Förslag till avgörande av generaladvokat Jean Richard de la Tour föredraget den 13 februari 2025

1 Originalspråk: franska.

2 Nedan kallad Jobcenter Bielefeld.

3 Det vill säga unionsmedborgare som inte är medborgare i den medlemsstat där de är bosatta.

4 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77, och rättelse i EUT L 229, 2004, s. 35, och EUT L 197, 2005, s. 34).

5 Se dom av den 15 juli 2021, The Department for Communities in Northern Ireland ( C‑709/20, EU:C:2021:602) (nedan kallad domen i målet CG).

6 BGBl. 2004 I, s. 1950.

7 I dess lydelse enligt lagen av den 27 juli 2015 (BGBl. 2015 I, s. 1386).

8 BGBl. 2004 I, s. 1986.

9 I dess lydelse enligt lagen av den 12 november 2020 (BGBl. 2020 I, s. 2416).

10 Från och med den 1 januari 2023 har begreppet Bürgergeld (medborgarstöd) lagts till i volym II.

11 I den lydelse som gällde till och med den 31 december 2020, enligt lagen av den 30 november 2019 (BGBl. 2019 I, s. 1948).

12 I den lydelse som gällde till och med den 31 december 2020, enligt lagen av den 22 december 2016 (BGBl. 2016 I, s. 3155).

13 Nedan kallad partnern. Detta begrepp används i begäran om förhandsavgörande utan något samband med de begrepp som följer av direktiv 2004/38. Det är likvärdigt med begreppet sambo.

14 Enligt 28 § punkt 1 första meningen led 3 AufenthG, för sig eller jämförd med 11 § punkt 14 första meningen FreizügG/EU.

15 C‑181/19, EU:C:2020:794.

16 Europaparlamentets och rådets förordning av den 5 april 2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen (EUT L 141, 2011, s. 1).

17 Europaparlamentets och rådets förordning av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 2004, s. 1, och rättelse EUT L 200, 2004, s. 1). I denna artikel, som har rubriken Likabehandling, anges att [o]m inte annat föreskrivs i denna förordning, skall de personer på vilka denna förordning skall tillämpas ha samma rättigheter och skyldigheter enligt en medlemsstats lagstiftning som denna medlemsstats egna medborgare.

18 Nedan kallad grundlagen. I denna paragraf, som bland annat syftar till att säkerställa ett särskilt skydd för äktenskapet och familjen, anges föräldrarnas skyldigheter i fråga om deras barns vårdnad och utbildning. Dessutom stadfästs principen om likabehandling i rättsligt hänseende av barn födda utom äktenskapet och barn födda inom äktenskapet.

19 Som undertecknades i Rom den 4 november 1950.

20 Med anledning av de grunder som FL åberopade har den hänskjutande domstolen påpekat att hans ansökan om grundläggande sociala förmåner endast kan avse en period från och med den 30 maj 2020, som var det datum då han reste in i Tyskland för att söka arbete. Eftersom han grundade sin ansökan på utövandet av vårdnaden av sin son ska perioden i fråga räknas från barnets födelsedatum, det vill säga den 27 november 2020. Av detta följer att grundläggande sociala förmåner inte kan betalas ut för mer än tre månader.

21 Den hänskjutande domstolen har angett att detta beslut är tillgängligt via följande länk: https://www.bundesverfassungsgericht.de/SharedDocs/Downloads/DE/2019/10/rk20191004_1bvr171018.html, punkt 12.

22 Nu, från och med den 24 november 2020, 11 § punkt 14 första meningen.

23 Nedan kallad stadgan.

24 Europaparlamentets och rådets förordning av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 284, 2009, s. 1).

25 Se, för en situation där en förälder är medborgare i ett tredjeland, målet Stadt Wuppertal (C‑130/24), som ännu inte avgjorts av domstolen. Se även, för andra situationer, dom av den 21 december 2011, Ziolkowski och Szeja ( C‑424/10 och C‑425/10, EU:C:2011:866, punkt 50), och domen i målet CG (punkt 82).

26 Vid förhandlingen preciserade den tyska regeringen att ett tyskt barn har rätt till familjeåterförening i enlighet med 28 § AufenthG, på grundval av 11 § i grundlagen, avseende tyskars rätt att uppehålla sig i Tyskland. Se även punkt 63 nedan.

27 Se dom av den 19 november 2024, kommissionen/Tjeckien (Valbarhet och medlemskap i ett politiskt parti) ( C‑808/21, EU:C:2024:962, punkt 97), och av den 19 november 2024, kommissionen/Polen (Valbarhet och medlemskap i ett politiskt parti) ( C‑814/21, EU:C:2024:963, punkt 96).

