31. Dessa överväganden fick sitt första konkreta genomslag i EU-domstolens praxis avseende den nationella domstolens möjlighet,( 18 ) och sedermera skyldighet,( 19 ) att ex officio beakta de bestämmelser som följer av rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal( 20 ). De har även ansetts vara giltiga på konsumentkreditområdet och har föranlett EU-domstolen att slå fast att de nationella domstolarna har en möjlighet att ex officio pröva huruvida det konsumentskydd som föreskrivs i artikel 11.2 i rådets direktiv 87/102/EEG av den 22 december 1986 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter( 21 ) har iakttagits, och en skyldighet att ex officio pröva huruvida kreditgivaren har åsidosatt sin skyldighet enligt artikel 8 i direktiv 2008/48 att bedöma konsumentens kreditvärdighet innan avtalet ingås.( 22 )
Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
DEAN SPIELMANN
föredraget den 11 juni 2026 ( 1 )
Mål C ‑ 831/24 [Machski] ( i )
K.J.
mot
P.
(begäran om förhandsavgörande från Sąd Rejonowy w Białymstoku (Distriktsdomstolen i Białystok, Polen))
” Begäran om förhandsavgörande – Konsumentskydd – Direktiv 2008/48/EG – Konsumentkreditavtal – Informationsskyldighet – Artikel 10.2 – Tillämpliga sanktioner – Artikel 23 – Prövning ex officio ”
Inledning
1. I enlighet med vad domstolen har begärt kommer jag i förevarande förslag till avgörande i huvudsak behandla frågan som rör tolkningen av artikel 10.2 i direktiv 2008/48/EG( 2 ). Domstolen har att pröva huruvida en nationell domstol ex officio ska pröva om en kreditgivare har uppfyllt sin skyldighet att lämna vissa uppgifter enligt direktiv 2008/48 eller om den ska begränsa sin prövning till endast de brister som konsumenten har gjort gällande.
2. Begäran om förhandsavgörande har framställts av Sąd Rejonowy w Białymstoku (Distriktsdomstolen i Białystok, Polen) i ett mål mellan K.J., en konsument, och bank P (nedan kallad banken), angående underlåtenhet att ange vissa uppgifter i ett konsumentkreditavtal och om följderna av detta vad gäller återbetalning av belopp som erlagts i form av räntor och avgifter enligt avtalet.
3. Detta mål ger domstolen tillfälle att ytterligare klargöra sin praxis avseende omfattningen av domstolsprövningen på konsumentskyddsområdet när det gäller den information som ska ges i ett kreditavtal, i den mening som avses i direktiv 2008/48.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
4. I skäl 31 i direktiv 2008/48 anges följande: ”För att konsumenten ska kunna få kännedom om sina rättigheter och skyldigheter enligt kreditavtalet bör kreditavtalet på ett klart och kortfattat sätt innehålla all nödvändig information”.
5. Artikel 10 i direktivet avser den information som ska ges i kreditavtal. I artikel 10.1 första stycket föreskrivs att sådana avtal ska upprättas i pappersform eller på något annat varaktigt medium. I artikel 10.2 räknas de uppgifter upp som på ett klart och kortfattat sätt ska anges i alla kreditavtal. I uppräkningen ingår bland annat följande:
”r) Uppgift om rätten till förtidsåterbetalning, förfarandet vid förtidsåterbetalning och, i förekommande fall, information om kreditgivarens rätt till kompensation och hur denna kompensation ska fastställas.”
6. I artikel 23 i direktivet, med rubriken ”Sanktioner”, föreskrivs att ”[m]edlemsstaterna ska fastställa bestämmelser om sanktioner som ska tillämpas vid överträdelse av de nationella bestämmelser som antas enligt detta direktiv och vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa att de genomförs. De sanktioner som föreskrivs ska vara effektiva, proportionella och avskräckande”.
Polsk rätt
7. Ustawa o kredycie konsumenckim (lagen om konsumentkrediter) av den 12 maj 2011, i den lydelse som var i kraft vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad konsumentkreditlagen)( 3 ), syftar till att införliva direktiv 2008/48 med den polska rättsordningen.
