Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 22 januari 2026

I mål C‑423/23, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Tribunale amministrativo regionale per la Lombardia (Regionala förvaltningsdomstolen i Lombardiet, Italien) genom beslut av den 7 juli 2023, som inkom till domstolen den 10 juli 2023, i målet

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden I. Jarukaitis (referent) samt domarna M. Condinanzi och N. Jääskinen, generaladvokat: A. Rantos, justitiesekreterare: handläggaren G. Chiapponi,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 6 november 2024,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Secab Soc. coop., genom C. Mainardis, M. Nussi och A. Travi, avvocati, Gestore dei servizi energetici (GSE) SpA, genom D. Gallo, G. Pellegrino, G. Vercillo och A. Zoppini, avvocati, Associazione Italia Solare ETS, genom G. Cassar, avvocata, Assoidroelettrica, genom G.B. Conte och G. Giordano, avvocati, Elettricità Futura – Unione delle imprese elettriche italiane, genom C. Martorana, avvocata, Italiens regering, genom S. Fiorentino och G. Palmieri, båda i egenskap av ombud, biträdda av L. Delbono och R. Guizzi, avvocati dello Stato, Belgiens regering, genom P. Cottin och M. Jacobs, båda i egenskap av ombud, biträdda av K. Decroix och B. Martel, advocaten, Greklands regering, genom K. Boskovits och C. Kokkosi, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom O. Beynet, B. De Meester, T. Scharf och A. Spina, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 6 februari 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 2018/2001

Direktiv 2019/944

Förordning 2022/1854

Italiensk rätt

Lagdekret nr 4/2022

Lag nr 197/22

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra frågan

Den tredje frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 5.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU (EUT L 158, 2019, s. 125), skälen 2, 3 och 12 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 av den 11 december 2018 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor (EUT L 328, 2018, s. 82), skälen 27–29, 39 och 41, artiklarna 6.1, 7.1 h–i, 8.1 a och d samt 8.2 i rådets förordning (EU) 2022/1854 av den 6 oktober 2022 om en krisintervention för att komma till rätta med de höga energipriserna (EUT LI 261, 2022, s. 1).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, Secab Soc. coop., ett kooperativt bolag som är verksamt inom elproduktionssektorn, och, å andra sidan, Autorità di Regolazione per Energia Reti e Ambiente (Arera) (Nationella tillsynsmyndigheten för energi, nät och miljö, Italien) och Gestore dei servizi energetici (GSE) SpA, ett bolag bildat enligt italiensk rätt som i sin helhet ägs av den italienska staten genom Ministero dell’Economia e delle Finanze (ekonomi- och finansministeriet, Italien), och som har till uppgift att främja och stödja utvecklingen av förnybar energi och energieffektivitet inom ramen för den nationella energipolitiken. Målet rör lagenligheten av en nationell lagstiftning i vilken det fastställs ett tak för marknadsintäkter från försäljning av el som producerats från vissa förnybara energikällor.

3 Skälen 2, 3 och 12 i direktiv 2018/2001 har följande lydelse:

4 I artikel 5 i direktiv 2019/944, med rubriken Marknadsbaserade leveranspriser, föreskrivs följande:

5 I skäl 1, 27–29 och 39–41 i förordning 2022/1854 angavs följande:

6 Artikel 6 i denna förordning hade rubriken Obligatoriskt tak för marknadsintäkter. I punkterna 1 och 2 i den artikeln föreskrevs följande:

7 Artikel 7 i förordningen hade rubriken Tillämpning av taket för marknadsintäkter på elproducenter. I punkterna 1 och 5 föreskrevs följande:

8 I artikel 8 i samma förordning, med rubriken Nationella krisåtgärder, föreskrevs följande:

9 Artikel 10 i förordning 2022/1854 hade rubriken Fördelning av överintäkter. I punkt 1 i den artikeln föreskrevs följande:

10 I artikel 22 i förordningen, som hade rubriken Ikraftträdande och tillämpning, föreskrevs följande:

11 Lagdekret nr 4/2022, i ändrad lydelse, omvandlat till lag genom legge n. 25 – Conversione in legge, con modificazioni, del decreto-legge 27 gennaio 2022, n. 4, recante misure urgenti in materia di sostegno alle imprese e agli operatori economici, di lavoro, salute e servizi territoriali, connesse all’emergenza da COVID-19, nonché per il contenimento degli effetti degli aumenti dei prezzi nel settore elettrico (lag nr 25 om omvandling till lag, om ändring av lagdekret nr 4 av den 27 januari 2022 om brådskande åtgärder för att stödja företag och ekonomiska aktörer, arbete, hälso- och sjukvård och lokala tjänster i samband med covid-19-krisen och för att begränsa effekterna av prishöjningarna inom elsektorn) av den 28 mars 2022 (GURI nr 73 av den 28 mars 2022, ordinarie tillägg nr 13) (nedan kallat lagdekret nr 4/2022), innehåller en artikel 15 bis, med rubriken Ytterligare åtgärder avseende el producerad i anläggningar som använder förnybara energikällor. I artikel 15 bis föreskrevs följande:

12 Tillämpningen av den kompensationsmekanism som föreskrivs i artikel 15 bis förlängdes fram till den 30 juni 2023 genom artikel 11.1 i lagdekret 115/2022, i ändrad lydelse, omvandlat till lag genom legge n. 142 – Conversione in legge, con modificazioni, del decreto-legge 9 agosto 2022, n. 115, recante misure urgenti in materia di energia, emergenza idrica, politiche sociali e industriali (lag nr 142 om omvandling till lag, om ändring av lagdekret nr 115 av den 9 augusti 2022 om brådskande åtgärder på områdena energi, vattenkris, social- och industripolitik) av den 21 september 2022 (GURI nr 221 av den 21 september 2022, s. 1).