28 Se även, när det gäller nämnda punkt 65, dom av den 19 november 2024, kommissionen/Tjeckien (Valbarhet och medlemskap i ett politiskt parti) ( C‑808/21, EU:C:2024:962, punkt 98), och dom av den 19 november 2024, kommissionen/Polen (Valbarhet och medlemskap i ett politiskt parti) ( C‑814/21, EU:C:2024:963, punkt 97).

29 Se även domen i målet CG (punkt 58).

30 I nämnda punkt preciseras att av artikel 3.1 i direktiv 2004/38 framgår att detta direktiv är tillämpligt på alla unionsmedborgare som reser till eller uppehåller sig i en annan medlemsstat än den de själva är medborgare i samt på de familjemedlemmar enligt definitionen i artikel 2.2 i direktivet som följer med eller ansluter sig till unionsmedborgarna, och att dessa unionsmedborgare och familjemedlemmar är förmånstagare till de rättigheter som följer av detta direktiv (dom av den 10 september 2019, Chenchooliah, C‑94/18, EU:C:2019:693, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

31 Se domen i målet CG (punkt 83).

32 Se punkt 15 ovan.

33 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2016, Rendón Marín ( C‑165/14, EU:C:2016:675, punkt 42).

34 Kriteriet i förevarande fall är nationaliteten, och inte ett neutralt kriterium som leder till denna diskriminering på grund av nationaliteten.

35 Se, analogt, detta uttryck i förslag till avgörande av generaladvokaten Poiares Maduro i målet Coleman ( C‑303/06, EU:C:2008:61, punkterna 4, 5 och 20 samt fotnot 5).

36 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet CHEZ Razpredelenie Bulgaria ( C‑83/14, EU:C:2015:170, punkt 55).

37 Se punkt 19 ovan.

38 När det gäller uppehållsrättens inverkan i fråga om de grundläggande sociala förmånerna följer det av lydelsen i 7 § punkt 1 SGB II och 23 § SGB XII att dessa inte påverkas av den omständigheten att sökanden inte är nationell medborgare eller av huruvida sökandens rätt att uppehålla sig föreskrivs i direktiv 2004/38 eller den nationella lagstiftningen i fråga. I sistnämnda fall är den tyska lagstiftningen om sociala förmåner förmånlig för unionsmedborgare, eftersom EU-domstolen i domen i målet CG slog fast att de som saknar uppehållsrätt enligt direktiv 2004/38 inte kan åberopa principen om icke-diskriminering i artikel 24.1 i direktivet (se, för ett liknande resonemang, punkterna 80 och 83 i domen).

39 Se, bland annat, domen i målet CG (punkt 77 och där angiven rättspraxis).

40 Se domen i målet CG (punkt 83 och där angiven rättspraxis om medlemsstaternas frihet att precisera verkningarna av en uppehållsrätt som beviljats uteslutande på grundval av nationell rätt).

41 Av domen i målet CG följer att en unionsmedborgare, som kan bli en orimlig belastning för den mottagande statens sociala biståndssystem (punkt 80) eller vars uppehållsrätt har beviljats i enlighet med nationell lagstiftning som är förmånligare än bestämmelserna i direktiv 2004/38 (punkt 83) och utan krav på tillräckliga tillgångar (punkt 81), inte kan åberopa den princip om icke-diskriminering som uttrycks konkret i artikel 24.1 i direktiv 2004/38 för att erhålla de sociala förmåner som utbetalas till nationella medborgare i samma situation.

42 Se artikel 24.2 i direktiv 2004/38.

43 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 november 2017, Lounes ( C‑165/16, EU:C:2017:862, punkt 37), och dom av den 22 juni 2023, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Thailändsk mor till ett nederländskt underårigt barn) ( C‑459/20, EU:C:2023:499, punkt 41). Se även kommissionens meddelande med rubriken Vägledning om rätten till fri rörlighet för unionsmedborgare och deras familjer (EUT C, C/2023/1392), särskilt s. 6.

44 Se för en jämförelse, i fråga om socialt bistånd, Lenaerts, K., och Gutiérrez-Fons, J., Les méthodes d’interprétation de la Cour de justice de l’Union européenne, Bruylant, Bryssel, 2020, särskilt punkt 71 (s. 69–71), och Lenaerts, K., The broadening of EU competences through the case law of the Court of Justice: myth or reality?, ERA Forum, Journal of the Academy of European Law, volym 24, nr 4 ERA, Trier, 2023, s. 589–598, särskilt s. 595 och 596.