8. Enligt artikel 30.1 led 16 i konsumentkreditlagen ska konsumentkreditavtalet innehålla uppgift om ”konsumentens rätt att återbetala krediten i förtid och förfarandet för sådan förtidsåterbetalning”.
9. I artikel 45.1 i denna lag föreskrivs att ”[o]m kreditgivaren åsidosätter artikel 29.1, artikel 30.1 leden 1–8, 10, 11 och 14–17, artiklarna 31–33, artikel 33a eller artiklarna 36a–36c, kan konsumenten, efter att ha lämnat en skriftlig förklaring till kreditgivaren, återbetala krediten utan de räntor och andra kostnader hänförliga till krediten som annars ska betalas till kreditgivaren, inom den tid och enligt de villkor som fastställs i avtalet”.
Målet vid den nationella domstolen, tolkningsfrågorna och förfarandet vid EU-domstolen
10. Den 8 februari 2017 ingick K.J. ett konsumentkreditavtal med banken avseende ett belopp om 133 411,29 polska zlotys (PLN) (cirka 31 000 euro)( 4 ). Den totala räntekostnaden uppgick till 54 730,67 PLN (cirka 13 000 euro)( 5 ) och K.J. förband sig att återbetala krediten genom 96 månatliga delbetalningar.
11. I artikel 8.1 i kreditavtalet föreskrevs i huvudsak att kredittagaren hade rätt att återbetala hela eller delar av lånet före förfallodagen för den sista delbetalningen och att återbetalningen skulle ske i enlighet med kredittagarens skriftliga anvisningar. I punkterna 2 och 3 i denna artikel hänvisades till de ekonomiska följderna och följderna för avtalets löptid som ett utnyttjande av rätten till förtida återbetalning kunde medföra.
12. Den 14 mars 2024 lät K.J. genom sitt ombud delge banken en skrivelse med rubriken ”Reklamation jämte krav på betalning och en förklaring enligt artikel 45.1 i konsumentkreditlagen”, i vilken han åberopade kreditgivarens förlust av rätten till ränta och andra kostnader hänförliga till den aktuella krediten, det vill säga den så kallade sanktionen kostnadsfri kredit, som föreskrivs i denna bestämmelse i konsumentkreditlagen, med motiveringen att banken bland annat hade åsidosatt vissa informationsskyldigheter som följer av artikel 30.1 i samma lag.( 6 )
13. Genom ansökan av den 10 juli 2024 väckte K.J. talan vid Sąd Rejonowy w Białymstoku (Distriktsdomstolen i Białystok), som är hänskjutande domstol i förevarande mål. K.J. yrkade att sanktionen kostnadsfri kredit skulle tillämpas samt att banken skulle förpliktas att till honom betala ett belopp på 43 505,96 PLN (cirka 10 200 euro)( 7 ), motsvarande summan av de räntor och avgifter som han hade betalat enligt konsumentkreditavtalet, jämte lagstadgad dröjsmålsränta och ersättning för rättegångskostnader.
14. Den hänskjutande domstolen har för det första uttryckt tvivel beträffande omfattningen av den prövning som den ska göra vid bedömningen av tillämpningen av sanktionen kostnadsfri kredit enligt artikel 45 i konsumentkreditlagen, genom vilken artikel 23 i direktiv 2008/48 har genomförts, med anledning av bankens åsidosättande av den informationsskyldighet som åligger den enligt denna lag. Mer specifikt undrar den hänskjutande domstolen om den ska begränsa sig till de olika brister som konsumenten gjorde gällande i sin skriftliga förklaring, även för det fall dessa inte styrks, eller om den tvärtom är skyldig att ex officio pröva andra brister i denna informationsplikt, som skulle kunna medföra att den sanktionen ska tillämpas. I det aktuella fallet har K.J. inte gjort gällande något åsidosättande av skyldigheten att fastställa villkoren för förtida återbetalning. Enligt den hänskjutande domstolen är det emellertid möjligt att konstatera att ett sådant åsidosättande har skett.
15. Därefter, efter att ha konstaterat att det aktuella kreditavtalet bland annat inte anger vem som ska vidta vissa åtgärder i samband med förfarandet för förtidsåterbetalning och inte heller i vilken ordning eller på vilket sätt sådana åtgärder ska vidtas, vill den hänskjutande domstolen få klarhet i hur man ska tolka uttrycket ”förfarandet vid förtidsåterbetalning”, som förekommer i artikel 10.2 r i direktiv 2008/48 och i huvudsak återges i artikel 30.1 led 16 i konsumentkreditlagen.