13 I artikel 1.30–1.33 i legge n. 197 – Bilancio di previsione dello Stato per l’anno finanziario 2023 e bilancio pluriennale per il triennio 2023–2025 (lag nr 197 om statens preliminära budget för budgetåret 2023 och flerårig budget för treårsperioden 2023–2025) av den 29 december 2022 (GURI nr 303 av den 29 december 2022, ordinarie tillägg nr 43) (nedan kallad lag nr 197/22), föreskrivs följande:

14 Secab driver strömkraftverk. Eftersom bolaget omfattas av tillämpningsområdet för artikel 15 bis i lagdekret nr 4/2022, omfattades bolaget av det inkomsttak som föreskrevs i den bestämmelsen. Efter att i detta sammanhang ha mottagit flera fakturor från GSE, väckte Secab talan vid Tribunale amministrativo regionale per la Lombardia (Regionala förvaltningsdomstolen i Lombardiet, Italien), som är den hänskjutande domstolen, och yrkade bland annat att Areras beslut om genomförande av denna bestämmelse, de tekniska föreskrifterna om tillämpning av nämnda bestämmelse som antagits av GSE och de fakturor som GSE hade utfärdat till bolaget den 18 oktober respektive den 15 november 2022 med tillämpning av samma bestämmelse, skulle ogiltigförklaras. Secab har till stöd för sin talan gjort gällande att artikel 15 bis i lagdekret nr 4/2022 strider mot unionsrätten.

15 Den hänskjutande domstolen har påpekat att tillämpningen av artikel 15 bis, som ursprungligen föreskrevs för perioden 1 februari–31 december 2022, förlängdes till och med den 30 juni 2023 genom lagdekret nr 115/2022. Den hänskjutande domstolen har även påpekat att förordning 2022/1854 inte trädde i kraft förrän den 8 oktober 2022, att det i den förordningen fastställdes ett högre inkomsttak och ett vidare tillämpningsområde än dem som anges i artikel 15 bis och att det var genom artikel 1.30–38 i lag nr 197/22 som artiklarna 6–8 i den förordningen genomfördes för perioden 1 december 2022–30 juni 2023, dock med undantag för anläggningar som använder förnybara energikällor vilka redan omfattades av tillämpningsområdet för artikel 15 bis. Den domstolen har angett att även om artikel 15 bis antogs före förordning 2022/1854, utgjorde den således den nationella bestämmelse som genomför den förordningen vad gäller energi producerad från förnybara energikällor som avses i artikel 15 bis.

16 Den hänskjutande domstolen har vidare påpekat att artikel 15 bis, i likhet med förordning 2022/1854, antogs i syfte att tillfälligt begränsa de exceptionella marknadsintäkter som erhållits av de energiproducenter vars kostnader inte påverkas av prisfluktuationerna på naturgas, genom att tillämpa ett tak på dessa exceptionella intäkter och genom att fördela motsvarande belopp till slutkunderna. Nämnda domstol är emellertid osäker på det sätt som den italienska lagstiftaren konkret har valt att införa ett sådant inkomsttak på.

17 Den hänskjutande domstolen vill för det första få klarhet i storleken på det tak som föreskrivs i artikel 15 bis i lagdekret nr 4/2022. Denna domstol har i detta avseende påpekat att även om det referenspris som avses i artikel 15 bis.3 a, på mellan 56 euro per MWh producerad el och 75 euro per MWh producerad el, är betydligt lägre än det pris som fastställts av unionen, vilket är 180 euro per MWh producerad el, och ligger långt ifrån detta, är det enligt Arera skäligt. Den italienska lagstiftaren har nämligen fastställt detta pris genom att använda ett aritmetiskt medelvärde av de priser som konstaterats i varje marknadsområde mellan den 1 januari 2010 och den 31 december 2020, uppräknade med inflationen. Den hänskjutande domstolen anser emellertid att det framgår av skäl 28 i förordning 2022/1854 att det vid fastställandet av taket på marknadsintäkterna borde ha hänvisats till de timmar då efterfrågan var som högst, före Ryska federationens anfallskrig mot Ukraina. Under år 2020, som kännetecknades av störningar i samband med covid-19-pandemin, nådde det nationella enhetspriset dessutom en historiskt låg nivå på ner till 38,92 euro per MWh producerad el, medan detta pris under år 2021, vilket inte beaktades i nämnda medelvärde, ökade kraftigt med upp till 125 euro per MWh producerad el, liksom under det första kvartalet år 2022, då det uppgick till 308 euro per MWh producerad el. Den hänskjutande domstolen hyser under dessa omständigheter tvivel om huruvida det tak som föreskrivs i artikel 15 bis är proportionerligt och rimligt, eftersom det inte säkerställer att producenterna får behålla 10 procent av intäkterna över nämnda tak, vilket emellertid krävs enligt skäl 39 i förordningen.

18 Vidare anser nämnda domstol att artikel 15 bis i lagdekret nr 4/2022 inte verkar vara lämplig för att skydda investeringar inom sektorn för förnybar energi, bland annat vad gäller möjligheten att göra sådana investeringar i framtiden för att öka användningen av förnybara energikällor. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende särskilt hänvisat till skäl 2 i direktiv 2018/2001, i vilket vikten av att ersätta fossila energikällor och främja användningen av förnybara energikällor betonas, samt till skälen 28 och 29 i förordning 2022/1854, av vilka det framgår att det är nödvändigt att fastställa taket så att det inte påverkar den inledande bedömningen av investeringarnas lönsamhet. Den italienska lagstiftaren verkar emellertid ha underlåtit att beakta dessa krav vid fastställandet av det tak som föreskrivs i artikel 15 bis.

