Förslag till avgörande av generaladvokat Athanasios Rantos föredraget den 27 februari 2025

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets förordning av den 6 oktober 2022 om en krisintervention för att komma till rätta med de höga energipriserna (EUT L 261 I, 2022, s. 1).

3 Beslut (B)2511 av den 28 februari 2023.

4 Moniteur belge av den 11 maj 1999, s. 16264.

5 Moniteur belge av den 22 december 2022, s. 98819.

6 Vilket de mycket olika sätt på vilka medlemsstaterna har genomfört förordning 2022/1854 vittnar om och vilket betonas i kommissionen rapport till Europaparlamentet och rådet om översynen av krisinterventioner för att komma till rätta med de höga energipriserna i enlighet med [förordning 2022/1854] (COM(2023) 302 final) (nedan kallad kommissionens rapport).

7 Att anse att medlemsstaterna är behöriga att fastställa taket för marknadsintäkter och de intäkter som ska uppbäras, och att medlemsstaterna således skönsmässigt kan göra detta, skulle frånta den samordning som eftersträvas med förordning 2022/1854.

8 Den belgiska regeringen har betonat att det är nödvändigt att domstolen uttalar sig om huruvida de aktuella bestämmelserna har direkt effekt, eftersom för det fall att domstolen skulle konstatera att förordning 2022/1854 utgör hinder för användningen av presumtioner av det slag som avses i de nationella målen, uppkommer frågan om huruvida den hänskjutande domstolen måste underlåta att tillämpa de bestridda nationella bestämmelserna. Den belgiska regeringen har framför allt hänvisat till domen av den 24 juni 2019, Popławski ( C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 68), enligt vilken en nationell domstol inte är skyldig att, enbart med stöd av unionsrätten, underlåta att tillämpa en bestämmelse i nationell rätt som strider mot en bestämmelse i unionsrätten för det fall att sistnämnda bestämmelse saknar direkt effekt.

9 Se, bland annat, dom av den 11 januari 2001, Monte Arcosu ( C‑403/98, EU:C:2001:6, punkterna 26 och 28), av den 12 april 2018, kommissionen/Danmark ( C‑541/16, EU:C:2018:251, punkt 27 och där angiven rättspraxis) och av den 30 maj 2024, Expedia ( C‑663/22, EU:C:2024:433, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

10 Se, i doktrinen, Lenaerts, K., och Van Nuffel, P., EU Constitutional Law, Oxford University Press, Oxford, 2021, nr 18.013, s. 721–723.

11 Begreppet marknadsintäkter definieras dessutom tydligt i artikel 2 led 5 i förordning 2022/1854.

12 Det ska preciseras att den omständigheten att det i förordning 2022/1854 inte föreskrivs någon specifik och obligatorisk metodik för beräkningen av taket för marknadsintäkter och att vissa av dess bestämmelser ger medlemsstaterna ett utrymme för skönsmässig bedömning vid fastställandet av detta tak, inbegripet dels den möjlighet som föreskrivs i artikel 8.1 i förordningen att införa åtgärder som ytterligare begränsar marknadsintäkterna och att göra skillnad mellan olika tekniker som används av elproducenterna, dels möjligheten att på grundval av artikel 7.3–7.5 i förordningen föreskriva ytterligare undantag beroende på särdragen på deras nationella energimarknad, inte kan frånta artikel 6.1 i förordningen dess direkta effekt, eftersom detta utrymme för skönsmässig bedömning avgränsas genom artikel 8.2 i förordningen. Det samma gäller artikel 6.3 och 6.4 i förordningen, enligt vilka medlemsstaterna har möjlighet att införa ändamålsenliga åtgärder för att förhindra kringgående av de skyldigheter som åläggs elproducenterna.

13 Som det framgår av kommissionens rapport har flera medlemsstater rapporterat svårigheter vad gäller insamlingen av uppgifter och beräkningen av intäkterna.

14 I artikel 22 § 5 andra stycket punkt 6 i ellagen föreskrivs två villkor för att de presumtioner som fastställs i punkterna 3–5 ska kunna kullkastas. Enligt det första villkoret måste den berörda producenten styrka sina intäkter för hela sin produktionspark. Detta villkor gör det således möjligt för de belgiska myndigheterna att få insyn i det sätt på vilket producenterna fördelar sina intäkter mellan sina olika produktionsanläggningar och på så sätt förhindra att de högsta intäkterna tillskrivs anläggningar som inte omfattas av taket och de lägsta intäkterna tillskrivs anläggningar som omfattas av taket. Enligt det andra villkoret anses elen, i fall av försäljning inom koncernen, ha sålts till marknadspris. Detta villkor syftar till att förhindra att försäljning av el till konstlat låga priser inom en och samma koncern leder till att producenter (som säljer el till ett pris som är lägre än taket) undantas och att överintäkterna erhålls av tredje man (inom samma koncern) som inte omfattas av avgiften.

15 Det måste konstateras att även om klagandena har hävdat att den risk för bedrägeri som de belgiska myndigheterna påtalat är hypotetisk och under alla omständigheter inte är relevant för att motivera presumtionerna i fråga, förefaller den hänskjutande domstolen inte att konkret ha tagit ställning till det syfte att förhindra missbruk som eftersträvas med de relevanta bestämmelserna i den nationella lagstiftningen.

16 Den hänskjutande domstolen har nämligen inte tagit ställning till huruvida de kriterier som använts för att fastställa de presumtioner som inte kan motbevisas grundar sig på rimliga uppskattningar av intäkterna, eftersom den anser att den inte kan pröva denna fråga innan det har avgjorts huruvida det särskilda systemet med presumtioner är lagenligt.