16. Slutligen frågar sig den hänskjutande domstolen, mot bakgrund av proportionalitetsprincipen, huruvida det är nödvändigt att automatiskt tillämpa den sanktion som i enlighet med artikel 23 i direktiv 2008/48 föreskrivs i polsk rätt, även när skyldigheten i artikel 10.2 r i direktivet har åsidosatts endast delvis.
17. Mot denna bakgrund beslutade Sąd Rejonowy w Białymstoku (Distriktsdomstolen i Białystok) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Ska artikel 23 i [direktiv 2008/48] tolkas så, att den innebär att en nationell domstol, vid handläggningen av ett mål där en konsument gör gällande att en kreditgivare är skyldig att betala tillbaka felaktigt erlagda belopp som ett resultat av att konsumenten gjort gällande en sanktion som föreskrivs i nationell rätt, innebärande en rätt att tillställa kreditgivaren en skriftlig förklaring med stöd av vilken konsumentens skyldigheter att betala kapitalränta och andra kreditavgifter upphör, har en skyldighet att ex officio pröva huruvida kreditgivaren har åsidosatt andra nationella bestämmelser än dem som konsumenten har hänvisat till i den till kreditgivaren ställda skriftliga förklaringen när även dessa andra bestämmelser är sådana att ett åsidosättande därav leder till en rätt för konsumenten att kräva att ovannämnda sanktion tillämpas?
2) Ska artikel 10.2 r i [direktiv 2008/48] förstås så, att kravet på att klara uppgifter ska lämnas om ’förfarandet vid förtidsåterbetalning’ innebär en skyldighet för kreditgivaren att avfatta en beskrivning av tillvägagångssättet, på ett sådant sätt att konsumenten under fullgörandet av avtalet har möjlighet att utan att behöva inhämta ytterligare information från kreditgivaren (eller träffa ytterligare överenskommelser med denne) kan avgöra, punkt för punkt, vem som vid betalning i förtid ska utföra vissa handlingar, på vilket sätt och i vilken ordning, med tydligt angivande av den händelse som utgör det sista steget i detta förfarande?
3) Ska artikel 23 i [direktiv 2008/48] tolkas så, att en underlåtelse att fullgöra skyldigheten att tillhandahålla klara och kortfattade uppgifter om ’förfarandet vid förtidsåterbetalning’ i den mening som avses i artikel 10.2 r i detta direktiv, alltid gör att det blir nödvändigt att tillämpa sanktioner mot kreditgivaren, eller kan tillämpningen av sanktioner även bero på i vilken grad den angivna skyldigheten har åsidosatts, och – närmare bestämt – är det tillåtet att avstå från att tillämpa sanktioner i ett fall där redogörelsen för ’förfarandet vid förtidsåterbetalning’ varit ofullständig men detta inte haft någon negativ inverkan på konsumentens rättigheter och skyldigheter under omständigheterna i det enskilda fallet?”
18. Skriftliga yttranden har ingivits av K.J., Europeiska kommissionen, den polska regeringen och banken.
Bedömning
19. Inledningsvis vill jag påpeka att banken anser att den första tolkningsfrågan, som är den fråga som ska behandlas i förevarande förslag till avgörande, ska avvisas, eftersom den avser artikel 23 i direktiv 2008/48, vilken enligt banken saknar samband med innehållet i nämnda fråga.
20. Jag erinrar i detta avseende om att det, enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF, ankommer uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av en unionsbestämmelse. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den.( 8 )
21. Enligt detta förfarande för samarbete ankommer det på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. Det ankommer på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet.( 9 ) Dessutom kan EU-domstolen behöva ta hänsyn till unionsrättsliga normer som den nationella domstolen inte har hänvisat till i den fråga som den ställt.( 10 )
22. I förevarande fall avser den första tolkningsfrågan, såsom den har formulerats, visserligen uttryckligen endast artikel 23 i direktiv 2008/48, enligt vilken medlemsstaterna ska föreskriva effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner för överträdelser av nationella bestämmelser som har antagits i enlighet med detta direktiv. Av de skäl som angetts som grund för frågan framgår emellertid att den hänskjutande domstolen även har hänvisat till de informationsskyldigheter som föreskrivs i bestämmelserna i konsumentkreditlagen, vilka syftar till att införliva artikel 10.2 i direktivet med nationell rätt.