19 För det andra har den hänskjutande domstolen påpekat att enligt förordning 2022/1854 ska det tak som fastställs i dess artikel 6 tillämpas på energiproducenter som använder brunkol, råpetroleum och torv och att det i skäl 41 och artikel 8.1 d i förordningen föreskrivs att medlemsstaterna ska fastställa ett särskilt tak för producenter som använder stenkol. I artikel 15 bis i lagdekret nr 4/0022 föreskrivs emellertid inte några bestämmelser som är tillämpliga på dessa producenter, vilka således har åtnjutit en oberättigad fördel. Den hänskjutande domstolen har vidare påpekat att även om artikel 8.1 a i förordning 2022/1854 tillåter medlemsstaterna att göra skillnader i det regelverk som är tillämpligt på olika energikällor, har det genom artikel 15 bis införts ett enda tak för samtliga kategorier av producenter som omfattas av den bestämmelsen, trots att produktionskostnaderna varierar från en anläggningskategori till en annan.

20 Mot denna bakgrund beslutade Tribunale amministrativo regionale per la Lombardia (Regionala förvaltningsdomstolen i Lombardiet) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

21 GSE och den italienska regeringen har gjort gällande att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till prövning, eftersom den inte innehåller alla uppgifter om de faktiska och rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att domstolen ska kunna ge ett användbart svar, vilket innebär att begäran inte uppfyller de krav som föreskrivs i artikel 94 i domstolens rättegångsregler. GSE har särskilt gjort gällande att den hänskjutande domstolen, för var och en av de frågor som ställts, har underlåtit att redogöra för vissa faktiska eller rättsliga omständigheter som dock är avgörande för att göra en korrekt bedömning av de tvivel som den hänskjutande domstolen har gett uttryck för, vilka för övrigt i stor utsträckning grundas på de överväganden som Secab redogjort för i sin ansökan till den domstolen.

22 Enligt fast rättspraxis, som återspeglas i artikel 94 a och b i rättegångsreglerna, krävs det att den nationella domstolen klargör den faktiska och rättsliga bakgrunden till de frågor som ställs, eller att den åtminstone förklarar de faktiska omständigheter som ligger till grund för dessa frågor, eftersom det är nödvändigt att komma fram till en tolkning av unionsrätten som är användbar för den nationella domstolen. Såsom föreskrivs i artikel 94 c i rättegångsreglerna ska begäran om förhandsavgörande dessutom innehålla en redogörelse för de skäl som fått den hänskjutande domstolen att undra över tolkningen eller giltigheten av de aktuella unionsrättsliga bestämmelserna, och för det samband som den hänskjutande domstolen har funnit föreligga mellan de unionsrättsliga bestämmelserna och den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

23 I förevarande fall uppfyller beslutet om hänskjutande dessa krav. Beslutet innehåller nämligen en detaljerad redogörelse för den relevanta faktiska och rättsliga bakgrunden, och för var och en av de frågor som ställts har den hänskjutande domstolen redogjort för skälen till att den anser att den aktuella nationella lagstiftningen kan strida mot de unionsrättsliga bestämmelser som den avser.

24 En nationell domstol har dessutom en mycket vittgående möjlighet att hänskjuta en fråga om tolkningen av relevanta unionsbestämmelser till EU-domstolen. Det ankommer nämligen uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken det nationella målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. Härav följer att de nationella domstolarnas frågor presumeras vara relevanta och att en tolknings- eller giltighetsfråga från en nationell domstol bara kan avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på frågorna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 1981, Foglia, 244/80, EU:C:1981:302, punkterna 15 och 18, och dom av den 1 augusti 2025, Voore Mets och Lemeks Põlva, C‑784/23, EU:C:2025:609, punkt 31).

25 Härav följer att den omständigheten att den hänskjutande domstolens överväganden i stor utsträckning grundas på de överväganden som Secab redogjort för vid den domstolen, även om det antas att så är fallet, inte kan medföra att begäran om förhandsavgörande ska avvisas, då villkoren i artikel 94 i rättegångsreglerna är uppfyllda och inget av de fall som gör det möjligt för domstolen att avvisa en tolknings- eller giltighetsfråga, vilka angetts i föregående punkt, föreligger i detta fall.

26 I den mån den belgiska regeringen har bestritt att en del av de ställda frågorna kan tas upp till prövning då de syftar till att erhålla en tolkning av skäl i unionsrättsakter trots att de inte är rättsligt bindande, räcker det att påpeka att enbart den omständigheten inte kan medföra att de ska avvisas i den delen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 december 1989, Grimaldi, C‑322/88, EU:C:1989:646, punkterna 7 och 8, och dom av den 15 juli 2021, FBF, C‑911/19, EU:C:2021:599, punkterna 53 och 54).

27 Begäran om förhandsavgörande kan således tas upp till prövning.

28 Det ska inledningsvis erinras om att enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer det på EU-domstolen att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. EU-domstolen kan dessutom behöva beakta unionsbestämmelser som den nationella domstolen inte har hänvisat till i sin fråga (se dom av den 28 november 2000, Roquette Frères, C‑88/99, EU:C:2000:652, punkt 18, och dom av den 1 augusti 2025, Alace och Canpelli, C‑758/24 och C‑759/24, EU:C:2025:591, punkt 44).

29 Den omständigheten att den hänskjutande domstolen i sina frågor formellt sett har hänvisat till vissa bestämmelser i unionsrätten utgör nämligen inte hinder för att EU-domstolen tillhandahåller den hänskjutande domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, genom att från samtliga uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (se dom av den 29 november 1978, Redmond, 83/78, EU:C:1978:214, punkt 26, och dom av den 1 augusti 2025, Alace och Canpelli, C‑758/24 och C‑759/24, EU:C:2025:591, punkt 45).