45 Det ska erinras om att i förevarande fall har FL:s barn en uppehållsrätt som följer av moderns uppehållsrätt. Domstolen har slagit fast att artikel 20 FEUF utgör hinder för nationella åtgärder, inbegripet beslut att neka familjemedlemmar till unionsmedborgare uppehållsrätt, som medför att unionsmedborgare berövas möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet (se dom av den 10 maj 2017, Chavez-Vilchez m.fl., C‑133/15, EU:C:2017:354, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

46 Se även FL:s argument som återges i punkt 19 ovan.

47 Se, bland annat, domen i målet CG (punkt 90) och dom av den 14 december 2021, Stolichna obshtina, rayon Pancharevo ( C‑490/20, EU:C:2021:1008, punkt 47 och där angiven rättspraxis, samt punkterna 59 och 65). I förevarande fall skulle FL kunna göra gällande att han enbart av ekonomiska skäl avskräcks från att stanna kvar i Tyskland för att utöva vårdnad om sitt barn, eftersom han har tillåtelse att uppehålla sig i Tyskland för att söka arbete utan att åtnjuta grundläggande sociala förmåner. Likaså skulle det kunna hävdas att det är beroende på de berörda barnens medborgarskap, vilka i förevarande fall är unionsmedborgare, och oberoende av huruvida en av föräldrarna är unionsmedborgare som barnen kan bo, eller inte bo, i Tyskland med denna förälder, som uppehåller sig lagenligt där, och vara berättigade till de grundläggande sociala förmåner som utbetalas till föräldern.

48 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet CG (punkterna 89 och 91).

49 Se punkterna 16–19 ovan.

50 Av en läsning av skälen till avslaget på FL:s ansökan måste slutsatsen dras att under den period som avses i ansökan bodde han i Tyskland utan att ha något fast förhållande med barnets mor och utan att ha den faktiska vårdnaden om barnet. Om tveksamhet kvarstår kring den omständigheten att FL inte på någon grund kan erhålla uppehållsrätt enligt direktiv 2004/38, ankommer det på den hänskjutande domstolen att behandla denna fråga (se dom av den 15 september 2015, Alimanovic, C‑67/14, EU:C:2015:597, punkt 52, och dom av den 6 oktober 2020, Jobcenter Krefeld, C‑181/19, EU:C:2020:794, punkt 69). Det finns följaktligen ingen anledning att, som kommissionen föreslog i sina skriftliga yttranden, utvidga bedömningen av FL:s situation till artikel 3 i direktiv 2004/38, vars punkt 2 har tolkats av domstolen i dom av den 5 september 2012, Rahman m.fl. ( C‑83/11, EU:C:2012:519).

51 Se bland annat, när det gäller en erinran om de villkor som fastställs i direktiv 2004/38 i en situation som är jämförbar med situationen för FL:s barn, dom av den 13 september 2016, Rendón Marín ( C‑165/14, EU:C:2016:675, punkterna 44–47). När det gäller tolkningskriterierna se även, analogt, domen i målet CG (punkt 81).

52 Se punkt 31 ovan.

53 Se dom av den 2 september 2021, État belge (Uppehållsrätt vid våld i hemmet) ( C‑930/19, EU:C:2021:657, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

54 Se punkt 57 ovan.

55 Artikel 20.2 första stycket a FEUF är endast tillämplig med avseende på barnet. Se punkt 34 ovan.

56 Se domen i målet CG (punkterna 82, 83 och 87).

57 Se domen i målet CG (punkterna 84, 85, 86 och 88). Se även Lenaerts, K., The broadening of EU competences through the case law of the Court of Justice: myth or reality?, a.a., särskilt fotnot 40 (s. 596), som anser att det, jämfört med domen av den 11 november 2014, Dano ( C‑333/13, EU:C:2014:2358), och domen av den 15 september 2015, Alimanovic ( C‑67/14, EU:C:2015:597), skedde en viktig nyansering 2021 i och med domen i målet CG. Det betonas att domstolen i sistnämnda dom beslutade att en medlemsstat tillämpar en unionsmedborgares rätt att fritt röra sig i enlighet med artikel 21.1 FEUF när den beviljar en medborgare uppehållsrätt, även om denna uppehållsrätt inte uppfyller villkoren i direktiv 2004/38. Detta utlöser tillämpning av vissa rättigheter i stadgan och således krävs det att den mottagande medlemsstaten beviljar en rörlig unionsmedborgare de medel för hans eller hennes försörjning som är nödvändiga för ett människovärdigt liv.

58 Se punkterna 48–52 ovan.

59 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 december 2021, Stolichna obshtina, rayon Pancharevo ( C‑490/20, EU:C:2021:1008, punkt 59). När det gäller det barn som berörs i det nationella målet skulle särskilt artikel 24.3 i stadgan kunna åberopas.

60 Se punkt 38 ovan.

61 Se punkt 63 ovan.