23. Den fråga som den hänskjutande domstolen har ställt är således huruvida den, när den har att pröva en tvist där en konsument åberopar sanktionen kostnadsfri kredit som föreskrivs i den nationella rätt som syftar till att genomföra artikel 23 i direktiv 2008/48, i ett fall då nationella bestämmelser som antagits i enlighet med artikel 10.2 i samma direktiv har åsidosatts, ex officio ska pröva huruvida kreditgivaren har underlåtit att lämna annan information som anges i bestämmelsen än den som konsumenten själv uttryckligen har hänvisat till.
24. I detta sammanhang ska de tvivel som den hänskjutande domstolen har gett uttryck för beträffande omfattningen av sin prövningsrätt vid tillämpningen av den sanktion som föreskrivs i artikel 45 i konsumentkreditlagen, genom vilken artikel 23 i direktiv 2008/48 genomförts i nationell rätt, förstås som en följd av dess tvivel avseende prövningsrätten vad gäller de uppgifter som ska anges i kreditavtal, enligt artikel 10.2 i samma direktiv, vars åsidosättande, i enlighet med nationell rätt, kan beivras genom att kreditgivaren förlorar sin rätt till ränta och andra eventuella kreditkostnader.
25. Mot bakgrund av dessa överväganden, och med beaktande av den rättspraxis som nämns i punkt 21 ovan, föreslår jag att det fastställs att den första frågan kan prövas och att EU-domstolen, för att kunna ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar, omformulerar frågan på så sätt att den begärda prövningen gäller huruvida artikel 10.2 i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att en nationell domstol, som prövar en tvist där konsumenten gör gällande tillämpligheten av den påföljd som föreskrivs i den nationella rätt genom vilken artikel 23 i direktivet genomförts, ex officio måste pröva huruvida kreditgivaren har iakttagit sin skyldighet att se till att kreditavtalet, i den mening som avses i direktivet, på ett klart och kortfattat sätt anger de i artikel 10.2 i direktivet uppräknade uppgifter som inte uttryckligen har hänvisats till av konsumenten såsom uppgifter som kreditgivaren har underlåtit att ange.
26. Jag anser att domstolens praxis gör det möjligt att besvara denna fråga jakande.
27. I domen i målet Radlinger och Radlingerová( 11 ) slog domstolen nämligen fast att artikel 10.2 i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att en nationell domstol, som ska pröva ett mål som avser fordringar som grundas på ett kreditavtal i den mening som avses i detta direktiv, är skyldig att ex officio undersöka huruvida informationsskyldigheten enligt denna bestämmelse har uppfyllts och fastställa vilka följderna blir enligt nationell rätt av att denna skyldighet har åsidosatts, under förutsättning att sanktionerna uppfyller kraven i artikel 23 i nämnda direktiv och med förbehåll för att den kontradiktoriska principen iakttas.( 12 )
28. Vissa av de tvivel som den hänskjutande domstolen gav uttryck för i det målet avsåg visserligen mer specifikt skyldigheten enligt artikel 10.2 d i direktiv 2008/48 att informera konsumenten om ”det sammanlagda kreditbeloppet och villkoren för utnyttjande av krediten”,( 13 ) och inte rätten till förtidsåterbetalning eller det förfarande som ska följas i detta avseende. I det målet var konsumenterna dessutom föremål för ett insolvensförfarande och var, i enlighet med nationella bestämmelser, begränsade i fråga om de tilläggsyrkanden som de kunde framställa för att bestrida de aktuella fordringarna, vilket inte tycks vara fallet i det nu aktuella nationella målet.( 14 )
29. Vidare kräver unionsrätten i princip inte att nationella domstolar ex officio prövar en grund som avser åsidosättande av unionsrättsliga bestämmelser, då prövningen av denna grund skulle tvinga dem att gå utöver tvistens ramar såsom dessa har angivits av parterna genom att basera sig på andra fakta och omständigheter än dem på vilka den part som har intresse av att nämnda bestämmelser tillämpas har grundat sitt yrkande. EU-domstolen anser att denna begränsning av den nationella domstolens behörighet är motiverad med hänsyn till principen om att initiativet till en process tillkommer parterna och att domstolen följaktligen endast kan handla ex officio i undantagsfall, när allmänintresset så kräver.( 15 )