30 I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen vill erhålla uppgifter som gör det möjligt för den att bedöma huruvida en nationell lagstiftning som antogs före förordning 2022/1854 och som var tillämplig från 1 februari 2022–30 juni 2023, i vilken det föreskrivs ett tak för marknadsintäkter från försäljning av el, är förenlig med unionsrätten. Det framgår dessutom att för att besvara den första frågan ska även artiklarna 7.5 och 8.1 i förordning 2022/1854 beaktas, vilka den hänskjutande domstolen inte har hänvisat till i den frågan.

31 Den hänskjutande domstolen ska således anses ha ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 5.4 i direktiv 2019/944, skälen 3 och 12 i direktiv 2018/2001 samt artiklarna 6.1 och 8 i förordning 2022/1854, jämförda med artikel 7.5 och skälen 27–29 och 39 i samma förordning, ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som antagits före förordning 2022/1854 och som, för perioden 1 februari 2022–30 juni 2023, fastställde ett tak för elproducenternas marknadsintäkter från strömkraftverk, utan att säkerställa att dessa producenter behåller 10 procent av sina intäkter som överstiger detta tak.

32 Det ska i detta hänseende för det första erinras om att det i artikel 5.1 i direktiv 2019/944 föreskrivs att leverantörerna ska ha rätt att själva fastställa priset på den el som de levererar till kunderna och att medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa effektiv konkurrens mellan leverantörerna. I artikel 5.3 preciseras emellertid att medlemsstaterna, genom undantag från bland annat punkt 1, får tillämpa offentliga ingripanden i prissättningen på el till energifattiga eller utsatta hushållskunder. Sådana offentliga ingripanden ska omfattas av de villkor som fastställs i artikel 5.4 och 5.5.

33 Artikel 5.4 i direktiv 2019/944 syftar således till att reglera medlemsstaternas ingripanden vid fastställandet av de priser till vilka elleverantörer säljer el till vissa kategorier av kunder. Den bestämmelsen har följaktligen inget samband med fastställandet av ett tak för marknadsintäkter från vissa producenters försäljning av el.

34 Härav följer att nämnda bestämmelse ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som beskrivs i punkt 31 ovan.

35 För det andra ska det erinras om att ingressen till en unionsrättsakt inte är juridiskt bindande (dom av den 19 november 1998, Nilsson m.fl., C‑162/97, EU:C:1998:554, punkt 54, och dom av den 19 december 2024, Caisse d’allocations familiales des Hauts-de-Seine, C‑664/23, EU:C:2024:1046, punkt 39). Skälen 3 och 12 i direktiv 2018/2001 kan således inte i sig medföra skyldigheter, särskilt inte för medlemsstaterna. De kan följaktligen inte utgöra hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som beskrivs i punkt 31 ovan.

36 Även om det antas att den hänskjutande domstolen, genom att hänvisa till skälen 3 och 12 i direktiv 2018/2001, vill få en tolkning av bestämmelserna i detta direktiv, kan det under alla omständigheter konstateras att skälen 3 och 12 endast innehåller allmänna överväganden avseende dels den roll som den ökade användningen av energi från förnybara energikällor kan spela bland annat för att främja trygg energiförsörjning, hållbar energi till överkomliga priser och teknisk utveckling, dels syftet att i medlemsstaterna inrätta en finansieringsram som underlättar investeringar i projekt för förnybar energi för att stödja medlemsstaternas ambitiösa bidrag till unionsmålet. Dessa allmänna överväganden är emellertid inte kopplade till någon särskild bestämmelse i direktiv 2018/2001 som ålägger medlemsstaterna en konkret skyldighet.

37 Av det ovan anförda följer att skälen 3 och 12 i direktiv 2018/2001 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som beskrivs i punkt 31 ovan.

38 För det tredje ska det påpekas att artiklarna 6–8 i förordning 2022/1854 enligt artikel 22.2 c i den förordningen var tillämpliga från 1 december 2022 till 30 juni 2023. Härav följer att de under alla omständigheter inte kan tolkas så, att de utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som beskrivs i punkt 31 ovan under en period då de inte var tillämpliga, det vill säga i förevarande fall under perioden 1 februari 2022–30 november 2022.

39 Vad vidare gäller den period som är aktuell i det nationella målet, under vilken dessa artiklar var tillämpliga, ska det erinras om att det i artikel 6.1 i den förordningen föreskrivs att producenters marknadsintäkter från elproduktion från de källor som avses i artikel 7.1 i förordningen ska begränsas till högst 180 euro per MWh producerad el. Bland dessa källor återfinns enligt artikel 7.1 d vattenkraft utan vattenmagasin.

40 I artikel 7.5 preciseras dessutom att medlemsstaterna får besluta att taket för marknadsintäkter endast ska tillämpas på 90 procent av de marknadsintäkter som överstiger det tak för marknadsintäkter som föreskrivs i artikel 6.1 i förordning 2022/1854.

41 Härav följer att medlemsstaterna, enligt artikel 6.1 jämförd med artikel 7.1 d och 7.5, bland annat ska fastställa ett tak på högst 180 euro per MWh producerad el för marknadsintäkter som erhålls av producenter av strömkraft och att de inte är skyldiga utan enbart har möjlighet att endast tillämpa detta tak på 90 procent av de marknadsintäkter som överstiger det tak som föreskrivs i artikel 6.1.

42 I förevarande fall är det emellertid utrett att det aktuella taket inte är taket på 180 euro per MWh producerad el, utan ett tak som är lägre än det som föreskrivs i artikel 6.1. I artikel 8.1 i förordning 2022/1854 anges olika nationella åtgärder som medlemsstaterna kan vidta i händelse av en kris, vilka då måste uppfylla de villkor som anges i artikel 8.2.

