialt skydd, en dialog mellan arbetsmarknadens parter och en utveckling av de mänskliga resurserna för att möjliggöra en varaktigt hög sysselsättning samt att bekämpa social utslagning.

83 Som jag förstår det anser dessa regeringar att förhållandet mellan artikel 153.1 f FEUF (kollektivt tillvaratagande av arbetstagarnas och arbetsgivarnas intressen) och undantaget för föreningsrätten i artikel 153.5 FEUF är det motsatta till förhållandet mellan undantaget för löneförhållanden i denna bestämmelse och artikel 153.1 b FEUF (arbetsvillkor) (se, i detta avseende, punkt 63 ovan).

84 Min kursivering.

85 Denna bestämmelse ålägger medlemsstaterna att vidta lämpliga åtgärder för att skydda arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer som deltar eller önskar delta i kollektivavtalsförhandlingar mot att den andra parten eller den andra partens företrädare eller medlemmar blandar sig i deras organisation, funktionssätt eller administration (min kursivering).

86 Se dom av den 4 september 2018, kommissionen/rådet (Avtal med Kazakstan) ( C‑244/17, EU:C:2018:662, punkterna 36 och 37 och där angiven rättspraxis).

87 Yttrande 1/15 (PNR-avtalet mellan EU och Kanada) av den 26 juli 2017 ( EU:C:2017:592, punkt 78).

88 Min kursivering.

89 Förslag till minimilönedirektiv, s. 2 (min kursivering).

90 Se, särskilt, Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet (omarbetning) (EUT L 204, 2006, s. 23), där det i artikel 21.1 föreskrivs att [m]edlemsstaterna …, i enlighet med nationell sedvänja och praxis, [ska] vidta lämpliga åtgärder för att främja dialogen mellan arbetsmarknadens parter i syfte att främja likabehandling, inklusive till exempel genom att övervaka praxis på arbetsplatser, vid yrkesutbildning, när det gäller tillträde till anställning och yrkesmässig befordran samt genom övervakning av kollektivavtal, etiska regler, forskning eller utbyte av erfarenheter och god praxis.

91 Se, bland annat, dom av den 8 december 2020, Polen/parlamentet och rådet ( C‑626/18, EU:C:2020:1000, punkt 28 och där angiven rättspraxis). Min kursivering.

92 I denna bestämmelse anges att [m]edlemsstaterna ska bedriva och samordna sin ekonomiska politik i syfte även att uppnå de mål som anges i artikel 174. Vid utformningen och genomförandet av unionens politik och åtgärder och vid genomförandet av den inre marknaden ska de beakta målen i artikel 174 och bidra till att dessa uppnås. Unionen ska även understödja strävandena att uppnå mål genom de åtgärder som den vidtar genom strukturfonderna …, Europeiska investeringsbanken och andra befintliga finansieringsorgan. … Om särskilda åtgärder behöver vidtas utanför fonderna och utan att det påverkar tillämpningen av de åtgärder som beslutas inom ramen för unionens övriga politik, får Europaparlamentet och rådet besluta om sådana särskilda åtgärder i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet och efter att ha hört Ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén.

93 Se dom av den 5 oktober 2000, Tyskland/parlamentet och rådet ( C‑376/98, EU:C:2000:544, punkt 79).