30. Jag vill emellertid först erinra om att det följer av domstolens fasta praxis, som den hänvisade till i domen i målet Radlinger och Radlingerová, att den nationella domstolen, mot bakgrund av den inte obetydliga risken för att konsumenten inte känner till sina rättigheter eller har svårigheter att tillvarata dem, är skyldig att ex officio pröva huruvida vissa unionsrättsliga bestämmelser om konsumentskydd har iakttagits, när målet att säkerställa ett effektivt konsumentskydd inte skulle kunna uppnås utan en sådan prövning.( 16 ) Av detta följer att ett effektivt skydd av vissa rättigheter som konsumenterna har enligt unionsrätten omfattas av det allmänintresse som kräver att den nationella domstolen ingriper ex officio.( 17 )
31. Dessa överväganden fick sitt första konkreta genomslag i EU-domstolens praxis avseende den nationella domstolens möjlighet,( 18 ) och sedermera skyldighet,( 19 ) att ex officio beakta de bestämmelser som följer av rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal( 20 ). De har även ansetts vara giltiga på konsumentkreditområdet och har föranlett EU-domstolen att slå fast att de nationella domstolarna har en möjlighet att ex officio pröva huruvida det konsumentskydd som föreskrivs i artikel 11.2 i rådets direktiv 87/102/EEG av den 22 december 1986 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter( 21 ) har iakttagits, och en skyldighet att ex officio pröva huruvida kreditgivaren har åsidosatt sin skyldighet enligt artikel 8 i direktiv 2008/48 att bedöma konsumentens kreditvärdighet innan avtalet ingås.( 22 )
32. Samma utveckling kunde iakttas när EU-domstolen kom fram till att en nationell domstol är skyldig att ex officio pröva åsidosättandet av skyldigheten att skriftligen informera konsumenterna om deras rätt att häva ett avtal inom en frist på minst sju dagar, enligt artikel 4 i rådets direktiv 85/577/EEG av den 20 december 1985 för att skydda konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler( 23 ), liksom när den slog fast att den nationella domstolen är skyldig att ex officio beakta konsumentens rätt till ett skäligt prisavdrag vid bristande avtalsenlighet hos en vara som omfattas av ett köpeavtal, i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier.( 24 )
33. Det måste därefter påpekas att enligt EU-domstolen är den nationella domstolens skyldighet att ex officio pröva om vissa bestämmelser i unionsrätten på konsumentområdet har åsidosatts motiverad av att skyddssystemet bygger på tanken att konsumenten befinner sig i en underordnad ställning gentemot näringsidkaren vad gäller såväl förhandlingsstyrka som informationsnivå, en situation som leder till att konsumenten godtar de villkor som näringsidkaren i förväg har utformat utan att kunna påverka innehållet i dessa.( 25 ) En sådan skyldighet syftar således till att det ojämlika förhållandet mellan konsumenten och näringsidkaren ska kunna uppvägas genom ett aktivt ingripande, oberoende av avtalsparterna, från den nationella domstolen,( 26 ) när denna domstol har tillgång till sådana uppgifter om de rättsliga och faktiska omständigheterna som krävs i detta hänseende.( 27 )
34. Domstolen har vidare redan slagit fast att det följer av artikel 10.2 i direktiv 2008/48, jämförd med skäl 31 i samma direktiv, att det krav som där anges, nämligen att ett kreditavtal som upprättats i pappersform eller på något annat varaktigt medium på ett klart och kortfattat sätt ska ange de uppgifter som avses i denna bestämmelse, är nödvändigt för att konsumenten ska känna till sina rättigheter och skyldigheter.( 28 ) De uppgifter som lämnas före och i samband med att ett avtal ingås, om avtalsvillkoren och följderna av att ett avtal ingås, är av grundläggande betydelse för en konsument. Det är bland annat mot bakgrund av de uppgifterna som konsumenten avgör om han eller hon vill vara bunden av de villkor som näringsidkaren utformat i förväg.( 29 )