43 I artikel 8.1 a i förordning 2022/1854 föreskrivs bland annat att medlemsstaterna får bibehålla eller införa åtgärder som ytterligare begränsar marknadsintäkterna för producenter som producerar el från de källor som förtecknas i artikel 7.1 i förordningen. I artikel 8.2 preciseras i led a att de åtgärder som avses i artikel 8.1 ska vara proportionerliga och icke-diskriminerande, i led b att de inte får äventyra investeringssignalerna, i led c att de ska säkerställa att investeringarna och driftskostnaderna täcks, i led d att de inte får snedvrida elgrossistmarknadernas funktion och i synnerhet inte påverka prioritetsordningen och prisbildningen på grossistmarknaden, och i led e att de ska vara förenliga med unionsrätten.

44 Artikel 8 i förordning 2022/1854 innehåller således inte någon skyldighet för medlemsstaterna att tillämpa det tak som de ska bibehålla eller införa enligt artikel 8.1 på endast 90 procent av de intäkter som överstiger detta tak. Härav följer att förordning 2022/1854 inte kan utgöra hinder för en nationell lagstiftning i vilken det fastställts ett tak för elproducenternas marknadsintäkter från strömkraftverk, på den grunden att en sådan lagstiftning inte säkerställer att dessa producenter behåller 10 procent av sina intäkter som överstiger detta tak.

45 Med hänsyn till de tvivel som den hänskjutande domstolen har gett uttryck för, ska det även påpekas att en sådan lagstiftning inte kan anses vara oproportionerlig i den mening som avses i artikel 8.2 a i förordningen, såvida det inte kan anses att unionslagstiftaren, genom att begränsa sig till att ge medlemsstaterna den möjlighet som anges i artikel 7.5 i förordningen, själv har åsidosatt proportionalitetsprincipen. Enligt en allmän tolkningsprincip ska således en bestämmelse, så långt det är möjligt, tolkas på ett sätt som inte påverkar dess giltighet (dom av den 4 oktober 2001, Italien/kommissionen, C‑403/99, EU:C:2001:507, punkt 37, och dom av den 8 maj 2025, Pielatak, C‑410/23, EU:C:2025:325, punkt 66).

46 Den tolkning som gjorts i punkt 44 ovan stöds dessutom av skälen i förordning 2022/1854. Enligt skäl 39 i förordningen bör medlemsstaterna, för att ta hänsyn till försörjningstryggheten, ha möjlighet att fastställa taket för marknadsintäkter på ett sätt som gör det möjligt för elproducenterna att behålla 10 procent av överintäkterna över taket för marknadsintäkter. Skäl 39 bekräftar således att medlemsstaterna, även inom ramen för det tak som föreskrivs i artikel 6.1 i förordningen, inte är skyldiga att tillåta de berörda producenterna att behålla 10 procent av överintäkterna över detta tak.

47 Vad vidare gäller skäl 40 i förordningen anges det däri att med tanke på att kraftproduktionsanläggningarnas produktionsmix och kostnadsstruktur skiljer sig kraftigt åt mellan medlemsstaterna bör medlemsstaterna tillåtas att behålla eller införa nationella krisåtgärder på särskilda villkor. I skäl 41 i förordning 2022/1854 preciseras bland annat i detta avseende att medlemsstaterna bör behålla möjligheten att ytterligare begränsa intäkterna för de producenter som omfattas av taket för marknadsintäkter. Dessa skäl innehåller således inte något som tyder på att medlemsstaterna, i samband med det tak som de ska bibehålla eller införa enligt artikel 8.1 i samma förordning, skulle vara skyldiga att föreskriva att de berörda producenterna får behålla 10 procent av sina intäkter som överstiger detta tak.

48 Detsamma gäller skälen 27–29 i förordning 2022/1854, som den hänskjutande domstolen har hänvisat till i sin första fråga, vilka inte heller innehåller något som tyder på den skyldighet som den hänskjutande domstolen har angett i samband med i sin första fråga.

49 Härav följer att artiklarna 6.1 och 8 i förordning 2022/1854, jämförda med artikel 7.5 och skälen 27–29 och 39 i samma förordning, i den mån de är tillämpliga i tiden (ratione temporis), ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som beskrivs i punkt 31 ovan.

50 Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 5.4 i direktiv 2019/944, skälen 3 och 12 i direktiv 2018/2001 samt artiklarna 6.1 och 8 i förordning 2022/1854, jämförda med artikel 7.5 samt skälen 27–29 och 39 i samma förordning, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som antagits före förordning 2022/1854 och som, för perioden 1 februari 2022–30 juni 2023, fastställde ett tak för elproducenternas marknadsintäkter från strömkraftverk, utan att säkerställa att dessa producenter behåller 10 procent av sina intäkter som överstiger detta tak.

51 Mot bakgrund av vad som redan har anförts ovan i punkterna 28–30 ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 5.4 i direktiv 2019/944, skälen 2, 3 och 12 i direktiv 2018/2001 samt artiklarna 6.1 och 8.2 b och c i förordning 2022/1854, jämförda med skälen 27–29 och 39 i samma förordning, ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som antagits före förordning 2022/1854 och som, för perioden 1 februari 2022–30 juni 2023, fastställde ett tak för elproducenternas marknadsintäkter från strömkraftverk, varvid nämnda tak fastställdes på grundval av ett aritmetiskt medelvärde av de priser som konstaterats i det motsvarande marknadsområdet under perioden 1 januari 2010–31 december 2020, uppräknade med inflationen.

52 Det ska i detta hänseende för det första erinras om att artikel 5.4 i direktiv 2019/944, av samma skäl som de som redan angetts i punkterna 32 och 33 ovan, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som beskrivs i punkten ovan.