17 Se dom av den 7 september 2017, Eqiom och Enka ( C‑6/16, EU:C:2017:641, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

18 Se dom av den 27 januari 2022, kommissionen/Spanien (Informationsskyldighet på skatteområdet) ( C‑788/19, EU:C:2022:55, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

19 I förevarande fall avses förlängningen av driften av vissa kärnkraftverk.

20 Det ska även preciseras att enligt artikel 8.1 a i förordning 2022/1854 får medlemsstaterna göra skillnad mellan olika tekniker. Förordningen kan således under inga omständigheter utgöra hinder för att de intäkter som omfattas av intäktstaket fastställs enligt olika metoder beroende på den teknik som används för elproduktion i fråga.

21 Det ska härvid preciseras att som det framgår av de förberedande arbetena till förordning 2022/1854 föreskrevs det i kommissionens förslag till förordning att intäktstaket i artikel 6 skulle tillämpas från och med den 1 december 2022 och preciserades att [d]etta [skulle] inte påverka medlemsstaternas möjlighet att tillämpa de[t] tidigare. Alternativet att medlemsstaterna kunde tillämpa förordningen retroaktivt behölls emellertid inte i den slutliga lydelsen av förordningen.

22 Eftersom den nationella lagstiftningen genomför förordning 2022/1854 för den period som uttryckligen anges i artikel 22 i förordningen och Konungariket Belgien således har uppfyllt den skyldighet som åligger den enligt unionsrätten, omfattas den omständigheten att medlemsstaten i fråga har valt ett annat tidigare datum för genomförande av intäktstaket än det som uttryckligen föreskrivs i förordningen av dess nationella befogenhet på skatteområdet.

23 Det ska påpekas att det av kommissionens rapport framgår att sju medlemsstater, inbegripet Kungariket Belgien, har tillämpat intäktstaket retroaktivt.

24 Detta trots de olika strategier vad gäller de närmare villkoren för avgifter på överintäkter som tillämpades på nationell nivå innan förordning 2022/1854 trädde i kraft.

25 Det samma skulle gälla för konsumenterna, eftersom i den situationen att Kungariket Belgien skulle fråntas möjligheten att tillämpa taket på marknadsintäkter som erhölls innan förordning 2022/1854 trädde i kraft och i avsaknad av likvärdiga åtgärder som finansieras genom den nationella budgeten och kan kompensera för de avgifter som tas ut från de berörda producenterna, skulle de belgiska konsumenterna gå miste om det erhållna ekonomiska stödet, vilket inte skulle vara fallet för konsumenter som bor i medlemsstater där intäktstaket tillämpades innan förordningen trädde i kraft.

26 Se skäl 28 i förordning 2022/1854 och kommissionens meddelande av den 8 mars 2022 (COM(2022) 108 final, särskilt s. 4), i vilket kommissionen angav att medlemsstaterna kunde överväga tillfällig beskattning av exceptionella vinster för att finansiera krisåtgärderna.

27 Och detta desto mer eftersom ett av de huvudsakliga mål som unionslagstiftaren eftersträvar med förordning 2022/1854 är att vidta en samordning på unionsnivå av de åtgärder som vidtas av olika medlemsstater, eftersom ett införande av icke samordnade tak för marknadsintäkter från el skulle kunna leda till betydande snedvridningar mellan producenterna, som konkurrerar med varandra i hela unionen.

28 Se, för ett liknande resonemang, beslut av den 1 mars 2022, Milis Energy m.fl. ( C‑306/19, C‑512/19, C‑595/19 och C‑608/20–C‑611/20, EU:C:2022:164, punkt 44 och där angiven rättspraxis). I denna rättspraxis preciseras bland annat att ekonomiska aktörer inte med fog kan förvänta sig att rådande förhållanden ska bestå när dessa kan ändras inom ramen för de nationella myndigheternas utrymme för skönsmässig bedömning.

29 Se, även, mitt förslag till avgörande i målet Secab ( C‑423/23, EU:C:2025:63), föredraget den 6 februari 2023, särskilt punkterna 52 och 53.

30 Även om denna fråga omfattas av nationell rätt och inte ska bedömas av domstolen, och endast den hänskjutande domstolen är behörig att pröva huruvida den är välgrundad, anser jag att det argument är relevant som den belgiska regeringen och CREG anförde avseende att den omtvistade nationella lagstiftningen endast avser intäkter som genererats under ett beskattningsår som inte ännu var avslutat när lagstiftningen trädde i kraft, vilket innebär att situationen inte var slutgiltig ur beskattningssynvinkel. Således förefaller det som om en skatteåtgärd kan vidtas ända fram till utgången av beskattningsperioden, vilken i allmänhet motsvarar ett kalenderår, när det gäller intäkter som erhållits under detta beskattningsår, vilket innebär att en skatteåtgärd som antogs i december 2022 men avsåg intäkter som hade realiserats före det datumet var möjlig, utan att åtgärden i fråga kan kvalificeras som retroaktiv enligt belgisk rätt. Producenterna kunde följaktligen inte, åtminstone inte före utgången av 2022, rimligen tro att intäkter över den förväntade nivån vilka hade erhållits under 2022 kunde anses vara definitiva och inte längre kunde bli föremål för beskattning.

31 Se dom av den 13 februari 2019, Human Operator ( C‑434/17, EU:C:2019:112, punkterna 35 och 36 samt där angiven rättspraxis).

32 Se, exempelvis, dom av den du 4 maj 2023, Kapniki A. Michailidis ( C‑99/22, EU:C:2023:382, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

33 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2013, Citroën Belux ( C‑265/12, EU:C:2013:498, punkt 38 och där angiven rättspraxis), och dom av den 23 januari 2019, Walbusch Walter Busch ( C‑430/17, EU:C:2019:47, punkt 42).