35. Kravet på att ange de uppgifter som avses i artikel 10.2 i direktiv 2008/48 bidrar dessutom till att uppnå det mål som eftersträvas med direktivet, vilket består i att med avseende på konsumentkrediter säkerställa en fullständig och tvingande harmonisering av vissa betydande områden, vilken anses nödvändig för att kunna tillförsäkra alla konsumenter i unionen ett högt och likvärdigt skydd som tillvaratar deras intressen och för att underlätta införandet av en välfungerande inre marknad för konsumentkrediter.( 30 ) För att detta mål ska anses uppfyllt måste samtliga uppgifter som räknas upp i artikel 10.2 utgöra en integrerad del av kreditavtalet.( 31 )
36. I domen i målet Radlinger et Radlingerová fann domstolen således att den nationella domstolens prövning ex officio av huruvida de krav som följer av direktiv 2008/48 har iakttagits utgör ett medel som är ägnat att uppnå det resultat som har fastslagits i artikel 10.2 i direktivet och att bidra till att förverkliga de mål som avses i skäl 31 i direktivet.( 32 ) Den slog fast att den nationella domstolen alltså ska säkerställa att det konsumentskydd som eftersträvas med bestämmelserna i direktiv 2008/48 ges en ändamålsenlig verkan. Den roll som den nationella domstolen på så sätt har enligt unionsrätten inom det aktuella området begränsas följaktligen inte till att enbart innebära en möjlighet att ta ställning till huruvida nämnda krav har iakttagits, utan innefattar även en skyldighet att ex officio pröva huruvida den informationsskyldighet som föreskrivs i artikel 10.2 i direktivet har iakttagits, så snart som den har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga i detta hänseende.( 33 )
37. Mot bakgrund av domstolens resonemang i denna dom( 34 ) anser jag att den lösning som domstolen valde är tillämplig på de 22 uppgifter som räknas upp i artikel 10.2 i direktiv 2008/48 och att den kan överföras på förevarande mål. Den omständigheten att det nationella målet i förevarande fall har inletts av en konsument som företräds av en advokat motiverar inte en annan slutsats, eftersom den allmänna frågan om omfattningen av den prövning som den nationella domstolen ska göra ex officio ska avgöras med bortseende från de konkreta omständigheterna i respektive mål.( 35 )
Förslag till avgörande
38. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar den första tolkningsfrågan från Sąd Rejonowy w Białymstoku (Distriktsdomstolen i Białystok, Polen) på följande sätt:
Artikel 10.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG
ska tolkas så,
att en nationell domstol, som prövar en tvist där konsumenten gör gällande tillämpligheten av den sanktion som föreskrivs i den nationella rätt genom vilken artikel 23 i direktivet genomförts, ex officio måste pröva huruvida kreditgivaren har iakttagit sin skyldighet att se till att kreditavtalet, i den mening som avses i direktivet, på ett klart och kortfattat sätt anger de i artikel 10.2 i direktivet uppräknade uppgifter som inte uttryckligen har hänvisats till av konsumenten såsom uppgifter som kreditgivaren har underlåtit att ange.
1 Originalspråk: franska.
i Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.
2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66).
3 Dz. U., 2024, nr 1497.
4 Enligt växelkurserna den 8 februari 2017.
5 Enligt växelkurserna den 8 februari 2017.
6 Denna bestämmelse genomför, i huvudsak, artikel 10.2 i direktiv 2008/48.
7 Enligt växelkurserna den 10 juli 2024.
8 Se dom av den 30 april 2024, M.N (EncroChat) (C‑670/22, EU:C:2024:372, punkterna 64 och 65 och där angiven rättspraxis).
9 Se dom av den 22 januari 2026, Herchoski (C‑902/24, EU:C:2026:42, punkt 52 och där angiven rättspraxis).
10 Se dom av den 22 januari 2026, Secab (C‑423/23, EU:C:2026:32, punkt 28 och där angiven rättspraxis).
11 Dom av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová (C‑377/14, EU:C:2016:283) (nedan kallad domen i målet Radlinger och Radlingerová).