53 För det andra ska skälen 3 och 12 i direktiv 2018/2001, av samma skäl som de som redan angetts i punkterna 35 och 36 ovan, tolkas så, att de inte utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som beskrivs i punkt 51 ovan. Detsamma gäller skäl 2 i direktivet. Förutom den omständigheten att sistnämnda skäl inte är juridiskt bindande, betonar det endast att målet att främja förnybara energiformer är ett av målen för unionens energipolitik vilka avses i direktivet och att en ökad användning av energi från förnybara energikällor är en viktig komponent i det åtgärdspaket som bland annat krävs för att minska växthusgasutsläppen, dock utan att detta konkret uttrycks i en specifik bestämmelse i direktivet.

54 För det tredje kan artiklarna 6.1 och 8.2 b och c i förordning 2022/1854, av samma skäl som det som angetts i punkt 38 ovan, inte utgöra hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som beskrivs i punkt 51 ovan under en period då de inte var tillämpliga, det vill säga i förevarande fall under perioden 1 februari–30 november 2022.

55 Vad vidare gäller den aktuella perioden, under vilken dessa bestämmelser var tillämpliga, konstaterar domstolen att det framgår av artiklarna 6.1 och 8 i förordning 2022/1854, vars lydelse det erinrats om i punkterna 39, 42 och 43 ovan, att – såsom även generaladvokaten har påpekat i punkt 44 i sitt förslag till avgörande – enbart den omständigheten att beloppet för det tak som fastställts av en medlemsstat med stöd av artikel 8.1 är lägre än det som föreskrivs i artikel 6.1 i förordning 2022/1854 inte i sig kan styrka att det första taket är oförenligt med denna förordning, eftersom dessa bestämmelser ger medlemsstaterna ett visst utrymme för skönsmässig bedömning, vilket gör det möjligt för dem att fastställa det tak som de föreskriver med beaktande av särdragen på deras nationella marknad. Förordning 2022/1854 innehåller nämligen inte någon exakt anvisning om hur det tak som föreskrivs av de medlemsstater som använder sig av den möjlighet som de ges i artikel 8.1, särskilt i led a, ska fastställas, förutom att de villkor som anges i artikel 8.2 ska iakttas.

56 Skälen 27–29 och 39 i förordning 2022/1854 kan inte tolkas så, att de ålägger medlemsstaterna att följa en särskild metod. Såsom det redan har erinrats om i punkt 35 ovan är ingressen till en unionsrättsakt inte juridiskt bindande. Dessa skäl kan således inte i sig medföra skyldigheter, särskilt inte för medlemsstaterna.

57 Även om det i skäl 27 för övrigt anges att nivån på taket för marknadsintäkter inte bör äventyra förmågan hos de producenter på vilka det tillämpas att täcka sina investerings- och driftskostnader, och att den bör bibehålla och stimulera framtida investeringar i den kapacitet som behövs för ett koldioxidsnålt och tillförlitligt elsystem, skiljer sig dessa preciseringar till sitt innehåll inte från vad som föreskrivs i artikel 8.2 b i denna förordning, det vill säga att investeringssignalerna inte får äventyras.

58 Även om skälen 28 och 29 i nämnda förordning anger skälen till att Europeiska unionens råd i artikel 6.1 i samma förordning fastställde ett tak på 180 euro per MWh producerad el, innehåller de inte någon skyldighet för medlemsstaterna att följa en viss metod för att fastställa det tak som de föreskriver i enlighet med artikel 8.1 i förordning 2022/1854.

59 Vad gäller skäl 39 i denna förordning, och såsom redan har konstaterats i punkt 46 ovan, anges i detta skäl endast att medlemsstaterna, för att ta hänsyn till försörjningstryggheten, bör ha möjlighet att fastställa taket för marknadsintäkter på ett sätt som gör det möjligt för elproducenterna att behålla 10 procent av överintäkterna över taket för marknadsintäkter.

60 Eftersom det i förordning 2022/1854 inte finns några bindande anvisningar om den metod som medlemsstaterna ska tillämpa när de fastställer ett tak enligt artikel 8.1 i förordning 2022/1854, är det således de villkor som anges i artikel 8.2 som ska iakttas. Med hänsyn till de tvivel som den hänskjutande domstolen har gett uttryck för, ska det erinras om att enligt bestämmelserna i artikel 8.2 b och c får det tak som fastställs med stöd av punkt 1 i denna artikel inte äventyra investeringssignalerna och det ska säkerställa att investeringarna och driftskostnaderna täcks.

61 Bedömningen av huruvida det tak som de nationella myndigheterna har valt är förenligt med de kriterier som anges i leden b och c i punkt 2 avser de faktiska omständigheterna och beror på den nationella marknadens särdrag och samtliga rättsliga och faktiska omständigheter som kännetecknar bland annat de berörda elproducenternas situation. Denna bedömning omfattas således av de nationella myndigheternas behörighet och i förevarande fall av den hänskjutande domstolens behörighet. Enligt fast rättspraxis kan EU-domstolen emellertid, när den meddelar ett förhandsavgörande, bidra med preciseringar för att vägleda den nationella domstolen vid dess bedömning (se, analogt, dom av den 21 februari 2006, Halifax m.fl., C‑255/02, EU:C:2006:121, punkt 77, och dom av den 11 januari 2024, Nárokuj, C‑755/22, EU:C:2024:10, punkt 42).

62 Vid denna bedömning är det för det första särskilt relevant att det vid fastställandet av taket hänvisades till ett objektivt kriterium som grundades på de genomsnittliga förhållanden som rådde på marknaden före energikrisen under en relativt lång period och att inflationen dessutom beaktades. Användningen av ett sådant objektivt kriterium verkar nämligen kunna uppfylla kraven i artikel 8.2 b och c i förordning 2022/1854, eftersom det gör det möjligt att säkerställa att taket fastställs till en prisnivå som normalt upplysta investerare rimligen kunde förutse när de gjorde sina investeringar.

63 Eftersom taket för marknadsintäkterna, i enlighet med artikel 8.2 c, ska fastställas på ett sådant sätt att överintäkter omfattas, samtidigt som hänsyn tas till de investeringar och driftskostnader som ska täckas, verkar ett tak som fastställs genom ett sådant kriterium särskilt vara ägnat att endast omfatta intäkter som överstiger en sådan prisnivå, det vill säga intäkter som sådana investerare inte rimligen kunde förvänta sig när de fattade sitt investeringsbeslut.

64 Den omständigheten att år 2020 i förevarande fall beaktades, men inte år 2021, kan inte styrka att en sådan metod inte uppfyller villkoren i dessa bestämmelser. Det är nämligen utrett att energipriserna började stiga kraftigt redan år 2021. I skäl 1 i förordning 2022/1854 betonas dessutom att priser som redan var mycket höga hade noterats på elmarknaderna redan i september 2021. Det skulle således stå i strid med det mål som eftersträvas med det tak som medlemsstaterna kan införa med stöd av artikel 8 i denna förordning att anse att år 2021 med nödvändighet ska beaktas vid fastställandet av det taket. Vidare och med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, framgår det att den omständigheten att det i förevarande fall har använts ett genomsnitt av priserna under den tioårsperiod som omedelbart föregick den onormala prishöjning som taket syftar till att kompensera konsumenterna för, och som dessutom har justerats med hänsyn till inflationen, gör det möjligt att neutralisera alla eventuella avvikelser som skulle ha påverkat något av de tio år som beaktats.

65 För det andra är det, inom ramen för den bedömning som den hänskjutande domstolen ska göra, även relevant att det aktuella taket är av undantagskaraktär och har ett begränsat tillämpningsområde i tiden, i synnerhet när detta sätts i relation till den genomsnittliga driftstiden för de anläggningar som producerar el från förnybara energikällor och som omfattas av taket och den omständigheten att investeringar inom sektorn för förnybar energi till sin natur är långsiktiga investeringar. I förevarande fall, och med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, framgår det således inte, med hänsyn till undantagskaraktären av det aktuella taket och dess begränsade tillämpningstid i förhållande till driftstiden för ett strömkraftverk, att fastställandet av ett tak enligt en sådan metod som den aktuella kan äventyra investeringarna inom denna sektor.

66 För det tredje är även de berörda anläggningarnas kostnadsstruktur och den aktuella energikostnaden för den berörda tekniken relevanta för bedömningen av den inverkan som ett inkomsttak kan ha på investeringarna. Det framgår emellertid av handlingarna i målet att kostnadsstrukturen för producenter av förnybar energi, såsom Secab, med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, i stort sett förblev oförändrad trots den oförutsägbara prisökningen på fossila bränslen, eftersom den ökningen inte påverkade sådana aktörers kostnader för energiproduktion.

67 För det fjärde, den omständigheten att det fastställda taket, såsom i förevarande fall, åtföljs av en mekanism som medför en rättslig skyldighet att ersätta de berörda producenterna vid en alltför stor sänkning av marknadspriserna, vilket innebär att detta tak även utgör ett garanterat minimipris för dessa producenter, tyder på att nämnda tak har fastställts på en nivå som räcker för att uppfylla villkoren i artikel 8.2 b och c i förordning 2022/1854, såvida det inte skulle anses att det har införts en mekanism som saknar ekonomisk logik.

68 För det femte ska den hänskjutande domstolen även beakta den omständigheten att förordning 2022/1854 – i egenskap av krisintervention för att säkerställa skyddet av allmänintresset, inklusive genom de möjligheter som den ger medlemsstaterna, såsom de som följer av dess artikel 8.1, nämligen att fastställa ett lägre tak än det som föreskrivs i artikel 6.1 i förordningen, med iakttagande av villkoren i artikel 8.2 – gör en avvägning mellan intressena hos producenter av förnybar energi och konsumenternas intressen och syftar genom artikel 10.1 till att medlemsstaterna ska använda överintäkter till följd av tillämpningen av taket för marknadsintäkter på ett riktat sätt för att finansiera åtgärder till stöd för elslutkunderna som mildrar effekterna av de höga elpriserna på dessa kunder.

69 Mot denna bakgrund ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 5.4 i direktiv 2019/944, skälen 2, 3 och 12 i direktiv 2018/2001 samt artiklarna 6.1 och 8.2 b och c i förordning 2022/1854, jämförda med skälen 27–29 och 39 i samma förordning, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som antagits före förordning 2022/1854 och som, för perioden 1 februari 2022–30 juni 2023, fastställde ett tak för elproducenternas marknadsintäkter från strömkraftverk, varvid nämnda tak fastställdes på grundval av ett aritmetiskt medelvärde av de priser som konstaterats i det motsvarande marknadsområdet under perioden 1 januari 2010–31 december 2020, uppräknade med inflationen, under förutsättning att en sådan lagstiftning inte skadar investeringar i sektorn för förnybar energi, i den mening som avses i artikel 8.2 b och c, vilket ska bedömas mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter.

70 Domstolen påpekar inledningsvis att det framgår av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida det är nödvändigt att dels fastställa ett tak för intäkterna för producenter av el från stenkol, dels fastställa differentierade inkomsttak för de olika kategorier av elproducenter på vilka det tak som föreskrivs i artikel 15 bis i lagdekret nr 4/2022 är tillämpligt. Det taket är emellertid endast tillämplig på vissa anläggningar som använder solenergi, vattenkraft, geotermisk energi och vindkraft.