12 Domen i målet Radlinger och Radlingerová (punkt 71 och där angiven rättspraxis, punkt 74 samt domslutet).
13 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet Radlinger och Radlingerová (C‑377/14, EU:C:2015:769, punkt 49).
14 Se domen i målet Radlinger och Radlingerová (punkt 38).
15 Se dom av den 17 december 2009, Martín (C‑227/08, EU:C:2009:792, punkterna 19 och 20 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen i målet Martín Martín).
16 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2007, Rampion och Godard (C‑429/05, EU:C:2007:575, punkterna 61, 62 och 65 samt där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen i målet Rampion och Godard), dom av den 4 juni 2015, Faber (C‑497/13, EU:C:2015:357, punkt 42 och där angiven rättspraxis) samt domen i målet Radlinger och Radlingerová (punkterna 65 och 66).
17 Se dom av den 14 september 2023, Tuk Travel (C‑83/22, EU:C:2023:664, punkterna 45–47 och där angiven rättspraxis). Se, även, för ett liknande resonemang, domen i målet Martín (punkterna 21–29).
18 Se dom av den 27 juni 2000, Océano Grupo Editorial och Salvat Editores (C‑240/98–C‑244/98, EU:C:2000:346, punkterna 26 och 28), och dom av den 21 november 2002, Cofidis (C‑473/00, EU:C:2002:705, punkt 36).
19 Se, bland annat, dom av den 4 juni 2009, Pannon GSM (C‑243/08, EU:C:2009:350, punkterna 31, 32 och 35) (nedan kallad domen i målet Pannon GSM), dom av den 13 september 2018, Profi Credit Polska (C‑176/17, EU:C:2018:711, punkt 42), och dom av den 17 maj 2022, Ibercaja Banco (C‑600/19, EU:C:2022:394, punkt 37 och där angiven rättspraxis), liksom förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målen Cofidis och OPR-Finance (C‑616/18 och C‑679/18, EU:C:2019:975, punkt 32 och där angiven rättspraxis).
20 EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169.
21 EGT L 42, 1986, s. 48; svensk specialutgåva, område 15, volym 7 s. 202. Se domen i målet Rampion och Godard (punkterna 60–63 och 69). Syftet med artikel 11.2 i direktiv 87/102 (som upphävdes och ersattes av direktiv 2008/48) var att ge konsumenten rätt att rikta anspråk mot kreditgivaren.
22 Se dom av den 5 mars 2020, OPR-Finance (C‑679/18, EU:C:2020:167, punkt 23 och där angiven rättspraxis.
23 EGT L 372, 1985, s. 31; svensk specialutgåva, område 15, volym 7 s. 83. Se domen i målet Martín Martín (punkt 29), till vilken domstolen hänvisade i domen i målet Radlinger och Radlingerová (punkt 62).
24 EGT L 171, 1999, s. 12. Se dom av den 3 oktober 2013, Duarte Hueros (C‑32/12, EU:C:2013:637, punkterna 39 och 43), till vilken domstolen hänvisade i domen i målet Radlinger och Radlingerová (punkt 62). Jag vill tillägga att EU-domstolen även har slagit fast att den nationella domstolen har en skyldighet att ex officio pröva om en part i ett avtal som kan omfattas av tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44 kan kvalificeras som konsument (se dom av den 4 juni 2015, Faber (C‑497/13, EU:C:2015:357, punkt 48). Domstolen har i övrigt godtagit att det föreligger en sådan skyldighet till prövning ex officio när det gäller säkerställandet av ett effektivt skydd av konsumentens rätt att säga upp avtalet enligt artikel 12.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2302 av den 25 november 2015 om paketresor och sammanlänkade researrangemang, om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU samt om upphävande av rådets direktiv 90/314/EEG, men den har uppställt vissa villkor vad gäller denna prövning (se dom av den 14 september 2023 Tuk Travel, C‑83/22, EU:C:2023:664, punkterna 49– 64).
25 Se, bland annat, domen i målet Pannon GSM (punkt 22 och där angiven rättspraxis), och dom av den 1 oktober 2015, ERSTE Bank Hungary (C‑32/14, EU:C:2015:637, punkt 39 och där angiven rättspraxis), till vilka domstolen hänvisar i domen i målet Radlinger och Radlingerová (punkt 63).