71 Mot bakgrund av vad som redan har påpekats i punkterna 28–30 ovan ska den hänskjutande domstolen följaktligen anses ha ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida skäl 3 i direktiv 2018/2001 och artiklarna 7.1 h–j, 8.1 a och d samt 8.2 i förordning 2022/1854, jämförda med skälen 27 och 41 i samma förordning, ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som antagits före förordning 2022/1854 och som, för perioden 1 februari 2022–30 juni 2023, fastställde ett tak för elproducenternas marknadsintäkter från strömkraftverk, utan att fastställa något tak för intäkter från försäljning av energi som produceras med hjälp av stenkol eller ett differentierat tak för producenter av el från solenergi, geotermisk energi eller vindkraft.

72 Det ska i detta hänseende för det första erinras om att skäl 3 i direktiv 2018/2001, såsom redan har angetts i punkterna 35 och 36 ovan, inte är juridiskt bindande och inte konkret uttrycks i en specifik bestämmelse i direktivet. Skäl 3 har för övrigt inget samband med fastställandet av ett tak för intäkterna för vissa elproducenter, såsom det som är aktuellt i det nationella målet. Skäl 3 kan följaktligen inte utgöra hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som beskrivs i punkten ovan.

73 För det andra kan artiklarna 7.1 h–j, 8.1 a och d samt 8.2 i förordning 2022/1854, av samma skäl som det som redan angetts i punkt 38 ovan, inte tolkas så, att de utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som beskrivs i punkt 71 ovan under perioden 1 februari–30 november 2022, eftersom dessa bestämmelser inte var tillämpliga i tiden (ratione temporis) vid den tidpunkten.

74 Vad gäller perioden 1 december 2022–30 juni 2023 framgår det av artikel 7.1 i förordning 2022/1854, jämförd med artikel 6.1 i samma förordning, att det tak för marknadsintäkter som föreskrivs i artikel 6 ska tillämpas på marknadsintäkter från försäljning av el producerad från de källor som räknas upp i artikel 7.1. Bland dessa återfinns bland annat i led a) vindenergi, i led b) termisk solenergi och solcellsenergi, i led c) geotermisk energi, i led d) vattenkraft utan vattenmagasin, i led h) brunkol, i led i) råpetroleumprodukter, och i led j) torv. Stenkol ingår inte bland de energikällor som räknas upp i artikel 7.1.

75 I artikel 8.1 c i nämnda förordning preciseras däremot att medlemsstaterna får bibehålla eller införa nationella åtgärder för att begränsa marknadsintäkterna för producenter som producerar el från källor som inte avses i artikel 7.1 i samma förordning, och i led d att medlemsstaterna får fastställa ett särskilt tak för marknadsintäkter från försäljning av el som produceras med hjälp av stenkol. Såsom framgår av den entydiga ordalydelsen i dessa bestämmelser rör det sig om de möjligheter som tillerkänns medlemsstaterna. Dessa är således inte skyldiga att fastställa ett tak för de marknadsintäkter som producenter av el från stenkol erhåller.

76 Enligt artikel 8.1 a i förordning 2022/1854 har medlemsstaterna dessutom endast möjlighet att göra skillnad mellan olika tekniker. Enbart den omständigheten att det i en sådan lagstiftning som den aktuella föreskrivs samma inkomsttak för producenter av el från de källor som räknas upp i artikel 7.1 d och h–j, eller att ett annat tak har fastställts genom lag nr 197/22 för producenter av el från andra källor som räknas upp i nämnda punkt 1, kan således inte anses strida mot bestämmelserna i denna förordning.

77 Skälen 27 och 41 i den förordningen, vilka den hänskjutande domstolen har hänvisat till, gör det inte möjligt att göra en annan tolkning än den som angetts i punkterna 75 och 76 ovan. Eftersom ingressen till en unionsrättsakt inte är juridiskt bindande kan skälen i en sådan rättsakt inte åberopas för att göra avsteg från själva bestämmelserna i rättsakten eller för att tolka dessa bestämmelser på ett sätt som uppenbart strider mot deras lydelse (dom av den 21 mars 2024, LEA, C‑10/22, EU:C:2024:254, punkt 51 och där angiven rättspraxis). I förevarande fall är ordalydelsen i artiklarna 6–8 i förordning 2022/1854 entydig vad gäller avsaknaden av en skyldighet för medlemsstaterna att fastställa ett tak för de marknadsintäkter som producenter av el från stenkol erhåller eller att fastställa differentierade tak beroende på vilken teknik som används.

78 Såsom redan har konstaterats i punkt 57 ovan skiljer sig skäl 27 till sitt innehåll inte från vad som föreskrivs i artikel 8.2 b i förordningen, utan anger således endast att inkomsttaket inte får äventyra investeringar i förnybar energi. I skäl 41 bekräftas enbart att medlemsstaterna endast har en möjlighet att fastställa ett särskilt tak för marknadsintäkter från försäljning av el som produceras med hjälp av stenkol.

79 Mot denna bakgrund ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Skäl 3 i direktiv 2018/2001 och artiklarna 7.1 h–j, 8.1 a och d samt 8.2 i förordning 2022/1854, jämförda med skälen 27 och 41 i samma förordning, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som antagits före förordning 2022/1854 och som, för perioden 1 februari 2022–30 juni 2023, fastställde ett tak för elproducenternas marknadsintäkter från strömkraftverk, utan att fastställa något tak för intäkter från försäljning av energi som produceras med hjälp av stenkol eller ett differentierat tak för producenter av el från solenergi, geotermisk energi eller vindkraft.

80 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: italienska.