26 Se, bland annat, dom av den 27 februari 2014, Pohotovosť (C‑470/12, EU:C:2014:101, punkt 40 och där angiven rättspraxis), till vilken domstolen hänvisar i målet Radlinger och Radlingerová (punkterna 53 och 67), samt dom av den 14 december 2023, Getin Noble Bank (Preskriptionstid vid talan om avtals återgång) (C‑28/22, EU:C:2023:992, punkt 78 och där angiven rättspraxis).
27 Se, för ett liknande resonemang, bland annat, domen i målen Pannon GSM (punkterna 32 och 35), dom av den 1 oktober 2015, ERSTE Bank Hungary (C‑32/14, EU:C:2015:637, punkterna 39–41 och där angiven rättspraxis), till vilket domstolen hänvisar i domen i målet Radlinger och Radlingerová (punkt 52), och dom av den 13 mars 2025, APS Beta Bulgaria och Agentsia za kontrol na prosrocheni zadalzhenia (C‑337/23, EU:C:2025:183, punkt 77 och där angiven rättspraxis).
28 Se dom av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl. (C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014, punkt 233 och där angiven rättspraxis).
29 Se domen i målet Radlinger och Radlingerová (punkt 64 och där angivna rättspraxis) och dom av den 30 oktober 2025, Mercedes-Benz Bank och Volkswagen Bank (C‑143/23, EU:C:2025:837, punkt 66 och där angiven rättspraxis). Mer specifikt har domstolen redan haft tillfälle att understryka vikten av att ett kreditavtal anger den effektiva räntan, som avses i artikel 10.2 g i direktiv 2008/48 (se beslut av den 16 november 2010, Pohotovosť, C‑76/10, EU:C:2010:685, punkt 77, dom av den 9 november 2016, Home Credit Slovakia, C‑42/15, EU:C:2016:842, punkt 68, (nedan kallad domen i målet Home Credit Slovakia), dom av den 21 mars 2024, Profi Credit Bulgaria (Kompletterande tjänster till ett kreditavtal), C‑714/22, EU:C:2024:263, punkt 53, och dom av den 13 mars 2025, APS Beta Bulgaria och Agentsia za kontrol na prosrocheni zadalzhenia, C‑337/23, EU:C:2025:183, punkt 98), liksom antalet delbetalningar och deras periodicitet, i enlighet med artikel 10.2 h i direktivet och, i förekommande fall, uppgift om tillkommande notariatsavgift eller begärda säkerheter och försäkringar, såsom föreskrivs i artikel 10.2 n och o i direktivet (se domen i målet Home Credit Slovakia, punkt 70).
30 Se domen i målet Radlinger och Radlingerová (punkt 61), domen i målet Home Credit Slovakia (punkterna 31 och 32 och där angiven rättspraxis), dom av den 21 mars 2024, Profi Credit Bulgaria (Kompletterande tjänster till ett kreditavtal) (C‑714/22, EU:C:2024:263, punkt 50 och där angiven rättspraxis), och dom av den 13 februari 2025, Lexitor (C‑472/23, EU:C:2025:89, punkt 28).
31 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Home Credit Slovakia (punkt 33).
32 Se domen i målet Radlinger och Radlingerová (punkt 68).
33 Se domen i målet Radlinger och Radlingerová (punkt 70 och där angiven rättspraxis samt punkt 74).
34 Det ska noteras att domstolen vid många tillfällen, i fråga om andra omständigheter, har hänvisat till de slutsatser som kan dras av domen i målet Radlinger och Radlingerová (se beslut av den 28 november 2018, PKO Bank Polski, C‑632/17, EU:C:2018:963, punkterna 50–53, dom av den 7 november 2019, Profi Credit Polska, C‑419/18 och C‑483/18, EU:C:2019:930, punkt 59, och dom av den 5 mars 2020, OPR-Finance, C‑679/18, EU:C:2020:167, punkt 23).
35 Se, analogt, dom av den 11 mars 2020, Lintner (C‑511/17, EU:C:2020:188, punkt 40), där det hänvisas till domen i målet Rampion och Godard (punkterna 62 och 65).